Divergent

Divergent (den svenska versionen här alltså, virrigt när översättningen heter samma)
Skriven av Veronica Roth

Huvudpersonen Beatrice (senare känd som Tris) bor i en dystopisk Chicago, där samhällets har delats upp i fem falanger. Beatrice (okej från och med nu kommer jag kalla henne Tris för Beatrice är förvirrande) tillhör De osjälviska, och de andra fyra är De tappra, De ärliga, De fridfulla och De lärda. När ungdomarna i staden är 16 år är det dags för dem att testa sig för vilken falang de hör hemma i och sedan välja vilken falang de vill tillhöra.

Tris resultat visar sig bli lite speciellt, hon är en divergent vilket hon får veta är farligt. Men hon lämnar sin familj hos De osjälviska för att börja ett nytt liv hos De tappra. Men där får hon veta att efter den traditionella initieringsriten kommer endast tio av alla de som valt De tappra faktiskt få bli en del av dem. Resten blir falanglösa. Tris är fast besluten att bli en av dessa tio, men det här med hennes divergens visar sig sätta henne i en farlig position.


Med tanke på att den här boken blev framröstad på Goodreads till årets bok 2012, så tycker jag att jag hade en bra anledning till att ha höga förväntningar. Samtidigt var jag tveksam till den eftersom jag har fått lite fördomar mot populär amerikansk YA (att de alla är ungefär likadana). Men det bevisar bara hur dumt det är med fördomar, för den här boken ägde verkligen (men måste dock säga att den inte var särskilt originell så min fördom är inte helt ute och cyklar).

För det första älskar jag själva dystopiska samhällsstrukturen. Det är ett samhälle som jag faktiskt kan se det positiva i, och varför de gjorde samhället på det sättet. Det är lite demokratiskt, vilket är ovanligt i en dystopi. Falangerna representerar olika sätt att tänka och förhålla sig till livet, och i boken är det väldigt intressant hur alla falanger kan ses på både ett positivt och negativt sätt. Den tar upp psykologi på ett väldigt nyanserande sätt, och det är mycket roligare än det lärarna alltid pratar om.

Sedan vill jag prata om Four. Den typiska bokkillen som det bara är för uppenbart att man som läsare ska älska. Därför är jag otroligt irriterad på mig själv för att jag faktiskt går på det och älskar Four. Det känns alldeles för simpelt, men herregud vad han är cool och mystisk. Sedan gillar jag faktiskt Tris också, även om hon påminner mig lite för mycket om Katniss (Hungerspelen). Det som jag verkligen gillar hos Tris är hur hon faktiskt inte är särskilt sympatisk. Hon är till och med rätt cynisk ibland, och det gör att berättelsen blir något mer än den vanliga speciell-tjej-möter-mystisk-kille-och-de-bekämpar-något-tillsammans-för-de-är-båda-så-perfekta-boken.

Den här boken är dessutom väldigt spännande. Efter att ha varit i en liten lässvacka var det en trevlig omväxling att gå till skolan med näsan i boken och försöka undvika alla bilar på övergångsställena. Så är den värd all uppmärksamhet? Japp, det är den. Det är en bok som har det mesta som en bra bok behöver ha, inklusive ett nedlagt tivoli (har jag sagt att jag älskar såna?).


Titel: Divergent
Originaltitel: Divergent
Författare: Veronica Roth
Översättare: Katarina Falk
Förlag: Modernista
Utgivningsår: 2012
Sidor: 362
Språk: Svenska

En nya era

Mohaha rubriken lurar säkert alla att tro att det här inlägget ska bli jättespännande och intressant. Men nä, jag tänkte bara säga att jag kommer börja svara på era trevliga kommentarer här på min egen blogg i en sån där svarskommentar. Detta av två fina anledningar:

-Då kommer jag troligtvis komma ihåg att svara på kommentarerna. Det har varit lite dåligt på den punkten. 

-Då kan ni läsare se vad jag svarat till tidigare kommentarer vilket kan vara bra i typ diskussioner. 

Hittills går det riktigt bra! Jag svarar på kommentarer som bara den och det är jättekul!

Fifty Shades of Nea & Frida part 4

Här är den!

Varför måste böcker alltid vara politiskt korrekta?

I DN läser jag om hur Jonas Gardells succé Torka aldrig tårar utan handskar också borde skildrat lesbiskas situation under samma tid. Jag läser recension på recension om Fifty Shades of Grey och hur dess könsroller är urusla, Twilight likaså. Jag har till och med hört kritik från många människor om hur dåligt det är att det inte finns några homosexuella med i Harry Potter (hallå Dumbledore duh). 

Alltså åh vad jag älskar Torka aldrig tårar (passar därför på att  ha bilden på så många ställen som möjligt)

Jag kan förstå varför man vill att böcker som blir så populära även ska vara politiskt korrekta och fina förebilder. Jag förstår att kulturen påverkar samhället väldigt mycket, och att vi omedvetet snappar upp det vi läser. Jag förstår verkligen varför vuxna blir oroade över hur barn slukar Twilight och blir förälskade i överbeskyddande och perfekta Edward. Men jag tycker att det blir så överdrivet och tröttsamt. 

