Hela den här grejen om att DN nu inte ska använda ordet hen distraherade mig från läxorna, så nu skriver jag mitt inlägg i debatten här. Hela det här med att DN inte ska använda hen förstår jag inte riktigt, men jag har inte heller hittat något uttalande från DN själv om det, så vem vet vad som försiggår?
Jag vill istället bara prata om ordet hen. HEN. Tre bokstäver. Ett samlingsord för han och hon. Kan användas när man inte vet om den hen man pratar om är kvinna eller man. Eller om någon helt enkelt faktiskt inte vill identifieras med något av könen. Jag tror dock att det är på andra punkten som folk blir lite irriterade.
"Man är ju fysiskt fortfarande en man eller en kvinna, oavsett hur man känner psykiskt". Visst är det så, men varför måste vi vara så fast vid detta? Kan man inte få vara man eller kvinna, men ändå få vara könsneutral? Tycker du det är töntigt att inte vilja identifiera sig med något kön, visst. Men varför inte fortsätta respektera den människa som faktiskt kanske mår bättre av att få vara könsneutral. Att byta ut en ynka bokstav i ett ord för att en människa ska känna sig respekterad och kanske må bättre. Det är väldigt lätt gjort, och jag förstår inte varför det ska ta emot så mycket.
Ordet hen innebär inte att vi ska lägga könen bakom oss börja ett nytt könsneutralt samhälle. Det är bara ett litet ord som fyller en lycka i grammatiken och kan göra att några människor faktiskt känner sig tryggare i sin identitet. Hur kan detta lilla ord vara så farligt och hemskt?
På ett taxikontor mitt i natten hittar Lucas Violet Park. Eller askan från henne, där hon låg i sin urna på en hylla. Lucas känner genast en koppling till Violet, som om hon vill säga honom något. Efter det blir inget sig likt, och Violet verkar ha en större koppling till honom än han först trott.
Den här boken påminner mig om The Catcher in the Rye. Det är samma lite filosoferande och kloka tonårskille, ett sökande efter något diffust och att människorna runt omkring inte känns helt rätt. Men det finns stora skillnader också. Den här har en lite mer distinkt handling, och Lucas går inte igenom den där depressionen som Holden gör i The Catcher in the Rye. Den här boken känns också mer hoppfull, med fina karaktärer som har varma relationer till Lucas.
Jag gillar verkligen Lucas. Han är en finurlig karaktär, som är lite lagom annorlunda för att jag som läsare ska tycka det är lite spännande att läsa om honom utan att bli irriterad för att han känns oäkta. Han är väldigt klok, men genom bokens gång utvecklas han ändå något otroligt och mognar till sig ordentligt. Det tycker jag är en av bokens starkaste sidor - hur fint och verkligt detta skede skildras i boken.
Kanske hade jag velat ha det lite tydligare om det här med "urnans kraft" var något övernaturligt, eller bara något av en lite cool slump. Det var lite frustrerande att läsa och inte riktigt förstå. Samtidigt gillar jag det ändå, och misstänker att Jenny Valentine ville referera lite till de människor som tror på de där små övernaturliga sakerna som kan inträffa i vardagen. Precis som Lucas farmor gjorde i boken.
Om handlingen kan jag bara säga att jag tycker den var väldigt härlig. Inte särskilt spännande eller sådär coolt komplicerad, men trevlig och lite smårolig. Det gäller nog hela boken förresten - en trevlig läsning.
Titel: Hitta Violet Park
Originaltitel: Finding Violet Park
Författare: Jenny Valentine
Översättare: Helena Ridelberg
Förlag: Atrium Förlag
Utgivningsår: 2007
Sidor: 203
Kan tillägga att Jenny Valentine kommer att besöka bokmässan i Göteborg i år. Om jag skulle få chansen att träffa henne ska jag definitivt fråga om hennes tillägning av boken i början. Är så otroligt nyfiken över Doctor Who-referensen.
Tack vare Charlotte's Web är jag inte längre rädd för spindlar, utan tycker istället om dem.
Tack vare Guldkompassen har jag alltid velat se ett norrsken, parallell värld liksom.
Tack vare Boktjuven är döden inte så skrämmande.
Tack vare Den hemliga historien vill jag gå på internat och plugga grekiska.
Tack vare Nästa sak på min lista har jag ångest över att inte ha en egen bucket-list att fullfölja i livet.
Tack vare Spelkortsmysteriet känns vårt kalenderår väldigt trist och vanliga spelkort väldigt spännande.
Tack vare The fault in our stars gör ordet "okay" mig otroligt emotional.
Tack vare Dash och Lilys utmaningsbok står jag ofta och dreglar över röda Moleskin-böcker i affärer.
Tack vare The Maze Runner försöker jag använda ordet "shuck" så ofta som möjligt.
Tack vare Enclave är det mycket mer spännande att åka tunnelbana.
Tack vare Carrie förstod jag äntligen vad allt snack om grisblod och hämnd handlade om.
Tack vare En prinsessas dagbok förstod jag att det finns fler socially awkward människor än jag själv.
Tack vare Harry Potter fick jag intresset till att läsa alla de här böckerna.
Tack vare min förkylninggjorde jag idag denna någonstans i mitten av min uttråkning, och tack vare brist på relevanta bilder får den nu klistras in här. Jellicoe Road är allt fin.
Carrie har alltid var en utstött, ett mobboffer. Men inom henne vilar stora krafter, som hon nu börjar få grepp om. Hennes galna och djupt religiösa mamma kallar henne och hennes krafter för djävulens avkomma, och håller henne långt borta från alla synder.
På skolbalens kväll spelar hennes mobbare ett elakt spratt med henne, vilket får hennes krafter att bli mäktigare än någonsin. Nu ska hon hämnas.
Det här var en riktigt obehaglig bok på många olika plan. För det första hur Carrie förtvivlat försöker att passa in bland de andra eleverna i skolan, men hur hennes fanatiske mamma inte tillåter det. Carries ensamhet och förtvivlan gör ont i magen att läsa om.
Det som gör den ännu mer obehaglig är att jag som läsare får följa så många karaktärer. Carrie, Carries mamma, hennes klasskompisar, hennes rektor. De känns alla så realistiska, som vilken människa som helst. Ändå skapar de tillsammans något så hemskt och förödande. Det påminner mig om de hemska skolskjutningar där människor som blivit mobbade hela sitt liv kommer till skolan med vapen och börjar skjuta sina klasskamrater. Det är precis likadant i den här boken, och i och med de många olika berättarperspektiven vet jag inte vems sida jag ska stå på. Carrie gör något vidrigt och hemskt när hon hämnas, men när jag fått se det ur hennes perspektiv kan jag förstå henne. Samtidigt ser jag det ur hennes klasskompis perspektiv, som faktiskt varit hemsk mot Carrie men inte förtjänar dennes öde. Åå, älskade berättarperspektiv. Du gör böcker så mycket mer intressanta!
Mamman i boken tycker jag väldigt mycket om. Inte som person, för då är hon vidrig, men som karaktär. Jag tycker väldigt mycket om att läsa om religion, och särskilt när det liksom gått för långt. Mamman här är ett perfekt exempel på detta, och även om det ofta skildras i böcker tröttnar jag aldrig på att läsa om det.
