Safirblå

Safirblå
Skriven av Kerstin Gier
Andra boken i en Ädelstenstrilogin. Första boken heter Rubinröd (läs min recension här)

Obs. Har du inte läst första boken i den här serien och vill göra det så tycker jag inte du ska läsa min recension. För att citera River Song: "spoilers".
Så ungefär en vecka har gått sedan Gwendolyn gjorde sitt första tidssprång och blev invigt i den stora hemligheten kring tidsresande och ordern kring det. Hon och Gideon har precis kommit tillbaka till nutiden efter incidenten där de träffade på Lucy och Paul. Ordern är misstänksamma mot Gwen och tror att hon kommer förråda dem i framtiden. Eftersom Gwen själv inte har någon aning om vad hon kommer göra så försöker hon luska fram lite, samtidigt blir hela den där kärleksgrejen med Gideon mer komplicerad.


Eftersom det här är andra delen i en serie där jag läst första delen tänkte jag att jag ska titta vad jag skrivit i min recension av förra boken, sammanfatta det i fetstil och kommentera uppföljaren (den här alltså) utifrån det.

Fantastisk huvudperson som påminner om Mia Thermopolis i En prinsessas dagbok och har roliga tankar att följa. 
Jag står så fast vid den här punkten, Gwendolyn är en helt perfekt huvudperson. Storyn hade lätt kunnat bli lie torr med alla profetior och hemligheter, men hon tittar på dem med nyfikna och sarkastiska ögon vilket gör att jag som läsare skrattande håller med henne. Hon lyckas dessutom vara en stark kvinnlig huvudperson utan att vara någon supermänniska á la Katniss Everdeen vilket är så trevligt. Jag är trött på hur alla kvinnliga karaktärer som hyllas som "starka kvinnliga huvupersoner" måste vara badass tjejer som kan slåss och fälla sarkastiska kommentarer. Gwendolyn är istället bara genuin och cool, det räcker.

Spännande tidsresekoncept, men gärna att de är mer invecklade så jag måste tänka kring hur saker hänger ihop.
Det tycker jag faktiskt blev mycket bättre här i tvåan! Det var flera gånger jag fick tänka till om hur allting hänge ihop och vad som faktiskt hänt än och hur det hängde ihop med det som hänt i det förflutna. Jag gillar också hur det också läggs fokus på att passa in i tiden de åker till också. Att använda rätt ordförråd, bete sig på rätt sätt och ha rätt kläder på sig, allt för att smälta in i tidsåldern de befinner sig i. Det ger mig en spännande liten historielektion också.

Jag lade inte märket till någon kärlekshistoria och förstår inte varför de marknadsför boken som en sådan. Kanske att den utvecklas i tvåan och trean.
Safirblå marknadsfördes inte som en kärlekshistoria vilket jag tycker är bra, eftersom en kärlekshistorien inte är den största delen av handlingen. Men här börjar det faktiskt hända grejer, och jag gillar det. Trots att allt hände ganska så snabbt så finns ändå den där osäkerheten och jag gillar hur de inte gick från att hata varandra till hänge varandra sin själ. Fast i slutet såg jag nog ändå lite varningsklockor på att saker blev lite orealistiska.

Alla namn och tidigare händelser gjorde mig förvirrad ibland eftersom det var ett tag jag läste första boken. Jag hade gärna sett att Gier förklarade lite mer i början i stil med "previosly on ädelstenstrilogin" så jag fick fräscha upp minnet lite. Sedan insåg jag också när jag läst ut boken att det fanns en liten karaktärsförteckning längst bak i boken. Jag bara "åh snyggt jobbat Nea den ser du nu".

Precis som de flesta mellanböcker i en trilogi så händer det inte något särskilt storartat i Safirblå, men den håller uppe intresset på ett lysande sätt ändå och jag blev ärligt talat riktigt sur när boken helt plötsligt TOG SLUT. Så himla fräckt att bara sluta utan att jag känner mig klar. Tredje boken kommer i augusti, och jag önskar att jag hade en sån där tidsresemanick som Gwen har så att jag från framtiden kan åka tillbaka till mig idag och ge mig boken i förväg.
     (då skulle jag passa på att ta reda på om George R.R Martin hinner skriva klart A Song of Ice and Fire innan han dör också, för det tycker jag är väldigt spännande trots att jag bara läst första boken än så länge)

Titel: Safirblå
Originaltitel: Saphirblau
Författare: Kerstin Gier
Översättare: Christine Bredenkamp
Förlag: Bonnier Carlsen
Utgivningsår: 2013
Sidor: 392

Veckans facebook #3

Bok: Entice av Carrie Jones
(Handen tillhör Anna
Fotograferat av Pia
Mentalt stöd av Amelie)

Veckans facebook #2

Bok: David av Mary Hoffman (nej jag tänker inte läsa den för den verkar jättekonstig)

Veckans facebook #1

Jag har inte bloggat på två veckor (fick typ livskris när jag insåg det) och vet liksom inte varför. Tror jag behöver något lättsamt att blogga om för just nu får jag lite prestationsångest när jag ska skriva ett nytt inlägg. Därför inleder jag Veckans facebook. En typ fortsättning på det HÄR inlägget.

Att dedicera ett inlägg i veckan till enbart en bild på mig kommer garanterat att boosta mitt ego ännu mer sänka min prestationsnivå

Så, härmed inviger jag veckans facebook:

Bok: Janis den magnifika av Johanna Nilsson

Och om ni undrar var jag ska hitta så många böcker med ansikten på så behöver ni inte oroa er. Jag går i skola typ 50 meter från PUNKTmedis (ett ungdomsbibliotek) och där är det fullt med YA-böcker med tjejer med halvöppna munnar på framsidan.

Kvartalsrapport 1

Fyra kvartalsrapporter till efter den här, sen fyller jag 18. Med tanke på hur ofta det känns som att jag gör kvartalsrapporter så är det roligast att räkna tiden i såna.

