torsdag 5 mars 2015

ett internetfail och en sjukt smart bok

"Nu ska jag börja blogga igen!" sa jag och så dog vårt internet. I en hel vecka. Seriöst en vecka utan tumblr och tv-serier och liksom livet? Det var lite av en pärs. Sen var jag i Barcelona och så har jag flyttat till Kungsholmen (vilket är typ mkt stort för en förortskid som mig). Så veckorna jag är hos pappa åker jag numera bara treans buss förbi Stadshuset, genom gamla stan och sen med vacker utsikt över söder mälarstrand. Alltså fatta livsnjutningen varje morgon.

Jag har dessutom läst Chimamanda Ngozi Adichies roman Americanah, och försökt komma på något tillräckligt bra eller smart att säga om den. Men jag lyckas inte riktigt. Allt jag skrivit låter så mycket som de vita personer Adichie skriver om i boken som försöker att verka insiktsfulla och minsann är medvetna om det vita privilegiet. Jag är nog en sådan person jag med. Vilket kanske inte behöver vara något dåligt, men i Americanah lyckas Adichie med att sätta finger på hur löjligt det blir hur än vita försöker tackla rasism och förtryck. Att man både kan försöka för mycket och för lite; det blir konstlat oavsett om man låtas som att rasism inte alls existerar eller om man påpekar hela tiden hur fel saker är. Och det är svårt att inte vara en sådan person eftersom rasism ändå finns i vårt samhälle och man måste hantera den på något sätt, men jag vill inte utrycka för mycket åsikter om allt i den här boken. Så jag skriver bara lite tankar jag fick istället.

Vad som slog mig mest är hur skicklig Adichie är på att fånga personligheter och identitetsmarkörer. Det gemensamma för alla i boken är att de försöker vara någon, och författaren illustrerar så tydligt de stereotyper som är så vanliga idag. Rika som handlar second hand för att de har råd att vara dåligt klädda, för dem blir det stil. Eller britterna i boken som skröt om deras möbler, inte för att de var dyra märkesmöbler utan för att de "var handgjorda av en indisk kvinna på en marknad de besökte i Mumbai" (ngt sånt minns inte exakt). Boken är full av lite retsamt hån mot sådana här fenomen, utan att egentligen döma utan bara peka på dem och skratta lite. Och det gör jag med, trots att jag själv köper second hand och vill att möblerna ska ha "personlighet". Seriöst den här boken gav mig så mycket självkritik för jag insåg hur töntigt genomskådad jag är.

Äh ja vet inte vad jag ska säga mer, Adichie är en så sjukt smart författare och jag blir lite rädd för hur duktig hon är på att genomskåda människor. Men jag tycker verkligen att Americanah är en bok värd att läsa, både för att få nya perspektiv på rasism och klass och för att det är en fantastisk personskildring där varje karaktär är genomtänkt. 

torsdag 12 februari 2015

LäsOSalot SECOND CHALLENGE: KONSTNÄRLIGT COVER

Andra dagen på läsOSalot och trots att jag var helt ledig idag har jag har läst exakt 0 sidor. Det enda jag har gjort idag är laga mat, se på senaste The 100, göra GIFs från senaste The 100 och sen har jag stirrat på mina halvskrivna skoluppgifter typ 8 timmar.

Men dagens uppgift var i alla fall att göra om ett omslag till en bok, och eftersom min konstnärlighet slutar typ där den börjar så gjorde jag det enkelt för mig.Jag tyckte att det började bli dags för Dan Browns bästsäljare att få lite modernare framsidor. Att anspela på ungdomliga sociala medier som Snapchat är ju både hippt och inne bland ungdomarna.

ILLUMINATI

Så vilket bokförlag vill köpa rättigheterna till mitt nya och innovativa omslag? 

onsdag 11 februari 2015

LäsOSalot FIRST CHALLENGE - TERRÄNGLÄSNING

Terrängläsning låter så HÄFTIGT! Ska börja säga att jag terrängläser varje gång jag läser utomhus för det låter så COOLT.

Så första utmaningen i LäsOSalot var alltså är läsa på en konstig plats. Och jag har ju alltid varit extremt avundsjuk på folk med badkar. Att tända lite ljus, tappa upp varmt vatten med lite badskum och bara läsnjuta i badet. Så jag tänkte kolla om det åtminstone blev lite samma känsla av att läsa i duschen. Måste säga att det blev lite av en besvikelse.

tisdag 10 februari 2015

tystnaden innan LäsOSalot

"MEN IMORGON BÖRJAR JU LÄSOSALOT" utbrast jag idag på bussen. Tyst. I mitt huvud.