Det jag misstänker gjorde den här boken så populär när en kom ut - förutom den verklighetstrogna och obehagliga skildringen av en ensam tonåring - är det roliga och innovativa berättarknepet. Redan i början av boken får läsaren genom olika fiktiva dokumenteringar och böcker veta att något förödande hände i staden på grund av Carrie, och det talas om det långt efter det boken handlingen utspelas. Samtidigt som vi följer Carries nutid får vi läsa dokumenteringar och analyseringar av hennes handlingar och liv. Det ger väldigt bra effekter och gör att allting känns mycket mer storlaget.
Det är en väldigt bra bok, kanske lite långtråkig på sina stället, men ändå en bok som verkligen är värd att läsa. Om man inte gillar den så bara för att äntligen förstå grisblodsreferensen. Nu blir ni nyfikna va?
Titel: Carrie
Originaltitel: Carrie
Författare: Stephen King
Översättare: Bo G A Ericsson
Förlag: Bra Böcker
Utgivningsår: 1974
Sidor: 238
Kurt Cobain finns inte mer
Skriven av Hanna Jedvik
Året är 1992 och redan första dagen på gymnasiet finner Alex och Lovis varandra. De delar samma intressen, och kan prata i flera timmar. För deras klasskompisar lever de två i en liten bubbla som ingen kan spräcka. Men deras förhållande blir komplicerat, kärlek kommer emellan. Snart börjar Alex förändras, bli mer inåtvänd, och Lovis vet inte vad hon ska göra.
Det är en snabbläst bok det här. Jag började med den en kväll i sommarstugan, och vips var den utläst. Men mycket hanns med i boken under den tiden.
Det som först gjorde mig himlans glad var all musik, som jag tack vare min kära pappa kände igen. Det gav lite Tjenare Kungen-vibbar, en film som jag faktiskt skrivit filmrecension på här. Särskilt glad blev jag när de snackade om Thåström och Ebba Grön. Bra musik alltså! Kul när författare blandar in populärkultur i sina böcker.
Boken är skriven i jag-form, med Lovis som jag-et. Men den är skriven till Alex, så Lovis talar alltid om "du" i boken. Ett exempel från boken är:
"Livet tråkar ut mig", säger du.
"Var inte så dramatisk", säger jag.
Det tog några få sidor att få grepp om det här roliga berättarsättet, och sedan var jag helt förälskad in det. Språket är även speciellt på det sättet att trots jag-formen får vi inte följa Lovis tankar så mycket. Små enstaka meningar här och var, men mest beskrivs det vad som händer. Inga långa tankegångar, utan här är det handling som räknas, inte tanken. Jedvik har verkligen lyckas sätta sin egen touch på språket, och det är bokens styrka.
Jag gillar verkligen bandet mellan Lovis och Alex, och hur det gradvis förändras under tidens gång. Det blir lite för kort för att jag riktigt ska känna något för karaktärerna och dess öden. Jag hade velat gå in en aning mer på djupet och lära känna dess svagheter och styrkor, drömmar och rädslor mer. Något band mellan mig och dem som skulle göra att jag brydde mig mer om dem.
Jag gillar Kurt Cobain finns inte mer, och då särskilt språket och berättartekniken. Något saknas för att jag ska bli helt nöjd, men det är ändå en bra bok, och en författare jag vill läsa mer av.
Titel: Kurt Cobain finns inte mer
Författare: Hanna Jedvik
Förlag: Rabén & Sjögren
Utgivningsår: 2012
Sidor: 200
Jag blev utmanad av Nella att berätta åtta saker om mig själv.
1. Jag har ingen speciell klädstil. Istället ser jag människor med snygga kläder och hämtar inspiration från dem. Därför kan mina klädväl vara väldigt olika från dag till dag. Just nu är jag dock lite insnöad på kjolar, de är väldigt fina. Sedan gillar jag lite random grejer, typ som mitt insektshalsband. Saker som liksom inte betyder något alls utan bara är där och ser malplacerade ut.
2. Jag är besatt av tv-serier. Besatt. Just nu tittar jag på Avatar: the last airbender, The Walking Dead, Six Feet Under och Skins. Ska börja med Game of Thrones när som helst nu också.
3. Jag ska till bokmässan i Göteborg den 29 september tillsammans med Frida. Det kommer bli riktigt awesome.
4. Innan jag började på gymnasiet nu i veckan har jag gått på dagis och sedan skola på samma lilla kulle sedan jag var ett år. Är rätt trött på den där kullen nu.
5. Man kanske märker det på bilden ovan - jag är ingen estetisk person. Musik, bild, slöjd - inte min grej. Som jag har plågat mig igenom dessa lektioner. Men nu står jag i friheten med livet i behåll.
6. I våras fick jag glasögon. Tyvärr tror alla att de är så kallade "hipsterbrillor", dvs. glasögon med fönsterglas som man har på sig för att vara cool. Jag är verkligen supercool i mina glasögon. Särskilt när det regnar.
7. Att vira en en gurkskiva i ost och sedan stoppa i munnen är väldigt gott. Samma sak att äta en bit mintchoklad och skölja ner med kaffe.
8. Jag avskyr att prata i telefon, det är så otroligt svårt att kommunicera med. Sms är trevligt, mejl också. Att prata ansikte mot ansikte fungerar också. Men jag föredrar nog mejl faktiskt.
Nu är jag lat igen och väljer att inte skicka vidare utmaningen, jag misstänker att de flesta redan gjort den. Annars är det fritt fram!
Det här är en bok om Holden Caulfield. Han berättar historien om den gången för ett år sedan då han blev utkastad från skolan och spenderade några dagar för sig själv i New York. Människorna han träffade, sakerna han tänkte på just då och sakerna han gjorde under en ganska så ledsam och hopplös tid i sitt liv.
Jag förstår precis varför den här boken har blivit en sådan klassiker, den känns väldigt modern. När jag började läsa hade jag ingen aning om när den var skriven, och blev väldigt förvånad när jag såg att den är från 1946. Den hade ju kunnat vara skriven idag! Det enda som tidsbestämde den var alla telefonkiosker han ringde från, de känns lite utdöda nu.
Det jag tror gör den så modern, eller tidlös kanske är ett bättre ord, är att fokusen ligger på Holdens tankar. Hur folk tänker går nog inte i mode. Han är helt enkelt en vanlig tonåring i en lite tonårskris (usch vad jag avskyr det ordet), och det tror jag att de flesta kan relatera till.
Modernheten (nu är det ett ord!) kan nog också bero på mina skeva kunskaper om ungdomar på 40-talet. De var nog inte några pryda, sex-efter-äktenskapet-ungdomar som jag föreställer mig. De uppträdde nog ungefär på samma sätt som vi ungdomar gör idag. Där fick jag mig alltså en liten historielektion också.
Holden var bokens starka sida, han var en karaktär jag identifierade mig i. Kanske inte några positiva känslor och tankar, utan snarare hur jag känner när man är lite låg och deppig. Hur han såg alla människor som "phony" och hur han ofta ville säga saker som han egentligen inte borde säga.
Jag har hört många som säger att de inte alls gillar Holden, att han är riktigt arrogant och otrevlig. Jag tror snarare att han är precis som ungdomar brukar vara i deppiga perioder. Problemet är bara att vi som läsare är fast i hans berättarperspektiv, och alltså får höra alla hans otrevliga åsikter. Men erkänn, alla tänker väl lite elaka tankar när man inte mår bra (Eller? Nu blir jag osäker. Är det bara jag som är elak?).
Det som gör att jag inte är så stormförtjust i boken som jag hade kunnat vara är att den saknar lite handling. Det räcker inte med lite fint och eftertänksamt språk och en karaktär full av sarkasm för att göra en bok. Det behövs lite handling också, och jag tycker inte att den här boken hade tillräckligt. Det blev långtråkigt att läsa efter ett tag, när förtjusningen över Holden lagt sig. Liten spoiler: Jag hade gärna velat att han kunde ha ringt upp tjejen han pratade om i hela boken. Hon Jane Gallagher som lade kungarn längst bak när de spelade spel. Slut på spoilern.
Efter att ha hört så mycket gott om The Catcher in the Rye blev den alltså lite av en besvikelse. Det är fortfarande en bra bok, men inte den life-changer jag väntat mig. Det känns bra att ha läst den.
Titel: The Catcher in the Rye
Författare: JD Salinger
Förlag: Penguin
Utgivningsår: 1946
Sidor: 192
Språk: English
Tips: Om du har läst boken kan du kolla in John Greens videos om boken här, här och här. De är riktigt intressanta!
Jag har blivit lite obsessed med web-series, eller webbserier kanske man kan säga på svenska. Det är alltså som små tv-serier, som läggs upp i korta episoder på Youtube. Jag har tidigare skrivit om The Lizzie Bennet Diares, och trots att man inte riktigt kan kalla den en webbserie, det är ju en videoblogg, så är den precis som webbserier en sorts fiktiv serie på Youtube.
Hittils har jag tittat på tre webbserier, och de tänkte jag berätta om här.
Först ut har vi Job Hunters, som jag hörde talas om av videobloggerskan Kristina Horner, som även är med i serien. Den påminner ganska så mycket om Hungerspelen faktiskt. Den utspelar sig i framtiden, och det är stor brist på jobb. Därför kan folk delta i Job Hunters, där de får bevisa för arbetsgivare vad de går för genom att på dagarna gå ut på en arena och visa sin skicklighet genom att döda varandra. Resten av tiden bor de i ett hus, typ som i Big Brother, och där blir det massor med intriger och annat trevligt.
Ingen webbserie har ju särskilt bra ekonomi, och det syns såklart på specialeffekter och liknande. Men här tycker jag ändå att de lyckats relativt bra, och dessutom är karaktärerna helt underbara. Den är himlans rolig och cliffhangerns i slutet av säsong ett håller på att ta kol på mig.
En annan serie som är väldigt kort men som jag ändå fastnat för är Lauren. I tre avsnitt får vi följa en kvinnlig amerikans militär som blivit våldtagen av tre män i samma militärgrupp (eller vad det nu kallas). Hon försöker anmäla dem till sin chef, men upptäcker att ingen verkar vara på hennes sida.
En riktigt obehaglig serie, som tar upp ett problem som faktiskt existerar. Skådespelarna är fenomenala, och huvudpersonen spelas av den otroligt skicklige Trioan Bellisario som spelar Spencer i tv-serien Pretty Little Liars. Jag tittade på sista avsnittet av igår, och ville bara slita mig i håret av frustration. En hemsk och bra serie som både informerar och ger tittaren en riktig funderare till om man faktiskt alltid borde göra det rätta.
Sedan har vi Malice, som handlar om Alice och hennes syster och föräldrar som flyttar till hennes nyligen avlidne mormors stora hus. Lite obehagligt blir det när de inser att de bor grannar med en kyrkogård, men det visar sig bli värre än så. Något paranormalt hemsöker huset, och Alices föräldrar beter sig konstigt.
Den här var jag inte helt såld på i början, men ändrade mig rätt snabbt efter att ha sett de underbara specialeffekterna. Jag har en förkärlek till dåliga specialeffekter, och i Malice är de precis lagom fejk för att det ska vara charmigt och fortfarande kännas äkta. Serien visade sig också vara lite lagom läskig, och riktigt spännande. Tyvärr hade de lite svårt att finansiera den, men jag tror att de har fått ihop tillräckligt med pengar för att fortsätta med den nu. De skrev något om ett samarbete med Koldcast.com, så det kan dyka upp något där.
Sedan finns även Finnick and Annie, en webbserie om Finnick och Annie i Hungerspelen. Jag har inte sett den än, men det kanske kommer.
Nu är jag nyfiken på om ni tittar på någon bra webbserie som ni vill rekommendera, för jag vill gärna ha någon mer att titta på!
Särskild
Skriven av Nene Ormes
Andra delen i serien De sära. Den första boken heter Udda Verklighet.
Det kan förekomma spoilers för dig som inte läst Udda Verklighet.
Udda har börjat drömma sanndrömmar igen, och söker upp hamnskiftaren Hemming för att söka råd. Det visar sig vara komplicerat, och efter en sommar utan kontakt med den sära världen kastas hon nu rakt in i den. Dessutom lockar årets festival i Malmö sära från hela landet att umgås och delta i den stora jakten. Sära som inte är helt vänligt inställda till Uddas ovanliga gåva.
Jag älskar verkligen den här gömda världen som Nene Ormes uppfunnit. Det är ganska vanligt i urban fantasy att ett magiskt folk lever gömda mitt bland oss vanliga, och jag tycker det är något som ser ungefär likadant ut i alla dessa böcker. Men i den här boken känns det fräscht och nytt. Kanske är det just det att Udda inte är helt lyrisk över den här världen. Den välkomnar henne inte med öppna armar och orden "du hör till oss så var med i vår hemliga underbara klubb". Istället vill Udda snarare undvika de sära, vilket gör att jag blir mycket mer nyfiken på dem.
Spänningen låg alltid på topp. Även om det inte var något stort och viktigt som hände hela tiden så kunde jag ändå inte sluta läsa. Det gick aldrig riktigt upp till episkheten i slutet av Udda Verklighet, men det är ju faktiskt väldigt svårslaget.
Det som gör att jag inte skriker lika högt av glädje till den här lika mycket som Udda Verklighet är att jag tycker att den saknar lite handling. När jag tänker tillbaka på boken kan jag inte komma på vad det var som uppnåtts i slutet av boken. Det kändes mer som en transportsträcka, en bok att bygga upp en bra grund för nästa bok.
Det är en bra bok det här, otroligt bra jämfört med andra böcker. Men jämfört med Udda Verklighet måste jag säga att jag är lite besviken. Jag får hålla tummarna på nästa bok istället.
Liten fundering: Jag har sett på Nene Ormes tumblr att hon gillar Doctor Who. Nu är jag himla nyfiken på om hon själv har funderat ut det här med att ha Weeping Angels på framsidan eller om de bara råkar vara där.
Go Ask Alice
Det finns inget författarnamn här, utan på framsidan står det "Anonymous". Det ska vara en anonym femtonårig flickas dagbok. Om detta är sant eller om det egentligen är en skönlitterär bok är svårt att veta.
Alice skriver i sin dagbok om hur hon testar på droger, och hur hon sedan "kommer in på fel bana". Det är en bergochdalbana av känslor, med några glada stunder, mest hemskheter. När hon dog hittades dagboken och publicerades (om det nu var en dagbok alltså).
Jag har lite svårt att skriva en recension på denna bok på grund av tveksamheten kring om det verkligen är en riktig dagbok eller bara skönlitteratur. Det känns som att jag borde angripa boken på olika sätt beroende på detta. Är det som boken utlovar en dagbok av en tjej som senare dog av droger borde jag kanske visa mer respekt än om det är vanlig skönlitteratur. Jag vet inte, och väljer helt enkelt att skriva de åsikter jag har, och försöka att inte ta hänsyn till bokens uppkomst. Först av allt: snacka om deprimerande och frustrerande läsning. Jag blir irriterad på både Alice och hennes passiva omgivning. De vuxna omkring henne hjälper henne verkligen inte på ett särskilt bra sätt. Förhoppningsvis ser det bättre ut idag än på 70-talet. Jag gillar dock hennes föräldrar, som för en gångs skull framställs som stöttande och snälla. Det är inte vanligt i tonårsböcker där huvudpersonen har mycket problem. Alice känns väldigt trovärdig, och väldigt naiv. Jag blev så frustrerad på henne, inte bara gällande drogerna utan hur hon betedde sig i allmänhet. Att dra med en kompis till en annan stad och starta en butik utan att meddela någon där hemma. Hon måste väl förstå att det inte kan hålla i längden? Usch vad irriterande det var. Hur hennes droganvändande speglades tycker jag var väldigt intressant. Det gick verkligen upp och ner. Ena stunden älskade hon droger, nästa hatade hon dem och skulle aldrig ta dem igen i hela sitt liv. Jag har ju själv ingen erfarenhet av droger, men detta känns som ett beteende som många droganvändare är vana vid. Det här att ha ett hatälskande förhållande till drogerna. Det kan nog vara väldigt nyttigt för människor med drogproblem att läsa den här boken och sitta som en utomstående och känna igen sig i vad de läser. Vad jag tycker är lite läskigt att det att allting är skrivet ur huvudpersonens perspektiv, och hon använder ofta droger. Vad är sant, vad är inte? Vilka händelser överdriver hon, vilka viktiga delar av saken hoppar hon helt över att berätta? Som läsare är jag helt låst i hennes huvud, med enbart det hon väljer att berätta som stöd för berättelsen. Det är både lite fascinerande och intressant. Mitt största problem när jag läste var det att jag inte brydde mig om vad det var som hände. Huvudpersonen påverakade mig inte att känna något, och jag brydde mig inte så mycket om henne. Jag kände mig inte riktigt delaktig, mer som en främling som råkat hamna i en tjejs huvud. Det är intressant läsning, men inget mer.
Titel: Go ask Alice Författare: Anonymous Förlag: Avon Utgivningsår: 1971 Sidor: 189 Språk: English
Den här boken har gnagt på mitt samvete en lång tid. En hyllvärmare som nästan växt fast i bokhyllan för att jag inte har orkat plocka upp den. För tjock, för mycket politik, för mycket vuxentjafs. Sådana tankar fick mig att alltid välja bort den. Men så blev det sommar och jag behövde packa lätt till en resa till Spanien. Då var den här perfekt i och med dess pocketformat, tjockhet och säkerligen svåra språk. Den skulle ta lång tid att läsa.
Den här boken handlar om:
1. Skolbibliotekarien och demokraten Alice Lindgren.
2. Hennes uppväxt med sin lite annorlunda farmor och en hemsk olycka som förföljer henne.
3. Hur hon träffar den rike och charmige republikanen Charlie, och hur hon i och med deras förhållande måste anpassa sig till överklassens exklusiva värld (och Charlies galna släkt).
4. Problematiken i deras delade politiska åsikter när Charlie blir president över USA.
5. Alice och Charlie är löst baserade på Laura och George Bushs liv.
Jag kan börja med att slå hål på mina trista fördomar om bokens storlek, politiksnack och vuxentjafs.
1. Den var inte för tjock. Absolut inte, utan när jag väl läst ut den blev jag snarare irriterad för att den plötsligt tog slut. Inget mer Charlie och Alice? Vi som lärt känna varandra så bra nu. Den var verkligen inte för tjock för att berätta deras fina historia.
2. Man kan ta upp politik på två sätt - tråkigt eller intressant. Här blev det intressant och i lagom mängd. Sittenfeld höll det på en lättförståelig nivå utan att i det fallet dumförklara läsaren, och babblade inte på om ekonomi och sådana tråkigheter.
3. Jag vet egentligen inte vad jag menar med vuxentjafs. Det är nog mest det att jag kan läsa och känna igen mig trots mina 16 år. Jag var lite rädd att det var mycket i boken jag inte skulle förstå, men så komplicerad var den inte alls.
Alice är en huvudperson att känna igen sig i. Lite listigt av Sittenfeld att låta Alice vara den person som hon är - typ den sorts person jag misstänker att de flesta som läser boken är. Lite av en kulturälskande, liberal boknörd. Hon känns komplex, och efter att ha läst ut boken känner jag mig verkligen som en väldigt nära vän till henne. Någon som kan alla hennes personligheter, svagheter och styrkor.
Charlie är en person som jag tror de flesta som läser boken irriterar sig lite på. Han är kaxig, lite för bekymmerslös och vet om hans egen charm. Ändå shippar (lite fangirl-språk där) jag verkligen han och Alice. De är ett härligt par som är roligt att få följa. När jag läste drogs tankarna till Emma och Dexter i En Dag. De påminner väldigt mycket om varandra.
Det här var en underbar läsupplevelse, och jag är flygbolagets snåla bagagerestriktioner tacksam. En kärlekshistoria jag inte kommer glömma på ett tag, och säkerligen en bok jag kommer återkomma till. Inte en favoritbok, men en jag-tycker-väldigt-mycket-om-och-är-otroligt-glad-att-jag-läste-bok.
Lilla Fern hinner precis rädda den nyfödda grisen innan hennes pappa ska döda den. Hon matar och tar hand om den, och ger honom namnet Wilbur. Men efter några veckor har Wilbur växt sig rätt stor, och Ferns föräldrar vill inte att han ska bo hos dem längre. De säljer honom till en granne som låter honom bo i sin ladugård, men bara i väntan på julen, och julskinkan. I ladugården får Wilbur en kompis, spindeln Charlotte. Hon är en smart och snäll spindel, och när Wilbur råkar få höra om det öde som väntar honom till jul lovar Charlotte att hon ska rädda honom.
Herregud vilken fin bok! Så söt! Jag satt och gjorde utrop som "ååååå" och "awww" hela tiden, och blev helt tårögd av hur söt Wilbur är. Jag har något för grisar, de är underbara. Dessutom var han sådär dumklok, och sa massor med söta och kloka saker. För djuren kan prata, det är bara det att vi inte lyssnar tillräckligt noga. Tjejen Fern i boken tyckte om att lyssna på djurens diskussioner i ladugården. Gissa hur besviken jag blev när jag precis hade läst ut den och försökte prata med några får, men hörde inte vad de sa.
