tisdag 7 augusti 2012

Charlotte's Web

Charlottes's Web
Skriven av E.B White

Lilla Fern hinner precis rädda den nyfödda grisen innan hennes pappa ska döda den. Hon matar och tar hand om den, och ger honom namnet Wilbur. Men efter några veckor har Wilbur växt sig rätt stor, och Ferns föräldrar vill inte att han ska bo hos dem längre. De säljer honom till en granne som låter honom bo i sin ladugård, men bara i väntan på julen, och julskinkan. I ladugården får Wilbur en kompis, spindeln Charlotte. Hon är en smart och snäll spindel, och när Wilbur råkar få höra om det öde som väntar honom till jul lovar Charlotte att hon ska rädda honom.

Herregud vilken fin bok! Så söt! Jag satt och gjorde utrop som "ååååå" och "awww" hela tiden, och blev helt tårögd av hur söt Wilbur är. Jag har något för grisar, de är underbara. Dessutom var han sådär dumklok, och sa massor med söta och kloka saker. För djuren kan prata, det är bara det att vi inte lyssnar tillräckligt noga. Tjejen Fern i boken tyckte om att lyssna på djurens diskussioner i ladugården. Gissa hur besviken jag blev när jag precis hade läst ut den och försökte prata med några får, men hörde inte vad de sa.

"I'm less than two months old and I'm tired of living."

"What do you mean less than nothing?" replied Wilbur. "I don't think there is any such thing as less than nothing. Nothing is absolutely the limit of nothingless. It's the lowest you can go. It's the end of the line. Howcan something be less than nothing? If there was something tht were less than nothing, then nothing would not be nothing, it would be something - even thought it's just a very little bit of something. But if nothing is nothing, then nothing has nothing that has less than it is."

Vänskapen mellan Wilbur och Charlotte är otroligt fin. Hur Charlotte kämpar för Wilburs liv, och hur han är så ärlig och snäll. De passar perfekt ihop. I slutet blev det dock sorgligt, såklart. Blödig som jag är grät jag en skvätt. Varför ska barnböcker alltid vara så fina och oskyldiga i början, för att sedan sluta i en tragedi? Är det för att lära barnen om sorg? Är det för att visa dem att allt inte har ett lyckligt slut? Är det för att vuxna är sadistiska? Jag vet inte, men på något sätt så måste jag erkänna att det gör historierna ännu bättre. Det måste vara sorgligt för att man ska känna något för boken.

Ja, det här är en barnbok. Den har såna där fina svartvita teckningar mitt i texten som jag såg som ett tecken för att jag började läsa svårare böcker när ja var mindre. De var steget från bilderboken. Men avskräcks inte för att det är en barnbok, det är en mycket fin sådan som går rakt in i hjärtat. En ny favorit hos mig som kommer läsas om många gånger.

Titel: Charlotte's Web
Författare: E.B White
Illustratör: Garth Williams
Förlag: Puffin Books
Utgivningsår: 1952
Sidor: 170
Språk: English

6 kommentarer:

  1. Jag har inte läst boken (visste inte ens att den fanns) men jag har sett filmerna, och oj så söta de är! Jag älskar verkligen alla, aawww, helt enkelt!:3

    SvaraRadera
  2. Tack för ett trevligt inlägg! Fastnade speciellt för dina funderingar kring varför barnböcker alltid börjar så rosenskimrande för att därefter bli mörkare och mörkare... men ja - som du säger - det får en att känna något för det man läser. Boken djupnar. Wilburs dialog påminner mig mycket om Nalle Puhs dumkloka filosoferingar i A.A. Milnes böcker (apropå pratande djur).

    Jag älskar barnböcker förresten!Kan vara minst lika innehållsrika som en "vuxenbok". De går alltid ner. För tillfället läser jag "Den tatuerade mamman" av Jacqueline Wilson. Du kanske har läst boken, men här talar vi verkligen om rätt allvarliga saker i en bok riktad till sådär 9-12 åringar då det handlar om två tjejer som växer upp med en manodepressiv mamma. Rekommenderar den verkligen!

    SvaraRadera
  3. Jag älskar filmen men har aldrig läst den engelska (läste svenska när jag var superliten)... Blev supesugen nu ju!
    Kommer du på Bokmässan?

    SvaraRadera
  4. Åh jag minns den svenska från när jag var liten! Mamma läste den för mig på kvällen när jag skulle sova, och jag minns att jag grät så mycket. Den var så sorglig!

    SvaraRadera