LitteraLund - varför det var så kul!

Igår kom jag hem från två dagar med Amelie i LitteraLund. Vi åkte dit med Bonnier Carlsen för att vara "skuggor" till författaren Josephine Angelini (recension på Helena här). Jag har bloggat om det här och här på den här bloggen, men vi har även gästbloggat på Bonnier Carlsens egna blogg. Bland annat har vi publicerat en intervju vi hade med henne där.

Så vad tyckte jag? Dum fråga förresten, jag avslöjar ju redan i rubriken att det var jättekul. Helt awesome faktiskt! Vi har fått hänga efter Josephine Angelini på framträdanden, luncher, en pressintervju (läs den genom att gå in här, klicka på dagens tidning 19/4 och bläddra till sida 24) och annat kul. Sedan har vi inte bara dokumenterat på Bonnier Carlsens blogg, utan också på deras Facebooksida.




Det roligaste av allt tycker jag har varit att prata med Josephine, och lyssna på när hon pratar om sin bok och grekisk mytologi (jag måste läsa Iliaden nu!). I hennes föredrag som hon höll för Lunds åttondeklassare så pratade hon om hur det genom hela vår historia berättas ungefär samma berättelser, med tre återkommande teman - kärlek, familj och krig. Det var riktigt intressant, och hon beskrev en grekisk myt där ungdomar stängdes in i en stor labyrint med ett människoätande monster i mitten. Hungerspelen och The Maze Runner verkar ju inte alls vara inspirerade av Flugornas Herre, som jag trodde. Eller så är de det, men Flugornas Herre är inspirerad av den myten. Eller av något annat som är inspirerat av den myten. Ni fattar, historier återkommer.

Espresso House har WiFi - we like!

     Jag måste verkligen läsa Iliaden nu känner jag också! Den är ju så himla gammal, och den måste vara inspiration till tusentals böcker. Tänk att läsa den och inse att "aha, den boken som jag läste för ett tag sedan fick säkert inspiration därifrån". Det skulle kännas riktigt coolt! Jag är helt insnöad på grekisk mytologi nu.
     Jag gillade också när Josephine snackade om hur grekisk mytologi är ungefär som genren fantasy. Det finns ju alla ingredienser - monster, magi, kärlek och onda och goda. Jag har aldrig tänkt på det på det viset, och hela den här resan har verkligen fått mig att börja tänka på saker som det.

Jag kunde inte heller låta bli att fråga henne om vilka tv-serier hon gillade. Det är typ den bästa frågan jag vet. Vi hade ganska så olika smak för hon gillar Mad Men, Game of Thrones (den vill jag i och för sig se, men måste läsa först!), The Borgias och Battlestar Galactica (den vill jag se).

Jag hade två underbara dagar i Lund, som också är en sjukt mysig stad (Domkyrkan!). När vi åkte hem kändes det så sorgligt och tråkigt, för det var verkligen en otroligt häftig upplevelse som jag vill tacka Bonnier Carlsen för!

Domkyrkan. Behöver inte säga mer än att den är stor och cool.

En snabb hälsning från LitteraLund

Hejsan svejsan! Igår var det en dag på LitteraLund, idag är det en annan. Vi har det riktigt kul här, jag och Amelie (ameliesboktips.blogg.se). Intervjuat Joesphine Angelini (författaren till Helena), käkat lunch med henne, hennes man Albert och Hanna och Karin från Bonnier Carlsen. Även varit på jakt efter WiFi, något som inte verkar fungera här i Lund. 3G in my heart!

Nu ska vi lyssna på när Josephine håller ett föredrag för några (ganska så många) av Lunds åttor. Ska bli spännande!

Kolla gärna in Bonnier Carlsens blogg (http://www.boktipset.se/blogg/bonniercarlsensblogg/), där vi skrev ett inlägg om gårdagen. Jag berättar med ingående i ett annat inlägg!

Att betygsätta böcker

Jag har märkt att de flesta bokbloggare sätter betyg på böckerna de läser. Oftast 1-5 eller 1-10. Ibland står det också en skala på hur bra boken är vid varje siffra. Typ "1=Verkligen inte bra".  Jag har aldrig tyckt om att göra det, men nu när jag har skaffat Goodreads så har jag blivit tvungen att börja betygsätta böckerna jag har läst. Men jag blir ju aldrig nöjd. Oftast får jag lite ångest när jag har satt ett betyg, och det händer att jag går tillbaka och ändrar för att jag inte blir nöjd. 

Jag tycker helt enkelt inte om att betygsätta böcker. För vad är det jag ska betygsätta egentligen? Spänning, suget att läsa vidare eller helt enkelt hur bra den är? Det blir ju jättesvårt! På Goodreads har jag till exempel gett samma betyg till The Bell Jar och Helena. Två helt olika böcker, som förtjänar två helt olika betygskalor. Hade jag satt betyg på spänning hade Helena fått ett väldigt bra betyg, medan The Bell Jar hade hamnat dåligt till. Hade jag däremot betygsatt på hur tankeväckande boken var. Hur den fastnade och fick mig att fundera, då hade det istället blivit tvärt om. Båda är ju bra böcker, men av helt olika anledningar.

Just det här ger mig ångest när jag har läst en ny bok som jag ska betygsätta. Vad är det jag betygsätter? Om jag jämför med andra böcker som jag gett samma betyg så har jag ändå helt olika känslor till dessa böcker. Ändå tycker jag om dem. 

     När jag läser andras recensioner så uppskattar jag ofta om man satt ett betyg på boken. Det ger en enkel sammanfattning. Men jag måste läsa vad hen hade för tankar och åsikter kring olika saker i boken för att få en idé om vad hen faktiskt tyckte. Och även om någon först skriver en fin utläggning om vad hen gillade och inte gillade med boken och sedan ger boken ett betyg så känns det ändå fel. Då sammanfattar betyget liksom hela den här utläggningen. Betyget är den slutgiltiga stämpeln på boken. Dessutom kan betygsskalor variera väldigt mycket från person till person. En etta för mig kanske inte alls är en etta för någon annan. 

Att betygsätta böcker känns lite som att sätta den på en skala av svart och vitt. Typ som de onda och de goda i små barnsagor. Antingen är man bara väldigt elak, lite elak, neutral, ganska snäll eller jättesnäll. Men det finns ju så många olika färgskalor, så många olika personligheter och lager av minnen och tankar. Så mycket saker att ta hänsyn till och diskutera kring. Ett betyg känns inte tillräckligt. 

Det här är alltså anledningen till varför jag inte har betyg på böcker jag recenserar - jag får ångest. Det känns som att jag sätter en stämpel på boken när jag ger den ett betyg. Jag känner mig inte rättvis utan att ha berättat varför jag tyckte som jag tyckte.

Vad tycker ni om betyg? Jag är väldigt nyfiken!

LitteraLund - here I come

Förra veckan satt jag i klassrummet mellan två lektioner och lekte lite med mobilen, när jag plötsligt fick ett mejl. Jag läste, blev lite överexalterad, smsade Amelie och sa att hon skulle kolla sin mejl. Hon och jag ska nämligen ner till en ungdomsbokmässa i Lund kallad LitteraLund. Det är Bonnier Carlsen som vill att vi ska med dit för att följa deras utländska gäst Josephine Angelini (författaren till Starcrossed: Helena) och rapportera lite. Efter att ha läst mejlet så ringde jag några många samtal till mamma, letade efter skolans rektor för att få ledigt och mejlade tillbaka till Bonnier Carlsen. Det blev mycket samtal, mejl och febrilt letande efter en försvunnen rektor innan jag tillslut fick ledigt och bekräftat att jag kunde åka. Woho!

Det ska bli otroligt spännande. Både jag och Amelie ska läsa Helena och fortsättningen Hades (utkommer i Juni), snacka med författaren och göra massor av roliga grejor. Jag vet inte så mycket mer om vad vi ska göra just nu för allt är inte bestämt än, men vad det än är så kommer det bli awesome. Jag längtar hur mycket som helst!

Det kommer att bli mer bloggning om det här den 17 och 18 april, då vi är där. Tills dess så ska jag läsa. Mycket.

Läs mer om LitteraLund här.

Allt jag säger är sant

Allt jag säger är sant
Skriven av Lisa Bjärbo

Jag är Alicia. Sexton, snart sjutton, med kolsyra i venerna och håret på svaj. Kanske inte riktigt självlysande, men det är fan på gränsen.

Älskar omslaget så otroligt mycket!

