Tvåtusentolv - tillbakablicken

Undergångsåret är förbi -utan undergång. Jahapp. Innan "undergången" hann jag göra mycket saker i alla fall.

Josephine Angelini, jag och Amelie

I samarbete med Bonnier Carlsen åkte jag och Amelie till LitteraLund för att vara skuggor till författaren Josephine Angelini som var på besök där. Så himla kul upplevelse! Inlägget HÄR.

Jag var på Jellicoe Road-kväll hos X-Publishing med Frida och Amelie. Jättemysigt och kul boksnack med alla trevliga Jellicoe-älskare. Inlägget HÄR.

Sedan åkte jag, Frida och Hanna (som också var med på Jellicoe-kvällen) till ett annat Jellicoe-snack på biblioteket i Skogås. Också jättetrevligt, även om jag inte skrev något om det.

Kolla in nedre citatet!

I juni blev jag förälskad i The Lizzie Bennet Diares, en sorts modern webbserie av Stolthet & Fördom. Elizabeth Bennet har alltså en videoblogg, och genom hennes videoblogg förmedlas hela historien. SÅ HIMLA BRA. Inlägget HÄR (btw, ni som också tittar på den: DARCY!!!!)

Jag fick en blurb på baksidan av Gone: Lögner av Michael Grant. Har fortfarande lite svårt att förstå detta pga coolheten. 

Jag började gymnasiet, och det är kul. Kanske inte så bokrelaterat, men jag tyckte det förtjänade plats ändå.

Jag var på Bokmässan och träffade massor med andra underbara bokbloggare. Detta var typ årets händelse,   så 

fantastiskt kul! Inlägget HÄR

Mina mest populära inlägg 2012 har varit:

Böcker kan ha många ansikten (HÄR)

Det om tiden (HÄR)

Min recension på Bilbo: En hobbits äventyr (HÄR)

Det där jag klagar på att böcker måste vara så politiskt korrekta (HÄR)

65 böcker läste jag under 2012, och de bästa böckerna var:

Geektastic

Geektastic: Stories from the Nerd Herd
Redigerad av Holly Black, Cecil Castellucci (och de skrev en av novellerna!). Resten av författarna är står i bilden nedan.

Det här är en novellsamling som hyllar nördar, och handlar om nördiga saker. Vi får träffa Trekkies, Buffy-fans, Whovians, rollspelare och många fler i femton noveller av nördiga författare (övriga listade nedan).

Det absolut bästa i den här boken är när jag förstår olika referenser eller känner igen mig i kända nördiga diskussioner (Classic Who eller New Who haha?). När sista novellen, It's Just a Jump to the Left, visar sig handla enbart om The Rocky Horror Picture Show blev jag helt överlycklig. För det var bara kul att läsa den här boken när den handlade om något jag själv var insatt i. När det handlade om Star Trek och Marvel Series blev det rätt tråkigt att läsa för jag hade ingen aning om vad de pratade om. Vissa författare lyckades dock att göra sin novell kul även för de som ej var insatta i ämnet, som t.ex. The Quiet Knight av Garth Nix. Den handlade om rollspel med någon sorts quest i medeltidstema, och novellen var ändå en av mina favoriter.

Andra favoriter var One of us (mysig historia med kul referenser), I Never (gullig kärlekshistoria och den innehöll inte bara den vanligaste sortens nördar utan också litteraturnördar) och Quiz Bowl Antichrist (David Levithan är fortfarande kung av sarkasm).

Sen är jag inte så förtjust i novellsamlingar, de tar ju slut precis när man kommit in i dem. Jag avskyr att behöva börja på en ny precis när jag lärt känna karaktärerna och satt mig in i historien. Därför är jag inte lika förtjust i Geektastic som jag hade kunnat vara. De flesta novellerna var riktigt bra och det var bitvis otroligt underhållande! Kan meddela att jag satte en svag 3/5 som betyg på Goodreads (det var svårt att sammanfatta mina åsikter på annat sätt än betyg i den här recensionen).


Titel: Geektastic: Stories from the Nerd Herd
Författare: Många (se högre upp i inlägget)
Förlag: Little Brown
Utgivningsår: 2010
Sidor: 400
Språk: Engelska

REDRUM REDRUM

Röda rummet
Skriven av August Strindberg

Tio dagar innan Strindbergåret tog slut läste jag ut tog jag mig igenom min första bok av honom!