"I'm less than two months old and I'm tired of living." "What do you mean less than nothing?" replied Wilbur. "I don't think there is any such thing as less than nothing. Nothing is absolutely the limit of nothingless. It's the lowest you can go. It's the end of the line. Howcan something be less than nothing? If there was something tht were less than nothing, then nothing would not be nothing, it would be something - even thought it's just a very little bit of something. But if nothing is nothing, then nothing has nothing that has less than it is."
Vänskapen mellan Wilbur och Charlotte är otroligt fin. Hur Charlotte kämpar för Wilburs liv, och hur han är så ärlig och snäll. De passar perfekt ihop. I slutet blev det dock sorgligt, såklart. Blödig som jag är grät jag en skvätt. Varför ska barnböcker alltid vara så fina och oskyldiga i början, för att sedan sluta i en tragedi? Är det för att lära barnen om sorg? Är det för att visa dem att allt inte har ett lyckligt slut? Är det för att vuxna är sadistiska? Jag vet inte, men på något sätt så måste jag erkänna att det gör historierna ännu bättre. Det måste vara sorgligt för att man ska känna något för boken.
Ja, det här är en barnbok. Den har såna där fina svartvita teckningar mitt i texten som jag såg som ett tecken för att jag började läsa svårare böcker när ja var mindre. De var steget från bilderboken. Men avskräcks inte för att det är en barnbok, det är en mycket fin sådan som går rakt in i hjärtat. En ny favorit hos mig som kommer läsas om många gånger.
Titel: Charlotte's Web
Författare: E.B White
Illustratör: Garth Williams
Förlag: Puffin Books
Utgivningsår: 1952
Sidor: 170
Språk: English
Jag har aldrig varit sportintresserad. Visst, jag tränar simhopp och tycker det är rätt kul att sparka fotboll lite då och då. Men bara när det är jag själv som utövar sporten. Att titta på sport har jag aldrig förstått mig på. Men på grund av ett avsnitt i Doctor Whoom OS i London 2012 kände jag att jag verkligen ville se invigningen för en gångs skull. Varför har ingen berättat för mig att OS-invigningen inte handlar det minsta om sport utan istället var en awesome kulturfestival eller något i den stilen?
De hade en gräskulle på arenan!
Först illustrerade de Englands historia, med den industriella revolutionen som ståndpunkt. Massor med människor stod utklädda och dansade samtidigt som de visade hur England gick från bondsamhälle till industriland.
Det visades en film från Buckingham Palace med drottningen och James Bond. Drottningen och James Bond! Sedan hoppade de fallskärm från en helikopter ovanför arenan (typ drottningen). England har humor!
Bond. James Bond.
Jag diggar henne!
Sedan kom det bästa. De ville hylla vården och barnlitteraturen! JK Rowling läste ur Peter Pan, sköterskor dansade vid sjukhussängar med barn i. Fiender från barnböcker kom fram, som Cruella de Vil, Kapten Krok och Voldemort. Sedan kom massor av Mary Poppins flygande med sitt paraply.
En resa genom Englands pop-musik med dansare i tidstypiska kläder. Ett TARDIS-ljud!
Daleks?
Massor med idrottare från länder jag inte visste fanns gick in på arenan.
Cool dans. Jag älskar cool dans!
När facklan skulle tändas var det så himla mäktigt. Jag hade ju hoppats på att David Tennant skulle tända den, men att välja sju idrottande ungdomar var nog så bra som det kunde bli utan Tennant. Plus att musiken som spelades när de sprang var helt underbar. Jag kan inte sluta lyssna på den. Elden var också otroligt fin.
Sammanfattningsvis gillar jag från och med nu sportevenemang. I alla fall när de kan förväxlas med en hyllning till kulturen.
Wicked - The Life and Times of the Wicked Witch of the West
Skriven av Gregory Maguire
Musikalen Wicked har jag velat se väldigt länge. Enda sedan jag hörde den fantastiska låten Defying Gravity faktiskt. När jag sedan upptäckte att musikalen är baserad på en bok tänkte jag att jag nog borde ta att läsa den i väntan på en chans att se musikalen, så att jag ska kunna förstå vad låtarna till musikalens soundtrack egentligen handlar om.
Det här är alltså en bok som handlar om The Wicked Witch of the West från boken Trollkarlen från Oz av Frank L. Baum. Nästan en sorts fan-fiction kan man säga. Här får vi följa den gröna häxan Elphaba under hela hennes liv. Hur hon börjar kämpa för Djurens (djur med själ) rättigheter, förtryckta under the Wizards styre. Hon går mot strömmen, och går emot Oz hårda regim. Intelligent, missförstådd och med stora ambitioner blir Elphaba The Wicked Witch of the West, känd över hela Oz.
Först av allt: lyssna på Defying Gravity. Jag kommer inte förlåta dig om du inte lyssnar på den. Så lyssna på den nu, sen kan du läsa recensionen.
Eller hur var den underbar? "I'M DEFYING GRAAVITY". Okej, till boken. De första 100 sidorna var hemska. There's no point denying it, de var sjukt sega och handlade bara om Elphabas föräldrar, Nanny och en annan kille som också var en del av familjen. Jag fortsatte såklart läsa, för jag misstänkte att det skulle bli roligare när handlingen fokuserade på Elphaba, vilket jag hade rätt i. Det kom dock fler sega partier i boken, men ingen av dem var så långa som 100 sidor så de klarade jag mig rätt bra igenom.
Språkmässigt är nog det mest avancerade språk jag läst, särskilt på engelska. Eftersom den dessutom är på drygt 500 sidor är jag glad att jag passade på att läsa den nu på sommaren när jag inte blir så distraherad av skolan. Den hade kunnat bli ett evighetsprojekt. Men vilken känsla när jag läste ut den och visste att jag klarat att läsa en vuxenbok och tegelsten på rätt avancerad engelska. Det kändes riktigt bra, jag är stolt.
Jag har hört många som säger att musikalen skiljer sig rätt mycket från boken, vilket jag lade märket till när Glinda bara var med i en ganska så liten del av boken. I musikalen har jag fått för mig att hon är en huvudperson, vilket jag tycker verkar bra. Glinda och Elphaba var ju så härliga tillsammans, deras två så olika personligheter kompletterade varandra så fint och visade dem nya sidor av sig själva. Jag hade verkligen velat se mer Glinda!
Jag gillar ändå verkligen huvudpersonen Elphaba, och hur hon utvecklas genom boken. Hennes gröna hudfärg gjorde redan som liten att hon inte blev social och utåtriktad, då folk ofta undvek henne. Hennes intellekt gjorde att hon ofta blev högfärdig, och hon var aldrig trevlig mot någon annan. Hon påminde mig faktiskt lite om Hermione i Harry Potter i början av första boken när hon inte har blivit kompis med Ron och Harry än.
Jag tyckte väldigt mycket om hur stor och komplex handlingen är. Nu när jag tänker på Trollkarlen från Oz så är Dorothys äventyr bara en liten del av ett stort politikskt spel. Utifrån den lilla historien om en tjej som kommer till en annan värld har Maguire skapat själva samhället i världen, och själv skapat något helt eget med Trollkarlen från Oz som bas. Innan jag läste den här hade jag bara sett den gamla filmatiseringen av Trollkarlen från Oz, nu blir jag nog tvungen att läsa den också. Eller tvungen och tvungen - jag vill läsa den.
