Fifty Shades of Nea & Frida

Jag och Frida ville diskutera en bok. Nu har vi valt vilken.

Radhusdisco

Äntligen kom jag för mig att skriva rent den här recensionen på datorn! Skrev den i min anteckningsbok när jag var i Spanien i somras.

Radhusdisco
Skriven av Morgan Larsson

I slutet av 70-talet börjar Morris lågstadiet. Han samlar filmisar, leker med kompisar och tänker väldigt mycket (ibland nästan för mycket, i alla fall enligt hans kompis Linus). Efter lågstadiet flyttar Morris familj till ett radhus, och Morris mellanstadietid blir på en helt ny skola. Men han får snabbt nya kompisar, och även en flickvän (även om han inte är helt säker på vad det innebär). Sedan börjar han högstadiet, där han och hans vänner åker moppe, går på disco och pratar om allt mellan himmel och jord.

Jag fick den här boken i födelsedagspresent förra året, men var väldigt tveksam på om jag skulle tycka den var bra. jag levde ju inte ens när den utspelade sig. Men ett år efter det att jag fått den plockade jag ändå upp den och började läsa. Som vanligt kan jag säga att "jag är glad att jag gjorde det".

Radhusdisco är nämligen något så ovanligt som en svensk uppväxtskildring utan varken depression, droger, sexuella trakasserier eller mobbning (okej lite mobbning, men inte som ett helt motiv i boken). Har någon någonsin läst något som detta? Jag har i alla fall inte gjort det, och är så himla glad att den inte var en bok i stil med En komikers uppväxt eller Populärmusik från Vittula. Den här boken var inte det minsta deprimerande, utan en bok om en ganska så glad kille och hans ganska så bra uppväxt. Visst fanns det sorgliga ämnen i den, men de tog aldrig över. De bara fanns där, precis som det ofta är här i livet.

Morris är en person som är lätt att gilla men hans många fina tankar som läsaren får ta del av. Jag försökte ofta föreställa mig vilken sorts kille hans klasskompisar uppfattade honom som, och hur jag skulle se honom utifrån. Det var väldigt svårt, för när man är inne i någons huvud och för höra dennes tankar kan denne person ofta vara en helt annan än vad hen ser ut utifrån. Att få läsa en helt normal uppväxtskildring ur en tonårskilles perspektiv tycker en tonårstjej som jag var väldigt kul i alla fall.

Att boken utspelar sig under 80-talet är svårt att missa under läsningens gång. Morgan Larsson droppar lite låtnamn (underbara Tarzan's Boy!), beskriver hur Morris drar på sig sina tubsockor och sin pastellfärgade t-shirt med axelvaddar, och han väver även in händelser som Palmemordet i historien. Själv älskar jag 80-talet, det verkar vara himla härligt (men mamma säger att det inte är lika kul när man faktiskt upplevt det, haha).

Det är en lättläst, härlig och riktigt bra bok. Att jag fortfarande kommer ihåg den nu några månader efter att jag läst ut den är ju också ett bra tecken.


Titel: Radhusdisco
Författare: Morgan Larsson
Förlag: Pocketförlaget
Utgivningsår: 2010
Sidor: 434

The Melancholy Death of Oyster Boy & Other Stories

The Melancholy Death of Oyster Boy & Other Stories
Skriven och illustrerad av Tim Burton (ja, filmskaparen)

Det här är en liten samling av historier. Inte direkt noveller, utan snarare små berättande dikter med bara några få rader på varje sida. Bilderna spelar dock en lika stor roll i historierna som texten, och berättelserna kan vara allt från 1 sida till typ 10.  Alla behandlar de på något sätt temat om utanförskap och att vara annorlunda. På ett ganska tragikomiskt sätt kan jag tillägga.

Tim Burton är verkligen någon alldeles extra. Jag är sedan tidigare ett fan av hans filmer, och ännu mer hans underbara teckningar! Titta bara på den här bilden liksom.

När jag hittade den här söta lilla boken inne på bibblan blev jag därför lite lagom lyrisk, och läste hela på pendeln hem. Historierna i boken är verkligen sorgsna, och de har den där speciella stämningen som brukar finnas i alla Burtons olika verk. Jag älskar alla historier, och det är en perfekt blandning av korta och lite längre. 

Alla historier är skrivna på rim, men inte sådant där jobbigt rim som man kan läsa i gamla medeltidssagor. Här märks det inte av så tydligt, men ger ändå berättelserna en väldigt speciell och egendomlig stämning. Det känns som att Burton verkligen förstår sig på orden han använder, och att varje ordval är väl genomtänkt och valt med omsorg.

Det är inte en särskilt spännande eller fängslande bok, och jag tycker att den är lite för kort för att kunna få ett ordentligt intryck av den. Men jag tycker ändå att den är otroligt fin, och jag bara måste köpa den och ha den i min bokhylla. Det är en bok att plocka fram då och då och bara njuta lite av. Både på grund av de fina bilderna och de tragikomiska och vackra historierna.

Här är några exempel på bilder från boken:

Titel: The Melancholy Death of Oyster Boy & Other Stories
Författare: Tim Burton
Illustratör: Tim Burton
Förlag: HarperEnternainment
Utgivningsår: 1997
Sidor: 113
Språk: English

Sågningar och sinneskval

Nu när jag har börjat gymnasiet har vi fått någon ny kursplan, och i den ingår inte att skriva skönlitteratur. Jag blev så otroligt glad när jag hörde det, för jag tycker det är fel att lärare ska sätta betyg på just den genren. Skönlitteratur har inga tydliga regler, och behöver inte falla alla människor i smaken. Dessutom kan ett dåligt betyg på en skönlitterär text göra att en elev helt tappar lusten att skriva över huvud taget. Därför är jag väldigt glad att skönlitteratur inte längre ingår i kursplanen. Men det för ämnet till det jag vill prata om - att skriva recensioner på skönlitterära verk. Det jag och så otroligt många andra bokbloggare gör dagligen.

Att skriva positiva recensioner är inget jag vill ta upp här, för jag ser inte hur det skulle kunna vara dåligt över huvud taget. Nej, det är negativa recensioner jag pratar om. När man helt enkelt har läst en bok som inte föll en i smaken, som kanske var rent av usel, och skriver om det på bloggen. Jag är en person som tycker att rätten att få uttrycka sina åsikter är jätteviktig, även om åsikterna är negativa. Men jag kan inte låta bli att känna att regeln "om man inte har något snällt att säga kan man lika gärna vara tyst" har något rätt vettigt i sig.

Att vara författare och ha lagt ner all sin tid och själ i att skriva på sitt bokmanus, för att sedan se att någon man inte ens känner har skrivit på nätet att hen tycker att ens bok är dålig.  Det kan ju vara något som faktiskt får någon att helt tappa lusten med att skriva, precis som med dåligt betyg på elevers skönlitterära texter. Visst vet jag att det är något man är beredd på när man väljer att publicera sin bok, men är det rätt att behöva vara beredd på att höra random människor ha negativa åsikter om det man skrivit?

Bloggosfären är ju nästan alltid väldigt konstruktiv i sina recensioner, och lägger endast fram kritik som är både genomtänkt och välgrundad. Jag tycker personligen att det är väldigt kul att läsa sågningar av böcker, och de sågningar jag läser har alltid bra anledningar till sågningen. Men det kan verkligen inte vara kul för hen som skrivit den där boken. Jag har funderat på det här ämnet väldigt länge, och har en idé om att sluta skriva sågningar på böcker skrivna av svenska författare (som tur är har jag nästan alltid turen att läsa bra böcker). Men jag är så otroligt kluven till ämnet så det är inte sant. 

Nu är jag därför väldigt angelägen om att höra era åsikter! Gärna om du är författare som har hittat hit, eller en bokbloggare som säkerligen också har tänkt på detta ämne. Vem du än är vill jag verkligen höra din syn på det hela!

Romeo & Juliet

Romeo & Juliet
Skriven av William Shakespeare (surprise!)

Vet du inte vad den här boken (eller dramat kanske jag borde säga) så läs noga nu för det är ganska så mycket allmänbildning. Romeo and Juliet handlar om Romeo och Juliet, två unga människor vars respektive släkter är typ dödsfiender. De blir kära och får därför rätt stora problem eftersom de måste hata varandra egentligen.