Så beskriver huvudpersonen Alicia sig själv, och jag tycker att det är en perfekt beskrivning. Inte bara på henne, utan på stilen i hela boken.
     Själva handlingen är ganska så enkel, Alicia är trött på gymnasiet och bestämmer sig för att hoppa av för att uträtta stordåd. Hon skaffar sig jobb på ett kafé, och flyttar in hos sin mormor efter ett bråk med sina föräldrar. Hon verkar klara det mesta egentligen Hon är "Sexton år och i det närmaste elektrisk".


Efter att ha läst Lisa Bjärbos tidigare bok Det är så logiskt alla fattar utom du, så visste jag inte riktigt vad jag hade att vänta i den här boken. Den förra var ju okej, men inte så mycket mer. Sedan läste jag massor av hyllningar till den här boken, och efter att ha läst beskrivningen av Alicia som jag lade in där uppe så bestämde jag mig för att den här boken måste vara bättre. Jag hade rätt, och var fast redan efter första sidan.

Det är något med språket. Lisa Bjärbo har verkligen ett eget sätt att skriva - sakligt, enkelt och sådär härligt sarkastiskt. Bara Alicias beskrivning av sig själv är ju helt underbar, och dessutom så säger beskrivningen otroligt mycket! Jag ser verkligen hur Alicia är som person när jag läser det.

Juste ja! Alicia måste jag också ta upp - hon är fett cool! Bryr sig inte om vad andra säger och tycker, utan kör sitt eget race och antar att de andra viker sig och gör som hon vill. Sån trevlig omväxling från alla blyga och omänskligt sympatiska huvudpersoner jag annars läser om. Hade jag träffat henne i verkligheten hade jag nog blivit rätt irriterad på henne, men nu läser jag istället ur hennes perspektiv och det blir hur kul som helst! Allting är liksom självklart för henne, och hennes förvåning över att andra människor kan ha andra åsikter fick mig att tvingas hålla tillbaka värsta gapskrattet på tåget. Men jag satt och småskrattade hela tiden, så de som satt i närheten undrade nog ändå.

Handlingen lade jag inte så mycket vikt på, utan det handlade mer om Alicia, hennes relationer till de i hennes närhet, och språket såklart. Det var de sakerna jag fastnade för. Handlingen var bara något som behövdes för att kunna skapa alla dessa saker, vilket är skönt. Hade handlingen tagit en större del av boken så hade det blivit för mycket, och jag hade inte kunnat uppskatta Alicia och alla små underbara detaljer lika mycket.

Sedan måste jag bara säga att jag älskar de korta beskrivningarna av Alicias kläder och hur det såg ut i kafét. Jag blev kär, och ville både handla nya kläder och hitta ett lika mysigt kafé.

Sammanfattning: Härlig, rolig och fin bok (både inuti och omslag) som bör läsas. Inte bara av dig, utan alla dina kompisar!

PS. Kan också berätta att jag idag var på en sorts bokfika med Lisa Bjärbo och fem andra tjejer som läst boken idag. Det blev lite frågor, lite snack och diskussioner. Jättekul var det, och av någon anledning så tycker jag alltid ännu mer om boken när jag har träffat författaren. Kul att få höra lite bakgrund till boken och liknande också!


Titel: Allt jag säger är sant
Författare: Lisa Bjärbo
Förlag: Rabén & Sjögren
Utgivningsår: 2012
Sidor: 233

Helena

Starcrossed: Helena
Skriven av Josephine Angelini

Helena Hamilton är väldigt blyg. Inte lite "när-hon-träffar-någon-så-undviker-hon-att-prata-blyg", utan hon är så blyg att hon får hemska magverkar när hon får för mycket uppmärksamhet. Därför blir alla i skolan, inklusive hon själv, väldigt förvånade när den nyinflyttade (och grymt snygga) killen Lucas blir påhoppad av henne när hon ser honom för första gången. Så fort hon såg honom kände hon bara en instinkt att hon måste döda honom. Som tur är så finns det en anledning till hennes begär att se honom död (annars hade hon nog varit galen). Men när Helena fått veta varifrån hennes instinkter att döda honom kommer ifrån så får hon också veta vem hon egentligen är, och vem Lucas är. Sanningen visar sig vara allt annat är okomplicerad.

Nu ska jag börja med att skriva något som egentligen känns lite dumt, men jag kan inte låta bli att jämföra den här boken med Twilight. Hur tråkigt och fantasilöst det än är så går det inte att komma ifrån hur lika de båda böckerna är. Tjej träffar kille som är lite "speciell", han har en stor, snäll och "speciell" familj. Spoiler (markera för att läsa): De blir kära, en person av samma "sort" vill åt henne. De i familjen turas om att vakta henne och de har både en överbeskyddande pappa. Det som jag gillar mer här är könsrollerna. Den kvinnliga huvudpersonen är inte lika svag och viljelös, och dessutom är hon jämlik med killen. Hon klarar sig på egen hand också. Helena Hamilton ger inte heller upp hela sitt liv, kompisar och skola när hon får reda på sanningen. Hon vill fortsätta sitt liv.
     Som tur var så satt jag inte och jämförde med Twilight i hela boken, utan det gick bra att inte tänka på det. Nu vill jag inte dissa Twilight helt här heller, det är en bra bokserie. Men könsrollerna kan allt diskuteras.

Nu till själva Helena. Jag gillar den. Jag gillar den väldigt mycket, vilken fick mig att andas ut. Innan jag började på den så var jag lite orolig att den inte alls skulle vara min grej. Det hade varit lite jobbigt eftersom jag ska få träffa författaren. Men jag behövde inte vara orolig. Det är en sådan där bok där sidorna bara flyger förbi, och man tänker "äh, klockan är inte så mycket. Ett kapitel till klarar jag utan att vara en zombie imorgon". Det är lättläst, underhållande och mysigt.

Det här med grekiska mytologi (det är okej att avslöja något om det va? Annars är jag ledsen att jag inte spoilervarnade) tycker jag var riktig roligt. Innan har jag läst Percy Jackson, och det är riktigt kul när jag läser något som jag känner igen från den boken. Jag hade gärna haft ännu mer om mytologin, det finns ju inget bättre sätt att lära sig saker än att läsa det i skönlitterära böcker. Det är som att författaren smyger in kunskaperna i texten. Jag känner att jag skulle vilja läsa mer om grekisk mytologi nu också, för det jag läste i den här boken var riktigt spännande! Intressant med kopplingarna till nutiden också.

Karaktärerna gillar jag också - till och med Lucas. Mot min vilja, för det var så uppenbart att det var mening att man skulle gilla honom. Han var en sådan där perfekt "bok-kille". Jag föll för tricket, och erkänner att Lucas är hur fin som helst! En Jonah Griggs- (Jellicoe Road) och Peeta-typ. Han kan dock inte slå Jonah Griggs. Nobody can.

Jag tycker att det här är en riktigt bra bok. Lättläst, spännande och fartfylld. Mysig kärlek och roliga karaktärer som jag fäster mig vid. Ska bli kul att läsa tvåan!

Kvartalsrapport 1

Första kvartalsrapporten - snart sommar (typ)!

Det här kvartalet började lite halvdåligt. Jag satt mest och tittade på tv-serier istället för att läsa. Men när solen började dyka upp och det blev varmare så började jag läsa lite mer. Jag är en sån person som mår mycket bättre på sommaren, och av någon anledning så läser jag även mer när jag mår bättre tror jag. Kanske något jag borde skriva ett inlägg om?

Här har vi alltså var jag läst i januari, februari och mars:

Januari:
The Death Cure - James Dashner
Systrar i jeans - Ann Brashares (omläsning)
Önskeprickar  - Elin Fahlstedt

Februari:
Oksa Pollock: Det sista hoppet - Anne Plichota, Cendrine Wolf
Resten får du ta reda på själv - Lauren Oliver
The Bell Jar - Sylvia Plath
Kär i kärleken - Lina Forss
The perks of being a wallflower - Stephen Chbosky

Mars:
Umbra - Elin Fahlstedt
En dag till skänks - Anna Gavalda
En studie i rött - Sir Arthur Conan Doyle
Så jävla normal - Nina Hemmingsson
Extremely Loud & Incredibly Close - Jonathan Safran Foer
Catching Fire  - Suzanne Collins (omläsning, nu på engelska)
Alcatraz versus the Evil Librarians - Brandon Sanderson

Ni ser att läsintresset höjdes i takt med våren. Konstigt men kul. Januari var ingen höjdarmånad. Jag hade ingen läslust alls. 15 böcker läste jag, varav 2 var omläsningar och 6 var engelska. 3 stycken var också grafiska romaner eller vad man ska kalla det (Umbra, Önskeprickar, Så jävla normal), vilket var kul att testa på lite mer. Jag tänker inte gå in så mycket på hurvida antalet böcker jag läste och om det är bra eller inte. Istället hänvisar jag till Liberlibris inlägg om kvalitet och kvantitet. Verkligen läsvärt och sant!

