Under den här terminen i skolan har vi läst en bok högt på svenskalektionerna -
En komikers uppväxt av Jonas Gardell. Sedan fick vi några frågor som vi skulle utgå från när vi skrev en slags recension på boken. Jag tänkte att jag kunde lägga upp den här, men den är ganska lång och handlar inte bara om själva boken. Men läs om du vill.
En komikers uppväxt
Jonas Gardell är en svensk författare, komiker, artist, dramatiker och sångare som mottagit många priser och utmärkelser. Han föddes 1963 och växte upp i Enebyberg norr om Stockholm. När han var väldigt ung skilde föräldrarna sig och pappan lämnade honom, hans två syskon och mamma för karriären. Han har haft en hård uppväxt, vilket han inte är rädd att prata om. Jonas Gardell är gift med finlandssvenske Mark Levengood.
Gardell har skrivit många böcker, filmer och pjäser, släppt en skiva samt spelat i många svenska tv-program och shower.
En komikers uppväxt är ett av Gardells mest lästa verk och är utgiven 1992 av Norstedts.
Den utspelar sig i en Stockholmsförort under 70-talet. En riktig ”idyll” med perfekt klippta gräsmattor, solur och glada barnfamiljer på den tiden då färgteve var häftigt och alla som ”var något” trippade omkring i träskor.
I den här boken får vi följa Juha och hans liv som 12-åring under 70-talet. Hur han blev mobbad, hur han själv började mobba och hur orättvist livet kunde vara. Hans irriterande lillasyster, arga pappa och oroliga mamma. Han enda och bästa kompis Jenny som han sviker om och om igen. Lennart, Stefan, Pia och de andra snygga och tuffa ”ledarna” i klassen. Stackars Thomas som alltid blir hackkycklingen. Mitt i detta lever Juha, med alla hans funderingar och känslor.
Juha är en väldigt osäker person med en begär att alltid få bekräftelse. Han vill så gärna vara rolig och underhållande, men under det gömmer sig sorg och förvirring. Han lever på uppmärksamhet och kan gå långt för att få den. Han bär på många kloka tankar och frågor, men blir ibland missförstådd av andra. Under bokens gång utvecklas han väldigt mycket, får mer självförtroende och tar mer ansvar. Juha är en sådan person som så gärna vill väl men aldrig riktigt vågar ta det första steget.
Jenny är Juhas kompis – en liten alldaglig tjej med omoderna kläder och stripigt hår. Hon är väldigt tystlåten och yttrar sig nästan endast i Juhas närhet. Trots Juhas många svek förlåter hon honom alltid och väntar alltid på honom när han övergivit henne. Jag tror att eftersom hon aldrig upplevt någon annan vänskap än den de har vet hon inte hur det borde vara och att hon inte ska acceptera den behandling hon får.
Thomas är den konstiga killen med den tyska mamman som ingen gillar. Han gör så gott han kan för att smälta in, men stämpeln ”tönt” är permanent och för länge sedan accepterade han alla slag och gliringar folk givit honom. Folks motvilja mot honom gör att han själv tappar självförtroendet och trots att han egentligen är väldigt snäll och trevlig blir han ett lätt offer för mobbarna.
Flickorna och pojkarna i den här boken beter sig relativt lika och behandlas på ungefär samma sätt. Men de vuxna verkar ha lite mer överseende om flickorna gjort något än om pojkarna gjort något. Killarna var mer för att slåss och bråka än tjejerna, något som alltid varit ganska typiskt killar och deras ”image”. Tjejerna märkte jag gillade att skvallra väldigt mycket, om någon gjorde något dumt var de alltid och hämtade en fröken. Precis som det är typiskt för killar att slåss så är det också typiskt för tjejer att skvallra, både med varandra och till någon vuxen för att sätta någon i klistret. De här beteendena är båda väldigt idiotiska, men eftersom pojkar och flickor uppfostrats olika i så många år tror jag att det har blivit så. Men annars var skillnaderna mellan killar och tjejer väldigt små i den här boken.
Jag tror att Gardells syfte med den här boken är att visa hur det ser ut i barns huvuden. Hur grym världen kan vara och hur vuxna många gånger inte förstår. Han har nog tänkt mycket på sin egna barndom när han skrev den här. Jag tror att han uppmanar vuxna att försöka prata mer med sina barn och ta reda på hur de känner. Som stackars Thomas mamma som ordnade ett väldigt fint litet kalas för Thomas när han egentligen inte ville ha ett för att alla skulle vara elaka mot honom. Hade de två kommunicerat mer så hade det inte hänt.
Jag tycker om den här boken, men känner att den var lite för sorglig. Hela vägen var ett enda långt mörker, med små ljusglimtar som släcktes så fort man började närma sig dem. Jag är en sådan där person som behöver lite lycka i böcker för att de ska bli riktigt bra. Nu kände jag mig bara deppig och sorgsen när vi läste den här.
