Den här recensionen är en så kallad "skolrecension", vilket betyder att den är längre än en vanlig som jag brukar göra här och innehåller mycket onödig information, men själva boken är bra i alla fall.
Enhet
Skriven av Ninni Holmqvist
Utgiven av Norstedts år 2006
Har 269 sidor
”Det vet du ju, Dorrit; du vet ju att allting måste röra sig framåt”
I ett samhälle av nyttotänkande och sparsamhet får ingenting gå till spillo. Kvinnor över femtio år och män över sextio som varken har barn eller på annat sätt gör samhället någon nytta skickas till Andra reservbanksenheten för biologiskt material. På reservbanken lever de ett gott liv med gratis mat, fri åtkomst till träningsanläggningar och inte heller måste de jobba. Det enda de behöver göra är att då och då vara med i små experiment för nya otestade produkter och undersökningar, samt att ibland donera något organ som de inte har någon användning för. På det sättet gör de samhället en tjänst, för ingen vill vara en börda.
Dorrit Weger bor med sin hund i ett litet torp. Där skriver hon böcker och går långa promenader. Men så kommer femtioårsdagen och hon tvingas lämna sitt kära hem och hund för ett liv på Enheten. Men när hon väl kommit dit verkar det faktiskt ganska bra. Hon träffar gamla bekantskaper och ännu fler nya. Hon utvecklas som person och blir säkrare på sig själv och hennes liv. Från att ha varit tillbakadragen, lite asocial och osäker tvingas hon under dessa nya omständigheter börja stå upp för både andra och sig själv. Vi får följa henne under hennes utveckling och upplevelser på den Andra reservbanksenheten för biologiskt material, där allt måste röra sig framåt och inget får gå till spillo.
Den här boken utspelar sig i Sverige, men i en alternativ nutid eller snar framtid. Inne på Enheten har de tillgång till alla nymodigheter som datorer och tv, och så länge ingen gör något tokigt så är stämningen lugn och fridfull. För att ingen ska få lust att rymma så finns det inga fönster, men ändå vilar ett dagsljus hela tiden i de långa ekande korridorerna tack vare specialkonstruerade lampor.
I Enheten finns en komplett träningsanläggning med simbassänger, gym, hopptorn, samt ett bibliotek, konsthall och en ljuvlig vinterträdgård som ger en känslan av att vara utomhus. Men i de nedre delarna av Enheten, där ligger korridorer med dörrar in till operationssalar, psykologer och olika mänskliga experiment.
Med den här boken tror jag Holmqvist vill uppmärksamma människor om hur omsorg och nyttotänkande håller på att gå för långt. Hur valmöjlighet och rätten att få bestämma över sig själv kan försvinna utan att man ens tänker på det. I boken förklaras alla som inte fött barn eller inte har ett arbete som främjar samhället för umbärliga. Det handlar om vara till nytta. I dagens samhälle är det möjligt att få arbeta med vad man vill och att skaffa barn är något frivilligt. Men varför får tex. en fotbollsspelare mer lön och uppskattning än en hårt arbetande sjuksköterska? I Enhet är det precis tvärt om, och det kan ses som både positivt och negativt. Den där fotbollspelaren ger faktiskt folk underhållning och kan vara många människors förebild, men borde inte sjuksköterskan få mer cred när hon faktiskt hjälper människor att må bättre? Det tycker jag, men i Enhet har det gått alldeles för långt.
Temat i den här boken, ett samhälle som har gått för lång och styrs med en järnhand av en grym regim, förekommer i väldigt många böcker jag läser, genren kallas dystopi. I Tjänarinnans Berättelse väljs unga kvinnor ut att föda barn åt andra par i ett samhälle byggt på klass och rädsla. I Hungerspelen handlar allt om ”bröd och skådespel”. 24 ungdomar väljs ut att kämpa för sina liv och allt direktsänds för invånarna. Andra liknande böcker är Ful, The Maze Runner och Oönskad. Alla har de något gemensamt – en stark regim som inte längre tar hänsyn till den mänskliga individen.
Jag tyckte mycket om den här boken. Som sagt så gillar jag dystopiska böcker som gärna utspelar sig i framtiden, och det här var en väldigt bra sådan. Den visade både positiva och negativa sidor med det nya samhället, vilket jag annars inte brukar få läsa om. Det var roligt och jag kunde se problemen ur båda parternas synvinklar, vilket gav boken lite mer djup. Bristen på könsroller var också väldigt uppfriskande. Namnen var det enda som visade om det var en kvinna eller man, men det blev ändå inte krystat och konstigt på något sätt. Det kändes helt naturligt och det kändes bra.
Karaktärerna kändes äkta och jag kände genast sympati för Dorrit, huvudpersonen. Det enda jag kan komma på som skulle kunna förbättras är egentligen att det hade kunnat vara mer. Jag blev nyfiken på det nya och annorlunda samhället och hade väldigt gärna läst mer om hur det fungerade och såg ut.
Jag tyckte helt enkelt att den här boken var riktigt bra och förtjänar mer uppmärksamhet än vad den fått. Det är såna här böcker som får människor att börja öppna ögonen och faktiskt kritiskt granska det som finns runt omkring dem.
Ninni Holmqvist debuterade som författare 1995 med novellsamlingen Kostym, och har sedan skrivit fyra böcker till; Något av bestående karaktär, Biroller, Svarta diamanter: Elva berättelser om liv och död och slutligen Enhet. 2010 mottog hon Ludvig Nordströms pris för hennes novellskrivande.