Mina favoriter:

Alcatraz versus the evil librarians

Alcatraz versus the evil librarians
Skriven av Brandon Sanderson

Alcatraz har hoppat från fosterfamilj till fosterfamilj ända sedan han var liten. Anledningen är helt enkelt att han alltid har sönder saker. Bilar, kök, dörrhandtag, datorer. Det räcker med att han rör vid något så går det sönder. Nu har han vant sig vid att inte längre bry sig. Varken om sina fosterfamiljer eller att han förstör allt. Men på sin 13 födelsedag kommer det en burk med sand på posten, och den blir genast stulen. Dagen efter dyker en gammal man som påstår sig vara Alcatraz morfar upp utanför dörren. Trots att de aldrig tidigare träffats så verkar han veta allt om Alcatraz redan, och han hävdar också att burken med sand var oerhört viktig. De måste ta tillbaka den från de som tagit den - de onda bibliotekarierna. De som styr världen med järnhand bakom ett par hornbågade glasögon och en biblioteksdisk.

Den här boken var verkligen helt skruvad. En bok som passar in under genren "random but hilarious". Om det nu finns en sån genre alltså. Sanderson vrider på självklara saker och hävdar motsatsen. T.ex så är svärdet ett mycket mer effektivt vapen än en en pistol, för "ju fler saker som kan gå fel går fel". Svärdet är simpelt, pistolen däremot har många fler möjligheter att gå sönder.

I början är det hur kul som helst. De första 50 sidorna var ett enda stort LOL. Sedan blev det lite små skrattanfall då och då, men efter ungefär 100 sidor blev det för mycket. Alla nya idéer blev bara löjliga. Som tur var så började författaren trappa ner på random skämt där, annars hade det blivit riktigt irriterande.

Idéen till boken är helt genialisk. Hur bäst som helst! Bibliotekarier är kanske inte den yrkesgrupp man först tänker på som "onda". Snarare tvärt om, men här känns det helt naturligt när jag väl kommit in i boken. Det förklaras så bra, och författaren lyckas verkligen skapa en historia kring hur bibliotekarierna tagit över världen och skapat samhället. Det är både underhållande och en aning skrämmande måste jag erkänna.

En annan sak jag tycker var väldigt rolig är hur författaren hela tiden kommenterade om hur han skrev. Ett exempel är "Are you annoyed with me yet? Good. I've worked very hard - perhaps I will explain why later - to frustrate you. One of the ways I do this is by leaving cliff-hangers at the ends of chapters. These sort of things force you, the reader, to keep on plunging through my story". Så börjar ett kapitel i boken. Det är riktigt roligt. Särskilt när han hittade på ett eget ord, bara för att irritera läsaren som behöver slå upp det i en ordbok för att sedan inte hitta det. Så sadistiskt men roligt!

Handlingen tycker jag var lite tråkig. Det kändes som att den kom lite i skymundan bakom allt det roliga och knäppa, och trots att det var action typ hela tiden så blev det aldrig spännande. Hade handlingen varit bättre så tror jag att även att allt det roliga inte hade blivit för mycket, som det blev nu. Men det var ändå en kul och annorlunda bok.

Nu vill jag bara visa lite awesome citat också.

"Everybody has a grandfather - two of them, actually. Just because you haven't seen them doesn't mean they don't exist. In that way, grandfathers are kind of like kangaroos."

"Obviously, you are a person of poor judgement. I would ask you to kindly refrain from drawing conclusions that I don't explicitly tell you to make. That's a very bad habit, and it makes authors grumpy. "

"But ... just because I haven't been there doesn't mean anything. The ocean is like kangaroos and grandfathers - I believe that other people have seen it."

  

 "What about the chaos?" I demanded. 

"Done!" Charles said. 

"We each moved six books out of their proper places," called George the Stegosaurius. "It will take them days to find them all and put them back." 

"Though we did put them into place backward," Charles said. "You know, so they could be seen more easily. We wouldn't want it to be too hard."

Titel: Alcatraz versus the evil librarians
Författare: Brandon Sanderson
Förlag: Scholastic
Utgivningsår: 2007
Sidor: 308
Språk: Engelska

Inget nytt längre

När jag klickar runt på alla dessa underbara bokbloggar så finns det en sorts bok som jag aldrig orkar läsa om längre. Nämligen alla dessa böcker med vackra bleka tjejer i långa böljande balklänningar. Det bara kryllar av dem. Överallt! Vem kan se skillnad på dem egentligen?! Oftast handlar de om ungefär samma sak också. En tjej som upptäcker att hon har magiska krafter och hittar en kille, alternativt en tjej som hittar en kille med magiska krafter. I alla fall är det oftast en kille och magiska krafter inblandade. Blir man inte trött? Jag har inte ens läst någon än eftersom jag bara vill spy på dessa omslag.

Alla ser ju precis likadana ut! Dessutom är alla titlarna väldigt lika också. Korta, lite coolt poetiska namn som känns lite övernaturliga. De här böckerna skulle säker kunna vara riktigt bra, men det skulle mig aldrig ens falla mig in att köpa en. Det känns liksom som att jag redan har läst dem eftersom de ser likadana ut och jag har läst handlingen på så många av dem. Kan man inte hitta på något lite mer originellt? Snälla! Det var säkert coolt i början, men nu känns det som att man bara behöver titta på omslaget för att lista ut vilken sorts bok det är man har framför sig, och ni vet att man inte ska döma boken efter omslaget. Det är ju omöjligt nu. Jag vill bli överraskad!

Vad har ni för tankar? Tycker ni om de här omslagen eller vill ni slänga dem i dokumentförstöraren tillsammans med mig?

Post-Hunger Games-depression

Ett väldigt fint ord som Amelie kom på idag och som passar perfekt in på mig just nu. Hela dagen har jag varit helt deppig och bara tänkt på Hungerspelen. Riktigt läskigt var det. Men det blev bättre när skolan slutade, och nu är allt jag tänker på att få se den igen.

Jag skrev ett luddigt inlägg igår när jag var hur trött som helst där jag skrev vad jag tyckte. Visst tycker jag mycket mer än så, men det känns som att jag måste hålla det inne på något sätt. Jag vill inte fokusera på det negativa och börja hata den istället.

Nu tänkte jag i alla fall göra ett inlägg med videos som jag peppade med inför filmen, och deppat över efter filmen. Grymma är de i alla fall.


Min favorit. En låt av Alex Carpenter, men en lika bra video där Joey Graceffa (han bara måste spela Finnick!) är så bäst. Men jag får lite ont i magen när jag ser den här för den är så otroligt sorglig och hemsk!



En till Alex Carpenter. Den här låten känns så proffsig. Videon är inte så viktig, men låten är underbar!


En väldigt rå video om när Haymitch vann spelen. Varning för väldigt blodiga och hemska scener, men oj så bra den är!


Videon är inte särskilt bra, men Luke Conrad har en så otroligt bra röst! Mysig att lyssna på.


Den här är så bäst! Bra gjord, Joey Graceffa som springer och mördar folk, och en otrolig låt. Bästa peppen!


Var på väg att skriva "en klassiker". Men så gammal är den nog inte. Men den första låten jag hörde som handlade om Hungerspelen i alla fall. Rolig är den, och Whitney Milam är en cool Katniss.


En lite smårolig "dokumentär" om Katniss och Peeta. Joey Graceffa och Whitney Milam är med, och även Joey Richter. han som spelar Ron i A Very Potter Musical.

Kan även tipsa om någon videoserie av de som gjort The Second Quarter Quell som heter Annie and Finnick. Har inte sett den själv men den verkar bra.

Nu har ni förhoppningsvis något att trösta er med i er Hungerspelsabstinens. Vet ni fler videor så får ni gärna tipsa. Nu ska jag läsa Catching Fire, som jag köpte idag för att trösta mig lite över att nästa film inte kommer förrän om en evighet. Ska bli kul att läsa den på engelska. Längtar mest efter Finnick.

Förresten, har ni sett filmen än? Kommentera gärna vad ni tyckte!