Det känns himla bra att ha läst den här boken, som bitvis var seg och bitvis otroligt bra. Sammanfattningsvis en bra bok som är värd att läsas. Men jag tror att musikalen är till och med bättre.
Titel: Wicked - The Life and Times of the Wicked Witch of the West
Författare: Gregory Maguire
Förlag: Harper
Utgivningsår: 1995
Sidor: 538
Språk: English
Just nu läser jag Wicked: The Life and Times of the Wicked Witch of the West av Gregory Maguire. Det är helt klart det svåraste engelska språk jag läst, men nu efter 100 sidor börjar handlingen komma igång (äntligen!) så det ska nog gå. Jag läser om Harry Potter and the Pholosophers Stone igen också. Bara för att känna att det är sommar.
Tova på Bokugglan har intervjuat mig om bokbloggandet. Ni kan läsa intervjun här.
Jag har sett The Amazing Spider-Man, och tycker att den var helt fantastisk. Jag gick mest dit för att Andrew Garfield och Emma Stone (huvudrollsinnehavarna) är två helt awesome skådisar. Glädjen när filmen visar sig vara helt amazing också! Gå och se den! Även om den visar sig vara tråkig så kan du lätt roa dig med att titta på Andrew Garfield i två timmar.
Alex Carpenter gjorde en snabb video om Tumblr och personliga attacker på nätet som svar på en Tumblr-post av John Green. Titta och läs! Jag håller verkligen med Alex Carpenter om hur man måste vara så politiskt korrekt på Tumblr. Bara för någon timme sedan satt jag och tvekade om jag skulle reblogga en bild eller inte. Det känns som att man lätt blir dömd på Tumblr för att folk överanalyserar posts.
Pia på Bookrelated skrev ett läsvärt inlägg om att vara introvert - en person som trivs att vara för sig själv. Jag är en sådan person, som behöver tid för mig själv för att kunna uppskatta sällskap. I kommentarerna skrev jag också om hur jag tror Internet gjort att man lättare kan förstå varför man är en sådan person. På Internet finns det många introverta personer, så man vet att man inte är ensam om att känna så.
Kan också meddela att inläggen troligtvis kommer i vågor nu under sommaren när jag är bortrest lite då och då.
Sommarlov innebär lata dagar, att gå upp klockan elva och att chilla så mycket som det bara går. Ingen skola som tröttar ut mig eller läxor att koncentrera mig på. På sommaren känns det som att min IQ sjunker med 30 procent, dock på ett skönt sätt. Att få vila hjärnan lite. Men jag blir lite rastlös också, jag behöver utmaningar. Därför tycker jag det är otroligt frustrerande att läsa några av de sorters böcker jag brukar läsa under terminerna nu på sommaren. Typ ungdomsböcker skrivna på svenska.
Hittills det här sommarlovet har jag läst Bossypants, The fault in our stars, Mina drömmars stadoch Bilbo: En hobbits äventyr. Visst är det inte någon Anna Kerenina inte, men tillräckligt avancerade för att behöva tänka lite när jag läser dem. Jag försökte läsa Ibland bara måste man, en ungdomsbok av David Levithan. Den verkar helt grym, men jag blev bara otålig när jag försökte läsa. Jag behöver något att bita i.
Den här sommaren kommer därför troligtvis bli en sommar full av klassiker och lite mer "tunga böcker", eftersom det är vad jag är sugen på. Vi får se hur länge det håller sig, det kanske slutar med en Meg Cabot-maraton. Okej, nu blir jag väldigt sugen på en sådan maraton.
Hur är ni på sommaren? Jag vet att många brukar passa på att läsa lättsmälta och mysiga böcker på sommaren. Vad föredrar ni?
Okej, jag erkänner att jag själv precis gjorde den här, men vi kan väl låtsas att det är ett universellt problem och det inte bara är jag som lider av det? Eller tycker inte ni också att det är irriterande?
Den här boken skrev Tolkien efter att han avslutat Härskarringen-trilogin, uppdatering: tack vare Jonna fick jag veta att den faktiskt är skriven innan. Den handlar om hoben Bilbo Bagger, som en dag får besök av tretton dvärgar och en trollkarl. De ska ut på äventyr och vill att Bilbo ska vara med. De ämnar att vandra till Ensamma berget för att döda draken Smaug och återta den skatt som draken tagit från dvärgarna för länge sedan. Trots att hober inte är ett äventyrligt folk beslutar sig Bilbo för att följa med. På den långa resan råkar de ut för många faror som troll och vättar, och Bilbo hittar även en viss magisk ring, dom dom.
Jag läste den här boken för att ha läst den innan filmen kommer ut i vinter. Alla boknördar kan ju den oskrivna lagen om att först läsa boken. Tyvärr blev det inte så för mig när det gäller Sagan om Ringen, jag såg filmerna (helt grymma), och sedan försökte jag läsa boken. Men jag gav upp efter 200 sidor eftersom språket var så otroligt detaljerat och fokuserade på oväsentligheter. Men jag hade hört att språket skulle vara lättare här, vilket det var.
I den här boken berättas historien mer som en saga. Författaren ger små hintar till läsaren om vad som kommer hända, och talar ibland direkt till läsaren. Trots att språket var lättläst dök det upp små ord ibland som kändes väldigt gamla. Till exempel "runkade dvärgarna skägget". Hehe, min humor ligger nog på en mellanstadienivå tror jag för jag satt och fnissade när det dök upp.
Alla delar där Gandalf eller Gollum var med älskade jag. De två karaktärerna är så underhållande! Gandalf påminner mig väldigt mycket om Dumbledore i det att han vet så mycket och är sådär barnsligt lekfull. Han höjder stämningen! Gollum älskar jag eftersom han är lite halvt mänsklig hobig. Han styrs av ringen och beter sig lite som ett barn, men han kommer ihåg sitt gamla liv och ibland märker han hur ringen inte helt har greppet om honom. Han är en riktigt genomtänkt och intressant karaktär. På sätt och vis lite som Snape på det viset.
Lite långtråkigt kunde det bli ibland, när Bilbo och dvärgarna var i knipa och inte visste hur de skulle lösa det. Men det var bara några sidor ibland, och inget stort problem. Ofta blev det riktigt spännande, särskilt när jag fick träffa olika väsen. Det var jättekul att se alla magiska väsens olika karaktärsdrag. Dvärgarnas längtan efter guld, drakens förtjusning till gåtor, hobernas matglädje, örnarnas storsinthet.
Den här filmatiseringen kommer bli helt perfekt! Martin Freeman (han som spelar Dr. Watson i Sherlock) passar perfekt som Bilbo. Dessutom kommer Benedict Cumberbatch vara rösten till Smaug, och det är bara helt klockrent. Hans röst är något alldeles extra.
Jag gillar den! Rolig, fantasifull, spännande och härlig. Gillar du äventyr, klassiker och fantasy så bör du definitivt läsa denna! Läs den annars också förresten, bara för kul liksom?
Titel: Bilbo: En hobbits äventyr
Originaltitel: The Hobbit or There and Back again
Författare: JRR Tolkien
Översättare: Britt G. Hallqvist
Förlag: Pan
Utgivningsår: 1937
Sidor: 305
12 lästa böcker. 2 omläsningar blev det,Jellicoe Road ochMio min Mio. 2 engelska böcker läste jag. Sista terminen i nian har inneburit otroligt mycket plugg (i samband med en uppsats har jag faktiskt läst en fackbok om Inkafolket också). Sedan har jag även läst ett råmanus till uppföljaren av Röd Skyming, skriven av Fredrik Lindblom, för att ge åsikter om boken.
Det känns som att jag inte läser särskilt ofta heller. Jag läser inte på några dagar, sedan sätter jag mig ner och sträckläser hela boken på en eftermiddag.
Mina drömmars stad
Skriven av Per Anders Fogelström
Den första delen i Staden-serien. Han har dock skrivit böcker som utspelar sig innan denna, men det är efter han skrivit klart alla böcker i "riktiga serien". Typ som Star Wars.
Året är 1860 och Henning Nilsson har gett upp sitt liv som mjölnarpojke på landet och beger sig till Stockholm. Att hitta jobb i Stockholm är dock inte så lätt, och han hankar sig fram bäst han kan. Vänner kommer och går, några stannar. Han hittar sin stora kärlek och de gifter sig. Vi får helt enkelt följa Henning genom 20 år av hans liv i Stockholm.
Det är riktigt intressant att läsa om hur Stockholm såg ut den senare delen av 1800-talet. Jag har för mig att det var runt den tiden den industriella revolutionen började påverka Sverige, om jag inte minns fel. Det märks i alla fall att den är på väg, för i boken börjar allt fler flytta till staden och söka jobb på fabriker.
Det är också kul att få läsa om hur Hennings kompis Tummen vill starta en revolution som ska ge de fattiga arbetarna bättre villkor. Enligt min pappa är det början på Socialdemokraterna, vilket jag även märkte i slutet där Strindbergs Röda Rummet precis kommit ut och skapat stor uppståndelse. Att få läsa om de fattigas förhållanden och längtan efter förändring gör att jag får mycket mer förståelse för hur svårt det var att få en samhällsförändring, men också hur de lyckades.
Det var väldigt mysigt att få följa Henning under en så lång tid. Han blev lite som en vän, jag lärde verkligen känna honom och se hur han utvecklades. Ibland var det dock svårt att förstå hur gammal han var eftersom man verkade växa upp så mycket tidigare på den tiden. Tvingas börja jobba vid tolv års ålder för att hjälpa till att försörja familjen. Därför var det svårt att ålders bestämma honom, och jag hade gärna fått lite hintar om hur gammal han var vid olika skeden i historien.
Det är inte en särskilt händelserik bok, och det blir aldrig särskilt spännande. Jag har inte riktigt kommit underfund med vad det är som får mig att vilja fortsätta läsa, för trots att karaktärerna är bra så är de inte särskilt speciella. Något är det i alla fall som gör att när ja väl satt mig ner så är det lite svårt att släppa boken. Kanske vill jag bara veta hur det ska gå för Henning.
Något jag irriterad mig något enormt på är subjekten, eller saknaden av dem. I början av ett nytt stycke kunde det stå "Kom en vårkväll för att gå genom gatorna ..." Vem kom en vårkväll? Var det Henning? Någon random person? Flera random personer? Jag hakade alltid upp mig på det och behövde alltid läsa rätt långt in i stycket för att se vem det handlade om.
Det känns bra att ha läst den här boken, och det ska bli kul att läsa resten av böckerna i serien och se hur det går för den här familjen uppe på berget. Inget för dig som älskar romantik eller spännande äventyr, men trevlig läsning blandat med intressant historia.
Titel: Mina drömmars stad
Författare: Per Anders Fogelström
Förlag: Bonniers
Utgivningsår: 1960
Sidor: 289
The Fault in our Stars
Skriven av John Green (typ coolaste människan)
Hazel Grace har cancer, och trots att medicinen har gett henne en tid så vet hon att hon aldrig kommer få leva ett lika långt liv som så många andra. Hon mår inte tillräckligt bra för att gå i skolan, och spenderar därför dagarna hemma med att läsa eller titta på tv. Men efter att hon mot sin vilja behöver gå på ett av de trista möten med andra cancerdrabbade ungdomar så träffar hon Augustus Waters. Han besegrade cancern, men förlorade ett ben. De två börjar umgås, och här skulle man kunna tro att det utvecklas till den vanliga trista "girl meets boy"-historien. Det kanske det gör, men den är verkligen inte trist.
Så mycket fina ord som jag hört om den här boken så var jag väldigt nervös för att börja läsa den. Jag sköt fram den hela tiden i väntan på det perfekta tillfället. Men tillslut insåg jag att om jag fortsatte skjuta upp läsningen så skulle jag tillslut aldrig våga läsa den för mina höga förväntningar. Så jag började läsa, och på något konstigt sätt varken nådde den upp till mina förväntningar eller gjorde mig besviken. Den var liksom helt egen. Alla hyllningar gjorde att jag väntade mig någon gudomligt bra bok som skulle bli typ boknördarnas bibel. Ändå blev jag inte besviken när den inte var så storslagen, för den var bra på ett mer intimt och fint sätt. Det som gör den bra ligger i förhållandet mellan Hazel och Augustus. I hur de lyckas göra det till en glad historia, trots att den hemska cancern alltid lurar i närheten. I alla små detaljer i deras förhållande som gör deras förhållande så unikt. I sättet sorg och glädje blandas och blir beroende av varandra.
Förutom alla fina detaljer som "Okay ... okay" och Augustus härliga metaforer så finns det ett element till som gör den här boken så älskvärd - karaktärerna. Här är alla karaktärer riktiga personer. Mamman är inte en sån där typisk bokmamma som inte har någon personlighet, utan hon har liksom en riktig personlighet som inte är tagen från en mall om hur en bra mamma ska vara. Varje karaktär kändes som en huvudperson. Historien hade kunnat hoppat från Hazel och börjat handla om hennes pappa istället. Han var tillräckligt komplex för att kunna vara en huvudperson. Alla karaktärer var det.
En sak jag gillad med Augustus var att trots att jag tyckte han var helt fantastisk så blev jag inte kär i honom på samma sätt som jag ibland blir med killar i böcker *host*JonahGriggs*host*. Han var tillsammans med Hazel. De var ett superfint par och var som gjorda för varandra. Han var perfekt för Hazel helt enkelt.
Den här boken var inte lika storslaget bra som jag trodde, utan var mer en riktigt fantastisk bok som jag gärna läser om eftersom jag tycker den var underbart bra. Ingen life-changer, utan en bok att dras med i och leva i under läsningens gång.