Okej så vad har jag läst hittills i år?

Januari: 
The Old Man and the Sea - Ernest Hemingway
I en klass för sig - Curtis Sittenfeld
Harry Potter and the Goblet of Fire - JK Rowling (sjuttioelfte omläsningen)
Det är jag som är Caroline - Peter Barlach

Februari:
Junk - Melvin Burgess
Wallflower - Stephen Chbosky (omläsning, den här gången på svenska)

Mars:
Krigarhjärta - Henrik Larsson
Varma kroppar - Isaac Marion
Pride and Prejudice - Jane Austen (omläsning, den här gången på engelska)
Förr eller senare exploderar jag - John Green (omläsning, den här gången på svenska)
Doctor Who: The Story of Martha - Dan Abnett (CD-bok)
Farlig förmåga - Jessica Spotswood

12 lästa böcker. 4 omläsningar, 5 engelska. Många (det är ju inte så många böcker) flertalet lättlästa böcker och en tredjedel är omläsningar. Inte ett särskilt bra läskvartal, däremot ett bra kvartal i livet generellt. Har haft mycket kul för mig vilket har tagit på lästiden och så får det bli ibland. För en gångs skull har jag inte heller sett så mycket tv-serier som stjäl lästiden heller vilket är trevligt. Jag är helt enkelt nöjd med kvartalet trots det låga antalet lästa böcker.

Favoriter (inte omläsningar):

Jag tycker fortfarande den var fantastisk.

Böcker och drömmar

Jag fick förfrågan om jag ville ha ett recensionsexemplar av den nya tidningen Books & Dreams och eftersom jag inte bara gillar att läsa böcker, utan även gillar att läsa om böcker, så tackade jag ja.

• Först av allt funderade jag på målgruppen. Mysiga reportage med best-sellerförfattare som Michael Nyqvist, Michael Connelly och Lisa Jewell om hur det är att vara författare och de där klassiska frågorna om var hen gillar att skriva, hur det går ihop med familjelivet etc. Reklam för hudkrämer och miljövänliga kläder blandas med annonser om nyutkomna böcker. Jag konstaterade helt enkelt att målgruppen nog är icke-bokbloggare med cirka 40 års mer livserfarenhet än mig.

• Författarreportagen var mysiga, särskilt intervjun med Chimamanda Ngozi Adichie eftersom jag länge varit sugen på att läsa någon av henne (typ En halv gul sol).

• Därför blev jag jätteglad när jag absolut sist i tidningen hittar en novell av Chimamanda Ngozi Adichie från hennes novellsamling Det där som nästan kväver dig. Den var otroligt snyggt berättad och jobbig att läsa på ett sånt där bra sätt.

• Elsa Billgren är cool.

• Det där om att vandra i hälarna på Carlos Ruiz Zafón i Barcelona var jätteperfekt eftersom jag gillade Vindens skugga och vill till Barcelona.

Sammanfattning av punkterna: Mysig tidning men målgruppen är nog äldre människor som inte är lika intresserade av böcker som bokbloggare utan snarare som trevlig underhållning ibland. Ska jag fortsätta läsa den? Nej det skippar jag nog. 

Farlig förmåga

Farlig förmåga
Skriven av Jessica Spotswood
Del 1 i Systrarna Cahill

Det är i slutet av 1800-talets England och efter en tid där häxorna hade makten har Brödraskapet nu tagit över. Deras rädsla för att häxorna ska återta makten är stor och för att hålla dem i schack har de skapat ett patriarkalt samhälle där kvinnor är underordnade männen och häxor förs bort. Här lever Cate med sina två yngre systrar, Maura och  och deras pappa som varit lite frånvarande sedan deras mamma dog. Cate och båda sina systrar är häxor och har lyckats hålla det hemligt under alla sina år. Men så hittar Cate sin mammas gamla dagbok, och det börjar gå upp för henne att de inte är så säkra som de tror att de varit.

Jag var jättetaggad på att läsa den här boken - häxor, England under sent 1800-tal, kärleksproblem - what's not to like? Samtidigt var jag lite orolig eftersom det är en sådan bok som vanligtvis faller in under den där Young Adult paranormal romance-genren som jag gärna undviker. Men på grund av de faktorer jag tidigare nämnt och det faktum att den bevisligen stod ut från massan av YA paranormal romance genom att översättas till svenska så ville jag ändå läsa den och hoppas att den skulle vara bra.

Så vad tyckte jag om boken? Jo jag älskar samhället de lever i, hela konceptet med att häxor lever gömda och att Brödraskapet är sådär extremt religiösa. Det är lite som häxjakten, bara att den är under 1800-talet istället för 1600-talet. Kanske var det så att i den här bokens värld så failade häxjakten på 1600-talet och häxorna lyckades ta över istället för att bli jagade. Att det var där häxornas välde började och höll på fram till Brödraskapet tog över.

I början tyckte jag väldigt mycket om huvudpersonen, hon var liksom inte den sympatiske av systrarna. Istället var det mittensystern Maura jag tyckte mest om och jag gillade verkligen att störa mig på huvudpersonen. Det var jättetrevligt att läsa ur ett perspektiv som inte var värsta geniet och alltid hade modet att göra rätt. Sedan kom tyvärr en sådan där karaktärsutveckling och Cate visade sig vara jättesmart och klok och rolig. Jag måste erkänna att jag blev lite besviken. Dessutom insåg hon inte att hon var så fantastisk förrän hon träffade en kille som kunde visa henne det vilket också kändes lite uttjatat. Det finns andra sätt att "hitta sitt bättre jag" än genom att skaffa en pojkvän.

Resten av karaktärerna i boken var faktiskt riktigt bra. Jag gillar hur ingen var vad första intrycket gav och alla karaktärer hade djupa hemligheter och sina små egenheter. De kändes genomtänkta och de var alla intressanta.

