söndag 20 november 2011

Lögner

Vårat internet har varit sönder ett tag, därav inga inlägg. Nu verkar det dock som att det funkar, men jag vet inte hur länge så jag skyndar mig att publicera en recension.


Lögner (tredje delen i Gone-serien)
Skriven av Michael Grant
Recension på första delen, Övergivna, hittar du här.
Recension på andra delen, Hunger, hittar du här.

Har du inte läst de tidigare böckerna i den här serien så råder jag dig att inte läsa det kursiverade. Typ spoilervarning alltså. Lite småspoilers kan dock förekomma i resten av recensionen också.

Jag är inte en sån där person som brukar bli rädd. Jag kan gå ensam ute i mörkret på kvällen. Jag kan titta på skräckfilmer och kunna sova hur bra som helst efter. Jag har läst kända skräckböcker utan att darra på handen när jag vänder sida. Jag brukar aldrig bli rädd för sådant, men den här boken, och hela serien, skrämmer mig.

De har börjat få ihop någon sorts ordning i Zonen nu. Alla får mat, trots att det inte är mycket. De har ett råd som styr över staden, och de flesta jobbar hårt varje dag för att få livet att fungera i deras mystiska bubbla. Men klyftan mellan de så kallade Missfostren och Zil och hans Människofront blir större och större. Zil är fast besluten om att få en missfosterfri Zon och allt fler ansluter sig till honom.
För Sam har allting blivit lättare sedan Rådet tog ansvaret över staden från hans axlar. Men han känner att han inte riktigt håller med i allt Rådet säger och gör, vilket gör det svårt för honom eftersom Astrid är ordförande.
När en flicka som trotts vara död och begravd nu setts gå omkring på gatorna, tvingas rådet göra något, och Sam vet inte hur han ska ställa sig inför deras beslut. Han misstänker att något mer är på gång, något han fruktar mer än något annat.


Jag kan väl helt enkelt börja med att säga vilken otroligt bra bok det här är. Vilken otroligt bra bokserie jag har lyckan att läsa. Spänningen ligger på topp redan från första sidan och det finns fler cliffhangers än kapitel. Och trots att den här boken inte hade riktigt lika hög ”jagmåsteläsavidareochfåvetahurdetgårannarsdörjag”-faktor som de första två så satt jag och hyperventilerade när jag läste upplösningen. När jag läste ut den var jag helt andfådd. Japp, andfådd.

Sedan till det jag skrev i början, när jag läste den första boken i den här serien så drömde jag en mardröm. Det var första gånger på flera år, och jag har aldrig gjort det efter det igen. Jag vet inte riktigt vad det är som påverkar mig så mycket. Andra som har läst de här böckerna verkar inte tycka att de är ett dugg läskiga.
Jag tror det kan bero på att alla är barn. Jag själv är äldre än vad den äldste i boken är. Ändå innehåller boken mer ondska än vad jag kunnat föreställa mig. Tioåringar som så gärna vill se någon dö bara för att den inte är som de själva. Barn som får händerna fastgjutna i cement så de svälter och femåringar som bär omkring på tunga vapen som de inte vet hur man använder. Samtidigt känns allt så verklighetstroget, så jag lever mig verkligen in i boken. Jag står bredvid och tittat på när alla hemskheter utspelar sig.
Det finns en annan anledning till varför jag tycker att de här böckerna är så läskiga, och det är att jag aldrig riktigt vet vad det är som händer. Som läsare får man ju ta del av så mycket mer än vad karaktärerna i boken får, men ändå känner jag att jag är precis lika förvirrad som dem. Jag har ingen aning om vad det är som händer, vilket jag tycker är skrämmande.

Nu hade jag faktiskt inte så svårt att sova när jag läst den här boken, helt vettskrämd blev jag inte. Men jag fick ändå den där känslan av att något lurade där ute i mörkret utanför fönstret, vilket är bra. Böcker som ger mig många känslor brukar jag alltid tycka är bra böcker.

En annan sak som jag förundrar mig över i boken är karaktärerna. De känns väldigt realistiska, och jag märker hur de utvecklas och blir mer cyniska ju längre tiden går. Men jag märker också att det knappt finns några karaktärer alls som jag tycker om. Inte så att jag irriterar mig på dem, men jag tycker inte om någon. Möjligtvis Edilio. Han är en sån där trygg och stadig kille som jag känner att jag kan lita på. Han förändras inte på samma sätt som de andra. Men jag märker att människorna i Zonen börjar tappa sina mer mänskliga sidor.

Jag är hur imponerad som helst på hur Michael Grant har lyckats skapa de här böckerna. De är verkligen något helt unikt, något som jag aldrig tidigare läst och aldrig kommer få göra igen när de är slut heller. Det är en sån där serie man kommer ihåg. Typ som Harry Potter. Fast inte riktigt lika, bra. Harry Potter är ju liksom Harry Potter.

En sak jag verkligen ångrar är att jag började läsa den här serien på svenska. Att behöva vänta på översättningen när jag vet att den finns på engelska är väldigt jobbigt.  

Titel: Lögner
Originaltitel: Lies
Författare: Michael Grant
Översättare: John-Henri Holmberg
Förlag: B Wahlströms
Utgivningsår: 2011
Sidor: 350

3 kommentarer:

  1. Hej.
    Det här avviker lite från ämnet (vilken är ju boken), men jag ville bara säga att jag gav dig en Liebster Blog Award.
    Vet inte om jag skulle meddela det till dig (du får rätta mig i så fall) - bokbloggvärlden är fortfarande ny för mig.
    Ha det bra.
    Skall försöka att kika in på din trevliga blogg oftare.

    SvaraRadera
  2. Åh, jag måste verkligen läsa den serien! Har funnits på min att-läsa-lista ett tag, och min kompis har varit på mig om den också... Verkar så spännande!!

    SvaraRadera
  3. Herreminje..
    the tribe,gone serierna,harry potter och cirkeln (: älskar dem alla. Otroligt fantastiska böcker,och när man väll börjar läsa går det verkligen inte att släppa böckerna..

    SvaraRadera