fredag 21 december 2012

Gud jul, vi ses om ett tag

God jul alla finisar! Hoppas ni får en julmustig jul full med julläsning och annat sånt där som är trevligt och bra. Själv åker jag till Florida imorgon och stannar där hela lovet (Harry Potter-världgrejen!!). Alltså blir det mycket läsning men lite bloggande. På twitter kan det hända att jag uppdaterar lite i mån av wi-fi, och där heter jag @bokneas.

Och ja jag måste erkänna att jag känner mig lite cool som tar kort på böckerna jag tar med mig när de ligger på spisen med ett glasögonfodral som håller dem uppe. Proffsfotograf nästa.

söndag 16 december 2012

Klassiker är bättre när man läst dem

Den hemliga historien, The Catcher in the Rye, Stolthet och Fördom och Oryx & Crake. Det är några exempel på böcker som jag ofta tänker tillbaka till som väldigt bra läsupplevelser. Men går jag tillbaka och läser recensionerna jag skrev precis efter att jag läst dem så verkar jag liksom inte ha gillat dem riktigt lika mycket som jag gör nu långt efteråt.

Gillar jag dem mer långt efteråt eftersom:
Jag har hunnit tänka och reflektera mer kring dem?
Det ger liksom status att gilla klassiker så jag har intalat mig själv att jag älskar dem?
Jag ser så många andra människor hylla dem att jag själv uppfylls av deras kärlek till dem?
Jag intalar mig själv att jag älskar dem eftersom jag så himla gärna vill älska dem?

Som jag har funderat på det här störiga skeendet, och jag kommer liksom inte fram till något tillfredsställande svar. Jag menar, jag älskar ju de där böckerna! Varför gjorde jag inte det när jag läste dem?!

Mvh frustrerad_tjej_96

Förresten, jag vet att jag bloggar rätt så lite. Det är för att jag läser så lite (försöker ta mig igenom Röda Rummet (hmm, undrar om jag kommer gilla den mer ett par månader efter jag läst ut den ... (woho parantes-inception, lika spännande varje gång))).

söndag 9 december 2012

Torka aldrig tårar utan handskar - Kärleken

Torka aldrig tårar utan handskar - Kärleken
Skriven av Jonas Gardell

I intervjuer har Gardell sagt att han med den här boken ville ta upp ett ämne som det aldrig tidigare riktigt pratats om i Svergie - bögarnas situation när aids kom till Sverige under 80-talet. Därför skrev han den här boken om två killar - Benjamin och Rasmus. Rasmus är uppväxt i en småstad i Värmland och har alltid känt sig lite utanför. Efter gymnasiet bestämmer han sig för att flytta till sin moster i Stockholm. Där upptäcker han en helt ny värld där han faktiskt känner sig hemma. Benjamin växte upp i en familj som är trogna medlemmar i Jehovas vittne, och han är själv en stolt medlem. Men sen träffar han Rasmus, och då blir allting annorlunda.

Redan vid första sidan har man ju en aning om att det här inte kommer bli en så lycklig historia, i och med att den handlar om aids. Och trots att det här bara är den första boken i en serie om tre (del två utkommer i januari) så är det ganska så sorgligt redan nu. Jag läser och vet liksom att jag inte får fästa mig för mycket vid alla underbara karaktärer, för jag vet hur ledsen jag kommer bli sen. Men det är omöjligt, för alla karaktärer är så fina och verkliga och de känns verkligen så levande. Typ Paul. PAUL. Jag älskar honom.

Boken kändes verkligen ärlig, och det märks att Gardell har en historia att berätta. Ibland kommer det små stycken med relevant fakta om hur aids växte fram och hur det påverkade samhället, vilket hade kunnat bli lite krystat men jag tycker det passade i sammanhanget.

Ibland kunde det bli lite långtråkigt, särskilt i partierna då man fick följa Sara och Harald. Jag ville ha så mycket Rasmus och Benjamin som möjligt, så de partierna kändes bara tråkiga. Jag kan dock förstå att de var med för att läsaren ska känna ännu mer för karaktärerna. Men det känns som att det hade kunnat vara lite mindre av Sara och Harald ändå tycker jag.

Sen har jag även sett tv-serien som är baserad på boken, och även de två böckerna som ännu inte kommit ut, och jag måste säga att jag nog tycker den är strået vassare än boken. Det kan vara så att jag tycker det eftersom jag har sett hela serien, men bara läst första boken. Ska bli spännande att läsa andra boken. Tredje vet jag inte om jag kommer klara av att läsa med tanke på alla tårar som kommer skymma sikten.

Jag tycker i alla fall att det här är en väldigt bra bok, även om den inte helt nådde upp till mina skyhöga förväntningar. Det var de där sega partierna tror jag. Verkligen värd att läsa är den, och se serien sen också. Men efter att du läst boken alltså, you know the rule.

Men seriöst läs den alltså, jag är rätt säker på att den kommer bli en modern klassiker.


Titel: Torka aldrig tårar utan handskar - Kärleken
Författare: Jonas Gardell
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: 2012
Sidor: 291

tisdag 4 december 2012

A Game of Thrones

A Game of Thrones
Skriven av George R.R Martin

Det känns lite hopplöst att försöka skriva om vad den här boken handlar om, så jag tar det väldigt kort.

Den utspelar sig alltså huvudsakligen på kontinenten Westeros, och hela kontinenten har en kung som sitter på järntronen. En tron som många vill sitta på. Själva boken börjar när den nuvarande kungens närmsta rådgivare har dött, och kungen ber sin gamle vän Ned Stark att ta den gamle rådgivarens plats. Det finns inte så mycket mer att säga än att detta är startskottet för ett stort politiskt maktspel om den åtråvärda järntronen.

Jag är ganska så stolt över att ha läst den här 800 sidor långa tegelstenen. Okej inte ganska stolt typ väldigt grymt mycket stolt. Men det tog ett tag - ungefär en och en halv månad - att ta mig igenom den. För det är rätt tungt att läsa alltså, med både liten text, ganska avancerad engelska och typ tusenfyrtiosju namn att lära sig. Det gällde att ha fokus när jag läste den, inte slöläsning á la Meg Cabot.

Jag gillar verkligen hur episkt allting är i den här boken. Så storslaget och definitivt, där varje liten handling får massor av följer och alla relationer är styrda av politik. Det är så himla coolt! Allting är så komplext och genomtänkt, med karaktärer som är båda djupa och realistiska. Sen måste jag så klart räkna upp mina favoritkaraktärer också: Arya, Ned, Khal Drogo, Cersei och Tyrion. Awesome människor alltså.

Vad jag inte gillar är allt snack om politik och krigsföring. Politiken kunde vara kul, men oftast nämnde de då massor av namn jag inte visste vilka de var vilket gjorde att jag inte hängde med i snacket. Krigsföringen var bara ett sömnpiller, även om jag förstod allt. Både prat om krigsföring och beskrivningar av själva slaget är ju bara så tråkigt. Jag tycker mer om något i stil med "sen bestämde de sig för att kriga, sen krigade de och ena sidan vann". Sen går storyn vidare till karaktärerna och den intressanta handlingen igen.

Den intressanta handlingen har lite att göra med att boken berättas ur olika karaktärers perspektiv, och vissa var roligare än andra. Jag älskade Aryas perspektiv, och Sansas och Neds också. Daenerys var också väldigt intressant även om jag inte gillade hennes karaktär riktigt. Jag gillade dessa mer eftersom jag gillar karaktärsutveckling mer än handling, och hos dessa handlade det väldigt mycket om relationer och tankar. Hos t.ex. Catheryn och Bran var det mer konkret handling, vilket blev lite långtråkigt.

Jag är inte helt förtjust i slutet. För mig kändes klimaxen ungefär två tredjedelar in i boken (ni som har läst den vet nog vad jag menar annars kan ni markara det inom parantes här (det som hände med Ned). I jämförelse med resten av boken tycker jag att slutet hade behövt vara mer storslaget och episkt. Nu kommer jag knappt ihåg det. Synd liksom, för det hade varit coolt med ett riktigt spännande slut.

Kort och gott kan jag säga att jag gillade boken, men den var lite för lång och svår för att uppskattas ordentligt. Men resten av serien ska definitivt läsas!


Titel: A Game of Thrones
Författare: George R.R. Martin
Förlag: Harper Collins
Utgivningsår: 1996
Sidor: 801
Språk: English

söndag 2 december 2012

torsdag 29 november 2012

Divergent

Divergent (den svenska versionen här alltså, virrigt när översättningen heter samma)
Skriven av Veronica Roth

Huvudpersonen Beatrice (senare känd som Tris) bor i en dystopisk Chicago, där samhällets har delats upp i fem falanger. Beatrice (okej från och med nu kommer jag kalla henne Tris för Beatrice är förvirrande) tillhör De osjälviska, och de andra fyra är De tappra, De ärliga, De fridfulla och De lärda. När ungdomarna i staden är 16 år är det dags för dem att testa sig för vilken falang de hör hemma i och sedan välja vilken falang de vill tillhöra.

