Skriven av Kathryn Stockett
Året är 1962 i den lilla staden Jackson i Mississippi. Där jobbar de flesta färgade kvinnor som hembiträden hos vita familjer. De lever i olika delar av staden, använder olika bibliotek, olika toaletter och blandar sig absolut inte med varandra.
Aibileen jobbar som hembiträde hos en vit kvinna vid namn Elizabeth. Hennes lön är urusel och hon får jobba under dåliga förhållanden. Men den lilla dottern i familjen lyser upp Aibileens arbetsdagar. Deras förhållande är så nära mor och dotter som man kan komma. Mycket närmre än vad dottern är med sin riktiga mamma.
Aibileens bästa väninna, Minny, har fått sparken flera gånger än hon kan räkna på hennes fingrar tack vare hennes heta humör. Ingen vill ju ha ett hembiträde som vågar säga emot. Enda anledningen till att hon har ett jobb är för att hennes arbetsgivare är döv.
Sedan har vi Skeeter. Hon är vit och har just kommit tillbaka till Jackson efter att ha gått på college. Hennes dröm är att bli författare, men det enda jobb hon lyckas få är en liten spalt med hushållsråd i en lokaltidning.
I och med att hon börjar skriva för tidningen så träffar hon Aibileen, och inser vilka orättvisor som förekommer i hennes hemstad. Hon och Aibileen bestämmer sig för att skriva en bok om hur det är att vara en färgad hushållerska, trots de stora riskerna. Snart får de även Minny på kroken.
Jag tycker väldigt mycket om den här boken. Den hade en sådan där närvaro som få böcker har. Jag kände hur jag svävade bort till ett USA under 60-talet varenda gång jag öppnade boken.
Karaktärerna var också jättebra, och för en gångs skull känns det som att ingen överskuggar någon annan. Så fort det byttes berättare så blev jag helt uppslukad av den nye. I andra böcker med fler berättare så får jag alltid en favorit som är mycket roligare att läsa om, men här var alla precis lika spännande.
Det känns också bra att ha läst en bok om just det här ämnet. Det är ju liksom någon som man ska känna till lite om, och det känns bra att jag kan lite mer om rasismen i USA under 60-talet. Men fy vad hemskt det är! Rasism är det absolut värsta jag vet. Det handlar bara om okunskap och grupptryck.
Igår fick vi faktiskt besök i skolan av Gloria Ray Karlmark, en av de så kallade Little Rock Nine. De var en grupp på nia svarta elever som gick i en skola med bara vita och fick utstå mycket hemskheter bara på grund av sin hudfärg. Ni kan läsa mer om det här. I alla fall så var jag glad att jag läst den här boken precis innan eftersom det handlar om lite samma sak. Det besöker var i alla fall väldigt intressant.
Jag tycker helt enkelt att det här var en väldigt varm och mysig bok, trots det rätt så kalla ämnet. Det fanns så många fina och glada stunder som jag inte kunde låta bli att sitta och le åt i min solstol för att det var så fint.
Jag ät dock lite tveksam till om jag hade tyckt lika mycket om boken om jag hade läst det en vanlig vardagsvecka. Nu läste jag den ju på solsemestern, vilket innebär nästan oavbruten läsning hela dagarna. Jag misstänker att jag hade tyckt att den blir lite långsam och jag pausar i den rätt så mycket. Det är vad jag misstänker i alla fall.
Men det är en fin och bra bok som verkligen stannar kvar i mig efter att jag läst ut den.