Men jag gillade verkligen alla små roliga händelser Juha berättar om i boken, som när de köpte färgteve men fjärrkontrollen inte fungerade och långt efter visade det sig att de glömt batteriet. De små berättelserna var roliga och lite mer lättsamma. För det var vad boken var – tung. Tung för hjärtat.
Jag gillar verkligen karaktärernas beskrivningar i boken, de känns äkta och väldigt verkliga. Jag kände ibland igen mig i dem och tänker mig dem som levande personer.
Den här boken tar upp ett mycket viktigt ämne – mobbing. Många blev mobbade i den här boken, och många var det som mobbade:
Thomas var klassens självklara mobboffer. Han fick stryk efter skolan, blev utfryst och tog emot glåpord och andra hemskheter dagligen. Jag tror att anledningen till att han blev mobbad var att han var lite annorlunda. Hans mamma kom från ett annat land och han gick omkring i en hemmasydd kavaj. Det gjorde nog att mobbarna såg en chans att visa deras makt genom att göra honom illa.
Jenny blir egentligen inte mobbad av klassen, snarare utfryst och ignorerad, vilket i och för sig också är en sorts mobbing. Men jag tycker att det som Juha gjorde mot henne kallas mobbing. Att så fort någon av de populära kommer inom synhåll dumpa henne och vara med dem. Ibland gav han henne någon elak kommentar också. Eftersom han gjorde det gång på gång blir det mobbing, även fast det bara är av en person.
De självklara mobbarna är Lennart och Stefan, som hela tiden spöar upp Thomas. Juha föll för grupptrycket och spöade också upp Thomas en gång, men annars var han rätt trevlig mot honom. Juha var den som mest mobbade Jenny, men också resten av klassen var elaka mot henne. Men alla som ser på när någon mobbas tycker jag kan kallas mobbare. Att bara blunda och låtsas som att ingenting har hänt är inte lika dåligt som att slå själva slaget, men nästan lika.
Jag tror och hoppas att det inte förekommer någon mobbing i min närhet. Jag kan ju sitta här och skriva att jag är säker på att jag skulle göra något och jag ser någon bli mobbad. Jag är faktiskt säker på det. Problemet är bara att det är svårt att känna igen mobbing. De flesta mobbare vet inte ens att de har mobbat någon. Hur vet man skillnaden mellan kompisar som retas på skoj och när någon är dum och taskig mot någon? Ibland kanske någon tror att man är lite dum mot någon på skämt, men den andra blir ledsen. Ibland önskar jag att man kunde läsa varandras tankar. Då skulle det bli så lätt att förstå vad människor menar och det skulle inte kunna bli missförstånd.
Något som Juha hittar en del av i boken är sin identitet. Genom att vara ärlig mot sig själv och andra lärde han sig mer om sig själv och vem han var.
På Wikipedia står det ”Människans identitet är det som definierar den unika människan” och det tycker jag var en bra förklaring på vad identitet är. För identitet är vem just du är. Varje enskild person har en identitet. Det officiella står i passet eller id-brickan, men identitet är också att lära känna sig själv. Sina känslor, svagheter, styrkor, tankar och beteende. Varje människa har en unik identitet.
Jag tycker att det är viktigt att veta vem man är, för det är inte förrän man vet vem man är som man får ett bra självförtroende. Man måste kunna känna sig själv för att kunna acceptera sig själv.
I En komikers uppväxt fanns det tydliga roller i klassen som de höll stenhårt på. I min klass märker jag aldrig av något sådant alls. Visst finns det några som är roliga och några som pluggar mer än andra, men det är ändå inga roller. Ingen kallas tönt eller plugghäst och ingen är extra ”populär”. Jag tror att det handlar om det jag skrev ovan om självförtroende – de i min klass har för bra självförtroende för att låta sig påverkas av olika roller. Inga skulle kunna bli de ”populära”, för alla skulle se sig själva som populära. Jag tror att roller i klassen är något som förekommer mer bland yngre barn. De ser upp till de personer som är lite mer ”ledartyper” och pratar mycket. De går aldrig på utseendet, utan på den som kommer på roligast lekar eller är snabbast på springtävling. Men det försvinner när man blir lite äldre och för min klass tror jag att det har försvunnit helt.
Jag som person tycker inte att jag är särskilt lik Juha. Jag minns att när jag var 12 år, som honom så vågade ingen säga något taskigt till mig eftersom jag hela tiden var så snäll mot alla. Som person tror jag att jag är ganska tystlåten, förutom med de jag känner väl, glad och ganska snäll. Jag hoppas verkligen att jag inte är lika feg som Juha i alla fall.
Medalj till den som läste allt!