Tris resultat visar sig bli lite speciellt, hon är en divergent vilket hon får veta är farligt. Men hon lämnar sin familj hos De osjälviska för att börja ett nytt liv hos De tappra. Men där får hon veta att efter den traditionella initieringsriten kommer endast tio av alla de som valt De tappra faktiskt få bli en del av dem. Resten blir falanglösa. Tris är fast besluten att bli en av dessa tio, men det här med hennes divergens visar sig sätta henne i en farlig position.


Med tanke på att den här boken blev framröstad på Goodreads till årets bok 2012, så tycker jag att jag hade en bra anledning till att ha höga förväntningar. Samtidigt var jag tveksam till den eftersom jag har fått lite fördomar mot populär amerikansk YA (att de alla är ungefär likadana). Men det bevisar bara hur dumt det är med fördomar, för den här boken ägde verkligen (men måste dock säga att den inte var särskilt originell så min fördom är inte helt ute och cyklar).

För det första älskar jag själva dystopiska samhällsstrukturen. Det är ett samhälle som jag faktiskt kan se det positiva i, och varför de gjorde samhället på det sättet. Det är lite demokratiskt, vilket är ovanligt i en dystopi. Falangerna representerar olika sätt att tänka och förhålla sig till livet, och i boken är det väldigt intressant hur alla falanger kan ses på både ett positivt och negativt sätt. Den tar upp psykologi på ett väldigt nyanserande sätt, och det är mycket roligare än det lärarna alltid pratar om.

Sedan vill jag prata om Four. Den typiska bokkillen som det bara är för uppenbart att man som läsare ska älska. Därför är jag otroligt irriterad på mig själv för att jag faktiskt går på det och älskar Four. Det känns alldeles för simpelt, men herregud vad han är cool och mystisk. Sedan gillar jag faktiskt Tris också, även om hon påminner mig lite för mycket om Katniss (Hungerspelen). Det som jag verkligen gillar hos Tris är hur hon faktiskt inte är särskilt sympatisk. Hon är till och med rätt cynisk ibland, och det gör att berättelsen blir något mer än den vanliga speciell-tjej-möter-mystisk-kille-och-de-bekämpar-något-tillsammans-för-de-är-båda-så-perfekta-boken.

Den här boken är dessutom väldigt spännande. Efter att ha varit i en liten lässvacka var det en trevlig omväxling att gå till skolan med näsan i boken och försöka undvika alla bilar på övergångsställena. Så är den värd all uppmärksamhet? Japp, det är den. Det är en bok som har det mesta som en bra bok behöver ha, inklusive ett nedlagt tivoli (har jag sagt att jag älskar såna?).


Titel: Divergent
Originaltitel: Divergent
Författare: Veronica Roth
Översättare: Katarina Falk
Förlag: Modernista
Utgivningsår: 2012
Sidor: 362
Språk: Svenska

söndag 25 november 2012

En nya era

Mohaha rubriken lurar säkert alla att tro att det här inlägget ska bli jättespännande och intressant. Men nä, jag tänkte bara säga att jag kommer börja svara på era trevliga kommentarer här på min egen blogg i en sån där svarskommentar. Detta av två fina anledningar:

-Då kommer jag troligtvis komma ihåg att svara på kommentarerna. Det har varit lite dåligt på den punkten. 

-Då kan ni läsare se vad jag svarat till tidigare kommentarer vilket kan vara bra i typ diskussioner. 

Hittills går det riktigt bra! Jag svarar på kommentarer som bara den och det är jättekul!

lördag 24 november 2012

fredag 23 november 2012

Varför måste böcker alltid vara politiskt korrekta?

I DN läser jag om hur Jonas Gardells succé Torka aldrig tårar utan handskar också borde skildrat lesbiskas situation under samma tid. Jag läser recension på recension om Fifty Shades of Grey och hur dess könsroller är urusla, Twilight likaså. Jag har till och med hört kritik från många människor om hur dåligt det är att det inte finns några homosexuella med i Harry Potter (hallå Dumbledore duh). 
Alltså åh vad jag älskar Torka aldrig tårar (passar därför på att  ha bilden på så många ställen som möjligt)
Jag kan förstå varför man vill att böcker som blir så populära även ska vara politiskt korrekta och fina förebilder. Jag förstår att kulturen påverkar samhället väldigt mycket, och att vi omedvetet snappar upp det vi läser. Jag förstår verkligen varför vuxna blir oroade över hur barn slukar Twilight och blir förälskade i överbeskyddande och perfekta Edward. Men jag tycker att det blir så överdrivet och tröttsamt. 

En bok behöver inte vara en perfekt utopi, och den behöver inte gestalta det samhälle vi strävar efter. En bok behöver inte ens gestalta samhället som det ser ut idag. Det finurliga med böcker är just det att de kommer ur författarens fantasi, och det är författaren som bestämmer hur boken är. Sedan är det så klart läsarens rätt att få kritisera boken, och läsaren får så klart tycka illa om det hen stör sig på. Men att tycka att lesbiska också måste vara med i en bok bara för att bögar är med (se länken om Torka aldrig tårar)? Det känns både som en generalisering av sexuella läggningar och att det finurliga med böcker glöms bort.

Bokläsande människor är oftast rätt så smarta har jag lagt märket till, liksom de flesta icke-läsande människor också. Vi måste väl ändå själva kunna inse att homosexualitet existerar trots att det inte tas upp i Harry Potter, tillsammans med oändligt många andra ämnen. Vi inser nog att den masochism vi möter i Fifty Shades of Grey inte är hur alla människors sexliv måste se ut. Vi inser nog till och med att lesbiska faktiskt också existerade i Sverige under 80-talet, även om vi har läst Torka aldrig tårar utan handskar. 

Jag känner att människor ofta aktivt letar efter saker som kan anses stötande mot någon (jag gör ofta det i alla fall). Det är lättare att klaga på och vilja förbättra saker inom litteraturen, än i det verkliga samhället. Men jag tycker att det är vårt samhället som faktiskt behöver förbättras. Böcker borde istället finnas för att underhålla, upplysa, kritisera och kanske även irritera. Det är det som gör läsningen spännande.

fredag 16 november 2012

John Green hamnade just högst upp på min lista

... över awesome människor som är awesome.

Förutom Vlogbrothers, en videoblogg som John Green har med sin bror Hank Green så har de även en kanal som heter Crash Course. John har precis avslutat sin Crash Course: World History (bästa pluggtipset!), och då och då kör Hank en med mer naturvetenskapsrelaterade ämnen (säkert bra att plugga till om man förstår något). Men nu har John startat en ny Crash Course. Crash Course: English Literature heter den. Litteratur! Den mest underbara författare, videobloggare och historieprovsbetygräddare som finns har startat en litteraturkurs! IIIIHHHHHH!


Värsta bästa att han har med Gallifreyan! #DoctorWho

I den första videon pratar han jättefint och klokt om varför vi läser och varför det är viktigt att analysera det vi läser. Sen kommer han att prata om Romeo & Juliet, Catcher in the Rye, The Great Gatsby och dikter av Emily Dickinson.

Eftersom jag läst de två förstnämnda så tror jag att jag ska ta och läsa The Great Gatsby också eftersom den ändå verkar helt underbar. Kanske lite Emily Dickinson också, trots att dikter inte är min grej. Men jag är ju så taggad!

Seriöst värsta måstet för alla boknördisar!

onsdag 14 november 2012

tisdag 13 november 2012

En liten hattaffär på hörnet

En liten hattaffär på hörnet
Skriven av Marita Conlon-McKenna

När Ellie Matthews mamma dör i cancer Ellie inte vad hon ska göra med hennes mammas älskade hattaffär. Ett produktionsbolag erbjuder sig att köpa butikslokalen för en trevlig summa, så att de kan förnya kvarteret med ett modernt shoppingcenter och fräscha butiker. Men Ellie mår inte helt bra vid tanken på att ge upp hennes mammas livsverk, och bestämmer sig helt enkelt för att själv ta över i butiken. Den blir lite av en succé med många nöjda kunder. Samtidigt verkar Ellie också ha hittat kärleken, och allt är alldeles sockersött och gulligt.

Låt oss börja med karaktärerna för jag känner för det. Att följa Ellie och hennes härliga kunder är väldigt trevligt och lite lagom bekymmerslöst. Att följa hennes kunder var dock snäppet mysigare och härligare, då de var så olika och coola. Den bad-ass borgmästarinnan och den söta lilla killen var mina favoriter. Att följa Ellie var ju såklart också trevligt, men jag tycker att hon saknade lite personlighet för att vara en tillräckligt intressant huvudkaraktär.

