fredag 30 september 2011

Spökriddaren och hans väpnare

Spökriddaren och hans väpnare
Skriven av Cornelia Funke

Jag fick den här boken när jag var på releasefesten på Palatset. Författaren själv var där och jag fick se några ungdomar utföra en jättespännande liten teater från ett utdrag ur boken. Efter den så kände jag verkligen att jag bara måste läsa boken. Nu har jag läst den. Men vi tar handlingen först.

Allt hände på grund av Skägget. Det är helt och hållet hans fel. Om han inte hade blivit kär i Jons mamma hade de aldrig flyttat ihop. Hade de aldrig flyttat ihop så hade Skägget inte nästlat sig in i familjen och knuffat ut Jon och tagit hans plats. Då hade Jons mamma aldrig skickat iväg honom till den där internatskolan i Salisbury. Om det inte var för Skägget så skulle de där spökena aldrig börjat lura på Jon. De där gastkramande spökena som viskar efter Jon. Viskar att han ska dö.

Som sagt, jag var och såg en teater, där de använt ett kapitel ur boken som grund. Jag älskade verkligen teatern, och måste säga att jag tyckte mer om den än själva boken. Visst, boken var bra. Riktigt spännande. Men jag kände inte den där kusliga stämningen som jag kände under uppträdandet. Det var riktigt läskigt faktiskt. Där fokuserade de på de läskiga partierna, och gjorde dem till något helt enastående. Här i boken gick det lite för snabbt för att jag skulle bli rädd. Är dock lite osäker på om jag borde bli rädd, det kanske inte ska vara en sån bok. Sedan är den ju skriven till en lite yngre målgrupp också.

Men om jag slutar att jämföra den med teaterframträdandet så tycker jag att den var bra. Jag älskade den lite dystra miljön, men stora tomma katedraler och ekande korridorer. Perfekt för spöken! Jag tycker också om att inte alla spöken var elaka monster som bara vill döda. Det finns snälla spöken också, för det är ju inte bara elaka personer som dör.
    Ett annat stort plus är bilderna. Inte ofta läser man en bok med bilder, aldrig med bilder i färg. Det verkar vara kopplat till såna där barnbilderböcker, men jag uppskattade det otroligt mycket. Särskilt eftersom bilderna var så fina, och att den gamla tanten Zelda såg så underbar ut. Hon var nog min favoritkaraktär. Coolare gammal tant får man leta efter.

Ändå tycker jag inte att boken var så mycket mer än bra. Den hade inte det där lilla extra, utan var bara lite lätt och spännande läsning. Jag tror dock att min tolvåriga brorsa skulle tycka väldigt mycket om den. Problemet är bara att han är så trött på att jag försöker få honom att läsa massor av böcker. Vi får se hur det går.


Titel: Spökriddaren och hans väpnare
Originaltitel: Geisterritter
Författare: Cornelia Funke
Översättare: Gunilla Borén
Illustratör: Friedrich Hechelmann
Förlag: Opal
Utgivningsår: 2011
Sidor: 199

1 kommentar:

  1. Hej! Jag spelade ett av spökena i teatern, vad kul att du gillade det vi gjorde! Jag håller med dig om att vi föreställde boken läskigare än vad den var. Boken kändes ibland lite barnslig med tanke på vissa bilder och så. Din blogg är förresten otroligt fin och bra om jag inte sagt det förut:)

    SvaraRadera