Okej nu har jag skjutit upp det här med vad jag tyckte om boken alldeles för länge. Det är liksom så svårt att uttala sig om den här boken, i och med dess storhet och allt sånt. Tror helt enkelt att jag bara punktar upp alla saker jag har åsikter om här under:

• Språket var fett underbart, men oj så fint. Jag önskar att alla människor alltid pratade på det här viset, världen skulle vara så fin då. Men som sagt var det väldigt svårt, och hade jag inte sett filmatiseringen (den här underbara med Leonardo DiCaprio och Claire Danes) så hade jag knappt förstått något alls. Det trevliga med att läsa boken efter att ha sett filmatiseringen var att jag hade DiCaprios fina röst i öronen varje gång jag läste en replik av Romeo. Väldigt trevligt.

• Det känns riktigt awesome att ha läst den. Nu känner jag att jag är en människa att räkna med. Det är som att jag har blivit myndig eller något. Typ som det i alla fall. Eller kanske inte, men jag känner mig mer awesome än innan.

• Alltså hela den här boken utspelar sig under ungefär en vecka tror jag. Hur i hela friden hinner Romeo och Juliet bli så upp i öronen kära i varandra att den ena inte kan leva utan den andre? De hinner ju knappt umgås över huvud taget. De vet ju knappt någonting om varandra, och äter aldrig ens en måltid tillsammans. Lite desperata tycker jag.
  
• Det var himla kul att läsa ett så kallat "drama". En bok som bara består av repliket. Inga långa beskrivningar här inte. Bäst var det när en karaktär höll ett jättelångt och vackert "innan döden"-tal och sedan efter allt han sagt stod det bara [dies]. Förstörde det dramatiska lite måste jag medge.

• Alla vackra citat! Kärlek till dem.

I en av Juliets repliker:

"Give me Romeo; and, when he shall die,

Take him and cut him out in little stars,

And he will make the face of heaven so fine

That all the world will be in love with night

And pay no worship to the garish sun."

• Är du inte fenomenal på engelska rekommenderar jag dig att göra som jag och se filmatiseringen innan, eller läsa den på svenska. Jag tror att jag ska ta och läsa den på svenska någon gång också faktiskt, för att kunna förstå allt. För nu blev läsningen ibland lite seg i och med all icke-förståelse. Annars är jag väldigt nöjd, hade varken förväntat mig mer eller mindre. Nu kan jag äntligen säga att jag "har läst Shakespeare" också!

Titel: Romeo and Juliet

Författare: William Shakespeare

Förlag: Harper Teen

Utgivningsår: 1595

Sidor: 285 

Språk: English

Jag gissar aldrig rätt, men det är trevligt ändå

Grattis till Mo Yan som har tilldelats årets nobelpris i litteratur (de andra prisen har jag aldrig någon koll på ändå)!

Som vanligt har jag inte läst nobelpristagaren, men jag känner mig faktiskt ganska så sugen på det i år. Motiveringen är "who with hallucinatory realism merges folk tales, history and the contemporary". På svenska (varför så krångliga ord?!): ”som med hallucinatorisk realism förenar saga, historia och samtid”. Jag tycker det låter som en väldigt fin blandning.

Sedan tycker jag precis som alla andra att det är lite konstigt hur bara 12 kvinnor har mottagit priset sedan det instiftades år 1901. Det är 12.6% av pristagarna (7 år delades det inte ut något pris) om jag har räknat rätt. Jag är av den åsikten att det inte ska spela någon roll vilket kön pristagaren är, och att det därför kanske är så att det faktiskt mest är män som har förtjänat priset (vilket verkar väldigt konstigt). Men jag är ändå väldigt säker på att fler än 12 kvinnor har skrivit böcker värdiga nobelpriset under alla dessa år. 

Min förhoppning är alltid att Margaret Atwood ska få priset. Mest för att hon är den enda författaren som verkar ha en chans och som jag har läst, men hennes böcker är också riktigt bra (läs Tjänarinnans Berättelse!). Men om jag valde helt fritt utan att bry mig om att det ska vara "fin litteratur" kör jag JK Rowling all the way!

Som avslutning, grattis igen Mo Yan! 

Tio stationer

Tio stationer

Skriven av Jenny Valentine

På bokmässan (jag ska skriva om den, lovar) var jag på en bokbloggarträff (ska alltså berätta mer om den också) där det delades ut goodiebags. När jag på tåget hem var alldeles för trött för att sätta mig in i Game of Thrones komplicerade handling, så hittade jag den här lilla boken på 61 sidor i goodiebagen. Jag kände direkt att den var som gjord för mig att läsa vid detta tillfälle. Glatt överraskad blev jag också när det visade sig vara en liten fortsättning på fina Hitta Violet Park. Vilket leder till att jag ger er en spoilervarning på recensionen om ni inte läst Hitta Violet Park, och vill göra det.

Handlingen är inte så komplicerad (svårt att göra något komplicerat på 61 sidor), utan den utspelar sig bara under en dagsutflykt. Lucas och hans syster vill vara snälla mot sin mamma och låta henne slippa ta hand om deras lillebror och lite halvt dementa farfar. Därför erbjuder de sig att ta med brorsa och farfar på en liten dagsutflykt så att mamman kan få lite lugn och ro. Men när de tappar bort bror och farfar i tunnelbanan blir allting plötsligt otroligt jobbigt.

Jag tyckte väldigt mycket om tidigare Hitta Violet Park, och den här boken känns som ett väldigt fint komplement till den boken. Man får veta lite om vad som hänt sedan Hitta Violet Park, som en liten bekräftelse om att Lucas liv fortsatte även när boken tog slut. Det var väldigt mysigt, och även trevligt att se att karaktärerna var sig lika, men samtidigt har utvecklats i glappet mellan böckerna. 

Jag gillar relationerna mellan karaktärerna, de känns så äkta och genuina. Lucas kärleksfulla bråkande med sin syster och hur deras lillebror verkar uppskatta sin farfars sällskap mycket mer än de båda andra. Allting är så enkelt men fint berättat.

Den här boken innehåller kanske lite för lite för att kunna stå ordentligt på egna ben, men har du läst och gillat Hitta Violet Park så tycker jag att du även borde ta dig en titt i den här. Den är definitivt värd den korta tid det tar att läsa den.

Titel: Tio stationer

Originaltitel: Ten Stations

Författare: Jenny Valentine

Översättare: Helena Ridelberg

Förlag: Atrium 

Utgivningsår: 2009

Sidor: 61

Bokmässan - "I love it, I love it"

Den här videon som Frida gjort så fin berättar nog det mesta om årets bokmässa i Göteborg.

Jag åkte dit med fina Frida, och vi hade det så trevligt som det kan bli typ. Jag kan skriva en lista på det vi gjorde, eftersom listor alltid är bra och kul.

1. Jag steg upp tidigt för att ta pendeln till Stockholm där jag träffade Frida, Anna och Amelie. Anna och Amelie åkte samma tåg som mig och Frida, men i en annan vagn. På tåget roade jag och Frida oss med att prata om porr i litteraturen och annat som de andra resenärerna på tåget nog undrade lite över.

2. Vi köade in till bokmässan och vandrade omkring bland alla montrar. Det var ju första bokmässan för mig i år, och den var ganska så mycket större än vad jag trodde. Men vi gick omkring (Frida gick och jag försökte förgäves hålla mig bredvid henne utan att forslas tillbaka av folkmassan), inhandlade både tygpåsar och böcker, tittade på när Cirkeln-författarna och serietecknare avslöjade ett hemligt projekt.

3.Vi gick till Bonnier Carlsens monter för att se när Amelie, Anna och många andra jättecoola bokbloggare satt och pratade inför publik om både ungdomsböcker och deras bokbloggade. Det var jätteintressant att lyssna på, särskilt när de pratade om bokbloggande. Jag varvade dock att lyssna med att prata med alla awesomeiga bokbloggare och twittermänniskor som också var där. 