Sedan vill jag prata om kärlekshistorien. Eller jag kanske borde säga kärlekstriangeln, men jag vet inte riktigt. Först när jag märkte att en kärlekstriangel var på väg så var min första tanke "NEEEEEEEJ". Jag är trött på kärlekstrianglar. Men grejen med den här kärlekstriangeln var att den liksom aldrig riktigt blev en kärlekstriangel, för det var så himla uppenbart vilka två som ville ha varandra. Det var snarare en "ska-jag-välja-det-kloka-valet-eller-följa-mitt-hjärta-triangel". Därför blev den aldrig särskilt jobbig och tröttsam som många andra trianglar kan vara.

Handlingen är det jag inte alls är särskilt förtjust i, och jag tror det är där skon klämmer för hela genren av paranormala YA-böcker. Jag är helt enkelt lite trött på alla dessa utvalda människor, profetior, undergroundsällskap och speciella förmågor att hålla hemliga. Jag känner inte spänningen i att vilja veta vad som händer för jag får intrycket av att jag redan vet vad som kommer.

Som en liten sammanfattning så blev jag alltså glatt överraskad av karaktärerna som var både roliga och lite mer djupbottnade än vad jag väntat mig. Jag kände dock att den inte riktigt var tillräckligt unik för att jag ska bli intresserad och vilja läsa mer. Men kärlekshistorian fastnade jag verkligen för i slutet och kan nog tänka mig att läsa nästa bok för att se hur det går med den.


Titel: Farlig förmåga
Originaltitel: Born Wicked
Författare: Jessica Spotswood
Översättare: Jan Risheden
Förlag: Rabén & Sjögren
Utgivningsår: 2013
Sidor: 335
Språk: Svenska


Tack Rabén & Sjögren för rec.ex!

Efter en träff om Förr eller senare exploderar jag fangirlar jag lite

För ett tag sedan var jag på en bokträff hos Bonnier Carlsen, och bokträffen handlade om den underbara boken Förr eller senare exploderar jag (The Fault in Our Stars på engelska). Vi pratade om allt vi tyckte om med boken och försökte komma på något vi inte tyckte om (tystnad). Efteråt drog de igång en bloggstafett som hållit på ett tag och idag är det min tur.

Det jag förundras över när jag läser boken, både engelska och svenska versionen, är hur enkelt men samtidigt uttrycksfullt hans språk är. John Green skriver meningar som liksom inte bara berör en, utan verkligen tar sig in i kroppen och fastnar på insidan så de kan få sjunka in. Meningarna är dessutom alltid båda kloka och innehåller så väl valda ord.

"Varje gång man läser en broschyr eller en hemsida eller något om cancer finns depression med på listan över cancerns biverkningar. Men egentligen är depressionen inte en biverking av cancer. Depression är en biverkning av döendet."

"I fell in love the way you fall asleep: slowly, then all at once."


Sedan vill jag också passa på att tipsa om en ny bok med förord av John Green. Det är en bok om Esther Earl, en Nerdfighter som dött i cancer och var god vän med John Green. När Green skrev The Fault in Our Stars var han mycket inspirerad av henne. Den här boken kommer alltså innehålla dagboksanteckningar och sådant som Ester Earl gjort. Ni kan läsa mer här.

Här kan ni hitta de tidigare bidragen i stafetten!

Vilken fin utmärkelse!

Hannah på Bokfärden var sådär underbart fin och gav mig en Liebster blog award som gjorde mig sådär lycklig. Så reglerna säger att jag nu ska svara på de nio frågor som följer med och dessutom skicka vidare awarden till fem andra bloggare, så jag gör helt enkelt som reglerna säger.

Vad ville du bli när du var liten?

När slutar en att vara liten? Jag känner mig fortfarande rätt liten måste jag säga. Men om jag ska lista upp alla yrken jag velat ha genom tiderna i kronologisk ordning:

• Isprinsessa
• Cirkusprinsessa
• Pusselläggare (ja jag ansåg att det var ett yrke)
• Bokläsare (det här handlar nog mer om att jag blivit realistisk än att jag gett upp drömmen)
• Modell (hah!)
• Modedesigner (denna och den ovan kommer från perioden av Top Model- och Project Runwaytittande)
• Förläggare (fast det känns allt lite pinsamt att erkänna det här på bloggen)

Vad är du idag?

Människa på gymnasiets samhällslinje med extraknäck i bokhandel.

Vart vill du helst resa?

Machu Picchu i Peru.

Var ser du dig själv om fem år?

Ehh fick lite panik nu när jag insåg att jag inte har den blekaste.

Rött eller vitt?

Antar att vi pratar om röda-vita-rosen nu, right? Jag är oftast i röda laget, rött är ju liksom mer färgstark. Och ... ja en färg.

Sommar eller vinter?

Sommar (vintern kan gå och ta sig dra något gammalt över sig)

Skog eller hav?

Hav, då slipper jag få kåda på fingrarna när jag klättrar i träd.

Vad gör dig ledsen?

Det vanliga, krig och Sverigedemokraterna och sånt. Eller nä SD gör mig nog mest bara sur.

Vad är det bästa du vet?

Sommar böcker glass att bada

Nu kommer det till att skicka vidare utmaningen, och jag tror jag nöjer mig med att skicka vidare till fyra bloggare som jag även är bra kompis med utanför bloggvärlden. Jag känner att jag ofta glömmer bort att visa hur mycket jag tycker om deras bloggar också, så mina utmärkelser går till dem!

• Amelie
• Frida
• Anna
• Pia (fast glöm inte att kolla in hennes coola icke-bokblogg också)

Doctor Who: The Story of Martha

Doctor Who: The Story of Martha
Skriven av Dan Abnett
Uppläst på ljudbok av Freema Agyeman (hon som spelar Martha i tv-serien)

Jag varnar för spoilers för er som inte sett avsnitten i slutet av säsong 3 av Doctor Who. 