May the odds be ever in your favor

Jag har sett den. Den. Filmen med stort D som man inte ens behöver nämna namnet på för att alla ska förstå vad man snackar om. Jag har sett Hungerspelen! Mina tankar virvlar fortfarande omkring i huvudet, men grym var den i alla fall. Jag är inte det minsta besviken. Typ tvärtom mot filmatiseringen av Harry Potter, där jag inte alls är nöjd. Här är det perfekt.

Om du inte har set filmen och inte vill läsa några spoilers så är det nog bäst att sluta läsa nu.
Redan från första början så känner jag att den här filmen kommer att bli bra. Miljöerna är bra. Karaktärerna är bra. Till och med Gale, som jag varit tveksam till. Men Effie slog allt. Hon var grymt awesome. Helt perfekt med sina "fina" kläder och lite dumma men positiva repliker. Hon ägde. Peeta var också perfekt. Men det visste jag redan att han skulle vara. Josh Hutcherson liksom. En av mina första kändiscrusher. Han behöver inte ens spela. Han är Peeta.
     Allting som hände i Huvudstaden var bäst. Det var nog min favoritdel i filmen. Så mycket känslor bakom karaktärerna, och ingen av dem visste vad som skulle hända. Det var bara massor med om.
     Arenan var också bra. Skog liksom. Den kan inte bli dålig. Alla tributes var läskiga och lika råa som i boken. Slutet var superfint, och "the cave scene" likaså.

När filmen var slut hade jag lite svårt att tänka. Kände mig lite som en hjärndöd zombie. För mycket intryck. Träffade Frida som skulle se den senare bion, och hängde inte riktigt med (förlåt Frida om jag var otrevlig. Post-Hunger Games-braindeath). Det gick över efter ett tag. Nu känns det lättare när jag har fått skriva av mig lite.

Nu till sakerna jag störde mig på. Ingen av dem har med själva filmen att göra, utan människorna i biografen, och min frisyr. Här behöver ni alltså inte läsa längre om ni inte vill höra mig klaga lite. Jag känner för det just nu. Har sovit för lite för länge tror jag. I alla fall,
     Jag fick lite panik igår kväll när jag insåg att jag inte hade något att klä ut mig till. Fick ta en nödlösning och  bli en invånare i The Capitol. Riktigt nöjd blev jag också. Men jag fixade bara håret. Ville inte titta på bion i obekväma kläder.

Den frisyren tog tid! Gissa då hur irriterande det var när jag skulle gå in i själva bion, och precis när jag lämnade biljetten så ramlade rosetten av. Just my luck liksom. Men jag gick in i bion ändå och tänkte att jag kunde sätta fast den när bion var slut igen. Men så sätter jag mig ner, och en tjej som sitter ovanför mig frågar om jag inte skulle kunna ta ut den där bollen på huvudet. Det är klart att jag gör. Skulle själv irritera mig otroligt mycket på en liten hårboll som sticker upp när jag njuter av en underbar film. Nä, det irriterande var hur hon sedan började skrika "Team Peeta!" när bion började. Varför ska man skrika på bio?! Helt onödigt.

När filmen väl skulle börja så fick jag lite smått panik. Det gick liksom inte att förstå att jag äntligen skulle få se den. Så om ni hörde någon som hyperventilerade i början så var det jag. Men jag lugnade ner mig och älskade filmen istället. Men så började folk skratta. Det är klart att man ska skratta, men inte på de allra sorgligaste ställena! Jag sitter i upplösningstillstånd medan folk sitter och fnissar.

Jag är dock ingen surkärring. Hade bara lust att klaga lite.

Men filmen var awesome. Jag ska snart se den igen. Och en gång till efter det. Och läsa om boken. På svenska och engelska. Men nu ska jag sova. Har varit för exalterad för att sova ordentligt de två senaste nätterna.

Extremely Loud & Incredibly Close

Extremely Loud & Incredibly Close
Skriven av Jonathan Safran Foer

Oskar Shells pappa dog i flygattentatet den 11 september. Ett par år senare hittar Oskar en nyckel i en vas i sin pappas garderob. För att få större förståelse för sin fars död och komma honom närmare så bestämmer sig Oskar att hitta låset till nyckeln. Något av New Yorks 162 miljoner lås.
     Under hans sökande får han träffa på många intressanta personer, och lär sig mycket om både sig själv och hans omgivning.
   
Den här boken är väldigt speciell. En sån där bok där jag avbryter mitt läsande hela tiden för att ta kort på citat jag vill spara. En bok där språket är precis lika viktigt som handlingen, och där huvudpersonen är vad som gör boken intressant.
     Den där beskrivningen passar även väldigt bra in på den underbara The Perks of Being a Wallflower. Jag tänkte väldigt mycket på den när jag läste den här. Handlingarna är väldigt olika, men i båda böckerna så är handlingen inte det väsentliga. Det handlar om karaktärerna och språket. Båda huvudpersonerna är olika åldrar, men de funderar lika mycket. De filosoferar och analyserar, och jag sitter och fotograferar och älskar. Visserligen tycker jag mer om The Perks of Being a Wallflower än den här, men de är båda skriva på ungefär samma sätt.

Karaktärerna i den här boken förtjänar nästan en egen recension, för de var verkligen speciella och oförglömliga. Alla var de unika, och de hade sina egna små personligheter och intressen. Som t.ex en gubbe som skrev ner alla människor han någonsin träffat och arkiverade i sin lägenhet. Eller han som bara slutade att prata, och tatuerade in "yes" och "no" i varsin hand för att göra det enkelt att svara på frågor. Jag vill nämna många fler, men samtidigt vill jag inte förstöra upplevelsen för er som vill läsa den. För karaktärerna var verkligen speciella.

Nu inser jag att jag glömt den viktigaste karaktären - Oskar. Oskar Shell. En nioårig pojke som är så otroligt cool! Han är ingen annan än sig själv, och det gör honom så underbar och unik. Han är så fantastiskt enkel, och ser saker så logiskt. Inget hinder är för stort, och han kan se saker ur ett så annorlunda perspektiv. Han hittar en nyckel, bestämmer sig för att hitta låset. Sedan är det bara att börja planera. Så underbart coolt! Men det absolut bästa är att han fortfarande känns som en nioåring. Han är fortfarande naiv, känslig och lite barnslig. Men han är smart, och på grund av att jag följer honom ur hans eget perspektiv så känns han väldigt mogen för sin ålder.

Nu till det jag inte gillade i boken - när det handlar om hans morföräldrar. I nästan vartannat handlade det om dem, och jag förstod ingenting. "Vems perspektiv är det nu?" "Vem pratar de om?" "Är det nutid nu?" "Är de i Amerika?". Jag plöjde bara igenom de delarna för jag förstod ingenting. Antagligen var jag inte tillräckligt uppmärksam. I slutet av boken började jag dock förstå lite mer, men det skulle behövas en omläsning för att hänga med ordentligt.

Jag måste också nämna hur häftigt utformad den här boken är. Den består nämligen inte bara av text. Det finns många bilder i den. Sidor med bara ett fåtal ord på. Blanka sidor. Sidor där några ord är inringade med röd penna. Nea gillar! Det gör det extra kul att läsa, och ger den ännu en dimension.

Jag avslutar med några fina citat från den här coola boken som jag tycker att du verkligen borde läsa. Kom bara ihåg att vara uppmärksam hela tiden i de där avsnitten där jag inte förstod något!

I read in National Geographic that there are more people alive now than have died in all of human history. In other words, if everyone wanted to play Hamlet at once, they couldn't, because there aren't enough skulls!

So what about skyscrapers for dead people that were built down? They could be underneath the skyscrapers for living people that are built up. You could bury people one hundred floors down, and a whole dead world could be underneath the living one. 

Just because you're an atheist, that doesn't mean you wouldn't love for things to have reasons for why they are. 

In bed that night I invented a special drain that would be underneath every pillow in New York, and would connect to the reservoir. Whenever people cried themselves to sleep, the tears would all go to the same place, and in the morning the weatherman could report id the water level of the Reservoir of Tears had gone up or down, and you could know if New York was in heavy boots. 

He asked, "Why are you so weird?" I asked if his question was rhetorical.