4. Vi drog vidare till en jättetrevlig bokbloggarträff arrangerad av Sofie och Anna. Där träffade jag så också otroligt många underbara bokbloggare. Mingel blandat med att författare kom och blev intervjuade. Blev väldigt glad över att Nene Ormes var där så att jag fick svar på min Doctor Who-fråga i slutet på min recension av Särskild. Det var inga Weeping Angels.

5. Vi lämnade alla fina människor och den underbara mässan för att dra hemåt igen. 

Min bokmässefångst. 

Jag diggar bokmässan, typ väldigt mycket. Kan nästa år komma nu?

Kvartalsrapport 3

Kvartalsrapport över lästa böcker i juli, augusti och september.

Juli:
Bilbo: En hobbits äventyr - JRR Tolkien
Wicked: The life and Times of the Wicked Witch of the West - Gregory Maguire
Harry Potter and the Philosopher's Stone - JK Rowling (omläsning)
The Catcher in the Rye - JD Salinger
Harry Potter and the Chamber of Secrets - JK Rowling (omläsning)
Charlotte's Web - EB White
Go ask Alice - Anonymous

Augusti:
Radhusdisco - Morgan Larsson (recension kommer typ snart)
Presidentens Hustru - Curtis Sittenfeld
Carrie - Stephen King
Särskild - Nene Ormes
Kurt Cobain finns inte mer - Hanna Jedvik
Hitta Violet Park - Jenny Valentine

September:
Partyprinsessan - Meg Cabot (omläsning)
Prinsessa på väg - Meg Cabot (omläsning)
Prinsessan Mia - Meg Cabot (omläsning)
Forever Princess - Meg Cabot (omläsning)
Gone 4: Smitta - Michael Grant
En natt - Lina Forss, Niklas Krog
Tristan och Isolde - Joseph Bédier
Tio Stationer - Jenny Valentine (recension kommer nog)

21 lästa böcker. En ganska så mixad blandning mellan svårt (Wicked) och lätt (En prinsessas dagbok). 6 omläsningar av gamla favoritböcker. 7 böcker på engelska, och ovanligt många klassiker. Ett bra kvartal tycker jag, då jag har läst många böcker som jag verkligen velat läsa en längre tid.

Favoriter:

Tristan och Isolde

Jag planerar att skriva ett inlägg om mitt besök på bokmässan i lördags, men det har jag som ni ser inte gjort än. Men det kommer komma ett alltså.

Tristan och Isolde
Först berättad från person till person, men denna version är nedprintad av Joseph Bédier

Tristan och Isolde är en bok som skrevs redan på medeltiden, och är en av de mest kända kärlekshistorier genom tiderna. Den handlar om hur unge Tristan träffar sköna Isolde. Det är inte kärlek vid första ögonkastet, men efter att båda druckit en förtrollad kärleksdryck är de plötsligt oskiljaktiga. Tyvärr är Isolde bortlovad till Tristans morbror- kungen. Det blir alltså ett väldigt jobbigt och händelserikt förhållande för dem.

Innan jag går in på något annat måste jag bara skriva hur irriterad jag är på att den här boken ska vara "tidernas kärlekshistoria". De är ju bara kära på grund av det där förtrollade vinet! Är äkta kärlek baserad på en trolldryck? Visst är det ett intressant grepp som jag verkligen tyckte var underhållande. Men det blir ju inte direkt någon fin kärlekshistoria. För kärlekshistorien var liksom inte bra, jag "shippar inte Trisolde" alls. De kändes mer som affärspartners än ett förälskat par.

Det leder mig till karaktärerna, som jag verkligen inte gillar. De känns platta, och jag känner att jag behöver veta mer om dem för att börja bry mig om dem. Samtidigt känns de för tråkiga och platta för att jag ska vilja veta mer om dem, ond cirkel liksom. De har ingen kemi (trolldrycken?) och inga fina små dialoger att sitta och snyfta över. Jag sitter frustrerat och bara "GE MIG LITE KÄNSLOR DÅ".

Nu har jag fått ur mig min lilla vrede och kan börja snacka om det positiva. För det finns rätt mycket positivt, tro det eller ej. Jag älskar till exempel hur otroligt skruvad den här boken är. Man dödar människor hejvilt och kungar lovar bort sina döttrar till män som kommer och dödar odjur i trakten. Allting är bara så random. Dessutom så målas det inte mycket med orden i boken, utan Tristan kan både hinna anlända till ett nytt land, döda ett odjur, prata med kungen och göra en deal på en sida. En gång missade jag ett uppslag, och då hade hela storyn hunnit vända. Lite irriterande, men mest kul.

Språket i boken är ju väldigt gammaldags och en aning högtravande, men det var inget som jag störde mig på när jag väl kommit in i boken. Snarare att det passade väldigt bra in i handlingen och gjorde boken ännu bättre. För jag gillar den faktiskt, Tristan och Isolde. Även om Isolde och Tristan var lite trista (heh) så var det ändå en intressant och underhållande historia. Bitvis seg, men ändå oftast underhållande.


Titel: Tristan och Isolde
Originaltitel: Le Roman de Tristan et Iseut
Författare: Joseph Bédier
Översättare: Lorenz von Numers
Förlag: Forum
Utgivningsår: mitt ex gavs ut 1999, men historien skrevs på medeltiden.
Sidor: 145

Min lördag i paradiset

På lördag ska jag till bokmässan! Awesome, jag vet. Jag och Frida kommer ta tåget ner till Sveriges framsida tidigt på lördagsmorgonen och åka tillbaka igen på kvällen. Där emellan planerar vi att träffa andra awesomeiga bokbloggare, vandra runt bland montrar och bara suga in den bokälskande atmosfären. Eftersom det här är första gången jag åker till bokmässan vet jag inte riktigt hur det är där, så därför läser jag tacksamt alla listor som bokmässevana bokbloggare skrivit med bra råd om mässan. Så jag skippar klackarna för gåvänliga converse och tar ut kontanter i förväg. Tack alla snälla listskrivande bloggare - utan er skulle jag vara körd!

Skulle ni se mig i vimlet så hojta till, om inte jag sett er först och börjat hoppa som en galning för att få er uppmärksamhet alltså. Efter mycket velande har jag nu också bestämt vad jag ska ha på mig, så ser ni någon i den här utstyrseln är det troligtvis Boknea:

Jag insåg nu att jag nog är alldeles för peppad på det här fotot för att ni ska kunna urskilja något. Min hemska webbkamera kan också vara inblandad. 

Här syns jag nog lite tydligare, fast det känns lite pinsamt med en egobild på bloggen. Äh, kör vardagsbloggstyle: "jag bjuder på det, hihi".

Jag har skrivit upp lite taktiker inför mässan på en lapp, så jag tänkte dela dem med er:

- Köp inte så mycket böcker nu Nea, det kan du köpa när som helst. Satsa på alla coola tygpåsar och annan merch istället.
- Tänk inte på matteprovet på måndag, det får gå som det går. Bokmässan är viktigare!
- Hojta på alla du känner igen eller som ser skojiga ut.
- Låt inte Frida filma dig när du gör något alltför konstigt.
- Trötthet, hunger och kissnödighet är inte längre högsta prioritet.
- Så fort du ser en kamera - le! Bilderna kan ju hamna på andras bloggar.

Nu ska jag återgå till att oroa mig över om jag kommer bli helt socialt inkompetent av att möta alla dessa människor jag bara känner via Internet. Hoppas vi ses på lördag!

Smitta, fjärde boken i Gone-serien

Gone 4: Smitta

Skriven av Michael Grant

Kolla in baksidan. Har ni skådat något finare?! Mitt namn liksom. MITT NAMN! Är lite cool och lagom  glad sådär (ASDFGAHGSA MITT FREAKING NAMN). Slut på utfreak.

