torsdag 10 mars 2011

Ett litet filmtips

Vi jobbar med filmanalyser i skolan, och jag tittade på Tjenare Kungen, en av mina favoritfilmer. Och jag vet att detta är en bokblogg, men ibland kanske man behöver ta en liten paus från läsandet och slappna av framför en mysig film. Då är Tjenare Kungen perfekt! Eftersom jag inte tror att någon är särskilt intresserad av att läsa hela min analys som innehåller massor av saker som en analys måste innehålla men som egentligen är riktigt ointressant, så har jag kortat av den lite. Men jag ville verkligen tipsa alla om den för den är verkligen bra:

Tjenare Kungen
Inspelad 2005 med regi av Ulf Malmros.

Skådespelare:
Abra: Josefin Neldén
Millan: Cecilia Wallin
Dickan: Joel Kinnaman
Isa: Malin Morgan
Gloria: Johanna Strömberg


Det är sommaren 1984 i en liten småstad utanför Göteborg. Ungdomarna klär sig i pastell, killarna har hockeyfrilla och alla lyssnar på synthmusik som Alphaville och Ultravox. Punken blir mindre och mindre populär, och band som Noice och Ebba Grön har redan splittrats.
    Nittonåriga Abra där emot är punk rakt igenom, något som inte är så lätt i en svensk liten småstad. Många stör sig på hennes utstickande stil, vilket leder till många hårda glåpord och stora svek. När hon en kväll går på konsert träffar hon punkaren Millan från Göteborg, och bestämmer sig plötsligt för att följa med henne dit. Hon packar ner gitarren, lite kläder och sätter sig på bussen mot Göteborg. Men väl där utan varken pengar, mat eller husrum verkar allt inte alls lika kul. Som tur är får hon flytta in hos Millan, och de bestämmer sig för att starta ett band, ett punkband. Men vägen dit är lång och full med hinder och gropar.


Hela den här filmen osar 80-talsmusik. Ebba Grön, Noice, KSMB, Alphaville, Ultravox, Docent Död. Jag som är väldigt svag för sån musik blir helt lyrisk när det kommer så mycket bra på en gång och sitter glatt i soffan och sjunger med. För det som levde på 80-talet måste den här filmen vara en enda stor nostalgitripp, och jag kan inte göra annat än att önska att jag levde då. De låtarna som Abra och hennes band spelar är också riktigt bra. Min favorit är 1x2x3x4 som de också spelar i slutet. Texten är så enkel, så ilsken och så punk! Men när Joakim Thåström jobbar med musiken kan man omöjligen vänta sig något annat.

Hela den här filmen är enligt min mening helt underbar. En fullträff, då den både matchar min musiksmak, visar upp otroligt snygga kläder och lyckas hålla en glad stämning genom hela filmen, även när det går motigt. Replikerna är klockrena och lockar fram många skratt trots dess simpelhet. Jag uppskattar också att filmen är precis lagom lång, en och en halv timme. Är en film längre än så blir det oftast att jag somnar eller tröttnar, hur bra den än är. Det är svårt att sitta still så mycket längre än så, och filmer som produceras just nu har en tendens att bli alltför långa.

Många människor ser nog den här filmen som förutsägbar och klyschig, men det är lite en del av den. Den ska inte vara någon ny, innovativ storsäljare med dyra specialeffekter och onormalt vackra skådespelare. Den ska bara vara en riktig måbra-film som gör dig glad och varm. Gillar man punk blir den bara ännu bättre.

2 kommentarer: