måndag 20 februari 2012

The Bell Jar

Ni har säkert hört det där folk säger om att de som är sinnessjuka aldrig tror att de är sinnessjuka. Att de som tror att de håller på att bli galna oftast inte är det, eftersom de tänker på det. Just det här tänkte jag väldigt mycket på när jag läste den här boken.

Vi får träffa Esther. Hon är 19 år, och i början av boken bor hon på ett hotell i New York tillsammans med en grupp andra tjejer i samma ålder. De är mest intresserade av mode och fester, men inte Esther. Hon vill skriva. Skriva böcker.
     När hon kommer hem från New York vet hon inte riktigt vad hon ska göra. Det slutar med att hon inte gör någonting. Ingenting alls. Efter ett tag märks det att hon inte mår riktigt bra, och hon hamnar på ett mentalsjukhus.
     Jag kan börja att berätta att den här boken är lite självbiografisk. Sylvia Plath, författaren, hade innan den här boken mest sysslat med noveller och poesi. Det här är hennes första roman, och en väldigt utelämnade. sådan. Hon berättar aldrig riktigt precis vad som har hänt henne själv och vad som är påhittat, men mycket ska vara baserat på egna erfarenheter.

När jag läste den här boken så satt jag hela tiden och försökte hitta någon att jämföra med. Det brukar jag ofta göra när jag läser en bok. Det är jättekul att hitta likheter. Men här hittade jag inte något att jämföra med alls. Den är helt unik. Jag har aldrig läst någon som ens påminner om den här. Att få läsa om en från början helt normal tjej, och sedan märka hur hon långsamt börjar hamna i helt fel tankebanor. Det är läskigt. Övergången är så suddig, och jag kan inte förstå hur det gick till. Jag märkte det liksom inte. Det var så små förändringar, som tillslut blev större och större.
     Att få läsa ur ett så annorlunda perspektiv - en tjej i depression/sinnessjuk (jag förstod aldrig riktigt vad det var), var både läskigt och intressant. För plötsligt känns det som att jag förstår hennes tankebanor. De kändes inte alls galna eller ologiska. De kändes helt realistiska, och jag blev själv lite orolig att jag är precis som Esther. Jag kände igen mig i många av hennes tankar. Att få läsa ur hennes perspektiv var både något otroligt läskigt, intressant och oförglömligt.

Nu måste jag också nämna språket. Språket. Så underbart att det förtjänar att bli skrivet i fetstil. Plath lyckas förvandla de mest ordinära saker till något vackert, hemskt eller roligt. Hon vänder och vrider på meningarna för att uppbringa rätt känslor. Samtidigt är de otroligt enkla, utan något ordbajsande och långa beskrivningar.
The silence depressed me. It wasn't the silence of silence. It was my own silence.
Så enkelt, men träffande. Jag känner igen mig så väl, och hon lyckas skriva det med ord. Så få ord dessutom. Ett annat:
I told him I believed in hell, and that certain people, like me, had to live in hell before they died, to make up for missing out on it after death, and what each person believed happened to him when he died. 
Fantastiskt!

 Tyvärr var jag dum nog att läsa den här boken i en period i mitt liv då jag har väldigt mycket att göra. Därför blev det mest några sidor lästa här, några där. Det var inte ofta jag hann sätta mig in i den ordentligt. Det sög. Jag ville hinna komma in i språket, in i Esthers huvud. In i berättelsen. Det hände inte så ofta, vilket gjorde att jag ibland kände att jag bara ville bli färdig med boken så fort som möjligt. Det blev lite trögt när jag tog så många pauser i den. De sista 100 sidorna läste jag dock 50 i taget, och då var det riktigt bra.

Vissa böcker älskar man för att de är så otroligt spännande. För att man omöjligt kan sluta läsa. Man måste få veta hur det får. Den här boken var inte en sån. Istället tycker jag att den är häftig. Häftig, intressant och lärorik. En bok jag kommer återkomma till många gånger till, och inte glömmer i första taget. Den är riktigt tänkvärd.
     Jag tycker att du som läser det här ska läsa den här boken. Jag bryr mig inte om vem du är. Vilken ålder, vilket kön eller vilka böcker du brukar gilla. Jag är säker på att du kommer vara mig tacksam när du är klar. Det känns nämligen som att det finns något för alla i den, och att alla kan få med sig något av att läsa den.


Titel: The Bell Jar
Författare: Sylvia Plath
Förlag: Faber and Faber
Utgivningsår: 1963
Sidor: 258
Språk: Engelska

4 kommentarer:

  1. Åh, hamnar högt upp på att-läsa listan. Måste också lägg till att jag älskade din recension när jag läste den. Fundersam och fick mig att börja tänka.

    SvaraRadera
  2. Sv: Åh vad mysigt! Desperat på jakt efter någon att brevväxla med. Skriver med min bror, men vi träffas för ofta för att det ska funka :P

    SvaraRadera
  3. Sv: Haha ja! En varning bara är att det är beroendeframkallande och ett väldigt slöseri med tid.

    SvaraRadera