Fjärde boken i Gone och livet i Zonen fortsätter som vanligt. Det är stor brist på mat, men vattenbristen är ännu värre. Drake sitter fängslad, vaktad av en djupt alkoholberoende Orc. Albert har ensam klättrat på karriärstegen, och betalar nu lön till de flesta i Zonen för att de ska arbeta. En utveckling som många är missnöjda med. Men när en dödlig influensa börjar spridas i Zonen skjuts alla dessa problem åt sidan. Dessutom lurar Mörkret fortfarande i gruvan, och nu vill det åt en någon …

Jag älskar verkligen den här serien. Som jag kanske sagt tidigare tycker jag den är en perfekt blandning mellan The Tribe och X-Men, med en ryslig råhet som av någon psykopatisk anledning verkligen tilltalar mig. Spänningen i den här serien är också helt otrolig. När jag läste ut del tre, Lögner, var jag till och med andfådd. Men för att komma till saken så känner jag att den här boken inte lever upp till resten av serien.

Jag tror det är karaktärerna som skapar problemet. Jag har hört många som tycker att karaktärerna här är för platta, och att man inte lär känna dem ordentligt. Jag har delvis hållit med dem, men det har inte gjort något. Karaktärerna är inte det viktigaste i dessa böcker. Men nu känner jag att jag börjar tröttna på handlingen. Att det uppstår problem i Zonen som de måste lösa och människorna är grymt elaka mot varandra håller inte längre. Nu behöver jag känna lite för karaktärerna. Det behövs något nytt som får mig att innerligt hoppas att de ska klara sig. Kanske lite hjärta/smärta i något gulligt förhållande jag kan shippa, eller någon karaktär som överraskar mig med intressanta tankar som jag inte hade kunnat tro om denne. Något som får mig att gilla någon mer karaktär än fina Edilio.

Boken levde inte upp till de förväntningar jag fått efter att ha läst de tidigare böckerna. Jag kan dock ana några story-lines som kan bli riktigt intressanta i nästa bok. Den är såklart värd att läsa, men mest för att komma vidare i serien.  

Titel: Gone 4: Smitta

Originaltitel: Plague: A Gone Novel

Författare: Michael Grant

Översättare: John-Henri Holmberg

Förlag: B.Wahlströms

Utgivningsår: 2012

Sidor: 351

Whohelg med Whosnack!

Nu är det min tur att bidra med ett inlägg i Fiktiviteters Doctor Who-helg! Gå gärna in på hennes blogg och läs vad hon och andra skriver om denna awesomeiga serie! Själv tänkte jag använda mitt inlägg i Doctor Who-stafetten till att snacka om sättet Doctor Who alltid kopplar sin handling till små saker i verkligheten som plötsligt blir så mycket mer spännande. Alltså utlyser jag en liten spoilervarning för er som inte har sett hela nya serien och är lite kinkiga med spoilers. Då börjar vi!

En av tv-seriens främsta styrkor tycker jag är just det att Doctor Who tar vardagliga saker och ger dem en helt annan betydelse. Till skillnad från mycket annan sci-fi låter Doctor Who alltid tittaren relatera till verkligheten och sitt eget liv på en helt annan nivå. Doctor Who lyckas ge spännande förklaringar till historiska händelser och förvandla det mest tråkiga och ordinära till något stort och betydelsefullt. Ta till exempel avsnittet där de åker till Pompeji, och the Doctor visar sig vara den som orsakar hela utbrottet. Eller  i avsnittet Amy's Choice där de leker med skillnaden mellan dröm och verklighet. Något som i alla fall jag tänkt mycket på innan, och ännu mer efter. Stonehedge i England får ju också en helt ny betydelse i The Pandorica Opens.

 

Det finns otroligt många andra exempel. Här tar jag upp några av dem.

Statyer. Weeping Angels är nog det mest kända monstret i Doctor Who, vilket är fullt förståelig med tanke på dess skrämseleffekt. Helt vanliga statyer som finns i varenda park i hela stan kan jag nu inte längre gå förbi utan att titta lite extra på dem. Känns så otroligt Steven Moffat att förvandla något i allas vardag till något läskigt och skräckinjagande. And remember, "Don't blink!"

GIF-källa

Skuggor. Jag måste alltid kolla så att antalet skuggor stämmer med antalet ljuskällor sedan avsnittet Silence in the Library. Ännu ett avsnitt av Moffat, och ännu något vanligt som efter Doctor Who skrämmer livet ur mig. "Count the shadows!"

Bananer. Kom ihåg: "Always bring a banana to a party."

GIF-källa


Flugor, eller bow-ties. Ser jag någon på stan som bär fluga antar jag numera att denne person är en whovian. Tycker det är himla kul att flugor har blivit moderna igen. Jag själv hävdar bestämt att det är på grund av the Doctor, medan mina kompisar tror det beror på James Bond. Som om inte James Bond klarade sig ur alla dessa knipor med hjälp av the Doctor liksom. "Bow-ties are cool."



Doctor Who lyckas verkligen göra både vardagen och historien lite mer spännande än den var innan. Mina historielektioner har i alla fall blivit mycket roligare sedan jag började leta efter tecken för att the Doctor kan ha varit inblandad i något.

Bered er på Whohelg!

Fiktiviteter har fått den underbara idén att anordna en Doctor Who-helg! Det innebär att imorgon och på söndag kommer olika bloggare och whovians på schemalagda tider publicera inlägg om Doctor Who. Här nedan har ni schemat, så kika in på bloggarna under helgen och läs om denna underbara serie! Här hos mig dyker ett inlägg upp klockan 11 på söndag morgon.

10:00 Fiktiviteter

11:00 Tingsholmsbibliotekarien

12:00 Fiktiviteter

13:30 Helenas bokhylla

13:00 Beroende av böcker

14:00 Fiktiviteter

Han är fett badass alltså

15:00 Vargnatts bokhylla

15:30 Fiktiviteter

16:00 Skuggornas bibliotek

17:00 Fiktiviteter

Söndag 23/9
10:00 Fiktiviteter

11:00 BokNea

12:00 Fiktiviteter

13:00 Tingsholmsbibliotekarien

14:00 Fiktiviteter

15:00 I Elinas hylla 

16:00 Beroende av böcker

17:00 Fiktiviteter

Turk & Timotej: En natt

Turk & Timotej: En natt
Skriven av Lina Forss och Niklas Krog

För ungefär ett år sedan var jag på mitt lokala bibliotek och lyssnade på när Niklas Krog pratade om läsning för unga i kommunen. Då berättade han om ett projekt han skrev med Lina Forss. Där deras två huvudpersoner Turk från Turk och Ayla (Niklas Krog) och Timotej af Lilja från Kär i kärleken (Lina Forss) möts i en bok de skriver tillsammans. Han berättade att de skrev vartannat kapitel, och hela tiden försökte göra det så svårt som möjligt för den andre att fortsätta på berättelsen. Jag blev såklart supersugen på att läsa den då, och tackade genast ja till förfrågan om ett rec.ex.

Till handlingen då; de träffas på NK under julruset dagen innan julafton. Båda rycker tag i samma halsduk, och ingen av dem vill låta den andre få den. men någon sorts kemi blir det ändå, för den där halsduken visar sig bli vad som drog dem samman. De har en natt på sig innan de båda ska åt helt olika håll. Den natten blir både händelserik och speciell.

Atmosfären i den här boken var verkligen speciell. Författarna lyckas smälta ihop mysiga Stockholm under julen med den där spännande stämningen i att möta någon helt ny person. Varje gång jag tog upp boken vällde den där atmosfären över mig och jag älskade att befinna mig i den. I Lina Forss Kär i kärleken minns jag hur hon lyckades med att beskriva den där London-känslan väldigt bra. Här ser jag samma talang, men hon och Niklas Krog har tillsammans lyckats ännu bättre här. Det faktum att allting utspelade sig under en natt gjorde mig också lite extra sentimental, och stämningen blev ännu mer speciell. Det var så fint!

Turk och Timotej var väldigt kul att läsa om. Kemin var där, och det kändes så himla äkta alltihop. Personligheterna matchade rätt, så den där lilla gnistan kändes inte krystad eller påtvingad. De var liksom två riktiga individer med verkliga känslor. Jag hade dock önskat att sex-scenerna hade kortats ner, eftersom jag aldrig känner mig särskilt bekväm när jag läser sådana. Det blir en lite awkward stämning i mitt huvud. Samtidigt tycker jag det är bra att det faktiskt skrivs riktiga sex-scener i ungdomsböcker, eftersom det annars kan vara något tabubelagt. Det är bara det att jag inte vill läsa dem.