Titel: Extremely Loud & Incredibly Close
Författare: Jonathan Safran Foer
Förlag: Penguin Books
Utgivningsår: 2005
Sidor: 326

Språk: Engelska (finns på svenska och heter Extremt högt och otroligt nära)

De där perfekta citaten

Världen kommer inte gå under av en atombomb, som tidningarna påstår, den kommer att dö av skratt, av ytlighet, den kommer förvandlas till ett skämt, till ett dåligt skämt dessutom. - Carlos Ruiz Zafón, Vindens Skugga

It's funny how you can forget everything except people loving you. Maybe that's why humans find it so hard getting over love affairs. It's not the pain they're getting over, it's the love. - Melina Marchetta, Jellicoe Road

It's amazing how just having someone to look down on brings people together. - Eric Kahn Gale, The Bully Book

"Odödlighet",  sa Crake, "är ett koncept. Om man antar att 'dödlighet' inte är död utan vetenskapen på förhand om den och fruktan för den, då är 'odödlighet' frånvaron av sådan fruktan". - Margaret Atwood, Oryx & Crake

i am constantly torn between killing myself and killing everyone around me. - David Levithan och John Green, Will Grayson, Will Grayson

"Men glass är ju glass, det kan man äta även om man inte är hungrig." - Lina Forss, Kär i kärleken

This is why they call people exes, I guess - because the paths that cross in the middle end up seperating in the end. It's too easy to see an X as a cross-out. It's not, because there's no way to cross out something like that. The X is a diagram of two paths. - Stephen Chbosky, The Perks of Being a Wallflower

It's ok to not have an opinion when you do not have enough information. - Hank Green, Vlogbrothers

It's hard to be tolerant of intolerance. - Hank Green, Vlogbrothers

Umbra

Umbra
Skriven och illustrerad av Elin Fahlstedt
Det här är ingen vanlig roman, utan en så kallad grafisk roman. Som en seriebok.

"Alla barn på klostret känner till historien, prästerna har berättat för oss. Om barnen som smög ut om natten, om vad som hände när de gick ned sig i myrar och irrade sig vilse på mörka stigar."


Föräldralösa Ethel bor på klostret tillsammans med andra föräldralösa barn, men till skillnad från dem så bryr hon sig inte om prästernas berättelser om barnätare och porten till Helvetet. Hon är istället fast besluten att ta reda på mysteriet med hennes föräldrar och mannen på fotografiet. Men det mysteriet verkar faktiskt leda mot just den där porten som prästerna berättade om.

Det här är det första seriealbum jag läst. Jag läste Bamse när jag var liten, och har läst de flesta Tintin-album, men det är ju inte riktigt samma sak. Därför är jag ganska så ovan när det gäller serier. Jag vet liksom inte riktigt hur man läser dem. Ska jag titta noggrant på bilderna? Eller är det texten som är det viktigaste? Ska jag tänka som att jag läser en bok? Jag vet liksom inte hur jag ska göra. Det blir så svårt att hänga med ordentligt i handlingen. Jag är en väldigt oestetisk person, så jag tittar mest på bilderna, gillar dem, och glömmer att de har en innebörd. Jag fokuserar mest på texten och uppskattar bilderna som små konstverk. Lättare var det i Ankomsten, för där fanns det ingen text. Jag var tvungen att förlita mig på bilderna.
     Trots att jag hade lite problem, så hängde jag ändå med rätt så bra i handlingen. Men jag satt hela tiden och undrade om jag missade något som jag inte borde missat.

Teckningarna i boken gillar jag jättemycket! Så diffusa, och vackra. Särskilt nyckelväktaren, vars tänder är nycklar. Den är både söt, påhittig och cool. Den är helt svartvit, men ändå uttrycker teckningarna mycket (när jag väl försöker förstå innebörden. Det hade jag ju problem med att komma ihåg).

Själva handlingen tänkte jag faktiskt inte så mycket på. Det var mest karaktärerna jag fäste mig vid. De var roliga och hade en kul personlighet och bra tecknade ansiktsuttryck.

Jag är nog lite för ovan vid seriealbum, det är inte min grej. Men jag tycker ändå att den var ganska så bra, men härliga små detaljer (nyckeltänderna ägde!). Jag skulle dock hellre rekommendera Elin Fahlstedts bilderbok Önskeprickar till den som är nyfiken, för den tyckte jag jättemycket om!


Titel: Umbra
Författare och illustratör: Elin Fahlstedt
Förlag: Kolik Förlag
Utgivningsår: 2011
Sidor: 110

Det här med att analysera är livsviktigt

Hejsan på er! Först vill jag bara berätta att det är internationella kvinnodagen idag! En dag som jag tycker är bra, men önskar att den fanns av en annan anledning. Tyvärr är den dock nödvändig.

Men nu till mitt inlägg. Ni vet i skolan, när lärarna alltid vill att ni ska analysera det ni läser. Skriva filmanalyser, bokanalyser. Jämföra, motivera och relatera. Man blir helt galen på allt de begär. Men det är det absolut viktigaste man gör här i livet. Man ifrågasätter, kritiserar, undersöker och ser saker från fler perspektiv.

När jag skriver bokrecensioner så är mitt mål med dem alltid att ha viktiga tankar kring boken. Att ta upp saker jag brydde mig om i boken. Saker jag irriterade mig på. Underliggande budskap och att dra jämförelser till andra böcker, filmer, händelser eller annat. Jag försöker att motivera allt jag säger och att argumentera för det jag säger. För skulle ni tro mig om jag bara sa "den här boken är typ det bästa jag har läst"? Och sedan var recensionen slut. Det är klart att ni vill veta varför jag tyckte som jag tyckte, varför jag inte tycker om det författaren vill få fram eller vad jag tänkte på när jag läste boken.

Jag har tänkt mycket på det här de senaste dagarna. Mest med tanke på en film som cirkulerat på Internet. Ni har säkert sett den. Har ni inte gjort det är det bara att söka på "Kony 2012" på YouTube. Det är alltså en film från en organisation som heter Invisible Children. De kämpar för att ta fast en man som heter Joseph Kony. En hemsk och idiotisk man som begått otroligt många brott mot invånarna i Uganda. I videon berättar de att de vill göra Kony känd för allmänheten så att han ska kunna bli gripen. De ber oss som tittar på videon att sprida den vidare för att ge fler människor kunskap om Kony och hans fruktansvärda brott.
     Jag tittade på den här videon, och utan att tveka så lade jag ut den på Facebook för att fler skulle kunna se den. För jag vill att Kony ska bli gripen. Världen kommer aldrig att bli en bra plats om folk som han härjar.

Men sedan börjar jag göra lite research, och inser att den här organisationen inte heller är så underbar som man kan tro. I deras video får vi alltså bara se från deras eget perspektiv, och från några ungdomar från Uganda som berättar sina historier. Jag blev väldigt rörd av videon, så rörd att jag spred den vidare utan att inse att jag knappt fick veta vad organisationen ville göra. De säger att de vill ta fast Kony. De berättar inte hur de ska göra det, och allting är helt enkelt lite luddigt. När jag sedan läser vad andra sidor och tidningar har skrivit så säger de att Invisible Children använder pengarna de får in för att hyra in militärer.

Egentligen är det säkert värt att använda vapen för att ta fast Kony. Jag vet inte riktigt, för jag är inte helt insatt. Men på något sätt måste alla hans brott upphöra. Men min poäng är att det är så otroligt enkelt att nöja sig med ett enda perspektiv för att skapa sig en åsikt. Det här med Kony är bara ett exempel som fick mig att börja tänka kring det.
     Tänk hur världen skulle bli om vi slutade att kritisera och ifrågasätta. Om vi bara litade på det som lät bäst. Det skulle vara lätt som en plätt för en smart typ att få en hel befolkning att göra som hen vill (perfekt tillfälle att använda hen, woho). Tänk om det inte fanns tidningar och nyheter som försöker gå till botten med allting och snoka runt bland stora företag för att avslöja bluffar. Det skulle bli som i en av alla dessa dystopier vi älskar att läsa och rysa åt.

Jag försöker att alltid kritiskt granska det jag ser, hör och läser. Det är svårt, och omöjligt att alltid göra. Det behövs inte alltid heller. Men det är viktigt att öva sin förmåga. Själv blir jag alltid lite irriterad på mig själv när jag t.ex. har läst en bok och gillat den. Sedan läser jag en recension av någon annan, som påpekar något som jag aldrig tänkte på i boken, men absolut håller med om när jag hör det. Jag önskar alltid att jag själv tänkte på det när jag läste. Jag vet att det är överdrivet, men det är ändå så himla viktigt!

Det blev ett långt inlägg det här, och jag skulle ändå kunna fortsätta skriva väldigt länge till. Men nu känns det som att jag har fått det jag ville säga sagt. Fortsätt att analysera, jämföra, motivera och ifrågasätta! Det är helt enkelt viktigt för mänskligheten. Dramatiskt, men sant.

En dag till skänks

En dag till skänks
Skriven av Anna Gavalda

Som ni ser på bilden så är den här boken pytteliten. Mindre än en pocketbok. Typ lika stor som min hand. Det gjorde att det var väldigt enkelt för mig när jag hittade den på bokrean att tänka "Jag har ingen bok hemma i det här formatet. Det måste genast åtgärdas!". Så jag köpte den för att den var så gullig, och för att utöka min samling av bokformat. Och för att jag länge varit nyfiken på Anna Gavalda, och särskilt hennes kända Tillsammans är man mindre ensam.


Boken handlar alltså om en syskonskara på 4 syskon, som nu all är vuxna med egna bostäder och liv. Men när tre av dem sitter tillsammans på ett tråkigt bröllop så bestämmer de sig för att dra iväg med bilen och besöka sin fjärde och yngsta bror.

Det här är praktiskt taget handlingen. Den är inte så speciell. Det är inte en speciell bok på något sätt egentligen. Ändå är den ganska så härlig. Med ynka 149 (väldigt små) sidor så läste jag ut den på bilresan hem från fjällen, och det var en mysig bilresa (förutom när boken tog slut och vi hade mer än en timme kvar att åka och jag hade inget att göra).
     Boken börjar väldigt roligt, och vi får träffa en av brödernas fru, och hur mycket de båda systrarna gillar att driva med henne.Det dryper av sarkasm och och elaka skämt. Väldigt roligt och underhållande! Resten av boken är också rolig, och skön på något sätt. Inte behöver jag tänka så mycket, eller analysera allas handlingar. Jag bara läser, skrattar lite och myser.

En liten bok med en liten recension, på en mysig och trevlig bok som går snabbt att läsa. Inget mästerverk, men en lättläst bok som kan vara skön att koppla av med. Sedan glömmer du den rätt snabbt, men det gör inget för den var kul när du var mitt i den.


Titel: En dag till skänks
Originaltitel: L'Échappée belle
Författare: Anna Gavalda
Översättare: Maria Björkman
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: 2009
Sidor:149

The Perks of Being a Wallflower

The Perks of Being a Wallflower
Skriven av Stephen Chbosky

Jag ska försöka att beskriva den här boken, men jag kommer aldrig kunna ge den en rättvis beskrivning, för den här boken är helt fantastisk! Det är en brevroman, alltså består den endast av brev. Men det är inte två människor som skickar brev till varandra, utan en kille som skickar brev till en random person han såg på en fest. Han berättar vad som händer i hans liv, och hur han tänker och känner kring saker och ting. Grejen är den att han tänker och känner så smart och fint! Jag vill bara memorera hela boken och kunna citera den hur mycket som helst.
     Boken har mycket handling också. Huvudpersonen, Charlie heter han, har precis börjat high school, och har hittat några kompisar i sista årskursen som han umgås med. De röker, pratar, spelar The Rocky Horror Picture Show varje fredag och lyssnar på precis rätt musik vid rätt tillfälle. Men handlingen är så mycket mer också, men samtidigt är det inte så mycket handling. Jag vet inte riktigt. Det är som att handlingen inte är så väsentlig i boken, inte för mig i alla fall, men utan den så skulle boken inte vara så underbar.

Jag tror det är språket i boken som gör att den sticker ut så mycket. Språket gör att alla de fina tankarna och funderingarna förklaras och formuleras på det där sättet som gör mig helt mållös och hänförd.

"I want to say to her: I just want to be myself. And i want to be with someone who's just himself. That's all. I want to see through all the performance and all the pretending and get right to the truth. And maybe this is the most truth that Maura and I will ever find - an acknowledgement of the lie, and of the feelings that fell behind it."

"This is why they call people exes, I guess - because the paths that cross in the middle end up seperating in the end. It's too easy to see an X as a cross-out. It's not, because there's no way to cross out something like that. The X is a diagram of two paths."

"Do you always think this much, Charlie?" "Is that bad?" I just wanted someone to tell me the truth."Not necessarily. It's just that sometimes people use thoughts to not participate in life.""Is that bad?""Yes."

Det finns massvis med fler citat, men jag vill ju inte skriva ner hela boken. Ni måste ju ha något kvar att läsa i boken. Men som ni ser så är den skriven på en väldigt lätt engelska, vilket gör att den är lätt att ta till sig och att det är lättare att ta till sig innebörden av texten. 

Det är svårt att komma på något mer att säga, för det virvlar omkring så mycket fina tankar i huvudet som har svårt att komma ut. Men jag kan i alla fall meddela att när jag läste den här boken så var jag inte det minsta illamående i bilen. Annars brukar jag aldrig kunna läsa i bilen utan åksjuke-tuggummi, men här satt jag alltså i bilen på väg till skidbacken och läste utan att ens tänka på att jag satt i en bil. Jag var liksom inte närvarande, utan jag var inne i boken istället. 

Mer än såhär tänker jag inte skriva, för det känns som att ni ändå har fått reda på underbarheten av den här boken. Det är en ny favoritbok, och trots att jag läste ut den för ett tag sedan så känns det fortfarande som att jag är en del av boken och Charlies liv. Snart blir det omläsning.

PS. Glömde helt att säga att den ska bli film också! Nea = galet förväntansfull!

Titel: The Perks of Being a Wallflower
Författare: Stephen Chbosky
Förlag: Pocket Books
Utgivningsår: 1999
Sidor: 224

En dystopienkät

Jag älskar dystopier typ otroligt mycket. Typ, riktigt riktigt mycket. Jag älskar också enkäter. Därför tänkte jag att en kombo kunde vara typ helt awesome. Så här är en, som du gärna får låna om du också är ett dystopifreak. Kom bara ihåg den gyllenen regeln - motivera ditt svar. Mohaha, I'm a mean teacher.

För er som inte vet vad en dystopi är så har jag kopierat ett utdrag från Wikipedia: En dystopi (även kallad anti-utopi eller kakotopi) är en negativ samhällsvision. Det är motsatsen till utopi, och kan bäst förklaras som vad andra felaktigt tror är bra för en.

Först tänkte jag bara visa en lista på de dystopier som jag har läst.
Önskeprickar - Elin Fahlstedt
The Maze Runner (1,2,3) - James Dashner
The Tribe: A New World - AJ Penn
Enclave - Ann Aguirre
Gone (del 1,2,3) - Michael Grant
K55 Lögnernas Valv - Erika Johansson
Hungerspelen (1,2,3) - Suzanne Collins
De vassa tändernas skog - Carrie Ryan
Enhet - Ninni Holmqvist
Den Gröna Cirkeln - Stefan Casta
Oryx & Crake - Margaret Atwood
Ful (hela trilogin) - Scott Westerfeld
Oönskad (bara första boken) - Gemma Malley
De vandrande städerna (bara första boken) - Philip Reeve

Först lästa?
Jag tror att Ful är den första. Det är i alla fall den första som jag skrivit ner. Den läste jag i mars 2009.

Favorithuvudperson?
Av någon konstig anledning så har jag aldrig varit särskilt förtjust i huvudpersoner. Jag går igenom listan och tänker bara på hur trista huvudpersonerna är. Men i The Tribe: A New World så finns det flera huvudpersoner, och då kan jag ju säga Jack. Annars så är Katniss från Hungerspelen riktigt cool.

Favoritbikaraktär?
Här blir det svårt. Jag älskar alltid så många bikaraktärer. Men Chuck i The Maze Runner är verkligen helt underbar. Även Crake i Oryx & Crake gillar jag. Han är dock inte så underbar. Mer intressant.

Favoritsamhälle?
Jag älskar verkligen hur samhället är uppbyggt i K55 Lögnernas Valv. Hur de har skapat en värld under jorden på en isolerad planet, och hur kriminaliteten och rebeller skapar egna små världar. Hela konceptet är så fantastiskt roligt och underhållande.

Bästa plot?
Här står det mellan Gone, Hungerspelen och Ful. Alla är de väldigt intressanta och spännande med en väldigt annorlunda plot. Men jag tror ändå att Ful vinner. Det här med att skönhetsoperationer är något naturligt som alla gör är ett intressant ämne som Westerfeld har skapat en spännande twist till också.


Bästa slut (men säg inte vad som händer. Spoilers...)?
Den här frågan blir inte riktigt rättvis eftersom jag bara är halvvägs in i serier på typ hälften av böckerna, men ett slut som jag gillade och som kändes väldigt passande, men cyniskt på samma gång var slutet i Enhet.


