söndag 16 december 2012

Klassiker är bättre när man läst dem

Den hemliga historien, The Catcher in the Rye, Stolthet och Fördom och Oryx & Crake. Det är några exempel på böcker som jag ofta tänker tillbaka till som väldigt bra läsupplevelser. Men går jag tillbaka och läser recensionerna jag skrev precis efter att jag läst dem så verkar jag liksom inte ha gillat dem riktigt lika mycket som jag gör nu långt efteråt.

Gillar jag dem mer långt efteråt eftersom:
Jag har hunnit tänka och reflektera mer kring dem?
Det ger liksom status att gilla klassiker så jag har intalat mig själv att jag älskar dem?
Jag ser så många andra människor hylla dem att jag själv uppfylls av deras kärlek till dem?
Jag intalar mig själv att jag älskar dem eftersom jag så himla gärna vill älska dem?

Som jag har funderat på det här störiga skeendet, och jag kommer liksom inte fram till något tillfredsställande svar. Jag menar, jag älskar ju de där böckerna! Varför gjorde jag inte det när jag läste dem?!

Mvh frustrerad_tjej_96

Förresten, jag vet att jag bloggar rätt så lite. Det är för att jag läser så lite (försöker ta mig igenom Röda Rummet (hmm, undrar om jag kommer gilla den mer ett par månader efter jag läst ut den ... (woho parantes-inception, lika spännande varje gång))).

11 kommentarer:

  1. Tre paranteser i en! Det diggas! Och jag känner så random för alla böcker jag har läst, inte enbart klassiker :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Paranteser<3 Haha jo det händer ibland för mig också. Men mest klassiker :)

      Radera
  2. Svar
    1. Ja det skulle vara skönt med ett svar!

      Radera
  3. Det där känner jag igen sjukt mycket... Funderar på om det inte är så att mycket kan verka ganska "dull" när man är mitt i det och när man sen tittar på det från lite distans så är det rätt så skimrande ändå. För att ta ett exempel så har jag upplevt flera gånger att jag tycker något jag läser är rätt ointressant och när jag sen blir tvungen att förklara handlingen för någon annan så hör man själv hur det ju faktiskt låter jätteintressant och spännande... Vissa böcker är helt enkelt sådana tror jag. Är det bra eller dåligt?
    Detta kankse var en superflummig kommentar, om du tycker jag svamlar så bortse från den, haha!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag håller med dig precis! Vissa böcker fungerar bättre i teorin än praktiken liksom. Jobbigt nog x)

      Radera
  4. SVAR: SJÄLVFALLET! :D UPPDRAG: HITTA EN NY BOK ATT DISKUTERA! :D

    SvaraRadera
  5. "Det ger liksom status att gilla klassiker så jag har intalat mig själv att jag älskar dem?
    Jag ser så många andra människor hylla dem att jag själv uppfylls av deras kärlek till dem?"

    Au contraire, my dear Linnea. Jag är inte väldigt förtjust i klassiker, av någon anledning, och förstår därför varför du tog upp detta. Så känner jag väldigt ofta att eftersom böckerna har blivit så hyllade genom tiderna, varför tycker inte JAG om dem? BORDE jag tycka om dem? Är det något jag har missat?

    Jag kan ärligt talat säga att jag tyckte inte om 'The Catcher in the Rye'. Jo, jag gjorde det genom första halvan av boken, och efter det så började jag nästintill hata den. Efter att ha läst den och även läst andras tankar kring den... då kan jag förstå vad andra ser i den. Men jag njöt inte av att läsa den och därför så kan jag helt enkelt inte tycka om den.

    Det gäller inte bara klassiker, utan modern litteratur också. Jag var jätteskeptisk till "The Hunger Games" innan jag läste den, men jag tyckte om den, och även "Vampire Academy". Den senare hatade jag dock, så även här kände jag att jag kanske hade missat något eftersom ALLA verkar älska den.

    Jag har nu senare kommit underfund med min inställning till dessa böcker som jag ogillar men som andra verkar älska. Jag är helt enkelt inte som andra. Jag tycker inte om klassiker som uppskattades förr eftersom jag inte lever i samma situation och värdesätter inte samma saker som kanske Emily Brontë gjorde. Jag har vuxit ur Vampire Academy-genren och kan inte relatera eller tänka som den. Här är ännu en funderare; vill jag tycka om det populära? Nej, jag bryr mig egentligen inte. Jag tycker om vad jag tycker om, jag tänker inte tvinga mig själv att uppskatta "mästerverk" bara för att många andra har det. Jag tänker för mig själv.

    På grund av detta så vill jag förmedla att det inte borde ge "status" för att man tycker om något som alla andra tycker eller har tyckt om i historien. För att citera Haruki Murakami:
    “If you only read the books that everyone else is reading, you can only think what everyone else is thinking.”

    Visserligen så läser Toru (från Murakamis Norwegian Wood) nästan endast klassiker, och det betyder väl att jag inte kan tänka som Toru... vilka böcker man tycker om säger väldigt mycket om en människa trots allt :)

    Det finns dock ett antal klassiker som jag VILL tycka om, så vi får väl se vad framtiden visar :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för en smart kommentar! Jag håller såklart med dig, det är lite konstigt att klassiker ger status. Men samtidigt är det ju ofrånkomligt eftersom nästan alla faktiskt känner till dessa böcker, och därför är det faktiskt någon som förstår vad det är man har läst.

      Jag håller inte riktigt med dig på det du säger om att det inte är kul för de har andra värderingar och sånt, för det tycker jag är själva tjusningen med klassiker. Jag älskar att läsa en gammal bok och tänka på hur de kunnat se boken på ett annorlunda sätt precis när den kom ut.

      Radera