Ett citat Nea gillar: "I take quite a lot of pride in not knowing what's cool"
Titel: The fault in our Stars
Författare: John Green
Förlag: Dutton Books
Utgivningsår: 2012
Sidor: 313
Språk: English
Jag älskar böcker och jag älskar videobloggar. Tänk er då hur awesome en kombination av dessa två skulle vara. Det skulle vara lika epic som ett godis med smak av ärtor ... ärter. Vad heter det egentligen? Ärtor? Ärter? Fy vilket konstigt ord vilket som. Anyway, tänk om jag skulle meddela er att det finns en sådan kombination (alltså inte ärtor/ärter som godissmak utan böcker och videobloggare). För det gör det! The Lizzie Bennet Diares!
Det är Stolthet och Fördom av Jane Austen, men i modern tid där Elizabeth "Lizzie" Bennet är en videobloggare. Handlingen följer boken, men allting berättas av Lizze Bennet. En otroligt cool och innovativ idé att berätta en bok genom en videoblogg. Dessutom är den väldigt bra och underhållande. Titta första videon och du är fast.
Uppdatering: Fick frågan om man kan se den utan att ha läst Stolthet och Fördom. Det kan man, men jag tror inte att man uppskattar den lika mycket då.
För det första, ny design! Min kompis Emelie tyckte att jag borde byta efter att ha haft min förra i ett år. Hon kanske hade rätt. Så nu har jag en ny. Hoppas att det fortfarande syns att det är min blogg så att ingen kommer hit och tror att den hamnat fel bara. Jag saknar dock min gamla header lite. Vi får se om jag fixar tillbaka någon liknande om ett tag. Alltså typ ett år eftersom jag är lat.
För de andra, jag har en till blogg! Den heter neasord.blogspot.se och där skriver jag allt som jag inte tycker hör hemma på den här bloggen. Mest om tv-serier, musik och liknande. Kanske även lite kläder misstänker jag, eftersom jag plötsligt fått ett stort intresse för kjolar.
Vad ska jag säga att den här boken handlar om egentligen. Det är en självbiografi av Tina Fey. Hon berättar om sitt liv helt enkelt. Det blir mycket om hennes karriär och tiden på tv-serien 30 Rock och Saturday Night Live, men också om hennes uppväxt. Allt skrivet med ett väldigt ironiskt och roligt språk.
Anledningen till varför jag ville läsa den här boken är den underbara framsidan (och för att Tina Fey har gjort Mean Girls - mest episka filmen i vår tid). Jag har hört så många säga att de inte alls tycker om den där framsidan, att den är lite skrämmande. Den är verkligen uppseendeväckande, och jag kan tänka mig att den kan få många illa till mods. Så jag tänkte att om Tina Fey har en så häftig och annorlunda framsida så måste boken vara i samma stil. Jag hade delvis rätt, men känner ändå att jag är lite besviken.
Mina förväntningar var nog alldeles för höga. Jag hade väntat mig en bok full av smarta tankar kring de ämnen som Tina Fey är så bra på, typ feminism. Men det kom inte så många smarta tankar, vilket egentligen inte är så konstigt eftersom det är en biografi. Det här var det enda citatet jag sparade (med det är riktigt awesome):
Photoshop is just like makeup. When it's done well it looks great, and when it's overdone you look like a crazy asshole.
Jag känner ändå att första delen av boken var väldigt mycket bättre än andra. Hon berättade om sin uppväxt och sina föräldrar. Jag antar att jag känner igen mig mer i det, och därför hade lättare att ta det till mig och uppskatta ironin och skämten.
När hon började prata om jobb och hur det är att vara mamma tappade jag lite intresset. Ingen igenkänningsfaktor för mig där inte. Jag varken jobbar på riktigt eller är mamma. Då blev det svårt att skratta åt skämten och över huvud taget förstå när hon var ironisk eller allvarlig.
Boken blev dock aldrig helt ointressant, för Feys språk är svårt att inte älska. Det är kortfattat, sarkastiskt och ärligt. Mycket skratt utlovas. Ändå är det ingen bok för mig. Trots att jag inte gillar det här med att sätta målgrupper på böcker så känns det ändå som att den här har en målgrupp - kvinnor med jobb och barn. Inte en sextonårig boknörd.
Kan tipsa om den här videon, hela den här tjejens kanal förresten. Hon skriver awesome låtar om böcker och andra nördigheter.
Titel: Bossypants
Författare: Tina Fey
Förlag: Sphere
Utgivningsår: 2011
Sidor: 275
Språk: English
Jag misstänker att den här recensionen kan innehålla små spoilers för dig som inte läst Oryx & Crake. Inga stora saker, but you have been informed ...
Den här boken är en fristående uppföljare på Oryx & Crake, och de utspelar sig båda i samma samhälle under samma tid. Precis som i Oryx & Crake så befinner vi oss i en förstörd värld, och här får vi följa Toby och Ren. De tänker tillbaka på sina liv innan den stora syndafloden, och sin tid i Guds Trädgårdsmästare där de båda tillbringade många år.
Handlingen känns rätt obetydlig i den här boken, för den berättas liksom i små minnen. Varje minne berättar en egen historia, och tillsammans vävs de ihop till två personers livsöden. Låter krångligt? Det tycker jag med. Mysteriet förblir samma mysterium i nästan hela boken, utan att långsamt lyckras upp på vägen. Istället låg spänningen i hur berättelsen långsamt kom närmre det ögonblick då svaret på det jag undrade över skulle avslöjas.
Dock måste jag säga att det blev rätt segt. Mycket av tiden hos Guds Trädgårdsmästare blev långtråkig, och i samband med ett språk som jag tycker är ganska så svårt så kändes det ofta lite motigt att plocka upp boken. Ändå fanns det alltid ett litet sug på att läsa vidare, trots att det inte alltid var så stort.
Nu till det jag helst vill snacka skriva om: hur underbart skickligt Atwood har vävt ihop den här historien med historien i Oryx & Crake. För den som läser den här utan att ha läst föregångaren förstår denne troligtvis allting utan att tycka att saker blir virriga. Men eftersom jag har läst den tidigare boken så fascinerades jag av hur Atwood lyckades smyga in karaktärerna i Oryx & Crake så smart i historien så att jag först inte ens märker det. De utspelar sig parallellt med varandra och karaktärerna liksom "gästspelar" i varandras böcker. Gradvis vävdes de två historierna ihop mer och mer, och tillslut blev de samma historia. Riktigt skickligt berättat!
Kanske inte en särskilt snabb- och lättläst bok för dig som inte är van vid vuxenböcker åt det lite svårare hållet *räcker upp handen*. Jag känner mig dock glad att jag läste den, lite stolt liksom. Det är även en bok att tänka till kring då den ta upp mycket som känns fel i vårt eget samhälle. Ingen trevlig nöjesläsning, men ändå att rekommendera.
Läs gärna Atwoods bok Tjänarinnas Berättelse också. Den tycker jag faktiskt är bättre än både Oryx & Crake och Syndaflodens år. Riktigt bra och skrämmande!
Titel: Syndaflodens år
Originaltitel: The year of the flood
Författare: Margaret Atwood
Översättare: Birgitta Gahrton
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: 2009
Sidor: 444
Bokstavligt talat. Ordvitsar alltså, jag älskar dem! Så dåliga så de blir kul liksom. Här har vi omslag med ansikten. Finns så mycket kul att göra med dem, hehe. Till exempel väldigt vackra och smickrande bilder.
Min favoritbild är helt klart den första. Har aldrig varit snyggare.