Det passar perfekt för mig eftersom jag precis blev klar med min omtittining av The 100, så om jag dyker ner i massa böcker kanske jag kan lyckas släppa den där dumma serien (tills på torsdag då nästa avsnitt kommit ut). 

LäsOSalot är alltså en grej som Anna, Anna och Beate anordnar där en ska läsa MASSOR med böcker under en vecka. Sen har de några kul grenar på gång men det verkar lite hemligt än så länge så det ska bli spännande att se vad det blir. 

Jag har inte planerat så mycket inför LäsOSaloten, men just nu läser jag Americanah av Chimamanda Ngozi Adichie så den vill jag läsa klart. Sen började jag läsa Chockdoktrinen av Naomi Klein i somras (lol) men behövde pausa när jag plötsligt läste böcker för skolan hela hösten. Men NU är lilla nationalekonominörden inom mig sugen igen! 


Däremot tror jag inte jag kommer orka maratonläsa en faktabok så jag kanske varvar den med någon annan kul. Kanske Martin Jerns Svensk synd? Eller om jag hinner få The 100 av Kass Morgan (ja den finns på bok!!).

NU KÖTTAR VI

måndag 9 februari 2015

I mustache you a question

Det var ju lite typiskt att jag gick och blev hooked på en tv-serie precis när jag börjat blogga igen. Men what can I say, The 100 är typ det bästa jag sett sen The Tribe i sjuan (kolla gärna in min nya The 100-tumblr hah fast akta er för spoilers). Men nu har jag blivit taggad av Lisa att göra den här kuliga taggen!


Four names that people call me (other than my real name)
1. Nea
2. Ea (ok bara min kusin typ)
3. Blev kallad Stormy ett tag av en kompis i skolan pga Stormageddon dark lord of all
4. -

Four jobs I have had
1. Plocka jordgubbar en vecka en sommar, sen gav jag upp
2. Dela ut programblad i Globen en gång
3. Jobba i bokhandel (gör jag fortfarande)
4. -

Four movie I would/have watched more than once
1. Grease
2. The Rocky Horror Picture Show
3. Cinema Paradiso
4. Mean Girls


Four books I would recommend
1. The Bell Jar av Sylvia Plath
2. Imorgon när kriget kom av John Marsden
3. A Game of Thrones av George RR Martin
4. En prinsessas dagbok av Meg Cabot

Four places have lived
1. Södertälje
2. Stockholmsförort (bott på 6 olika ställen här)
3. Flyttar till Kungsholmen jättejättesnart (kmr kunna åka buss till skolan <3 div="">
4. -

Four places I have been
1. Wizarding World of Harry Potter
2. Min skolas tak
3. Burj Khalifa 
4. Lysmasksgrotta på Nya Zeeland


Four places I'd rather be right now
1. På resande fot
2. Mitt studentutspring
3. Skogen
4. Framför senaste avsnittet av The 100 (tagga torsdag hörni!!)

Four of my favorite foods
1. Linssoppa (kmr ha så lätt att leva fattig student)
2. Halloumiburgare
3. Risotto
4. Lökig pizza

Four tv-shows that I watch
1. The 100
2. Parks & Recreation
3. Game of Thrones
4. Orphan Black


Four things I am looking forward to this year
1. STUDENTEN
2. Prag med Pia (i finaste lägenheten <333 div="">
3. Cykla på Gotland med fina bokgänget 
4. Sa jag studenten? 

Four things I am always saying
1. "Oklart"
2. "Bästa"
3. "Lol" (ca fem år efter alla andra)
4. "Vad ska jag göra med mitt liv?"

Four people I tag 
Lol jag måste börja hänga i bokbloggskretsarna igen så jag kan uppdatera mig på vilka som bloggar

måndag 26 januari 2015

Barn som krigar

Jag har en förkärlek för böcker, filmer och serier där de vuxna har dött/försvunnit och barnen är kvar att överleva och försöka skapa ett nytt samhälle. Tv-serier som The Tribe och nu The 100 som jag just börjat titta på, och böcker som Gone (Michael Grant) och The Maze Runner (James Dashner). Nu senast tipsade min kollega om The Young World: Överlevarna (Chris Weitz, där ungdomarna är kvarlämnade efter att vuxna och spädbarn dött i ett virus. Min reaktion när jag fick höra om detta: JA TACK!
Plotten är alltså enkel. Berättarperspektivet varvas, mellan idealistiska Jeff som värdesätter moral och vill skapa ett fungerande samhälle för ungdomarna och jobba för framtiden, och sarkastiska Donna som utåt sett kan tyckas cynisk och hård men som läsaren lär känna djupare än så. De bor med ett gäng i Washington Square Park, men får en dag nys om en ledtråd till virusets ursprung. De ger sig ut för att få tag på ledtråden och äventyret blir större än de först kunde ana. (herregud jag har glömt bort hur klyschiga såna här handlingsbeskrivningar låter)