Slutet tycker jag nog är det allra bästa. Det lämnas öppet, och sådär lite lagom sorgligt och fint. Även om jag gärna skulle läsa mer om Turk och Timotej så tycker jag att det är fint att avsluta såhär. Att låta läsaren fantisera vidare. Så jag vet inte om det här ska bli en serie, men jag hoppas nästan inte det. Den här boken står så himla bra för sig själv. Det ska vara den där natten. En speciell natt.

EDIT: Jag har endast läst Lina Forss Kär i kärleken innan den här, och det gick jättebra att läsa den ändå. Så som svar på fråga i kommentarerna så kan man läsa den utan att ha läst författarnas tidigare verk.

Titel: Turk & Timotej: En natt
Författare: Lina Forss, Niklas Krog
Förlag: Bonnier Carlsen
Utgivningsår: 2012
Sidor: 174

Tack Bonnier Carlsen för rec.ex!

Ett litet ord liksom

Hela den här grejen om att DN nu inte ska använda ordet hen distraherade mig från läxorna, så nu skriver jag mitt inlägg i debatten här. Hela det här med att DN inte ska använda hen förstår jag inte riktigt, men jag har inte heller hittat något uttalande från DN själv om det, så vem vet vad som försiggår?

Jag vill istället bara prata om ordet hen. HEN. Tre bokstäver. Ett samlingsord för han och hon. Kan användas när man inte vet om den hen man pratar om är kvinna eller man. Eller om någon helt enkelt faktiskt inte vill identifieras med något av könen. Jag tror dock att det är på andra punkten som folk blir lite irriterade.

"Man är ju fysiskt fortfarande en man eller en kvinna, oavsett hur man känner psykiskt". Visst är det så, men varför måste vi vara så fast vid detta? Kan man inte få vara man eller kvinna, men ändå få vara könsneutral? Tycker du det är töntigt att inte vilja identifiera sig med något kön, visst. Men varför inte fortsätta respektera den människa som faktiskt kanske mår bättre av att få vara könsneutral. Att byta ut en ynka bokstav i ett ord för att en människa ska känna sig respekterad och kanske må bättre. Det är väldigt lätt gjort, och jag förstår inte varför det ska ta emot så mycket.

Ordet hen innebär inte att vi ska lägga könen bakom oss börja ett nytt könsneutralt samhälle. Det är bara ett litet ord som fyller en lycka i grammatiken och kan göra att några människor faktiskt känner sig tryggare i sin identitet. Hur kan detta lilla ord vara så farligt och hemskt?

Hitta Violet Park

Hitta Violet Park
Skriven av Jenny Valentine

På ett taxikontor mitt i natten hittar Lucas Violet Park. Eller askan från henne, där hon låg i sin urna på en hylla. Lucas känner genast en koppling till Violet, som om hon vill säga honom något. Efter det blir inget sig likt, och Violet verkar ha en större koppling till honom än han först trott.

Den här boken påminner mig om The Catcher in the Rye. Det är samma lite filosoferande och kloka tonårskille, ett sökande efter något diffust och att människorna runt omkring inte känns helt rätt. Men det finns stora skillnader också. Den här har en lite mer distinkt handling, och Lucas går inte igenom den där depressionen som Holden gör i The Catcher in the Rye. Den här boken känns också mer hoppfull, med fina karaktärer som har varma relationer till Lucas.

Jag gillar verkligen Lucas. Han är en finurlig karaktär, som är lite lagom annorlunda för att jag som läsare ska tycka det är lite spännande att läsa om honom utan att bli irriterad för att han känns oäkta. Han är väldigt klok, men genom bokens gång utvecklas han ändå något otroligt och mognar till sig ordentligt. Det tycker jag är en av bokens starkaste sidor - hur fint och verkligt detta skede skildras i boken.

Kanske hade jag velat ha det lite tydligare om det här med "urnans kraft" var något övernaturligt, eller bara något av en lite cool slump. Det var lite frustrerande att läsa och inte riktigt förstå. Samtidigt gillar jag det ändå, och misstänker att Jenny Valentine ville referera lite till de människor som tror på de där små övernaturliga sakerna som kan inträffa i vardagen. Precis som Lucas farmor gjorde i boken.

Om handlingen kan jag bara säga att jag tycker den var väldigt härlig. Inte särskilt spännande eller sådär coolt komplicerad, men trevlig och lite smårolig. Det gäller nog hela boken förresten - en trevlig läsning.


Titel: Hitta Violet Park
Originaltitel: Finding Violet Park
Författare: Jenny Valentine
Översättare: Helena Ridelberg
Förlag: Atrium Förlag
Utgivningsår: 2007
Sidor: 203

Tack Atrium Förlag för rec.ex!


Kan tillägga att Jenny Valentine kommer att besöka bokmässan i Göteborg i år. Om jag skulle få chansen att träffa henne ska jag definitivt fråga om hennes tillägning av boken i början. Är så otroligt nyfiken över Doctor Who-referensen.

Jag är böcker tacksam för mycket

Tack vare Charlotte's Web är jag inte längre rädd för spindlar, utan tycker istället om dem.

Tack vare Guldkompassen har jag alltid velat se ett norrsken, parallell värld liksom.

Tack vare Boktjuven är döden inte så skrämmande.

Tack vare Den hemliga historien vill jag gå på internat och plugga grekiska.

Tack vare Nästa sak på min lista har jag ångest över att inte ha en egen bucket-list att fullfölja i livet.

Tack vare Spelkortsmysteriet känns vårt kalenderår väldigt trist och vanliga spelkort väldigt spännande.

Tack vare The fault in our stars gör ordet "okay" mig otroligt emotional.

Tack vare Dash och Lilys utmaningsbok står jag ofta och dreglar över röda Moleskin-böcker i affärer.

Tack vare The Maze Runner försöker jag använda ordet "shuck" så ofta som möjligt.

Tack vare Enclave är det mycket mer spännande att åka tunnelbana.

Tack vare Carrie förstod jag äntligen vad allt snack om grisblod och hämnd handlade om.

Tack vare En prinsessas dagbok förstod jag att det finns fler socially awkward människor än jag själv.

Tack vare Harry Potter fick jag intresset till att läsa alla de här böckerna.


Tack vare min förkylning gjorde jag idag denna någonstans i mitten av min uttråkning, och tack vare brist på relevanta bilder får den nu klistras in här. Jellicoe Road är allt fin.

Carrie

Carrie
Skriven av Stephen King

Carrie har alltid var en utstött, ett mobboffer. Men inom henne vilar stora krafter, som hon nu börjar få grepp om. Hennes galna och djupt religiösa mamma kallar henne och hennes krafter för djävulens avkomma, och håller henne långt borta från alla synder.
     På skolbalens kväll spelar hennes mobbare ett elakt spratt med henne, vilket får hennes krafter att bli mäktigare än någonsin. Nu ska hon hämnas.

Det här var en riktigt obehaglig bok på många olika plan. För det första hur Carrie förtvivlat försöker att passa in bland de andra eleverna i skolan, men hur hennes fanatiske mamma inte tillåter det. Carries ensamhet och förtvivlan gör ont i magen att läsa om.
     Det som gör den ännu mer obehaglig är att jag som läsare får följa så många karaktärer. Carrie, Carries mamma, hennes klasskompisar, hennes rektor. De känns alla så realistiska, som vilken människa som helst. Ändå skapar de tillsammans något så hemskt och förödande. Det påminner mig om de hemska skolskjutningar där människor som blivit mobbade hela sitt liv kommer till skolan med vapen och börjar skjuta sina klasskamrater. Det är precis likadant i den här boken, och i och med de många olika berättarperspektiven vet jag inte vems sida jag ska stå på. Carrie gör något vidrigt och hemskt när hon hämnas, men när jag fått se det ur hennes perspektiv kan jag förstå henne. Samtidigt ser jag det ur hennes klasskompis perspektiv, som faktiskt varit hemsk mot Carrie men inte förtjänar dennes öde. Åå, älskade berättarperspektiv. Du gör böcker så mycket mer intressanta!