Kärlekshistorien tycker jag känns lite klyschig. Lite á la Stolthet och Fördom, och jag får känslan av att ha läst den många gånger förut. Jag tror att det är det problemet som jag har med hela boken faktiskt. Den känns lite för klyschig och förutsägbar. Ta till exempel det som hennes lilla "kärleksobjekt" säger till henne efter deras dejt: "du är inte som andra tjejer". Det måste nog vara en av den fiktiva världen mest överanvända raggningsreplik. Alltså nej hon är inte som andra tjejer, ingen är det. Bara att jämföra DNA liksom. Kom med något nytt snälla författare världen över.

Själva grejen med hattaffären var bara för mysig! Den påminde mig väldigt mycket om Vickys vintagebutik, som jag läste för typ två år sedan. Den tycker jag dock var snäppet bättre än den här, då den hade en mer gripande handling. Den här boken tycker jag känns en aning för platt, det behövs något mer för att hålla intresset uppe. Men det här var ändå en trevlig liten bok, med mysig underhållning. Dock finns det bättre böcker för sådana situationer.

Sen undrar jag också; vem i hela friden köper hattar? Man ser ju aldrig folk med hattar längre (fett synd, jag diggar hattar).


Titel: En liten hattaffär på hörnet
Originaltitel: The Hat shop on the corner
Författare: Marita Conlon-McKenna
Översättare: Cecilia Falk
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: 2006
Sidor: 329

söndag 11 november 2012

Lite spoilerfritt snack om omtalade Femtio nyanser av honom

Kommer ni ihåg att jag och Frida skulle läsa Fifty Shades of Grey och sedan diskutera den i en video (eller okej ca 4 videos blev det)? Här är den första, som är helt fri från spoilers.


Ledsen att jag ser så trött ut. Var lite trött.

torsdag 8 november 2012

Prelude - nystartad awesomeness

Andréa fick den briljanta idén att skapa ett litet onlinemagasin, och nu är idén liksom inte bara en idé utan verklighet! Två gånger per vardag publiceras artiklar av alla de underbara slag. Läs, njut och följ!

söndag 4 november 2012

Rubinröd: Tidlös kärlek

Rubinröd: Tidlös kärlek
Skriven av Kerstin Gier
Första delen i en trilogi

Tidsresargenen har alltid funnits i Gwendylons släkt. Mellan de sextonde och sjuttonde levnadsåren ska det första tidshoppet inträffa för den som fått genen. Gwendylons kusin Charlotte har sedan födseln varit förutbestämd att vara bärare av tidsresargenen, och nu väntar alla i släkten ivrigt på att hennes första tidshopp ska inträffa. Därför är det inte alls konstigt att Gwendylon blir lite överraskad när hon själv helt plötsligt verkar ha hamnat i 1800-talets London.

Som jag skrivit tidigare så är jag en sucker för tidsresor, så när jag hörde om den här boken var det liksom givet att jag skulle läsa den. När jag började på den blev jag dessutom sjukt glad över det faktisk att den var skriven i lite chick-littaktig stil (eller chic-lit, chick-lit, chiclit bla bla bla, snacka om omdebatterad stavning på det ordet). Det är liksom perfekt eftersom jag gillar både chick-litt och tidsresor. Så ni märker att jag var gott inställd redan från början.

Sedan blev det liksom bara bättre, för huvudpersonen Gwendylon var sådär härligt Mia-från-En-Prinsessas-Dagbok-aktig. Omöjlig att inte gilla och känna igen sig i, men med lagom sarkasm och rolig humor. Dessutom hade hon en bästa kompis som hjälpte henne och allt det där utan att bli svartsjuk! Fatta hur skönt och ovanligt det är! Gwendylon var lika gamma som mig också och det är alltid kul att läsa om någon som är lika gammal ung som en själv.

Allt det här med den uråldriga hemliga ordern kändes lite töntigt, jag har läst det förut. Som tur är var Gwendylon härligt ifrågasättande och humoristisk kring allt detta att det inte blev den har-läst-detta-tusen-gånger-förut-ge-mig-något-nytt som det hade kunnat bli.

Till tidsresorna då, som jag delvis gillade men gärna hade haft mer av. Dessutom hade jag gärna velat att de skulle vara lite mer komplicerade. Att det skulle bli riktigt virrigt så man behöver sitta och tänka i huvudet "har detta hänt ännu?", "är det här en paradox?" eller "hon reser alltså tillbaka i tiden och påverkar den personen som sedan i nutiden kommer ihåg att hon har blivit påverkad av henne när hon var liten men för hon som reste tillbaka och påverkade har detta inte hänt ännu så hon som blev påverkad har sett hur hon som påverkade har blivit i framtiden utan att hon som påverkade vet om det". Jag hade hoppats på mer sådant, men förstår samtidigt att det här är en lättsam ungdomsbok och inte nördig sci-fi där sånt kanske är mer välkomnat av läsaren.

Vad jag däremot är fundersam på är varför förlaget marknadsför boken som en kärlekshistoria. Visst märker jag någonstans i mitten av boken att Gwendylon och Gideon nog kommer att bli något mer (okej det kanske var en spoiler med det står faktiskt på baksidan), men det är knappast en stor del av handlingen. Jag misstänker att det kommer bli mer i tvåan och trean, men just den här boken är inte direkt en kärlekshistoria.

Det märks att det här bara är första boken i en serie, för inget stort hinner liksom hända. Men det spelar ingen stor roll för det är en väldigt underhållande introduktion istället. Jag ser verkligen fram emot nästa del!

PS. Jag älskar hur huvudpersonen sådär i förbifarten börjar snacka om spöken hon är kompis med. Så himla kul!


Titel: Rubinröd: Tidlös kärlek
Originaltitel: Rubinrot
Författare: Kerstin Gier
Översättare: Christine Bredenkamp
Förlag: Bonnier Carlsen
Utgivningsår: 2009
Sidor: 365

Tack Bonnier Carlsen för rec.ex!

fredag 26 oktober 2012

Fifty Shades of Nea & Frida

Jag och Frida ville diskutera en bok. Nu har vi valt vilken.

tisdag 23 oktober 2012

Radhusdisco

Äntligen kom jag för mig att skriva rent den här recensionen på datorn! Skrev den i min anteckningsbok när jag var i Spanien i somras.

Radhusdisco
Skriven av Morgan Larsson

I slutet av 70-talet börjar Morris lågstadiet. Han samlar filmisar, leker med kompisar och tänker väldigt mycket (ibland nästan för mycket, i alla fall enligt hans kompis Linus). Efter lågstadiet flyttar Morris familj till ett radhus, och Morris mellanstadietid blir på en helt ny skola. Men han får snabbt nya kompisar, och även en flickvän (även om han inte är helt säker på vad det innebär). Sedan börjar han högstadiet, där han och hans vänner åker moppe, går på disco och pratar om allt mellan himmel och jord.

Jag fick den här boken i födelsedagspresent förra året, men var väldigt tveksam på om jag skulle tycka den var bra. jag levde ju inte ens när den utspelade sig. Men ett år efter det att jag fått den plockade jag ändå upp den och började läsa. Som vanligt kan jag säga att "jag är glad att jag gjorde det".

Radhusdisco är nämligen något så ovanligt som en svensk uppväxtskildring utan varken depression, droger, sexuella trakasserier eller mobbning (okej lite mobbning, men inte som ett helt motiv i boken). Har någon någonsin läst något som detta? Jag har i alla fall inte gjort det, och är så himla glad att den inte var en bok i stil med En komikers uppväxt eller Populärmusik från Vittula. Den här boken var inte det minsta deprimerande, utan en bok om en ganska så glad kille och hans ganska så bra uppväxt. Visst fanns det sorgliga ämnen i den, men de tog aldrig över. De bara fanns där, precis som det ofta är här i livet.

Morris är en person som är lätt att gilla men hans många fina tankar som läsaren får ta del av. Jag försökte ofta föreställa mig vilken sorts kille hans klasskompisar uppfattade honom som, och hur jag skulle se honom utifrån. Det var väldigt svårt, för när man är inne i någons huvud och för höra dennes tankar kan denne person ofta vara en helt annan än vad hen ser ut utifrån. Att få läsa en helt normal uppväxtskildring ur en tonårskilles perspektiv tycker en tonårstjej som jag var väldigt kul i alla fall.

Att boken utspelar sig under 80-talet är svårt att missa under läsningens gång. Morgan Larsson droppar lite låtnamn (underbara Tarzan's Boy!), beskriver hur Morris drar på sig sina tubsockor och sin pastellfärgade t-shirt med axelvaddar, och han väver även in händelser som Palmemordet i historien. Själv älskar jag 80-talet, det verkar vara himla härligt (men mamma säger att det inte är lika kul när man faktiskt upplevt det, haha).