En bok behöver inte vara en perfekt utopi, och den behöver inte gestalta det samhälle vi strävar efter. En bok behöver inte ens gestalta samhället som det ser ut idag. Det finurliga med böcker är just det att de kommer ur författarens fantasi, och det är författaren som bestämmer hur boken är. Sedan är det så klart läsarens rätt att få kritisera boken, och läsaren får så klart tycka illa om det hen stör sig på. Men att tycka att lesbiska också måste vara med i en bok bara för att bögar är med (se länken om Torka aldrig tårar)? Det känns både som en generalisering av sexuella läggningar och att det finurliga med böcker glöms bort.

Bokläsande människor är oftast rätt så smarta har jag lagt märket till, liksom de flesta icke-läsande människor också. Vi måste väl ändå själva kunna inse att homosexualitet existerar trots att det inte tas upp i Harry Potter, tillsammans med oändligt många andra ämnen. Vi inser nog att den masochism vi möter i Fifty Shades of Grey inte är hur alla människors sexliv måste se ut. Vi inser nog till och med att lesbiska faktiskt också existerade i Sverige under 80-talet, även om vi har läst Torka aldrig tårar utan handskar. 

Jag känner att människor ofta aktivt letar efter saker som kan anses stötande mot någon (jag gör ofta det i alla fall). Det är lättare att klaga på och vilja förbättra saker inom litteraturen, än i det verkliga samhället. Men jag tycker att det är vårt samhället som faktiskt behöver förbättras. Böcker borde istället finnas för att underhålla, upplysa, kritisera och kanske även irritera. Det är det som gör läsningen spännande.

John Green hamnade just högst upp på min lista

... över awesome människor som är awesome.

Förutom Vlogbrothers, en videoblogg som John Green har med sin bror Hank Green så har de även en kanal som heter Crash Course. John har precis avslutat sin Crash Course: World History (bästa pluggtipset!), och då och då kör Hank en med mer naturvetenskapsrelaterade ämnen (säkert bra att plugga till om man förstår något). Men nu har John startat en ny Crash Course. Crash Course: English Literature heter den. Litteratur! Den mest underbara författare, videobloggare och historieprovsbetygräddare som finns har startat en litteraturkurs! IIIIHHHHHH!

Värsta bästa att han har med Gallifreyan! #DoctorWho

I den första videon pratar han jättefint och klokt om varför vi läser och varför det är viktigt att analysera det vi läser. Sen kommer han att prata om Romeo & Juliet, Catcher in the Rye, The Great Gatsby och dikter av Emily Dickinson.

Eftersom jag läst de två förstnämnda så tror jag att jag ska ta och läsa The Great Gatsby också eftersom den ändå verkar helt underbar. Kanske lite Emily Dickinson också, trots att dikter inte är min grej. Men jag är ju så taggad!

Seriöst värsta måstet för alla boknördisar!

Femtio nyanser av honom, del 3

En liten hattaffär på hörnet

En liten hattaffär på hörnet
Skriven av Marita Conlon-McKenna

När Ellie Matthews mamma dör i cancer Ellie inte vad hon ska göra med hennes mammas älskade hattaffär. Ett produktionsbolag erbjuder sig att köpa butikslokalen för en trevlig summa, så att de kan förnya kvarteret med ett modernt shoppingcenter och fräscha butiker. Men Ellie mår inte helt bra vid tanken på att ge upp hennes mammas livsverk, och bestämmer sig helt enkelt för att själv ta över i butiken. Den blir lite av en succé med många nöjda kunder. Samtidigt verkar Ellie också ha hittat kärleken, och allt är alldeles sockersött och gulligt.

Låt oss börja med karaktärerna för jag känner för det. Att följa Ellie och hennes härliga kunder är väldigt trevligt och lite lagom bekymmerslöst. Att följa hennes kunder var dock snäppet mysigare och härligare, då de var så olika och coola. Den bad-ass borgmästarinnan och den söta lilla killen var mina favoriter. Att följa Ellie var ju såklart också trevligt, men jag tycker att hon saknade lite personlighet för att vara en tillräckligt intressant huvudkaraktär.

Kärlekshistorien tycker jag känns lite klyschig. Lite á la Stolthet och Fördom, och jag får känslan av att ha läst den många gånger förut. Jag tror att det är det problemet som jag har med hela boken faktiskt. Den känns lite för klyschig och förutsägbar. Ta till exempel det som hennes lilla "kärleksobjekt" säger till henne efter deras dejt: "du är inte som andra tjejer". Det måste nog vara en av den fiktiva världen mest överanvända raggningsreplik. Alltså nej hon är inte som andra tjejer, ingen är det. Bara att jämföra DNA liksom. Kom med något nytt snälla författare världen över.

Själva grejen med hattaffären var bara för mysig! Den påminde mig väldigt mycket om Vickys vintagebutik, som jag läste för typ två år sedan. Den tycker jag dock var snäppet bättre än den här, då den hade en mer gripande handling. Den här boken tycker jag känns en aning för platt, det behövs något mer för att hålla intresset uppe. Men det här var ändå en trevlig liten bok, med mysig underhållning. Dock finns det bättre böcker för sådana situationer.