Den här boken utspelar sig mellan avsnitten The Sound of Drums och Last of the Time Lords. The Master har tillfångatagit the Doctor och regerar nu över hela jorden. Martha lyckades fly tack vare the Doctors vortex-manipulator och nu ska hon utföra det uppdrag som the Doctor viskade i hennes öra. Under ett år ska hon resa runt jorden och berätta sin historia för jordens invånare samtidigt som the Master bestämt vill ta fast henne.

Den här boken blev lite av en besvikelse. Jag tycker Marthas resa är så häftig när hon berättar om den i tv-serien. Hur det helt plötsligt har gått ett år och hur hon har kämpat helt själv för mänsklighetens frihet - och lyckats. Jag fick sådan respekt för henne och gåshud kröp fram på armarna för jag tyckte det var så mäktigt. I den här berättelsen tycker jag att det där mäktiga och storslagna försvinner lite. Ungefär halvägs in i boken tänkte jag att det kanske hade varit bättre att låta den här historien vara osagd. Spänningen i Marthas historia ligger i att ingen vet något om den, hon är den enda som vet alla detaljer i en del av jordens historia som mänskligheten glömt bort. Nu vet jag om hur det gick till och det episka har till viss del försvunnit.

Jag önskar att fokusen hade legat mer på karaktärerna istället för handlingen. Under hennes resa träffar Martha många människor och ibland kunde det bli riktigt känslosamt. Den enda jag dock kommer ihåg nu när jag lyssnat klart är kommissarie Griffin, som hade en ganska så klyschig men mysig karaktärsutveckling. Saken är den att jag känner inte heller att Martha blev någon intressant karaktär, trots att hon är huvudperson. Jag fick inte reda på något nytt om henne eller se något spännande personlighetsdrag som jag inte visste om. Handlingen, som det var mycket mer fokus på, intresserade mig inte alls så mycket som jag hoppats. Många konstiga sci-fi-ord som nu i bokform var viktiga att förstå eftersom en inte ser bilden framför sig. Jag tror över huvud taget att historier som den här passar bättre på tvn.

Sammafattningsvis var den här boken alltså en besvikelse vilket också är en besvikelse. Trots att Freema Agyeman visade sig vara en grymt bra uppläsare med alla underliga tonlägen. Nej jag tror inte riktigt jag klarar av historier om den bästa tv-serien jag vet i ett annat format än vad jag är van vid. Det var så mycket som jag saknade eller som kändes fel. Plus att The Story of Martha borde vara en untold story för episkhetens skull.


Titel: Doctor Who: The Story of Martha
Författare:  Dan Abnett
Uppläsare: Freema Agyeman
Förlag: BBC Books
Utgivningsår: 2008
Språk: English

Vinnaren av biljetter till förhandsvisningen av The Host!

Nu har slumpgeneratorn talat, och du som får ta med en kompis till förhandsvisningen av The Host är den andra personen som kommenterat inlägget, alltså Elin! Grattis Elin! Jag mejlar dig detaljena!

A Very Potter Senior Year

Hela förmiddagen ägnade jag åt att titta på A Very Potter Senior Year, den sista delen i trilogin av musikaler om Harry Potter, skrivna och framförda av Team Starkid. Just den här sista delen var lite annorlunda än de tidigare två eftersom Darren Criss (han som spelar Harry Potter) gått och blivit stjärna i Glee. Därför framförde Starkid bara musikalen en gång, under LeakyCon 2012, och de hade endast två dagar på sig att öva. Men trots att de läser sina repliker direkt ur manuset inte är så rutinerade så är jag ändå överlycklig att de lyckades göra en tredje musikal!

Förutom glädjen att få se alla Starkid-ansikten igen så var det bästa med musikalen själva känslan. De har lyckats behålla det där töntiga och lite barnsliga i den. Det som gör att den känns så genuin - de är bara kompisar som gör fåniga grejer tillsammans. Tittaren blir en del av det där gänget och känslan att träffa dem igen var obeskrivligt härlig.

Han till höger är Eric Kahn Gale, författaren till The Bully Book

Första akten höll inte riktigt samma mått som den andra då den blev lite seg under långa scener. Jag irriterade mig också lite på kvinnosynen, hur de pratade om Hermione och Ginny som ägodelar störde mig ganska så mycket. Vissa skämt var inte heller så kul (hallå hela scenen när Tom Riddle besökte sin pappa och farföräldrar?). Men det är det enda negativa jag har att säga i mitt annars lyriska tillstånd.

Sedan när är Tom Riddle så SÖT?

Det var väldigt fint hur de fick in vissa låtar från de tidigare två musikalerna. När de sjöng Back to Hogwarts i slutet var det omöjligt att inte gråta av alla känslor. Men även när Dumbledore och Tom Riddle började sjunga på To Dance Again gav det mig en väldigt speciell känsla.
     Låtarna i musikalen tyckte jag om, men har lite svårt att uttala mig om dem just nu. Det tar alltid ett tag innan jag fastnar för musikallåtar. Jag måste lyssna på dem några gånger. Men jag vet i alla fall att de passade väldigt bra in i handlingen!

Jag behövde pausa i den här scenen pga skrattade för mycket.

Sedan måste vi bara prata om Tyler Brunsman, han som spelar Professor McGonagall, Cedric Diggory och Lucius Malfoy. Han är FANTASTISK! Jag älskade honom både som Diggory i AVPM och som Lucius i AVPS, men när han spelar BÅDE och dessutom McGonagall insåg jag hans briljans.