Mamman i boken tycker jag väldigt mycket om. Inte som person, för då är hon vidrig, men som karaktär. Jag tycker väldigt mycket om att läsa om religion, och särskilt när det liksom gått för långt. Mamman här är ett perfekt exempel på detta, och även om det ofta skildras i böcker tröttnar jag aldrig på att läsa om det.

Det jag misstänker gjorde den här boken så populär när en kom ut - förutom den verklighetstrogna och obehagliga skildringen av en ensam tonåring - är det roliga och innovativa berättarknepet. Redan i början av boken får läsaren genom olika fiktiva dokumenteringar och böcker veta att något förödande hände i staden på grund av Carrie, och det talas om det långt efter det boken handlingen utspelas. Samtidigt som vi följer Carries nutid får vi läsa dokumenteringar och analyseringar av hennes handlingar och liv. Det ger väldigt bra effekter och gör att allting känns mycket mer storlaget.

Det är en väldigt bra bok, kanske lite långtråkig på sina stället, men ändå en bok som verkligen är värd att läsa. Om man inte gillar den så bara för att äntligen förstå grisblodsreferensen. Nu blir ni nyfikna va?


Titel: Carrie
Originaltitel: Carrie
Författare: Stephen King
Översättare: Bo G A Ericsson
Förlag: Bra Böcker
Utgivningsår: 1974
Sidor: 238

Kurt Cobain finns inte mer

Kurt Cobain finns inte mer
Skriven av Hanna Jedvik

Året är 1992 och redan första dagen på gymnasiet finner Alex och Lovis varandra. De delar samma intressen, och kan prata i flera timmar. För deras klasskompisar lever de två i en liten bubbla som ingen kan spräcka. Men deras förhållande blir komplicerat, kärlek kommer emellan. Snart börjar Alex förändras, bli mer inåtvänd, och Lovis vet inte vad hon ska göra.

Det är en snabbläst bok det här. Jag började med den en kväll i sommarstugan, och vips var den utläst. Men mycket hanns med i boken under den tiden.
     Det som först gjorde mig himlans glad var all musik, som jag tack vare min kära pappa kände igen. Det gav lite Tjenare Kungen-vibbar, en film som jag faktiskt skrivit filmrecension på här. Särskilt glad blev jag när de snackade om Thåström och Ebba Grön. Bra musik alltså! Kul när författare blandar in populärkultur i sina böcker.

Boken är skriven i jag-form, med Lovis som jag-et. Men den är skriven till Alex, så Lovis talar alltid om "du" i boken. Ett exempel från boken är:

 "Livet tråkar ut mig", säger du.

 "Var inte så dramatisk", säger jag.

Det tog några få sidor att få grepp om det här roliga berättarsättet, och sedan var jag helt förälskad in det. Språket är även speciellt på det sättet att trots jag-formen får vi inte följa Lovis tankar så mycket. Små enstaka meningar här och var, men mest beskrivs det vad som händer. Inga långa tankegångar, utan här är det handling som räknas, inte tanken. Jedvik har verkligen lyckas sätta sin egen touch på språket, och det är bokens styrka. 

Jag gillar verkligen bandet mellan Lovis och Alex, och hur det gradvis förändras under tidens gång. Det blir lite för kort för att jag riktigt ska känna något för karaktärerna och dess öden. Jag hade velat gå in en aning mer på djupet och lära känna dess svagheter och styrkor, drömmar och rädslor mer. Något band mellan mig och dem som skulle göra att jag brydde mig mer om dem.

Jag gillar Kurt Cobain finns inte mer, och då särskilt språket och berättartekniken. Något saknas för att jag ska bli helt nöjd, men det är ändå en bra bok, och en författare jag vill läsa mer av.

Titel: Kurt Cobain finns inte mer
Författare: Hanna Jedvik
Förlag: Rabén & Sjögren
Utgivningsår: 2012
Sidor: 200

Tack Rabén & Sjögren för rec.ex!

Åtta saker om mig

Jag blev utmanad av Nella att berätta åtta saker om mig själv.

1. Jag har ingen speciell klädstil. Istället ser jag människor med snygga kläder och hämtar inspiration från dem. Därför kan mina klädväl vara väldigt olika från dag till dag. Just nu är jag dock lite insnöad på kjolar, de är väldigt fina. Sedan gillar jag lite random grejer, typ som mitt insektshalsband. Saker som liksom inte betyder något alls utan bara är där och ser malplacerade ut.

 2. Jag är besatt av tv-serier. Besatt. Just nu tittar jag på Avatar: the last airbender, The Walking Dead, Six Feet Under och Skins. Ska börja med Game of Thrones när som helst nu också.

 3. Jag ska till bokmässan i Göteborg den 29 september tillsammans med Frida. Det kommer bli riktigt awesome.

4. Innan jag började på gymnasiet nu i veckan har jag gått på dagis och sedan skola på samma lilla kulle sedan jag var ett år. Är rätt trött på den där kullen nu.

 5. Man kanske märker det på bilden ovan - jag är ingen estetisk person. Musik, bild, slöjd - inte min grej. Som jag har plågat mig igenom dessa lektioner. Men nu står jag i friheten med livet i behåll.

6. I våras fick jag glasögon. Tyvärr tror alla att de är så kallade "hipsterbrillor", dvs. glasögon med fönsterglas som man har på sig för att vara cool. Jag är verkligen supercool i mina glasögon. Särskilt när det regnar.

7. Att vira en en gurkskiva i ost och sedan stoppa i munnen är väldigt gott. Samma sak att äta en bit mintchoklad och skölja ner med kaffe. 

8. Jag avskyr att prata i telefon, det är så otroligt svårt att kommunicera med. Sms är trevligt, mejl också. Att prata ansikte mot ansikte fungerar också. Men jag föredrar nog mejl faktiskt.

Nu är jag lat igen och väljer att inte skicka vidare utmaningen, jag misstänker att de flesta redan gjort den. Annars är det fritt fram!

The Catcher in the Rye

The Catcher in the Rye
Skriven av JD Salinger

Det här är en bok om Holden Caulfield. Han berättar historien om den gången för ett år sedan då han blev utkastad från skolan och spenderade några dagar för sig själv i New York. Människorna han träffade, sakerna han tänkte på just då och sakerna han gjorde under en ganska så ledsam och hopplös tid i sitt liv.

Jag förstår precis varför den här boken har blivit en sådan klassiker, den känns väldigt modern. När jag började läsa hade jag ingen aning om när den var skriven, och blev väldigt förvånad när jag såg att den är från 1946. Den hade ju kunnat vara skriven idag! Det enda som tidsbestämde den var alla telefonkiosker han ringde från, de känns lite utdöda nu.
     Det jag tror gör den så modern, eller tidlös kanske är ett bättre ord, är att fokusen ligger på Holdens tankar. Hur folk tänker går nog inte i mode. Han är helt enkelt en vanlig tonåring i en lite tonårskris (usch vad jag avskyr det ordet), och det tror jag att de flesta kan relatera till.
    Modernheten (nu är det ett ord!) kan nog också bero på mina skeva kunskaper om ungdomar på 40-talet. De var nog inte några pryda, sex-efter-äktenskapet-ungdomar som jag föreställer mig. De uppträdde nog ungefär på samma sätt som vi ungdomar gör idag. Där fick jag mig alltså en liten historielektion också.

Holden var bokens starka sida, han var en karaktär jag identifierade mig i. Kanske inte några positiva känslor och tankar, utan snarare hur jag känner när man är lite låg och deppig. Hur han såg alla människor som "phony" och hur han ofta ville säga saker som han egentligen inte borde säga.
    Jag har hört många som säger att de inte alls gillar Holden, att han är riktigt arrogant och otrevlig. Jag tror snarare att han är precis som ungdomar brukar vara i deppiga perioder. Problemet är bara att vi som läsare är fast i hans berättarperspektiv, och alltså får höra alla hans otrevliga åsikter. Men erkänn, alla tänker väl lite elaka tankar när man inte mår bra (Eller? Nu blir jag osäker. Är det bara jag som är elak?).