Sen undrar jag också; vem i hela friden köper hattar? Man ser ju aldrig folk med hattar längre (fett synd, jag diggar hattar).


Titel: En liten hattaffär på hörnet
Originaltitel: The Hat shop on the corner
Författare: Marita Conlon-McKenna
Översättare: Cecilia Falk
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: 2006
Sidor: 329

Lite spoilerfritt snack om omtalade Femtio nyanser av honom

Kommer ni ihåg att jag och Frida skulle läsa Fifty Shades of Grey och sedan diskutera den i en video (eller okej ca 4 videos blev det)? Här är den första, som är helt fri från spoilers.

Ledsen att jag ser så trött ut. Var lite trött.

Prelude - nystartad awesomeness

Andréa fick den briljanta idén att skapa ett litet onlinemagasin, och nu är idén liksom inte bara en idé utan verklighet! Två gånger per vardag publiceras artiklar av alla de underbara slag. Läs, njut och följ!

prelude.blogg.se

Rubinröd: Tidlös kärlek

Rubinröd: Tidlös kärlek
Skriven av Kerstin Gier
Första delen i en trilogi

Tidsresargenen har alltid funnits i Gwendylons släkt. Mellan de sextonde och sjuttonde levnadsåren ska det första tidshoppet inträffa för den som fått genen. Gwendylons kusin Charlotte har sedan födseln varit förutbestämd att vara bärare av tidsresargenen, och nu väntar alla i släkten ivrigt på att hennes första tidshopp ska inträffa. Därför är det inte alls konstigt att Gwendylon blir lite överraskad när hon själv helt plötsligt verkar ha hamnat i 1800-talets London.

Som jag skrivit tidigare så är jag en sucker för tidsresor, så när jag hörde om den här boken var det liksom givet att jag skulle läsa den. När jag började på den blev jag dessutom sjukt glad över det faktisk att den var skriven i lite chick-littaktig stil (eller chic-lit, chick-lit, chiclit bla bla bla, snacka om omdebatterad stavning på det ordet). Det är liksom perfekt eftersom jag gillar både chick-litt och tidsresor. Så ni märker att jag var gott inställd redan från början.

Sedan blev det liksom bara bättre, för huvudpersonen Gwendylon var sådär härligt Mia-från-En-Prinsessas-Dagbok-aktig. Omöjlig att inte gilla och känna igen sig i, men med lagom sarkasm och rolig humor. Dessutom hade hon en bästa kompis som hjälpte henne och allt det där utan att bli svartsjuk! Fatta hur skönt och ovanligt det är! Gwendylon var lika gamma som mig också och det är alltid kul att läsa om någon som är lika gammal ung som en själv.

Allt det här med den uråldriga hemliga ordern kändes lite töntigt, jag har läst det förut. Som tur är var Gwendylon härligt ifrågasättande och humoristisk kring allt detta att det inte blev den har-läst-detta-tusen-gånger-förut-ge-mig-något-nytt som det hade kunnat bli.

Till tidsresorna då, som jag delvis gillade men gärna hade haft mer av. Dessutom hade jag gärna velat att de skulle vara lite mer komplicerade. Att det skulle bli riktigt virrigt så man behöver sitta och tänka i huvudet "har detta hänt ännu?", "är det här en paradox?" eller "hon reser alltså tillbaka i tiden och påverkar den personen som sedan i nutiden kommer ihåg att hon har blivit påverkad av henne när hon var liten men för hon som reste tillbaka och påverkade har detta inte hänt ännu så hon som blev påverkad har sett hur hon som påverkade har blivit i framtiden utan att hon som påverkade vet om det". Jag hade hoppats på mer sådant, men förstår samtidigt att det här är en lättsam ungdomsbok och inte nördig sci-fi där sånt kanske är mer välkomnat av läsaren.

Vad jag däremot är fundersam på är varför förlaget marknadsför boken som en kärlekshistoria. Visst märker jag någonstans i mitten av boken att Gwendylon och Gideon nog kommer att bli något mer (okej det kanske var en spoiler med det står faktiskt på baksidan), men det är knappast en stor del av handlingen. Jag misstänker att det kommer bli mer i tvåan och trean, men just den här boken är inte direkt en kärlekshistoria.

Det märks att det här bara är första boken i en serie, för inget stort hinner liksom hända. Men det spelar ingen stor roll för det är en väldigt underhållande introduktion istället. Jag ser verkligen fram emot nästa del!

PS. Jag älskar hur huvudpersonen sådär i förbifarten börjar snacka om spöken hon är kompis med. Så himla kul!


Titel: Rubinröd: Tidlös kärlek
Originaltitel: Rubinrot
Författare: Kerstin Gier
Översättare: Christine Bredenkamp
Förlag: Bonnier Carlsen
Utgivningsår: 2009
Sidor: 365

Tack Bonnier Carlsen för rec.ex!