Tyler Brunsman som Professor McGonagall

Slutet var nog det absolut bästa också (eller ja hela andra akten). Först det känslosamma bråket mellan Ron och Harry, sedan "I open at the close", Back to Hogwarts efter det. När man sedan tror att det är slut så kommer "19 years later" och jag gråter lite till för det blir liksom back to the place where the story began. Efter det kom det absolut bästa - QUIRRELL. Voldemort och Quirrell är min otp och den scenen gjorde mig så överlycklig. Dessutom drog Voldemort den perfekta slutklämmen på hela trilogin.

"Harry Potter gave me a new family, he taught me how to love. And I guess that's kind of what Harry Potter is all about." 

- The Dark Lord/Lord Vorldemort/Tom Marvolo Riddle/He Who Shall Not Be Named/You Know Who

Det citatet gjorde mig så lycklig, precis som resten av A Very Potter Senior Year gjorde.

Förhandsvisning av The Host? Klart du vill!

Vad? I samarbete med Forma Books lottar jag ut två biljetter (till dig och en vän) till förhandsvisningen av The Host, filmen baserad på boken av Stephenie Meyer (Genom dina ögon på svenska).

När? Filmvisningen är tisdagen den 26 mars på Filmstaden Söder. Filmen börjar 18:00 med insläpp från 17:30.

Hur? Skriv en kommentar till det här inlägget om att du är med. På söndag (17/3) klockan 13:37 (eliiiit) stänger tävlingen så lottar jag och publicerar biobesökaren senare under dagen. Jag kommer att kontakta vinnaren via mejl och be om ditt namn som jag sedan vidarebefodrar till Forma Books så de skriver rätt namn på sin lista.

*Om vinnaren inte svarat på mejlet efter två dagar drar jag en ny vinnare because of obvious reasons (fatta vad sugen jag var att skriva raisins).

Varma kroppar

Varma kroppar
Skriven av Isaac Marion

På en flygplats i ett post-apokalyptiskt USA lever R. R är egentligen död men trots det kan han både gå, grymta och äta - helst människohjärnor. Det finns fler zombies på flygplatsen med R och ibland ger de sig ut och jagar efter levande människokött. Den här gången träffar han dock Julie, och plötsligt inser han att det finns mer i livet döden än att gå, äta och grymta.

Tack vare tv-serien The Walking Dead så älskar jag zombies. Därför var jag ganska så skeptisk till en bok där en zombie plötsligt börjar tänka och känna saker. Det blir lite som att förstöra hela idéen med zombies, hela deras koncept är just det att de bara är ett mänskligt skal. Som tur är så fungerar det faktiskt, just eftersom Isaac Marion inte tar det på så stort allvar. Humor kan liksom rädda det mesta. Så Nea diggar R - den failade zombien.

Segt blir det under läsningens gång, främst när det inte handlar om R utan om Julies gamla pojkvän. Trots att de partierna var nödvändiga för boken tycker jag att de kunde berättats på ett mer underhållande sätt. Det kändes som att författaren, precis som jag, bara ville ha de där för att kunna berätta historien ordentligt. De partierna i boken hade kunnat bli mycket bättre.

Nea gillar hur Isaac Marion vågar stoppa in lite deep shit i boken om begreppet mänsklighet. Hur stor skillnad är det på orden "mänsklig" och "människa"? För trots att jag uppskattar humorn i boken väldigt mycket så uppskattar jag detta ännu mer. Tack vare detta blir boken en salig röra av olika element som kompletterar varandra bra. Spänning, kärlek, djupa funderingar, humor och fantastiska dialoger mellan R och hans vän M. Att mixa ihop allt detta skulle antingen kunna bli väldigt bra eller väldigt dåligt, men jag kan glatt meddela att i det här fallet blev det väldigt bra och jag gillar boken väldigt mycket.

PS. Jag såg filmen i veckan också. Den var jättefin, Nicolas Hoult också. DS


Titel: Varma kroppar
Originaltitel: Warm bodies
Författare: Isaac Marion
Översättare: Kristoffer Leandoer
Förlag: Mix förlag
Utgivningsår: 2010
Sidor: 286
Språk: Svenska

Hon med lakritspiporna

Om jag var en bokkaraktär skulle min grej vara lakritspipor. Bara för att de är det roligaste godiset och för att då skulle alla komma ihåg mig.

"Min favoritkaraktär i boken var nog Nea."
"Vem var hon nu igen?"
"Hon med lakritspiporna."
"Jaha HON. Jag älskade henne!"

Så skulle det låta.

Wallflower, nu har jag läst den på svenska också!

Förra året läste jag The Perks of Being a Wallflower, och precis som typ alla andra i bokbloggosfären så älskade jag den. Nu har jag läst den på svenska också, i en nyutgivning av Gilla Böcker, men med översättningen av Göran Fagerström från 2000.

Överlag tycker jag att läsupplevelsen är ungefär detsamma. Jag känner samma känslor när jag läser och jag fastnar i boken på samma sätt. Efter att jag läste en intressant recension av Andréa där hon tog upp vissa ordval i den svenska översättningen som hon inte tyckte passade in, så var jag lite orolig att jag också skulle störa mig på det. Som tur var gjorde jag inte det, kanske för att jag inte är van att själv skriva skönlitteratur och därför inte har som vana att reflektera mycket kring ordval.

Däremot var det vissa småsaker i språket som jag tyckte kändes fel. Redan innan jag började visste jag att språket inte skulle vara lika fantastiskt och träffande i den svenska översättningen som i originalet, för det är det sällan. Men även det faktum att jag själv läst den på engelska innan tror jag också förstörde mycket. Vissa väldigt kända citat ur boken som t.ex. kända "And in that moment I swear we were infinite", kändes bara väldigt krystade. Likaså översättningarna av alla citat jag sparat ur boken.

Jag tror dock tyvärr att det är oundvikligt att lyckas översätta sådana väldigt välciterade kända fraser. Det blir som när jag såg på Dirty Dancing på Chinateatern och genom hela pjäsen bävade inför när Johnny skulle säga "nobody puts baby in a corner" på svenska, för hur de än skulle göra det så blir det ju bara SÅ fel och krystat (det visade sig att de inte ens översatte den repliken utan bara körde på den klassiska engelska).