Det är en lättläst, härlig och riktigt bra bok. Att jag fortfarande kommer ihåg den nu några månader efter att jag läst ut den är ju också ett bra tecken.


Titel: Radhusdisco
Författare: Morgan Larsson
Förlag: Pocketförlaget
Utgivningsår: 2010
Sidor: 434

lördag 20 oktober 2012

The Melancholy Death of Oyster Boy & Other Stories

The Melancholy Death of Oyster Boy & Other Stories
Skriven och illustrerad av Tim Burton (ja, filmskaparen)

Det här är en liten samling av historier. Inte direkt noveller, utan snarare små berättande dikter med bara några få rader på varje sida. Bilderna spelar dock en lika stor roll i historierna som texten, och berättelserna kan vara allt från 1 sida till typ 10.  Alla behandlar de på något sätt temat om utanförskap och att vara annorlunda. På ett ganska tragikomiskt sätt kan jag tillägga.

Tim Burton är verkligen någon alldeles extra. Jag är sedan tidigare ett fan av hans filmer, och ännu mer hans underbara teckningar! Titta bara på den här bilden liksom.

När jag hittade den här söta lilla boken inne på bibblan blev jag därför lite lagom lyrisk, och läste hela på pendeln hem. Historierna i boken är verkligen sorgsna, och de har den där speciella stämningen som brukar finnas i alla Burtons olika verk. Jag älskar alla historier, och det är en perfekt blandning av korta och lite längre. 

Alla historier är skrivna på rim, men inte sådant där jobbigt rim som man kan läsa i gamla medeltidssagor. Här märks det inte av så tydligt, men ger ändå berättelserna en väldigt speciell och egendomlig stämning. Det känns som att Burton verkligen förstår sig på orden han använder, och att varje ordval är väl genomtänkt och valt med omsorg.

Det är inte en särskilt spännande eller fängslande bok, och jag tycker att den är lite för kort för att kunna få ett ordentligt intryck av den. Men jag tycker ändå att den är otroligt fin, och jag bara måste köpa den och ha den i min bokhylla. Det är en bok att plocka fram då och då och bara njuta lite av. Både på grund av de fina bilderna och de tragikomiska och vackra historierna.

Här är några exempel på bilder från boken:


Titel: The Melancholy Death of Oyster Boy & Other Stories
Författare: Tim Burton
Illustratör: Tim Burton
Förlag: HarperEnternainment
Utgivningsår: 1997
Sidor: 113
Språk: English

tisdag 16 oktober 2012

Sågningar och sinneskval

Nu när jag har börjat gymnasiet har vi fått någon ny kursplan, och i den ingår inte att skriva skönlitteratur. Jag blev så otroligt glad när jag hörde det, för jag tycker det är fel att lärare ska sätta betyg på just den genren. Skönlitteratur har inga tydliga regler, och behöver inte falla alla människor i smaken. Dessutom kan ett dåligt betyg på en skönlitterär text göra att en elev helt tappar lusten att skriva över huvud taget. Därför är jag väldigt glad att skönlitteratur inte längre ingår i kursplanen. Men det för ämnet till det jag vill prata om - att skriva recensioner på skönlitterära verk. Det jag och så otroligt många andra bokbloggare gör dagligen.

Att skriva positiva recensioner är inget jag vill ta upp här, för jag ser inte hur det skulle kunna vara dåligt över huvud taget. Nej, det är negativa recensioner jag pratar om. När man helt enkelt har läst en bok som inte föll en i smaken, som kanske var rent av usel, och skriver om det på bloggen. Jag är en person som tycker att rätten att få uttrycka sina åsikter är jätteviktig, även om åsikterna är negativa. Men jag kan inte låta bli att känna att regeln "om man inte har något snällt att säga kan man lika gärna vara tyst" har något rätt vettigt i sig.

Att vara författare och ha lagt ner all sin tid och själ i att skriva på sitt bokmanus, för att sedan se att någon man inte ens känner har skrivit på nätet att hen tycker att ens bok är dålig.  Det kan ju vara något som faktiskt får någon att helt tappa lusten med att skriva, precis som med dåligt betyg på elevers skönlitterära texter. Visst vet jag att det är något man är beredd på när man väljer att publicera sin bok, men är det rätt att behöva vara beredd på att höra random människor ha negativa åsikter om det man skrivit?

Bloggosfären är ju nästan alltid väldigt konstruktiv i sina recensioner, och lägger endast fram kritik som är både genomtänkt och välgrundad. Jag tycker personligen att det är väldigt kul att läsa sågningar av böcker, och de sågningar jag läser har alltid bra anledningar till sågningen. Men det kan verkligen inte vara kul för hen som skrivit den där boken. Jag har funderat på det här ämnet väldigt länge, och har en idé om att sluta skriva sågningar på böcker skrivna av svenska författare (som tur är har jag nästan alltid turen att läsa bra böcker). Men jag är så otroligt kluven till ämnet så det är inte sant. 

Nu är jag därför väldigt angelägen om att höra era åsikter! Gärna om du är författare som har hittat hit, eller en bokbloggare som säkerligen också har tänkt på detta ämne. Vem du än är vill jag verkligen höra din syn på det hela!

måndag 15 oktober 2012

Romeo & Juliet

Romeo & Juliet
Skriven av William Shakespeare (surprise!)

Vet du inte vad den här boken (eller dramat kanske jag borde säga) så läs noga nu för det är ganska så mycket allmänbildning. Romeo and Juliet handlar om Romeo och Juliet, två unga människor vars respektive släkter är typ dödsfiender. De blir kära och får därför rätt stora problem eftersom de måste hata varandra egentligen.

Okej nu har jag skjutit upp det här med vad jag tyckte om boken alldeles för länge. Det är liksom så svårt att uttala sig om den här boken, i och med dess storhet och allt sånt. Tror helt enkelt att jag bara punktar upp alla saker jag har åsikter om här under:


  • Språket var fett underbart, men oj så fint. Jag önskar att alla människor alltid pratade på det här viset, världen skulle vara så fin då. Men som sagt var det väldigt svårt, och hade jag inte sett filmatiseringen (den här underbara med Leonardo DiCaprio och Claire Danes) så hade jag knappt förstått något alls. Det trevliga med att läsa boken efter att ha sett filmatiseringen var att jag hade DiCaprios fina röst i öronen varje gång jag läste en replik av Romeo. Väldigt trevligt.
  • Det känns riktigt awesome att ha läst den. Nu känner jag att jag är en människa att räkna med. Det är som att jag har blivit myndig eller något. Typ som det i alla fall. Eller kanske inte, men jag känner mig mer awesome än innan.
  • Alltså hela den här boken utspelar sig under ungefär en vecka tror jag. Hur i hela friden hinner Romeo och Juliet bli så upp i öronen kära i varandra att den ena inte kan leva utan den andre? De hinner ju knappt umgås över huvud taget. De vet ju knappt någonting om varandra, och äter aldrig ens en måltid tillsammans. Lite desperata tycker jag.
  • Det var himla kul att läsa ett så kallat "drama". En bok som bara består av repliket. Inga långa beskrivningar här inte. Bäst var det när en karaktär höll ett jättelångt och vackert "innan döden"-tal och sedan efter allt han sagt stod det bara [dies]. Förstörde det dramatiska lite måste jag medge.
  • Alla vackra citat! Kärlek till dem.
I en av Juliets repliker:
"Give me Romeo; and, when he shall die,
Take him and cut him out in little stars,
And he will make the face of heaven so fine
That all the world will be in love with night
And pay no worship to the garish sun."

  • Är du inte fenomenal på engelska rekommenderar jag dig att göra som jag och se filmatiseringen innan, eller läsa den på svenska. Jag tror att jag ska ta och läsa den på svenska någon gång också faktiskt, för att kunna förstå allt. För nu blev läsningen ibland lite seg i och med all icke-förståelse. Annars är jag väldigt nöjd, hade varken förväntat mig mer eller mindre. Nu kan jag äntligen säga att jag "har läst Shakespeare" också!
Titel: Romeo and Juliet
Författare: William Shakespeare
Förlag: Harper Teen
Utgivningsår: 1595
Sidor: 285 
Språk: English


torsdag 11 oktober 2012

Jag gissar aldrig rätt, men det är trevligt ändå

Grattis till Mo Yan som har tilldelats årets nobelpris i litteratur (de andra prisen har jag aldrig någon koll på ändå)!

Som vanligt har jag inte läst nobelpristagaren, men jag känner mig faktiskt ganska så sugen på det i år. Motiveringen är "who with hallucinatory realism merges folk tales, history and the contemporary". På svenska (varför så krångliga ord?!): ”som med hallucinatorisk realism förenar saga, historia och samtid”. Jag tycker det låter som en väldigt fin blandning.