Först måste jag bara säga hur mycket jag stör mig på när vuxna försöker vara down-with-the-kids på ett oironiskt sätt. I Överlevarna namedroppas tv-serier och artister på nästan varje sida. I början var det ett kul grupp, men 200 sidor in i boken är jag trött på att höra om ungdomarnas Lady Gaga-shrines och att likna sättet någon pratar med hur Lord Tywin snackar i Game of Thrones. Det nappar inte alls för mig utan gör bara att jag distraheras från handlingen.

Jag har lite samma problem med karaktärerna Jeff och Donna. Det känns som att författaren verkligen kämpat för att få dem så sarkastiska och originella och kvicka, men det blir krystat. I böcker lär läsaren känna karaktärer genom deras handlingar och dialoger, men här är det som att Weitz har så mycket att säga om sina karaktärer att han inte kan låta dem vara utan måste peta in massor med små tankar och känslor i deras berättarröster som bara känns krystade.

Det är tur att själva plotten väger upp för allt det där. Egentligen är plotten lite löjligt lik The Tribe, som också utspelas i en stad där ett virus dödat alla vuxna och ungdomarna försöker lista ut var viruset kom ifrån och skapar olika gäng. Men det gör inget, för jag älskar The Tribe och läser gärna en lite annan version av det. Plus att det i såna här typer av handlingar är spännande att se vilket samhälle ungdomarna väljer att bygga. Ofta blir det ett ganska rått sådant, som i den här boken där huvudpersonerna stöter på prostitution, krig och våld och maktgalna entreprenörsungdomar som listat ut hur de ska kunna utnyttja sina medmänniskor.

Sist varnar jag för SPOILER, för jag vill kommentera på den konstiga lilla detaljen man får höra i boken om att det uppstod ett raskrig efter att de vuxna dog. Där människor av olika hudförg började kriga mot varandra. Här tog PK-Linnea över lite för jag känner mest hur ONÖDIGT det är i en ungdomsbok, när det dessutom inte ens är av någon som helst vikt för själva berättelsen? Weitz valde visserligen att framföra det som något dumt och absurt, men att ens lägga in det i boken tycker jag var himla onödigt. Liksom att peka på det som ett rimligt framtidsscenario.


Överlevarna är kul underhållning, men det var lite för mycket jag störde mig på under läsningens gång för att uppskatta den helt. Inte alls samma klass som Gone eller The Maze Runner, men i och med att det fortfarande är en bok inom min favvogenre barn-som-krigar-när-vuxna-är-borta så är jag nöjd att jag läste den. Jag försöker ju att vara lite av en expert på det litterära området liksom.

onsdag 14 januari 2015

Nej nu vill jag snacka böcker igen

Jag hade ett uppehåll, ett ganska långt ett. Men nu! NU är jag aspepp på att snacka böcker igen. Som invand bokbloggare har det varit ett seriöst problem för mig att inte kunna skrika ut mina åsikter om böckerna jag läser någonstans. Folk är i allmänhet inte så pepp på att lyssna på mina utläggningar och det är liksom inte lika kul att läsa en bok och sen bara börja på nästa utan.

Headern har Pia gjort!

Bokbloggar är bra för där kan jag ha åsikter utan att någon tvingas lyssna på mig. Så nu är boknea.blogspot.com återigen en bokblogg!

Dessutom har jag redan nu ett tips på riktigt bra läsning för dig som gillar Harry Potter (alltså alla right)! Min vän Pia skriver en fanfiction om Hogwartsgrundarna och deras uppväxt och de två kapitel hon har skrivit hittills är ganska fantastiska. Sådär bra att jag blir lite sur över hur himla duktiga och talangfulla mina vänner är. Men bara lite sur, mest längtar jag efter nästa kapitel. Läs Pias fanfiction   >>HÄR<<