Min slutsats och mina råd:
För dig som inte läst boken på engelska kommer det fungera jättebra att läsa den på svenska! Jag misstänker att du får samma wow-upplevelse (men kanske inte riktigt språkligt).
För dig som läst den på engelska är det bättre att hålla dig till den engelska för att undvika de där krystade ögonblicken där dina favoritcitat plötsligt låter jättekonstigt.

Tack Gilla Böcker för rec.ex!

#fetastebokträffen

Igår ägde den rum. Ungdomsboksträffen på PUNKTmedis som jag och Frida och Amelie och Anna och Pia taggat till ganska så länge. Och hur gick den då? JO DEN BLEV HELT UNDERBAR. Jag var så sjukt nervös innan men när den väl börjat så försvann allt sånt direkt. Boknördar är ju så trevliga och allmänt awesome.

Frida, Ebba och Anna fixar det sista innan starten

TAGGA

Vi hade ett bokbytarbord, och böckerna som blev kvar ska vi lämna till Södersjukhusets barnavdelning. Jag blev faktiskt jätteglad över bokbytet för det är helt klart det bokbyte jag varit på med bäst utbud. Bara bra böcker liksom, vilket aldrig brukar hända.

Böcker i massor.

BÄSTA BOKNÖRDARNA.

 Frida intervjuar Peter Barlach, författaren till t.ex. Det är jag som är Caroline m.fl. Han avslöjar bland annat att Det är jag som är Caroline egentligen var tänkt att bli en serie på två böcker, och att han älskar Thåström (woho!).

Frida intervjuar Henrik Larsson, författaren till Krigarhjärta och fortsättningarna i serien (den sista kommer 15 mars!). Han berättar  bland annat om hur det är att vara författare och att han om han fick gå på middag med några valfira personer, levande som döda, så skulle han bland annat vilja träffa Tolkien.

Bild snodd från Frida

Jag och Amelie intervjuar Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren, författarna till Engelsforstrilogin. De berättar att en given person på bådas önskemiddag är Joss Whedon, och att de tror att Eld inte är i bestämd form (Cirkeln och Nyckeln) eftersom den titeln inte syftar på något lika konkret och bestämt. 

Förutom intervjuer och bokbyte körde vi lite bok-pictionary, quiz à la På Spåret, fika och lite annat. Allting blev grymt lyckat (förutom quizen kanske, haha) och det var jättekul att få träffa alla! Jag är så ofantligt glad att Frida drog igång det här, för det var EN FANTASTISK DAG.

PS. Mats och Sara släpper snart seriealbumet Berättelser från Engelsfors tillsammans med serietecknarna Karl Johnsson, Lina Neidestam, Kim W Andersson, och om någon vill lyssna på dem alla fem och få sina böcker signerade så finns det chans! Bara att kolla in evenemangen på deras facebooksida (länk HÄR).

Junk

Junk
Melvin Burgess

Fjortonårige Tar har det inte bra hemma med en pappa som slår honom och en alkoholiserad mamma. Så han rymmer till en annan stad och bosätter sig med några anarkister i "deras" hus. Men hans flickvän Gemma trivs inte heller hemma. Hennes föräldrar gör massor av regler åt henne så hon inte får vara ute hela nätterna eller göra precis som hon vill. De är bara totalt oförstående och elaka mot stackars fjortonårige Gemma. Så hon rymmer också till samma ställe där Tar är. Men till skillnad från Tar så vill Gemma börja leva ett helt annat sorts liv också. Hon tar droger och lever farligt. Problemet är bara att drogerna övergår i knark och Tar verkar vara på gränsen att ramla ner i knarkträsket med henne.

~*~

Det här är en skolbok som jag läste i engelskan. Hade jag läst den själv hade jag inte orkat läsa ut hela, utan troligtvis slutat vid min gräns på 50 sidor. Mina förhoppningar från början var inte så höga i och med att jag försökt läsa Vild & vacker av Melvin Burgess tidigare, men gav upp direkt eftersom jag inte klarade av det tråkiga språket. Här kände jag för att göra samma sak, men det fick jag inte. Tyvärr, för språket i Junk saknar både synonymer och beskrivningar. Kanske ville Burgess skriva lite "avskalat och stämningsfullt", men det blev bara tråkigt. Jag fick intrycket av att jag läste samma sida om och om igen för det var så lite variation. 

Dessutom är karaktärerna så himla jobbiga. Visst förstår jag att man nog blir lite jobbig när man går på heroin, men här var karaktärerna bara jobbiga i och med att de var så orealistiska och naiva. Som om två fjortonåringar kan rymma till en annan stad och sedan få hjälp av en gammal gubbe så att de kan bo hos några anarkister och en "closet communist" (haha okej det uttrycket förgyllde boken lite) i ett lånat hus. Vonny (garderobskommunisten) var den enda vettiga karaktären, och den enda som också hade en intressant utveckling. Eller nej det är inte sant, Gemma var faktiskt också en bra karaktär. Hon var naiv och irriterande, men hon kändes ändå äkta. Det är Gemma och Vonny jag över huvud taget kommer ihåg nu när jag läst ut boken.

Jag tycker det är väldigt fascinerande hur droger och knark förändrar ens personlighet, och det tycker jag ändå att den här boken ändå lite halvt lyckas visa. Jag kan i alla fall se att det var vad Burgess ville illustrera. problemet är bara att jag inte kommer tillräckligt nära karaktärerna för att se en ordentlig förändring hos dem. Jag kan bara föreställa mig hur de var innan och hur de blir efter. Kanske skulle han låta boken vara skriver ur bara Tars och Gemmas perspektiv istället för att hoppa mellan så många olika och ibland oviktiga personer.