Sedan tycker jag precis som alla andra att det är lite konstigt hur bara 12 kvinnor har mottagit priset sedan det instiftades år 1901. Det är 12.6% av pristagarna (7 år delades det inte ut något pris) om jag har räknat rätt. Jag är av den åsikten att det inte ska spela någon roll vilket kön pristagaren är, och att det därför kanske är så att det faktiskt mest är män som har förtjänat priset (vilket verkar väldigt konstigt). Men jag är ändå väldigt säker på att fler än 12 kvinnor har skrivit böcker värdiga nobelpriset under alla dessa år. 

Min förhoppning är alltid att Margaret Atwood ska få priset. Mest för att hon är den enda författaren som verkar ha en chans och som jag har läst, men hennes böcker är också riktigt bra (läs Tjänarinnans Berättelse!). Men om jag valde helt fritt utan att bry mig om att det ska vara "fin litteratur" kör jag JK Rowling all the way!

Som avslutning, grattis igen Mo Yan! 

söndag 7 oktober 2012

Tio stationer

Tio stationer
Skriven av Jenny Valentine

På bokmässan (jag ska skriva om den, lovar) var jag på en bokbloggarträff (ska alltså berätta mer om den också) där det delades ut goodiebags. När jag på tåget hem var alldeles för trött för att sätta mig in i Game of Thrones komplicerade handling, så hittade jag den här lilla boken på 61 sidor i goodiebagen. Jag kände direkt att den var som gjord för mig att läsa vid detta tillfälle. Glatt överraskad blev jag också när det visade sig vara en liten fortsättning på fina Hitta Violet Park. Vilket leder till att jag ger er en spoilervarning på recensionen om ni inte läst Hitta Violet Park, och vill göra det.

Handlingen är inte så komplicerad (svårt att göra något komplicerat på 61 sidor), utan den utspelar sig bara under en dagsutflykt. Lucas och hans syster vill vara snälla mot sin mamma och låta henne slippa ta hand om deras lillebror och lite halvt dementa farfar. Därför erbjuder de sig att ta med brorsa och farfar på en liten dagsutflykt så att mamman kan få lite lugn och ro. Men när de tappar bort bror och farfar i tunnelbanan blir allting plötsligt otroligt jobbigt.

Jag tyckte väldigt mycket om tidigare Hitta Violet Park, och den här boken känns som ett väldigt fint komplement till den boken. Man får veta lite om vad som hänt sedan Hitta Violet Park, som en liten bekräftelse om att Lucas liv fortsatte även när boken tog slut. Det var väldigt mysigt, och även trevligt att se att karaktärerna var sig lika, men samtidigt har utvecklats i glappet mellan böckerna. 

Jag gillar relationerna mellan karaktärerna, de känns så äkta och genuina. Lucas kärleksfulla bråkande med sin syster och hur deras lillebror verkar uppskatta sin farfars sällskap mycket mer än de båda andra. Allting är så enkelt men fint berättat.

Den här boken innehåller kanske lite för lite för att kunna stå ordentligt på egna ben, men har du läst och gillat Hitta Violet Park så tycker jag att du även borde ta dig en titt i den här. Den är definitivt värd den korta tid det tar att läsa den.

Titel: Tio stationer
Originaltitel: Ten Stations
Författare: Jenny Valentine
Översättare: Helena Ridelberg
Förlag: Atrium 
Utgivningsår: 2009
Sidor: 61

fredag 5 oktober 2012

Bokmässan - "I love it, I love it"

Den här videon som Frida gjort så fin berättar nog det mesta om årets bokmässa i Göteborg.
Jag åkte dit med fina Frida, och vi hade det så trevligt som det kan bli typ. Jag kan skriva en lista på det vi gjorde, eftersom listor alltid är bra och kul.

1. Jag steg upp tidigt för att ta pendeln till Stockholm där jag träffade Frida, Anna och Amelie. Anna och Amelie åkte samma tåg som mig och Frida, men i en annan vagn. På tåget roade jag och Frida oss med att prata om porr i litteraturen och annat som de andra resenärerna på tåget nog undrade lite över.

2. Vi köade in till bokmässan och vandrade omkring bland alla montrar. Det var ju första bokmässan för mig i år, och den var ganska så mycket större än vad jag trodde. Men vi gick omkring (Frida gick och jag försökte förgäves hålla mig bredvid henne utan att forslas tillbaka av folkmassan), inhandlade både tygpåsar och böcker, tittade på när Cirkeln-författarna och serietecknare avslöjade ett hemligt projekt.

3.Vi gick till Bonnier Carlsens monter för att se när Amelie, Anna och många andra jättecoola bokbloggare satt och pratade inför publik om både ungdomsböcker och deras bokbloggade. Det var jätteintressant att lyssna på, särskilt när de pratade om bokbloggande. Jag varvade dock att lyssna med att prata med alla awesomeiga bokbloggare och twittermänniskor som också var där. 

4. Vi drog vidare till en jättetrevlig bokbloggarträff arrangerad av Sofie och Anna. Där träffade jag så också otroligt många underbara bokbloggare. Mingel blandat med att författare kom och blev intervjuade. Blev väldigt glad över att Nene Ormes var där så att jag fick svar på min Doctor Who-fråga i slutet på min recension av Särskild. Det var inga Weeping Angels.

5. Vi lämnade alla fina människor och den underbara mässan för att dra hemåt igen. 
Min bokmässefångst. 
Jag diggar bokmässan, typ väldigt mycket. Kan nästa år komma nu?

onsdag 3 oktober 2012

Kvartalsrapport 3

Kvartalsrapport över lästa böcker i juli, augusti och september.

Juli:
Bilbo: En hobbits äventyr - JRR Tolkien
Wicked: The life and Times of the Wicked Witch of the West - Gregory Maguire
Harry Potter and the Philosopher's Stone - JK Rowling (omläsning)
The Catcher in the Rye - JD Salinger
Harry Potter and the Chamber of Secrets - JK Rowling (omläsning)
Charlotte's Web - EB White
Go ask Alice - Anonymous

Augusti:
Radhusdisco - Morgan Larsson (recension kommer typ snart)
Presidentens Hustru - Curtis Sittenfeld
Carrie - Stephen King
Särskild - Nene Ormes
Kurt Cobain finns inte mer - Hanna Jedvik
Hitta Violet Park - Jenny Valentine

September:
Partyprinsessan - Meg Cabot (omläsning)
Prinsessa på väg - Meg Cabot (omläsning)
Prinsessan Mia - Meg Cabot (omläsning)
Forever Princess - Meg Cabot (omläsning)
Gone 4: Smitta - Michael Grant
En natt - Lina Forss, Niklas Krog
Tristan och Isolde - Joseph Bédier
Tio Stationer - Jenny Valentine (recension kommer nog)

21 lästa böcker. En ganska så mixad blandning mellan svårt (Wicked) och lätt (En prinsessas dagbok). 6 omläsningar av gamla favoritböcker. 7 böcker på engelska, och ovanligt många klassiker. Ett bra kvartal tycker jag, då jag har läst många böcker som jag verkligen velat läsa en längre tid.

Favoriter:



måndag 1 oktober 2012

Tristan och Isolde

Jag planerar att skriva ett inlägg om mitt besök på bokmässan i lördags, men det har jag som ni ser inte gjort än. Men det kommer komma ett alltså.

Tristan och Isolde
Först berättad från person till person, men denna version är nedprintad av Joseph Bédier

Tristan och Isolde är en bok som skrevs redan på medeltiden, och är en av de mest kända kärlekshistorier genom tiderna. Den handlar om hur unge Tristan träffar sköna Isolde. Det är inte kärlek vid första ögonkastet, men efter att båda druckit en förtrollad kärleksdryck är de plötsligt oskiljaktiga. Tyvärr är Isolde bortlovad till Tristans morbror- kungen. Det blir alltså ett väldigt jobbigt och händelserikt förhållande för dem.

Innan jag går in på något annat måste jag bara skriva hur irriterad jag är på att den här boken ska vara "tidernas kärlekshistoria". De är ju bara kära på grund av det där förtrollade vinet! Är äkta kärlek baserad på en trolldryck? Visst är det ett intressant grepp som jag verkligen tyckte var underhållande. Men det blir ju inte direkt någon fin kärlekshistoria. För kärlekshistorien var liksom inte bra, jag "shippar inte Trisolde" alls. De kändes mer som affärspartners än ett förälskat par.

Det leder mig till karaktärerna, som jag verkligen inte gillar. De känns platta, och jag känner att jag behöver veta mer om dem för att börja bry mig om dem. Samtidigt känns de för tråkiga och platta för att jag ska vilja veta mer om dem, ond cirkel liksom. De har ingen kemi (trolldrycken?) och inga fina små dialoger att sitta och snyfta över. Jag sitter frustrerat och bara "GE MIG LITE KÄNSLOR DÅ".