Det som gör att jag inte är så stormförtjust i boken som jag hade kunnat vara är att den saknar lite handling. Det räcker inte med lite fint och eftertänksamt språk och en karaktär full av sarkasm för att göra en bok. Det behövs lite handling också, och jag tycker inte att den här boken hade tillräckligt. Det blev långtråkigt att läsa efter ett tag, när förtjusningen över Holden lagt sig. Liten spoiler: Jag hade gärna velat att han kunde ha ringt upp tjejen han pratade om i hela boken. Hon Jane Gallagher som lade kungarn längst bak när de spelade spel. Slut på spoilern.

Efter att ha hört så mycket gott om The Catcher in the Rye blev den alltså lite av en besvikelse. Det är fortfarande en bra bok, men inte den life-changer jag väntat mig. Det känns bra att ha läst den.

Titel: The Catcher in the Rye
Författare: JD Salinger
Förlag: Penguin
Utgivningsår: 1946
Sidor: 192
Språk: English

Tips: Om du har läst boken kan du kolla in John Greens videos om boken här, här och här. De är riktigt intressanta!

Bra webbserier på Youtube

Jag har blivit lite obsessed med web-series, eller webbserier kanske man kan säga på svenska. Det är alltså som små tv-serier, som läggs upp i korta episoder på Youtube. Jag har tidigare skrivit om The Lizzie Bennet Diares, och trots att man inte riktigt kan kalla den en webbserie, det är ju en videoblogg, så är den precis som webbserier en sorts fiktiv serie på Youtube.
     Hittils har jag tittat på tre webbserier, och de tänkte jag berätta om här.

Först ut har vi Job Hunters, som jag hörde talas om av videobloggerskan Kristina Horner, som även är med i serien. Den påminner ganska så mycket om Hungerspelen faktiskt. Den utspelar sig i framtiden, och det är stor brist på jobb. Därför kan folk delta i Job Hunters, där de får bevisa för arbetsgivare vad de går för genom att på dagarna gå ut på en arena och visa sin skicklighet genom att döda varandra. Resten av tiden bor de i ett hus, typ som i Big Brother, och där blir det massor med intriger och annat trevligt.
     Ingen webbserie har ju särskilt bra ekonomi, och det syns såklart på specialeffekter och liknande. Men här tycker jag ändå att de lyckats relativt bra, och dessutom är karaktärerna helt underbara. Den är himlans rolig och cliffhangerns i slutet av säsong ett håller på att ta kol på mig.


En annan serie som är väldigt kort men som jag ändå fastnat för är Lauren. I tre avsnitt får vi följa en kvinnlig amerikans militär som blivit våldtagen av tre män i samma militärgrupp (eller vad det nu kallas). Hon försöker anmäla dem till sin chef, men upptäcker att ingen verkar vara på hennes sida.

En riktigt obehaglig serie, som tar upp ett problem som faktiskt existerar. Skådespelarna är fenomenala, och huvudpersonen spelas av den otroligt skicklige Trioan Bellisario som spelar Spencer i tv-serien Pretty Little Liars. Jag tittade på sista avsnittet av igår, och ville bara slita mig i håret av frustration. En hemsk och bra serie som både informerar och ger tittaren en riktig funderare till om man faktiskt alltid borde göra det rätta.



Sedan har vi Malice, som handlar om Alice och hennes syster och föräldrar som flyttar till hennes nyligen avlidne mormors stora hus. Lite obehagligt blir det när de inser att de bor grannar med en kyrkogård, men det visar sig bli värre än så. Något paranormalt hemsöker huset, och Alices föräldrar beter sig konstigt.

Den här var jag inte helt såld på i början, men ändrade mig rätt snabbt efter att ha sett de underbara specialeffekterna. Jag har en förkärlek till dåliga specialeffekter, och i Malice är de precis lagom fejk för att det ska vara charmigt och fortfarande kännas äkta. Serien visade sig också vara lite lagom läskig, och riktigt spännande. Tyvärr hade de lite svårt att finansiera den, men jag tror att de har fått ihop tillräckligt med pengar för att fortsätta med den nu. De skrev något om ett samarbete med Koldcast.com, så det kan dyka upp något där.

Sedan finns även Finnick and Annie, en webbserie om Finnick och Annie i Hungerspelen. Jag har inte sett den än, men det kanske kommer.

Nu är jag nyfiken på om ni tittar på någon bra webbserie som ni vill rekommendera, för jag vill gärna ha någon mer att titta på!

Särskild

Särskild
Skriven av Nene Ormes
Andra delen i serien De sära. Den första boken heter Udda Verklighet.
Det kan förekomma spoilers för dig som inte läst Udda Verklighet.

Udda har börjat drömma sanndrömmar igen, och söker upp hamnskiftaren Hemming för att söka råd. Det visar sig vara komplicerat, och efter en sommar utan kontakt med den sära världen kastas hon nu rakt in i den. Dessutom lockar årets festival i Malmö sära från hela landet att umgås och delta i den stora jakten. Sära som inte är helt vänligt inställda till Uddas ovanliga gåva.

Jag älskar verkligen den här gömda världen som Nene Ormes uppfunnit. Det är ganska vanligt i urban fantasy att ett magiskt folk lever gömda mitt bland oss vanliga, och jag tycker det är något som ser ungefär likadant ut i alla dessa böcker. Men i den här boken känns det fräscht och nytt. Kanske är det just det att Udda inte är helt lyrisk över den här världen. Den välkomnar henne inte med öppna armar och orden "du hör till oss så var med i vår hemliga underbara klubb". Istället vill Udda snarare undvika de sära, vilket gör att jag blir mycket mer nyfiken på dem.

Spänningen låg alltid på topp. Även om det inte var något stort och viktigt som hände hela tiden så kunde jag ändå inte sluta läsa. Det gick aldrig riktigt upp till episkheten i slutet av Udda Verklighet, men det är ju faktiskt väldigt svårslaget.

Det som gör att jag inte skriker lika högt av glädje till den här lika mycket som Udda Verklighet är att jag tycker att den saknar lite handling. När jag tänker tillbaka på boken kan jag inte komma på vad det var som uppnåtts i slutet av boken. Det kändes mer som en transportsträcka, en bok att bygga upp en bra grund för nästa bok.

Det är en bra bok det här, otroligt bra jämfört med andra böcker. Men jämfört med Udda Verklighet måste jag säga att jag är lite besviken. Jag får hålla tummarna på nästa bok istället.


Titel: Särskild
Författare: Nene Ormes
Förlag: Styxx Fantasy
Utgivningsår: 2012
Sidor: 278

Tack Styxx Fantasy för rec.ex!

Liten fundering: Jag har sett på Nene Ormes tumblr att hon gillar Doctor Who. Nu är jag himla nyfiken på om hon själv har funderat ut det här med att ha Weeping Angels på framsidan eller om de bara råkar vara där.

Go Ask Alice

Go Ask Alice
Det finns inget författarnamn här, utan på framsidan står det "Anonymous". Det ska vara en anonym femtonårig flickas dagbok. Om detta är sant eller om det egentligen är en skönlitterär bok är svårt att veta.

Alice skriver i sin dagbok om hur hon testar på droger, och hur hon sedan "kommer in på fel bana". Det är en bergochdalbana av känslor, med några glada stunder, mest hemskheter. När hon dog hittades dagboken och publicerades (om det nu var en dagbok alltså).

Jag har lite svårt att skriva en recension på denna bok på grund av tveksamheten kring om det verkligen är en riktig dagbok eller bara skönlitteratur. Det känns som att jag borde angripa boken på olika sätt beroende på detta. Är det som boken utlovar en dagbok av en tjej som senare dog av droger borde jag kanske visa mer respekt än om det är vanlig skönlitteratur. Jag vet inte, och väljer helt enkelt att skriva de åsikter jag har, och försöka att inte ta hänsyn till bokens uppkomst.

Först av allt: snacka om deprimerande och frustrerande läsning. Jag blir irriterad på både Alice och hennes passiva omgivning. De vuxna omkring henne hjälper henne verkligen inte på ett särskilt bra sätt. Förhoppningsvis ser det bättre ut idag än på 70-talet. Jag gillar dock hennes föräldrar, som för en gångs skull framställs som stöttande och snälla. Det är inte vanligt i tonårsböcker där huvudpersonen har mycket problem. 