Så nej läst helst inte den här boken. Trots att den behandlar ett intressant ämne så är det inte särskilt intressant i själva boken. Jag behövde bättre skildrade karaktärer och ett mer varierat språk för att den skulle bli något för mig.



Titel: Junk
Författare: Melvin Burgess
Förlag: Puffin Books
Utgivningsår: 1996
Sidor: 389
Språk: English

Det är jag som är Caroline

Det är jag som är Caroline
Peter Barlach

Caroline är en sån där figur som gör som hon vill, hur hon vill, när hon vill. Så när hon bråkar med sin mamma vill hon flytta hemifrån, så hon gör det. Nu måste hon bara lösa det här med boende och jobb och pengar och sådant. Men Caroline gör ju som hon vill, när hon vill och hur hon vill, så det löser sig nog på något sätt ska ni se.

Karaktärerna är den här bokens stora styrka. Det är inte bara Caroline som är så extrem, utan alla karaktärer är liksom överdrivna. På ett bra sätt alltså. Det är som att Peter Barlach har tagit olika sorters människor (inget placerande i fack här inte) och sedan liksom höjt deras volym till max. Alla karaktärer är så speciella och minnesvärda. Varenda en av dem kommer jag ihåg, vilket inte händer ofta när jag har läst en bok. Mycket av det beror nog på hur han belyser något lite udda med varje karaktär, som Stephanies plantor, pappans matlagning och pappans wallenbergargranne.

Barlach har även lyckas undvika att skapa för ytliga och platta karaktärer, något som jag tycker kan hända väldigt ofta om karaktärer är lite mer extrema. Han har en bra balans mellan det överdrivna och äktheten. Alla karaktärer känns fortfarande komplexa och mänskliga, vilket jag tycker är skickligt gjort.

Visst tycker jag att boken saknade något för att jag ska gilla den riktigt mycket. Kanske låta Carolines relation till sin mamma få ta lite större plats, eller att ha en handling med ett tydligare mål. Något så jag vet var läsningen är på väg. Men trots detta så gillar jag den här boken. Den var oväntad både i handlingen och i mina förväntningar, vilket alltid är trevligt.


Titel: Det är jag som är Caroline
Författare: Peter Barlach
Förlag: Bonnier Carlsen
Utgivningsår: 2012
Sidor: 315
Språk: Svenska

The Old Man and the Sea

The Old Man and the Sea
Ernest Hemingway

När jag var i Florida i julas bodde vi i Key West i ett par dagar. Jag älskade stämningen och klimatet där väldigt mycket och tänkte därför passa på att läsa något av Hemingway eftersom han faktiskt bott där. Kanske hade han lyckats fånga den där mysiga stämningen i hans böcker. Jag gick alltså in i stadens lilla bokhandel och införskaffade mig The Old Man and the Sea och började läsa.

The Old Man and the Sea handlar om en man och en fisk och den utspelar sig nästan enbart på havet utanför Kubas kust. Så mycket till mysig stämning á la Key West. Den gamle mannen är fiskare men har inte fått fisk på mycket länge. Hans gamle fiskarlärling har blivit tvingad av sina föräldrar att fiska hos en mer framgångsrik fiskare, därför får mannen fiska ensam. Lärlingen försöker dock hjälpa honom så mycket han bara kan ändå för någon sorts vänskap hann krypa fram hos dem under den tiden de fiskade. Men en dag när mannen ger sig ut för att fiska i sin ensamhet så får han napp! En stor en verkar det vara, så fiskaren håller hårt i metspöt för att fisken inte ska dra ner det. Nu måste han bara lyckas fånga fisken ... dom dom!

Okej vad är det med dessa underliga "mästerverk"? Först Röda Rummet, nu detta. Vem är det som bestämmer vilka böcker som ska bli klassiker egentligen? Och varför väljer hen bara ut de där långtråkiga handlingslösa böckerna?

Till skillnad från Röda Rummet tycker jag dock att den här boken hade något intressant av värde - sättet fiskaren funderar kring sin ensamhet och hans lärling. Det blev ganska så gripande att läsa hur fiskaren var beredd att gå så lång för att få sin fisk. Den fisken blev det han levde för och han skulle kunna kämpa för den in i döden. Samtidigt tänkte han på hans fiskarlärling och om han skulle undra varför mannen dröjde så länge. Det var väldigt fint skildrat.

Men trots dessa positiva ord går det inte att komma ifrån att hela den här boken handlar om en gubbe som fångar en fisk. Det är väldigt svårt att få det till en tillräckligt intressant handling för att hålla mig intresserad boken ut. Och detta trots att jag är en karaktärsdriven person och alltså gillar när böcker fokuserar på karaktärer. Kanske "är jag för ung för att förstå" det vackra i boken, jag vet inte. Jag är inte så förtjust i den i alla fall.


Titel: The Old Man and the Sea
Författare: Ernest Hemingway
Förlag: Simon & Schuster
Utgivningsår: Original utkom 1952
Sidor: 128
Språk: Engelska

Här brukade Hemingway visst hänga. När han levde alltså.

200 fina år

Idag är det 200 år sedan Pride & Prejudice (sv: Stolthet och fördom) av Jane Austen utkom! Woop woop!

Det sorgliga i att jag faktiskt lade ner tid till den här "bilden".

Jag älskar den här historien så mycket! Jag älskar hur boken är tidernas kärlekshistoria trots att karaktärerna knappt rör varandra förrän ända in i slutet. Jag älskar hur spänningen i boken ligger i hur läsaren från första början vet om Darcys känslor för Elizabeth, och sedan får hungra efter lite kärlek mellan karaktärerna. Jag älskar hur Austen får läsaren att uppskatta varje liten konversation mellan Darcy och Elizabeth till fullo, för att sedan låta oss läsa vidare i behov av mer. Jag älskar hur Stolthet och fördom skrevs för 200 år sedan och Darcy fortfarande är på (min egen) topptre-listan över hetaste killarna i litteraturen.