Nu har jag fått ur mig min lilla vrede och kan börja snacka om det positiva. För det finns rätt mycket positivt, tro det eller ej. Jag älskar till exempel hur otroligt skruvad den här boken är. Man dödar människor hejvilt och kungar lovar bort sina döttrar till män som kommer och dödar odjur i trakten. Allting är bara så random. Dessutom så målas det inte mycket med orden i boken, utan Tristan kan både hinna anlända till ett nytt land, döda ett odjur, prata med kungen och göra en deal på en sida. En gång missade jag ett uppslag, och då hade hela storyn hunnit vända. Lite irriterande, men mest kul.

Språket i boken är ju väldigt gammaldags och en aning högtravande, men det var inget som jag störde mig på när jag väl kommit in i boken. Snarare att det passade väldigt bra in i handlingen och gjorde boken ännu bättre. För jag gillar den faktiskt, Tristan och Isolde. Även om Isolde och Tristan var lite trista (heh) så var det ändå en intressant och underhållande historia. Bitvis seg, men ändå oftast underhållande.


Titel: Tristan och Isolde
Originaltitel: Le Roman de Tristan et Iseut
Författare: Joseph Bédier
Översättare: Lorenz von Numers
Förlag: Forum
Utgivningsår: mitt ex gavs ut 1999, men historien skrevs på medeltiden.
Sidor: 145

torsdag 27 september 2012

Min lördag i paradiset

På lördag ska jag till bokmässan! Awesome, jag vet. Jag och Frida kommer ta tåget ner till Sveriges framsida tidigt på lördagsmorgonen och åka tillbaka igen på kvällen. Där emellan planerar vi att träffa andra awesomeiga bokbloggare, vandra runt bland montrar och bara suga in den bokälskande atmosfären. Eftersom det här är första gången jag åker till bokmässan vet jag inte riktigt hur det är där, så därför läser jag tacksamt alla listor som bokmässevana bokbloggare skrivit med bra råd om mässan. Så jag skippar klackarna för gåvänliga converse och tar ut kontanter i förväg. Tack alla snälla listskrivande bloggare - utan er skulle jag vara körd!

Skulle ni se mig i vimlet så hojta till, om inte jag sett er först och börjat hoppa som en galning för att få er uppmärksamhet alltså. Efter mycket velande har jag nu också bestämt vad jag ska ha på mig, så ser ni någon i den här utstyrseln är det troligtvis Boknea:
Jag insåg nu att jag nog är alldeles för peppad på det här fotot för att ni ska kunna urskilja något. Min hemska webbkamera kan också vara inblandad. 

Här syns jag nog lite tydligare, fast det känns lite pinsamt med en egobild på bloggen. Äh, kör vardagsbloggstyle: "jag bjuder på det, hihi".

Jag har skrivit upp lite taktiker inför mässan på en lapp, så jag tänkte dela dem med er:

- Köp inte så mycket böcker nu Nea, det kan du köpa när som helst. Satsa på alla coola tygpåsar och annan merch istället.
- Tänk inte på matteprovet på måndag, det får gå som det går. Bokmässan är viktigare!
- Hojta på alla du känner igen eller som ser skojiga ut.
- Låt inte Frida filma dig när du gör något alltför konstigt.
- Trötthet, hunger och kissnödighet är inte längre högsta prioritet.
- Så fort du ser en kamera - le! Bilderna kan ju hamna på andras bloggar.

Nu ska jag återgå till att oroa mig över om jag kommer bli helt socialt inkompetent av att möta alla dessa människor jag bara känner via Internet. Hoppas vi ses på lördag!

måndag 24 september 2012

Smitta, fjärde boken i Gone-serien


Gone 4: Smitta
Skriven av Michael Grant

Kolla in baksidan. Har ni skådat något finare?! Mitt namn liksom. MITT NAMN! Är lite cool och lagom  glad sådär (ASDFGAHGSA MITT FREAKING NAMN). Slut på utfreak.

Fjärde boken i Gone och livet i Zonen fortsätter som vanligt. Det är stor brist på mat, men vattenbristen är ännu värre. Drake sitter fängslad, vaktad av en djupt alkoholberoende Orc. Albert har ensam klättrat på karriärstegen, och betalar nu lön till de flesta i Zonen för att de ska arbeta. En utveckling som många är missnöjda med. Men när en dödlig influensa börjar spridas i Zonen skjuts alla dessa problem åt sidan. Dessutom lurar Mörkret fortfarande i gruvan, och nu vill det åt en någon …

Jag älskar verkligen den här serien. Som jag kanske sagt tidigare tycker jag den är en perfekt blandning mellan The Tribe och X-Men, med en ryslig råhet som av någon psykopatisk anledning verkligen tilltalar mig. Spänningen i den här serien är också helt otrolig. När jag läste ut del tre, Lögner, var jag till och med andfådd. Men för att komma till saken så känner jag att den här boken inte lever upp till resten av serien.

Jag tror det är karaktärerna som skapar problemet. Jag har hört många som tycker att karaktärerna här är för platta, och att man inte lär känna dem ordentligt. Jag har delvis hållit med dem, men det har inte gjort något. Karaktärerna är inte det viktigaste i dessa böcker. Men nu känner jag att jag börjar tröttna på handlingen. Att det uppstår problem i Zonen som de måste lösa och människorna är grymt elaka mot varandra håller inte längre. Nu behöver jag känna lite för karaktärerna. Det behövs något nytt som får mig att innerligt hoppas att de ska klara sig. Kanske lite hjärta/smärta i något gulligt förhållande jag kan shippa, eller någon karaktär som överraskar mig med intressanta tankar som jag inte hade kunnat tro om denne. Något som får mig att gilla någon mer karaktär än fina Edilio.

Boken levde inte upp till de förväntningar jag fått efter att ha läst de tidigare böckerna. Jag kan dock ana några story-lines som kan bli riktigt intressanta i nästa bok. Den är såklart värd att läsa, men mest för att komma vidare i serien.  

Titel: Gone 4: Smitta
Originaltitel: Plague: A Gone Novel
Författare: Michael Grant
Översättare: John-Henri Holmberg
Förlag: B.Wahlströms
Utgivningsår: 2012
Sidor: 351

söndag 23 september 2012

Whohelg med Whosnack!



Nu är det min tur att bidra med ett inlägg i Fiktiviteters Doctor Who-helg! Gå gärna in på hennes blogg och läs vad hon och andra skriver om denna awesomeiga serie! Själv tänkte jag använda mitt inlägg i Doctor Who-stafetten till att snacka om sättet Doctor Who alltid kopplar sin handling till små saker i verkligheten som plötsligt blir så mycket mer spännande. Alltså utlyser jag en liten spoilervarning för er som inte har sett hela nya serien och är lite kinkiga med spoilers. Då börjar vi!

En av tv-seriens främsta styrkor tycker jag är just det att Doctor Who tar vardagliga saker och ger dem en helt annan betydelse. Till skillnad från mycket annan sci-fi låter Doctor Who alltid tittaren relatera till verkligheten och sitt eget liv på en helt annan nivå. Doctor Who lyckas ge spännande förklaringar till historiska händelser och förvandla det mest tråkiga och ordinära till något stort och betydelsefullt. Ta till exempel avsnittet där de åker till Pompeji, och the Doctor visar sig vara den som orsakar hela utbrottet. Eller  i avsnittet Amy's Choice där de leker med skillnaden mellan dröm och verklighet. Något som i alla fall jag tänkt mycket på innan, och ännu mer efter. Stonehedge i England får ju också en helt ny betydelse i The Pandorica Opens.
 Stonehenge in 2007

Det finns otroligt många andra exempel. Här tar jag upp några av dem.

Statyer. Weeping Angels är nog det mest kända monstret i Doctor Who, vilket är fullt förståelig med tanke på dess skrämseleffekt. Helt vanliga statyer som finns i varenda park i hela stan kan jag nu inte längre gå förbi utan att titta lite extra på dem. Känns så otroligt Steven Moffat att förvandla något i allas vardag till något läskigt och skräckinjagande. And remember, "Don't blink!"
Yesterday when I got home I was to turn on the lights, but the lamp flickered and then the light went out. I can’t get it to work. Then this morning one of my paintings fell off the wall by itself.
GIF-källa

Skuggor. Jag måste alltid kolla så att antalet skuggor stämmer med antalet ljuskällor sedan avsnittet Silence in the Library. Ännu ett avsnitt av Moffat, och ännu något vanligt som efter Doctor Who skrämmer livet ur mig. "Count the shadows!"









Bananer. Kom ihåg: "Always bring a banana to a party."








GIF-källa


Flugor, eller bow-ties. Ser jag någon på stan som bär fluga antar jag numera att denne person är en whovian. Tycker det är himla kul att flugor har blivit moderna igen. Jag själv hävdar bestämt att det är på grund av the Doctor, medan mina kompisar tror det beror på James Bond. Som om inte James Bond klarade sig ur alla dessa knipor med hjälp av the Doctor liksom. "Bow-ties are cool."