Alice känns väldigt trovärdig, och väldigt naiv. Jag blev så frustrerad på henne, inte bara gällande drogerna utan hur hon betedde sig i allmänhet. Att dra med en kompis till en annan stad och starta en butik utan att meddela någon där hemma. Hon måste väl förstå att det inte kan hålla i längden? Usch vad irriterande det var.
    Hur hennes droganvändande speglades tycker jag var väldigt intressant. Det gick verkligen upp och ner. Ena stunden älskade hon droger, nästa hatade hon dem och skulle aldrig ta dem igen i hela sitt liv. Jag har ju själv ingen erfarenhet av droger, men detta känns som ett beteende som många droganvändare är vana vid. Det här att ha ett hatälskande förhållande till drogerna. Det kan nog vara väldigt nyttigt för människor med drogproblem att läsa den här boken och sitta som en utomstående och känna igen sig i vad de läser.

Vad jag tycker är lite läskigt att det att allting är skrivet ur huvudpersonens perspektiv, och hon använder ofta droger. Vad är sant, vad är inte? Vilka händelser överdriver hon, vilka viktiga delar av saken hoppar hon helt över att berätta? Som läsare är jag helt låst i hennes huvud, med enbart det hon väljer att berätta som stöd för berättelsen. Det är både lite fascinerande och intressant.

Mitt största problem när jag läste var det att jag inte brydde mig om vad det var som hände. Huvudpersonen påverakade mig inte att känna något, och jag brydde mig inte så mycket om henne. Jag kände mig inte riktigt delaktig, mer som en främling som råkat hamna i en tjejs huvud.

Det är intressant läsning, men inget mer. 


Titel: Go ask Alice
Författare: Anonymous
Förlag: Avon 
Utgivningsår: 1971
Sidor: 189
Språk: English

Presidentens Hustru

Presidentens Hustru
Skriven av Curtis Sittenfeld

Älskar omslaget! Lite 60-tal över det.

Den här boken har gnagt på mitt samvete en lång tid. En hyllvärmare som nästan växt fast i bokhyllan för att jag inte har orkat plocka upp den. För tjock, för mycket politik, för mycket vuxentjafs. Sådana tankar fick mig att alltid välja bort den. Men så blev det sommar och jag behövde packa lätt till en resa till Spanien. Då var den här perfekt i och med dess pocketformat, tjockhet och säkerligen svåra språk. Den skulle ta lång tid att läsa. 

Den här boken handlar om:
1. Skolbibliotekarien och demokraten Alice Lindgren.
2. Hennes uppväxt med sin lite annorlunda farmor och en hemsk olycka som förföljer henne.
3. Hur hon träffar den rike och charmige republikanen Charlie, och hur hon i och med deras förhållande måste anpassa sig till överklassens exklusiva värld (och Charlies galna släkt).
4. Problematiken i deras delade politiska åsikter när Charlie blir president över USA.
5. Alice och Charlie är löst baserade på Laura och George Bushs liv.

Jag kan börja med att slå hål på mina trista fördomar om bokens storlek, politiksnack och vuxentjafs.
1. Den var inte för tjock. Absolut inte, utan när jag väl läst ut den blev jag snarare irriterad för att den plötsligt tog slut. Inget mer Charlie och Alice? Vi som lärt känna varandra så bra nu. Den var verkligen inte för tjock för att berätta deras fina historia.
2. Man kan ta upp politik på två sätt - tråkigt eller intressant. Här blev det intressant och i lagom mängd. Sittenfeld höll det på en lättförståelig nivå utan att i det fallet dumförklara läsaren, och babblade inte på om ekonomi och sådana tråkigheter.
3. Jag vet egentligen inte vad jag menar med vuxentjafs. Det är nog mest det att jag kan läsa och känna igen mig trots mina 16 år. Jag var lite rädd att det var mycket i boken jag inte skulle förstå, men så komplicerad var den inte alls.

Alice är en huvudperson att känna igen sig i. Lite listigt av Sittenfeld att låta Alice vara den person som hon är - typ den sorts person jag misstänker att de flesta som läser boken är. Lite av en kulturälskande, liberal boknörd. Hon känns komplex, och efter att ha läst ut boken känner jag mig verkligen som en väldigt nära vän till henne. Någon som kan alla hennes personligheter, svagheter och styrkor.
     Charlie är en person som jag tror de flesta som läser boken irriterar sig lite på. Han är kaxig, lite för bekymmerslös och vet om hans egen charm. Ändå shippar (lite fangirl-språk där) jag verkligen han och Alice. De är ett härligt par som är roligt att få följa. När jag läste drogs tankarna till Emma och Dexter i En Dag. De påminner väldigt mycket om varandra.

Det här var en underbar läsupplevelse, och jag är flygbolagets snåla bagagerestriktioner tacksam. En kärlekshistoria jag inte kommer glömma på ett tag, och säkerligen en bok jag kommer återkomma till. Inte en favoritbok, men en jag-tycker-väldigt-mycket-om-och-är-otroligt-glad-att-jag-läste-bok.


Titel: Presidentens Hustru
Originaltitel: American Wife
Författare: Curtis Sittenfeld
Översättare: Gudrun Samuelsson
Förlag: Månpocket
Utgivningsår: 2008
Sidor: 569

Charlotte's Web

Charlottes's Web
Skriven av E.B White

Lilla Fern hinner precis rädda den nyfödda grisen innan hennes pappa ska döda den. Hon matar och tar hand om den, och ger honom namnet Wilbur. Men efter några veckor har Wilbur växt sig rätt stor, och Ferns föräldrar vill inte att han ska bo hos dem längre. De säljer honom till en granne som låter honom bo i sin ladugård, men bara i väntan på julen, och julskinkan. I ladugården får Wilbur en kompis, spindeln Charlotte. Hon är en smart och snäll spindel, och när Wilbur råkar få höra om det öde som väntar honom till jul lovar Charlotte att hon ska rädda honom.

Herregud vilken fin bok! Så söt! Jag satt och gjorde utrop som "ååååå" och "awww" hela tiden, och blev helt tårögd av hur söt Wilbur är. Jag har något för grisar, de är underbara. Dessutom var han sådär dumklok, och sa massor med söta och kloka saker. För djuren kan prata, det är bara det att vi inte lyssnar tillräckligt noga. Tjejen Fern i boken tyckte om att lyssna på djurens diskussioner i ladugården. Gissa hur besviken jag blev när jag precis hade läst ut den och försökte prata med några får, men hörde inte vad de sa.

"I'm less than two months old and I'm tired of living."

"What do you mean less than nothing?" replied Wilbur. "I don't think there is any such thing as less than nothing. Nothing is absolutely the limit of nothingless. It's the lowest you can go. It's the end of the line. Howcan something be less than nothing? If there was something tht were less than nothing, then nothing would not be nothing, it would be something - even thought it's just a very little bit of something. But if nothing is nothing, then nothing has nothing that has less than it is."

Vänskapen mellan Wilbur och Charlotte är otroligt fin. Hur Charlotte kämpar för Wilburs liv, och hur han är så ärlig och snäll. De passar perfekt ihop. I slutet blev det dock sorgligt, såklart. Blödig som jag är grät jag en skvätt. Varför ska barnböcker alltid vara så fina och oskyldiga i början, för att sedan sluta i en tragedi? Är det för att lära barnen om sorg? Är det för att visa dem att allt inte har ett lyckligt slut? Är det för att vuxna är sadistiska? Jag vet inte, men på något sätt så måste jag erkänna att det gör historierna ännu bättre. Det måste vara sorgligt för att man ska känna något för boken.

Ja, det här är en barnbok. Den har såna där fina svartvita teckningar mitt i texten som jag såg som ett tecken för att jag började läsa svårare böcker när ja var mindre. De var steget från bilderboken. Men avskräcks inte för att det är en barnbok, det är en mycket fin sådan som går rakt in i hjärtat. En ny favorit hos mig som kommer läsas om många gånger.

Titel: Charlotte's Web
Författare: E.B White
Illustratör: Garth Williams
Förlag: Puffin Books
Utgivningsår: 1952
Sidor: 170
Språk: English