(Okej varför skriver jag efternamnet för Darcy och förnamnet för Elizabeth? Får lite Fifty Shades-vibbar av detta. Eller så är det bara att man följer Elizabeth i boken, hoppas jag.)

För er som vill fira lite innan ni går och lägger er (det är okej imorgon också tycker jag, efter 200 år spelar en dag hit och dit inte så stor roll) så vill jag tipsa om tre sätt att fira:

1. Läs boken. Det är min kvällsplan eftersom jag håller på att läsa om den, den här gången på engelska.

2. Se BBCs tv-film från 1995 med Jennifer Ehle och Mr. Darcy förlåt Colin Firth heter han ja (men vi vet alla att Colin Firth bara är ett artistnamn för William Darcy). Denna fantastiska fem timmar långa filmatisering innehåller typ ALLT från boken, och snälla döda mig inte om jag säger att jag nog tycker den är bättre än själva boken. Givetvis efter att man läst boken då alltså!

3. Se The Lizzie Bennet Diares. Jag har skrivit om den här i ett tidigare inlägg och kan nu ett drygt halvår senare meddela att den bara blir bättre och bättre. Vi har fått se Darcy och just nu är varje avsnitt ett nytt skri av underbarhet. Den här serien är verkligen perfektion, den har lyckats med att lyfta fram och utveckla de element från historien som känns som mest aktuella idag på ett fantastiskt sätt. Dagens avsnitt är bara helt [insert tillräckligt bra adjektiv].

Förlåt om jag spoilade Darcy för någon nu, men min blogg kändes inte helt komplett utan den här bilden..

Tvåtusentolv - tillbakablicken

Undergångsåret är förbi -utan undergång. Jahapp. Innan "undergången" hann jag göra mycket saker i alla fall.

Josephine Angelini, jag och Amelie

I samarbete med Bonnier Carlsen åkte jag och Amelie till LitteraLund för att vara skuggor till författaren Josephine Angelini som var på besök där. Så himla kul upplevelse! Inlägget HÄR.

Jag var på Jellicoe Road-kväll hos X-Publishing med Frida och Amelie. Jättemysigt och kul boksnack med alla trevliga Jellicoe-älskare. Inlägget HÄR.

Sedan åkte jag, Frida och Hanna (som också var med på Jellicoe-kvällen) till ett annat Jellicoe-snack på biblioteket i Skogås. Också jättetrevligt, även om jag inte skrev något om det.

Kolla in nedre citatet!

I juni blev jag förälskad i The Lizzie Bennet Diares, en sorts modern webbserie av Stolthet & Fördom. Elizabeth Bennet har alltså en videoblogg, och genom hennes videoblogg förmedlas hela historien. SÅ HIMLA BRA. Inlägget HÄR (btw, ni som också tittar på den: DARCY!!!!)

Jag fick en blurb på baksidan av Gone: Lögner av Michael Grant. Har fortfarande lite svårt att förstå detta pga coolheten. 

Jag började gymnasiet, och det är kul. Kanske inte så bokrelaterat, men jag tyckte det förtjänade plats ändå.

Jag var på Bokmässan och träffade massor med andra underbara bokbloggare. Detta var typ årets händelse,   så 

fantastiskt kul! Inlägget HÄR

Mina mest populära inlägg 2012 har varit:

Böcker kan ha många ansikten (HÄR)

Det om tiden (HÄR)

Min recension på Bilbo: En hobbits äventyr (HÄR)

Det där jag klagar på att böcker måste vara så politiskt korrekta (HÄR)

65 böcker läste jag under 2012, och de bästa böckerna var:

Geektastic

Geektastic: Stories from the Nerd Herd
Redigerad av Holly Black, Cecil Castellucci (och de skrev en av novellerna!). Resten av författarna är står i bilden nedan.

Det här är en novellsamling som hyllar nördar, och handlar om nördiga saker. Vi får träffa Trekkies, Buffy-fans, Whovians, rollspelare och många fler i femton noveller av nördiga författare (övriga listade nedan).

Det absolut bästa i den här boken är när jag förstår olika referenser eller känner igen mig i kända nördiga diskussioner (Classic Who eller New Who haha?). När sista novellen, It's Just a Jump to the Left, visar sig handla enbart om The Rocky Horror Picture Show blev jag helt överlycklig. För det var bara kul att läsa den här boken när den handlade om något jag själv var insatt i. När det handlade om Star Trek och Marvel Series blev det rätt tråkigt att läsa för jag hade ingen aning om vad de pratade om. Vissa författare lyckades dock att göra sin novell kul även för de som ej var insatta i ämnet, som t.ex. The Quiet Knight av Garth Nix. Den handlade om rollspel med någon sorts quest i medeltidstema, och novellen var ändå en av mina favoriter.

Andra favoriter var One of us (mysig historia med kul referenser), I Never (gullig kärlekshistoria och den innehöll inte bara den vanligaste sortens nördar utan också litteraturnördar) och Quiz Bowl Antichrist (David Levithan är fortfarande kung av sarkasm).

Sen är jag inte så förtjust i novellsamlingar, de tar ju slut precis när man kommit in i dem. Jag avskyr att behöva börja på en ny precis när jag lärt känna karaktärerna och satt mig in i historien. Därför är jag inte lika förtjust i Geektastic som jag hade kunnat vara. De flesta novellerna var riktigt bra och det var bitvis otroligt underhållande! Kan meddela att jag satte en svag 3/5 som betyg på Goodreads (det var svårt att sammanfatta mina åsikter på annat sätt än betyg i den här recensionen).


Titel: Geektastic: Stories from the Nerd Herd
Författare: Många (se högre upp i inlägget)
Förlag: Little Brown
Utgivningsår: 2010
Sidor: 400
Språk: Engelska