Doctor Who lyckas verkligen göra både vardagen och historien lite mer spännande än den var innan. Mina historielektioner har i alla fall blivit mycket roligare sedan jag började leta efter tecken för att the Doctor kan ha varit inblandad i något.

fredag 21 september 2012

Bered er på Whohelg!


Fiktiviteter har fått den underbara idén att anordna en Doctor Who-helg! Det innebär att imorgon och på söndag kommer olika bloggare och whovians på schemalagda tider publicera inlägg om Doctor Who. Här nedan har ni schemat, så kika in på bloggarna under helgen och läs om denna underbara serie! Här hos mig dyker ett inlägg upp klockan 11 på söndag morgon.

10:00 Fiktiviteter
12:00 Fiktiviteter
14:00 Fiktiviteter
Han är fett badass alltså
15:30 Fiktiviteter
17:00 Fiktiviteter

Söndag 23/9

10:00 Fiktiviteter
11:00 BokNea
12:00 Fiktiviteter
14:00 Fiktiviteter
15:00 I Elinas hylla 
17:00 Fiktiviteter



söndag 16 september 2012

Turk & Timotej: En natt

Turk & Timotej: En natt
Skriven av Lina Forss och Niklas Krog

För ungefär ett år sedan var jag på mitt lokala bibliotek och lyssnade på när Niklas Krog pratade om läsning för unga i kommunen. Då berättade han om ett projekt han skrev med Lina Forss. Där deras två huvudpersoner Turk från Turk och Ayla (Niklas Krog) och Timotej af Lilja från Kär i kärleken (Lina Forss) möts i en bok de skriver tillsammans. Han berättade att de skrev vartannat kapitel, och hela tiden försökte göra det så svårt som möjligt för den andre att fortsätta på berättelsen. Jag blev såklart supersugen på att läsa den då, och tackade genast ja till förfrågan om ett rec.ex.

Till handlingen då; de träffas på NK under julruset dagen innan julafton. Båda rycker tag i samma halsduk, och ingen av dem vill låta den andre få den. men någon sorts kemi blir det ändå, för den där halsduken visar sig bli vad som drog dem samman. De har en natt på sig innan de båda ska åt helt olika håll. Den natten blir både händelserik och speciell.

Atmosfären i den här boken var verkligen speciell. Författarna lyckas smälta ihop mysiga Stockholm under julen med den där spännande stämningen i att möta någon helt ny person. Varje gång jag tog upp boken vällde den där atmosfären över mig och jag älskade att befinna mig i den. I Lina Forss Kär i kärleken minns jag hur hon lyckades med att beskriva den där London-känslan väldigt bra. Här ser jag samma talang, men hon och Niklas Krog har tillsammans lyckats ännu bättre här. Det faktum att allting utspelade sig under en natt gjorde mig också lite extra sentimental, och stämningen blev ännu mer speciell. Det var så fint!

Turk och Timotej var väldigt kul att läsa om. Kemin var där, och det kändes så himla äkta alltihop. Personligheterna matchade rätt, så den där lilla gnistan kändes inte krystad eller påtvingad. De var liksom två riktiga individer med verkliga känslor. Jag hade dock önskat att sex-scenerna hade kortats ner, eftersom jag aldrig känner mig särskilt bekväm när jag läser sådana. Det blir en lite awkward stämning i mitt huvud. Samtidigt tycker jag det är bra att det faktiskt skrivs riktiga sex-scener i ungdomsböcker, eftersom det annars kan vara något tabubelagt. Det är bara det att jag inte vill läsa dem.

Slutet tycker jag nog är det allra bästa. Det lämnas öppet, och sådär lite lagom sorgligt och fint. Även om jag gärna skulle läsa mer om Turk och Timotej så tycker jag att det är fint att avsluta såhär. Att låta läsaren fantisera vidare. Så jag vet inte om det här ska bli en serie, men jag hoppas nästan inte det. Den här boken står så himla bra för sig själv. Det ska vara den där natten. En speciell natt.

EDIT: Jag har endast läst Lina Forss Kär i kärleken innan den här, och det gick jättebra att läsa den ändå. Så som svar på fråga i kommentarerna så kan man läsa den utan att ha läst författarnas tidigare verk.

Titel: Turk & Timotej: En natt
Författare: Lina Forss, Niklas Krog
Förlag: Bonnier Carlsen
Utgivningsår: 2012
Sidor: 174

Tack Bonnier Carlsen för rec.ex!

måndag 10 september 2012

Ett litet ord liksom

Hela den här grejen om att DN nu inte ska använda ordet hen distraherade mig från läxorna, så nu skriver jag mitt inlägg i debatten här. Hela det här med att DN inte ska använda hen förstår jag inte riktigt, men jag har inte heller hittat något uttalande från DN själv om det, så vem vet vad som försiggår?

Jag vill istället bara prata om ordet hen. HEN. Tre bokstäver. Ett samlingsord för han och hon. Kan användas när man inte vet om den hen man pratar om är kvinna eller man. Eller om någon helt enkelt faktiskt inte vill identifieras med något av könen. Jag tror dock att det är på andra punkten som folk blir lite irriterade.

"Man är ju fysiskt fortfarande en man eller en kvinna, oavsett hur man känner psykiskt". Visst är det så, men varför måste vi vara så fast vid detta? Kan man inte få vara man eller kvinna, men ändå få vara könsneutral? Tycker du det är töntigt att inte vilja identifiera sig med något kön, visst. Men varför inte fortsätta respektera den människa som faktiskt kanske mår bättre av att få vara könsneutral. Att byta ut en ynka bokstav i ett ord för att en människa ska känna sig respekterad och kanske må bättre. Det är väldigt lätt gjort, och jag förstår inte varför det ska ta emot så mycket.

Ordet hen innebär inte att vi ska lägga könen bakom oss börja ett nytt könsneutralt samhälle. Det är bara ett litet ord som fyller en lycka i grammatiken och kan göra att några människor faktiskt känner sig tryggare i sin identitet. Hur kan detta lilla ord vara så farligt och hemskt?

onsdag 5 september 2012

Hitta Violet Park

Hitta Violet Park
Skriven av Jenny Valentine

På ett taxikontor mitt i natten hittar Lucas Violet Park. Eller askan från henne, där hon låg i sin urna på en hylla. Lucas känner genast en koppling till Violet, som om hon vill säga honom något. Efter det blir inget sig likt, och Violet verkar ha en större koppling till honom än han först trott.

Den här boken påminner mig om The Catcher in the Rye. Det är samma lite filosoferande och kloka tonårskille, ett sökande efter något diffust och att människorna runt omkring inte känns helt rätt. Men det finns stora skillnader också. Den här har en lite mer distinkt handling, och Lucas går inte igenom den där depressionen som Holden gör i The Catcher in the Rye. Den här boken känns också mer hoppfull, med fina karaktärer som har varma relationer till Lucas.

Jag gillar verkligen Lucas. Han är en finurlig karaktär, som är lite lagom annorlunda för att jag som läsare ska tycka det är lite spännande att läsa om honom utan att bli irriterad för att han känns oäkta. Han är väldigt klok, men genom bokens gång utvecklas han ändå något otroligt och mognar till sig ordentligt. Det tycker jag är en av bokens starkaste sidor - hur fint och verkligt detta skede skildras i boken.

Kanske hade jag velat ha det lite tydligare om det här med "urnans kraft" var något övernaturligt, eller bara något av en lite cool slump. Det var lite frustrerande att läsa och inte riktigt förstå. Samtidigt gillar jag det ändå, och misstänker att Jenny Valentine ville referera lite till de människor som tror på de där små övernaturliga sakerna som kan inträffa i vardagen. Precis som Lucas farmor gjorde i boken.

Om handlingen kan jag bara säga att jag tycker den var väldigt härlig. Inte särskilt spännande eller sådär coolt komplicerad, men trevlig och lite smårolig. Det gäller nog hela boken förresten - en trevlig läsning.


Titel: Hitta Violet Park
Originaltitel: Finding Violet Park
Författare: Jenny Valentine
Översättare: Helena Ridelberg
Förlag: Atrium Förlag
Utgivningsår: 2007
Sidor: 203

Tack Atrium Förlag för rec.ex!


Kan tillägga att Jenny Valentine kommer att besöka bokmässan i Göteborg i år. Om jag skulle få chansen att träffa henne ska jag definitivt fråga om hennes tillägning av boken i början. Är så otroligt nyfiken över Doctor Who-referensen.

måndag 3 september 2012

Jag är böcker tacksam för mycket

Tack vare Charlotte's Web är jag inte längre rädd för spindlar, utan tycker istället om dem.

Tack vare Guldkompassen har jag alltid velat se ett norrsken, parallell värld liksom.

Tack vare Boktjuven är döden inte så skrämmande.