Bästa kärlekshistoria?
Här måste jag ändå säga Katniss och Peeta från Hungerspelen. Deras förhållande är intressant att följa, och känns inte så klyschig (förutom i slutet av sista boken, blöö).


I vilken bok skulle du helst leva?
Den här frågan ångrar jag nästan att jag skrev, för den är så svår. Samtidigt den mest intressanta. Ingen av världarna är ju egentligen bra. Det är ju därför det är en dystopi. Men jag skulle nog kunna tänka mig att åka omkring på en vandrande stad i De vandrande städerna. Det skulle ändå vara rätt så häftigt.


I vilken skulle du verkligen inte vilja leva?
Ehh, det känns lite som att få välja mellan att dö eller att leva under en hård regim med sjuka lagar. Eller både och. Men om jag måste välja ut en så tar jag nog Hungerspelen. Men då förutsätter jag att jag hamnar i ett dåligt distrikt. Hamnar jag i Huvudstaden så skulle jag nog heller bo där än att leva under några dumma nunnors välde i ett inhägnat samhälle där skogen utanför är full av zombies,  och där kvinnans roll är hur gammalmodig som helst, som i De vassa tändernas skog.


Slutligen, bästa dystopin?
Den här frågan drog jag mig för att skriva, eftersom jag visste att jag skulle få det omöjligt att välja. Men trots att så många av dem är helt underbara så tycker jag ändå att The Maze Runner och fortsättningen The Scorch Trials är helt ... jag vet inte vad. Men de är de bästa dystopier jag läst, bland de bästa böckerna också.

Kär i kärleken

Kär i kärleken
Lina Forss

Timotej af Lilja, eller Timmy, lever ett lyxigt liv på Djursholm, men nu har hennes mammas nya man, Örjan, bestämt sig för att de ska flytta till London. Något med affärer var det visst. Timmys bror Fredrik har bestämt sig för att stanna kvar och bo hos deras pappa och deras nya barn, men Timmy är faktiskt riktigt sugen på att flytta till London. Örjan ha till och med skaffat en egen lägenhet till henne, precis bredvid Örjan och hennes mammas.
     Väl i London början Timmy i skolan, en internationell linje, och träffar många nya kompisar, och killar. Hon blir kär också, men det blir aldrig riktigt rätt.

Den här boken började jag läsa på grund av ett bloggmöte hos Bonnier Carlsen. Där skulle författaren till den här boken närvara, och då är det klart att jag vill läsa boken om jag ska få träffa författaren.
Lina Forss var verkligen hur tre lig som helst, och trots att jag bara läst ungefär hundra sidor när jag träffade henne så tyckte jag genast att boken fick en helt ny betydelse. Innan så tyckte jag att den var bra, men jag tyckte inte riktigt att den gav mig sätskilt mycket. Jag förstod liksom inte riktigt själva meningen med boken. Men när jag var hos Bonnier Carlsen och pratade med Lina Forss så fick jag reda på att boken var självbiografisk. Visst är den skönlitterär, men den bygger på författarens egna liv. Då förstod jag plötsligt boken mycket bättre. Ibland kanske det är viktigt att få träffa skaparen av något för att förstå ordentligt.

Huvudpersonen Timmy är kanske inte den karaktär man blir sådär överförtjust i. Hon kan till och med bli riktigt irriterande. Men hon känns verklig. Ingen övermänskligt god och underbar person. Hon känns snarare som en person som många personer skulle kunna känna igen sig i, trots att de kanske inte tänker på det, eller vill det.

Språket är något jag tyckte väldigt mycket om. Det var speciellt, utan att bli svårt. Det utelämnade saker, vilket gjorde att jag som läsare behövde vara koncentrerad när jag läste, och inte kolla Twitter på mobilen samtidigt. Det var liksom enkelt, men krävde ändå lite av läsaren. Det gillar jag.

Det som gör att jag inte är helt hundra på den här boken är handlingen, eller bristen på den. Den hade inte riktigt någon uppbyggnad, och det blev aldrig riktigt spännande. Det där suget om att fortsätta läsa var inte alltid där.

Men ändå en bra och mysig bok som är lite annorlunda än de vanliga svenska kärleksböckerna. Jag tycker om den och den är helt klart värd att läsa!

Titel: Kär i kärleken
Författare: Lina Forss
Förlag: Bonnier Carlsen
Utgivningsår: 2011
Sidor: 264

En boktorsdag

Gårdagen gick helt i bokens tecken. Typ, sjukt mycket boksaker. Låt mig berätta.

Det var en gång en biblioteksgrupp till skolbiblioteket på min skola. Denna biblioteksgrupp åker varje år och handlar böcker på bokrean till biblioteket. Så gjorde vi i år också. Först Bokskotten, där vi köpte typ alla ungdomsböcker vi såg känns det som. Sedan Akademibokhandeln på andra sidan gatan. Där köpte vi också lite böcker. Jag älskar verkligen att shoppa till biblioteket. Det är bara att plocka på sig massor av böcker, och sedan slipper jag betala. Underbar känsla!
     Jag köpte även två böcker själv inne på Akademibokhandeln. Båten av Nam Le, som visst ska vara något alldeles extra. Dessutom har jag inte läst så många novellsamlingar. Köpte också En dag till skänks av Anna Gavalda. Mest på grund av det gulliga formatet, men även för att jag har hört mycket gott om henne.



Sedan resten av biblioteksgruppen hem igen, men jag stannade kvar inne i stan och tittade på lite fler bokreor. Var inne på Bok och Bild, SF-bokhandlen och The English Bookshop (de hade dock inte rea). På SF-bokhandeln hade de en finfin rea och jag gick ut ur butiken med tre böcker till, och även lite dregel kvar i munnen efter att ha kramat en encyklopedi om Doctor Who. Så fin! Böckerna som jag köpte var dock inte den fina encykolpedin, utan Så jävla normal, ett seriealbum av Nina Hemmingsson, Ögat över månskäran av Libba Bray, och Natthimmel av Sofia Nordin. Natthimmel har jag i och för sig redan läst en gång, men jag tycker den var så fantastiskt så jag vill läsa den. 




Men det är inte slut där. Efter att ha vandrat runt lite i Gamla Stan så gick jag till Palatset, som tyvärr har stängt ner. I Palatset finns det ju ett så kallat Bokeri, typ ett bibliotek med ungdomsböcker. De böckerna behövde ett nytt hem, och vi i BOKarna (läs mer här) fick bli de nya hemmen. Helt okej faktiskt. Så jag gick till Palatset och träffade min kompis från språkresan som var hon som fixade in mig i BOKarna. Vi hängde lite där. Hjälpte till att städa lite, och så plockade vi med oss lite böcker. Vilken dröm va?! Att gå omkring i ett bibliotek och plocka det man vill ha. Det var dock svårt att njuta av det eftersom jag hela tiden kände att det var slutet på Palatset. Men jag måste erkänna att jag ändå njöt lite av att få plocka hem massor av fina böcker. 

En Gång - Margaret Wild Jag har hört så fantastiska saker om den här boken så den måste bara läsas!
Brev från ljusårs avstånd - Jostein Gaarder Tidsresor och Gaarder. Det räcker.
Kazans Stjärna - Eva Ibbotson Jag minns att jag läste den för många år sedan och älskade. Omläsning!
Amuletten från Samarkand - Jonathan Stroud Vet inte riktigt vad det är, men min kompis lovprisade den och sa att den var full med underbar humor. Me like!
En studie i rött - Sir Arthur Conan Doyle Jag är Sherlocked. Den underbara tv-serien Sherlock. Nu kan jag läsa en av böckerna den baserats på!
Odjurens Stad - Isabel Allende Författaren är från Chile och min kompis rekommenderade den. Jag gillar både Chile och min kompis, och har även velat läsa något av Allende ett tag nu.
Där drömmar blir till - Emma Andersson Har hört mycket bra om den här, och det var även Emma Andersson som uppmuntrade mig att titta på Sherlock på Twitter. Den måste alltså vara fett awesome!
Spyflugan Astrid flyger högt - Maria Jönsson Den här boken är bara så fin och underbar. Läste den i skolbibblan en gång och blev helt kär. Nu äger jag boken och är hur lycklig som helst. Funderar faktiskt på att skriva en recension på den här. Det finns för lite recensioner på bilderböcker.