Tack vare Den hemliga historien vill jag gå på internat och plugga grekiska.

Tack vare Nästa sak på min lista har jag ångest över att inte ha en egen bucket-list att fullfölja i livet.

Tack vare Spelkortsmysteriet känns vårt kalenderår väldigt trist och vanliga spelkort väldigt spännande.

Tack vare The fault in our stars gör ordet "okay" mig otroligt emotional.

Tack vare Dash och Lilys utmaningsbok står jag ofta och dreglar över röda Moleskin-böcker i affärer.

Tack vare The Maze Runner försöker jag använda ordet "shuck" så ofta som möjligt.

Tack vare Enclave är det mycket mer spännande att åka tunnelbana.

Tack vare Carrie förstod jag äntligen vad allt snack om grisblod och hämnd handlade om.

Tack vare En prinsessas dagbok förstod jag att det finns fler socially awkward människor än jag själv.

Tack vare Harry Potter fick jag intresset till att läsa alla de här böckerna.


Tack vare min förkylning gjorde jag idag denna någonstans i mitten av min uttråkning, och tack vare brist på relevanta bilder får den nu klistras in här. Jellicoe Road är allt fin.

torsdag 30 augusti 2012

Carrie

Carrie
Skriven av Stephen King

Carrie har alltid var en utstött, ett mobboffer. Men inom henne vilar stora krafter, som hon nu börjar få grepp om. Hennes galna och djupt religiösa mamma kallar henne och hennes krafter för djävulens avkomma, och håller henne långt borta från alla synder.
     På skolbalens kväll spelar hennes mobbare ett elakt spratt med henne, vilket får hennes krafter att bli mäktigare än någonsin. Nu ska hon hämnas.

Det här var en riktigt obehaglig bok på många olika plan. För det första hur Carrie förtvivlat försöker att passa in bland de andra eleverna i skolan, men hur hennes fanatiske mamma inte tillåter det. Carries ensamhet och förtvivlan gör ont i magen att läsa om.
     Det som gör den ännu mer obehaglig är att jag som läsare får följa så många karaktärer. Carrie, Carries mamma, hennes klasskompisar, hennes rektor. De känns alla så realistiska, som vilken människa som helst. Ändå skapar de tillsammans något så hemskt och förödande. Det påminner mig om de hemska skolskjutningar där människor som blivit mobbade hela sitt liv kommer till skolan med vapen och börjar skjuta sina klasskamrater. Det är precis likadant i den här boken, och i och med de många olika berättarperspektiven vet jag inte vems sida jag ska stå på. Carrie gör något vidrigt och hemskt när hon hämnas, men när jag fått se det ur hennes perspektiv kan jag förstå henne. Samtidigt ser jag det ur hennes klasskompis perspektiv, som faktiskt varit hemsk mot Carrie men inte förtjänar dennes öde. Åå, älskade berättarperspektiv. Du gör böcker så mycket mer intressanta!

Mamman i boken tycker jag väldigt mycket om. Inte som person, för då är hon vidrig, men som karaktär. Jag tycker väldigt mycket om att läsa om religion, och särskilt när det liksom gått för långt. Mamman här är ett perfekt exempel på detta, och även om det ofta skildras i böcker tröttnar jag aldrig på att läsa om det.

Det jag misstänker gjorde den här boken så populär när en kom ut - förutom den verklighetstrogna och obehagliga skildringen av en ensam tonåring - är det roliga och innovativa berättarknepet. Redan i början av boken får läsaren genom olika fiktiva dokumenteringar och böcker veta att något förödande hände i staden på grund av Carrie, och det talas om det långt efter det boken handlingen utspelas. Samtidigt som vi följer Carries nutid får vi läsa dokumenteringar och analyseringar av hennes handlingar och liv. Det ger väldigt bra effekter och gör att allting känns mycket mer storlaget.

Det är en väldigt bra bok, kanske lite långtråkig på sina stället, men ändå en bok som verkligen är värd att läsa. Om man inte gillar den så bara för att äntligen förstå grisblodsreferensen. Nu blir ni nyfikna va?


Titel: Carrie
Originaltitel: Carrie
Författare: Stephen King
Översättare: Bo G A Ericsson
Förlag: Bra Böcker
Utgivningsår: 1974
Sidor: 238

måndag 27 augusti 2012

Kurt Cobain finns inte mer

Kurt Cobain finns inte mer
Skriven av Hanna Jedvik

Året är 1992 och redan första dagen på gymnasiet finner Alex och Lovis varandra. De delar samma intressen, och kan prata i flera timmar. För deras klasskompisar lever de två i en liten bubbla som ingen kan spräcka. Men deras förhållande blir komplicerat, kärlek kommer emellan. Snart börjar Alex förändras, bli mer inåtvänd, och Lovis vet inte vad hon ska göra.

Det är en snabbläst bok det här. Jag började med den en kväll i sommarstugan, och vips var den utläst. Men mycket hanns med i boken under den tiden.
     Det som först gjorde mig himlans glad var all musik, som jag tack vare min kära pappa kände igen. Det gav lite Tjenare Kungen-vibbar, en film som jag faktiskt skrivit filmrecension på här. Särskilt glad blev jag när de snackade om Thåström och Ebba Grön. Bra musik alltså! Kul när författare blandar in populärkultur i sina böcker.

Boken är skriven i jag-form, med Lovis som jag-et. Men den är skriven till Alex, så Lovis talar alltid om "du" i boken. Ett exempel från boken är:
 "Livet tråkar ut mig", säger du.
 "Var inte så dramatisk", säger jag.

Det tog några få sidor att få grepp om det här roliga berättarsättet, och sedan var jag helt förälskad in det. Språket är även speciellt på det sättet att trots jag-formen får vi inte följa Lovis tankar så mycket. Små enstaka meningar här och var, men mest beskrivs det vad som händer. Inga långa tankegångar, utan här är det handling som räknas, inte tanken. Jedvik har verkligen lyckas sätta sin egen touch på språket, och det är bokens styrka. 

Jag gillar verkligen bandet mellan Lovis och Alex, och hur det gradvis förändras under tidens gång. Det blir lite för kort för att jag riktigt ska känna något för karaktärerna och dess öden. Jag hade velat gå in en aning mer på djupet och lära känna dess svagheter och styrkor, drömmar och rädslor mer. Något band mellan mig och dem som skulle göra att jag brydde mig mer om dem.

Jag gillar Kurt Cobain finns inte mer, och då särskilt språket och berättartekniken. Något saknas för att jag ska bli helt nöjd, men det är ändå en bra bok, och en författare jag vill läsa mer av.


Titel: Kurt Cobain finns inte mer
Författare: Hanna Jedvik
Förlag: Rabén & Sjögren
Utgivningsår: 2012
Sidor: 200

Tack Rabén & Sjögren för rec.ex!

lördag 25 augusti 2012

Åtta saker om mig

Jag blev utmanad av Nella att berätta åtta saker om mig själv.

1. Jag har ingen speciell klädstil. Istället ser jag människor med snygga kläder och hämtar inspiration från dem. Därför kan mina klädväl vara väldigt olika från dag till dag. Just nu är jag dock lite insnöad på kjolar, de är väldigt fina. Sedan gillar jag lite random grejer, typ som mitt insektshalsband. Saker som liksom inte betyder något alls utan bara är där och ser malplacerade ut.

 2. Jag är besatt av tv-serier. Besatt. Just nu tittar jag på Avatar: the last airbender, The Walking Dead, Six Feet Under och Skins. Ska börja med Game of Thrones när som helst nu också.

 3. Jag ska till bokmässan i Göteborg den 29 september tillsammans med Frida. Det kommer bli riktigt awesome.

4. Innan jag började på gymnasiet nu i veckan har jag gått på dagis och sedan skola på samma lilla kulle sedan jag var ett år. Är rätt trött på den där kullen nu.

 5. Man kanske märker det på bilden ovan - jag är ingen estetisk person. Musik, bild, slöjd - inte min grej. Som jag har plågat mig igenom dessa lektioner. Men nu står jag i friheten med livet i behåll.

6. I våras fick jag glasögon. Tyvärr tror alla att de är så kallade "hipsterbrillor", dvs. glasögon med fönsterglas som man har på sig för att vara cool. Jag är verkligen supercool i mina glasögon. Särskilt när det regnar.

7. Att vira en en gurkskiva i ost och sedan stoppa i munnen är väldigt gott. Samma sak att äta en bit mintchoklad och skölja ner med kaffe. 

8. Jag avskyr att prata i telefon, det är så otroligt svårt att kommunicera med. Sms är trevligt, mejl också. Att prata ansikte mot ansikte fungerar också. Men jag föredrar nog mejl faktiskt.

Nu är jag lat igen och väljer att inte skicka vidare utmaningen, jag misstänker att de flesta redan gjort den. Annars är det fritt fram!