Men dagen är faktiskt inte slut här. För på Palatset träffade jag Amelie, och hon kom på att prisutdelningen för Årets Boktipsare (läs mer här) skulle vara klockan halv 6 i Kulturhuset. Det passade oss perfekt, så vi strosade in, blev lite osäkra på om det var ett offentligt evenemang, frågade någon, satte oss i publiken och tittade. Det var riktigt kul! Många olika författare pratade lite innan prisutdelningen, bland annat Nina Hemmingsson som jag precis köpt ett seriealbum av. Sedan kom prisutdelningen, och de nominerade var:

Kerstin Rydén - som startat ett stort bibliotek på sin arbetsplats och inspirerat många till läsning.
Karin Cellton - en barnboksbibliotekarie som är expert på att tipsa om precis rätt böcker. Bloggar även här.
Matildas Läshörna - en ungdomsbokbloggare (yeey) som bloggar här.
Tonårsboken - två ungdomsbloggare som bloggar på Sveriges största ungdomsbokblogg. Hitta den här.
Tova Larsson - en ungdomsbokbloggare som bloggar här.

Vinnare blev Kerstin Rydén, och det var verkligen välförtjänt! Vilken grej hon har lyckats skapa! Även kul att tre ungdomsbloggare var nominerade. Me like! Karin Celltons blogg ska jag också börja följa. Älska bokbloggar!

Efteråt så gick jag och Amelie till stationen och hoppade på två olika tåg. Sedan var det pluggkväll. 

Vänta lite, jag har glömt en sak till. J.K Rowling ska släppa en vuxenbok! Gissa om jag blev glad. Jag stod just med Amelie i ett rum i Palatset när jag såg det på Twitter, och hon pratade i telefon så jag fick rusa ut och in till alla andra och ropa ut det! It's gonna be totally awesome!

Snacka om mycket böcker på en dag. Helt okej, typ.

The Bell Jar

Ni har säkert hört det där folk säger om att de som är sinnessjuka aldrig tror att de är sinnessjuka. Att de som tror att de håller på att bli galna oftast inte är det, eftersom de tänker på det. Just det här tänkte jag väldigt mycket på när jag läste den här boken.

Vi får träffa Esther. Hon är 19 år, och i början av boken bor hon på ett hotell i New York tillsammans med en grupp andra tjejer i samma ålder. De är mest intresserade av mode och fester, men inte Esther. Hon vill skriva. Skriva böcker.
     När hon kommer hem från New York vet hon inte riktigt vad hon ska göra. Det slutar med att hon inte gör någonting. Ingenting alls. Efter ett tag märks det att hon inte mår riktigt bra, och hon hamnar på ett mentalsjukhus.
     Jag kan börja att berätta att den här boken är lite självbiografisk. Sylvia Plath, författaren, hade innan den här boken mest sysslat med noveller och poesi. Det här är hennes första roman, och en väldigt utelämnade. sådan. Hon berättar aldrig riktigt precis vad som har hänt henne själv och vad som är påhittat, men mycket ska vara baserat på egna erfarenheter.

När jag läste den här boken så satt jag hela tiden och försökte hitta någon att jämföra med. Det brukar jag ofta göra när jag läser en bok. Det är jättekul att hitta likheter. Men här hittade jag inte något att jämföra med alls. Den är helt unik. Jag har aldrig läst någon som ens påminner om den här. Att få läsa om en från början helt normal tjej, och sedan märka hur hon långsamt börjar hamna i helt fel tankebanor. Det är läskigt. Övergången är så suddig, och jag kan inte förstå hur det gick till. Jag märkte det liksom inte. Det var så små förändringar, som tillslut blev större och större.
     Att få läsa ur ett så annorlunda perspektiv - en tjej i depression/sinnessjuk (jag förstod aldrig riktigt vad det var), var både läskigt och intressant. För plötsligt känns det som att jag förstår hennes tankebanor. De kändes inte alls galna eller ologiska. De kändes helt realistiska, och jag blev själv lite orolig att jag är precis som Esther. Jag kände igen mig i många av hennes tankar. Att få läsa ur hennes perspektiv var både något otroligt läskigt, intressant och oförglömligt.

Nu måste jag också nämna språket. Språket. Så underbart att det förtjänar att bli skrivet i fetstil. Plath lyckas förvandla de mest ordinära saker till något vackert, hemskt eller roligt. Hon vänder och vrider på meningarna för att uppbringa rätt känslor. Samtidigt är de otroligt enkla, utan något ordbajsande och långa beskrivningar.

The silence depressed me. It wasn't the silence of silence. It was my own silence.

Så enkelt, men träffande. Jag känner igen mig så väl, och hon lyckas skriva det med ord. Så få ord dessutom. Ett annat:

I told him I believed in hell, and that certain people, like me, had to live in hell before they died, to make up for missing out on it after death, and what each person believed happened to him when he died. 

Fantastiskt!

 Tyvärr var jag dum nog att läsa den här boken i en period i mitt liv då jag har väldigt mycket att göra. Därför blev det mest några sidor lästa här, några där. Det var inte ofta jag hann sätta mig in i den ordentligt. Det sög. Jag ville hinna komma in i språket, in i Esthers huvud. In i berättelsen. Det hände inte så ofta, vilket gjorde att jag ibland kände att jag bara ville bli färdig med boken så fort som möjligt. Det blev lite trögt när jag tog så många pauser i den. De sista 100 sidorna läste jag dock 50 i taget, och då var det riktigt bra.

Vissa böcker älskar man för att de är så otroligt spännande. För att man omöjligt kan sluta läsa. Man måste få veta hur det får. Den här boken var inte en sån. Istället tycker jag att den är häftig. Häftig, intressant och lärorik. En bok jag kommer återkomma till många gånger till, och inte glömmer i första taget. Den är riktigt tänkvärd.
     Jag tycker att du som läser det här ska läsa den här boken. Jag bryr mig inte om vem du är. Vilken ålder, vilket kön eller vilka böcker du brukar gilla. Jag är säker på att du kommer vara mig tacksam när du är klar. Det känns nämligen som att det finns något för alla i den, och att alla kan få med sig något av att läsa den.


Titel: The Bell Jar
Författare: Sylvia Plath
Förlag: Faber and Faber
Utgivningsår: 1963
Sidor: 258
Språk: Engelska

Oksa Pollock: Det sista hoppet

Oksa Pollock: Det sista hoppet
Skriven av Anne Plichota och Cendrine Wolf

Allt konstigt började när Oksa flyttade med sin familj från Paris till London, och fick börja på en helt ny skola. Hon upptäckte ett underligt format märke på magen, och när hon visade det för sin farmor så blir hon invigt i en stor familjehemlighet. Hennes farmor kommer från det magiska landet Edelfia, som hon tvingades fly från när hon var mycket liten. Edelfia hade blivit invaderat av onda krafter, och märket på Oksas mage visar att hon är den rättmätiga härskaren över Edlefia. Hon är också den enda som kan lyckas finna landet och besegra de onda krafterna i det. Hon är deras enda hopp.

Den här boken är visst en storsäljare i Frankrike. Det var det enda jag visste när jag öppnade boken. Och visst kan jag förstå varför den uppskattas, men jag själv är inte överförtjust. Den känns lite barnsligt skriven, och väldigt lite utelämnas till läsaren att lista ut. Flera gånger satt jag och suckade åt hur de gjorde långa redogörelser om saker jag listat ut långt tidigare.

Handlingen är rolig. Jag gillar själva konceptet med ett gömt land som de tvingats fly från. Alla magiska varelser och prylar var också roliga. Särskilt lilltossarna och de talande blommorna. Alla hade dem små roliga personligheter, och jag älskade varenda minut med dem. Hade gärna läst mycket mer sådant.
     Trots det så tycker jag att det blev lite för mycket magi ibland. Det kändes som att de plockade fram nya magiska prylar som kunde lösa deras problem helt perfekt så fort ett problem uppkom.

Oksa förstår jag mig inte riktigt på. Hon är riktigt cool, men hennes personlighet förändras hela tiden. Ibland känns hon mycket yngre än vad hon är, och andra gånger förvånas jag över hur mogen hon helt plötsligt verkar vara.

Den här boken var inte riktigt min grej. Jag finner den helt enkelt inte trovärdig, och jag hittade aldrig någon läslust i den. Tror faktiskt att det tog en hel månad för mig att läsa ut den. Visst hade den sina ställen, men de var allt för få.

Titel: Oksa Pollock: Det sista hoppet
Originaltitel: Oksa Pollock - L'Inespérée
Författare: Anne Plichota och Cendrine Wolf
Översättare: Lena Fries-Gedin
Förlag: Rabén & Sjögren
Utgivningsår: 2012
Sidor: 542

Tack Rabén & Sjögren för rec.ex!