Röda rummet handlar alltså inte om särskilt mycket egentligen. Huvudpersonen heter Arvid Falk och han säger upp sitt arbete hos staten för att arbeta som litteratör (typ att skriva olika texter). Men han har svårt att få jobb, och han får uppleva fattigdomen. Han börjar hänga med några andra fattiga bohemer i Röda rummet, ett rum på Berns inrett i rött. De diskuterar socialism och arbetarklassens dåliga förhållanden. Sen får man följa Arvid Falk och även lite andra människor under dessa förändrande tider.

Jag är lite nyfiken på vad karaktären Arvid Falk var för Strindberg. Om han någonsin var mer än ett namn som Strindberg använde för att få boken att verka mer skönlitterär och därmed sprida sina åsikter mer diskret. För efter att ha läst den här boken känns det inte som att jag fått en läsupplevelse, utan bara som att jag suttit på en tråkig föreläsning där talaren bara står och pratar om hur bra hens åsikter är. Detta på grund av två väldigt betydande anledningar:

1. Var är karaktärerna?! I den här boken fanns det namn. Massor av namn till och med. Men jag vet ingenting alls om vem namnen tillhör. Jag kan inte ens nämna en enda egenskap hos huvudpersonen själv. Jag vet inte heller hur någon ser ut, för genom hela boken läste jag inte en enda karaktärsbeskrivning. Man måste ha karaktärsbeskrivningar för att läsaren ska kunna hålla reda på karaktärer. Karaktärerna i Röda rummet betyder därför ingenting alls för mig, och jag tvivlar att de ens gjorde det för Strindberg själv.

2. Handlingen?! Inte nog med att det inte finns några karaktärer, handlingen är nästan lika obefintlig. Boken var inte dramaturgiskt uppbyggd, för det fanns liksom inget att bygga upp. Visst hände det saker under historiens gång, men de hängde inte riktigt ihop med varandra och de skapade inte en historia.

Med detta kan jag dra slutsatsen att Strindberg troligtvis inte ville berätta en historia, utan han ville bara sprida sin propaganda. Att gömma det i en skönlitterär bok var bara ett effektivt sätt att sprida den.

Men nu kommer jag till det positiva, för ja det finns faktiskt sådant också! Det är Strindbergs språk jag talar om. Då och då är det bara så klockrent och perfekt. Han kan sina ord, och vet hur han ska placera dem för bästa effekt. Lite som John Green (Var är Alaska?, The Fault in our Stars), men inte riktig lika bra för John Green är liksom gud på det området. Men jag har ett exempel på en så grymt bra och träffande mening, tagen ur ett självmordsbrev från en av "karaktärerna": "Jag har aldrig bett att få komma hit, och därför har jag rättighet att gå när jag behagar". Strindberg är helt enkelt kung av väl uttryckt sarkasm (nej jag särskriver inte nu, väluttryckt är inte ett ord).

Jag kan förstå storheten i den här boken när den kom ut (jag höll till och med ett tal om detta på svenskan) i och med hur den gav hopp till arb, men den har verkligen inget värde idag.


Titel: Röda rummet
Författare: August Strindberg
Förlag: Jag läste en upplaga Wahlström & Widstrand
Utgivningsår: Denna upplaga 1998, original 1879
Sidor: 273, men då är det ur denna upplaga

Komsi komsi på bokträff!

Frida kom med det utmärkta förslaget att fixa en ungdomsbokträff här i Stockholm. Sen blev det liksom automatiskt att jag kom med i det här med att planera träffen, och jag lovar att det kommer bli riktigt awesome. Så släng iväg ett melj till boktraffar[at]gmail.com om du vill vara med (får du inget svar på ett par dagar så testa igen, vi svara på alla mejl). Vill ni ha mer info så hittar ni det nog i ett inlägg hos Frida som ska ha kommit upp precis samtidigt som mitt (thumbs upp för tidsinställda inlägg!).

Vi ses den 16 februari!

/Mig (Nea), Amelie, Anna, Pia (hennes vanliga blogg här) och Frida

I en klass för sig

I en klass för sig
Curtis Sittenfeld

Lee Fiora börjar på Aults internatskola vid fjorton års ålder tack vare ett stipendium. Nästan alla andra eleverna på skolan visar sig tillhöra en ganska så rik överklass, och Lee kan inte låta bli att känna sig lite utanför. Men hon försöker ändå passa in, och under hennes tre år på Ault märker hon hur hon förändras till någon hon inte är säker på att hon vill vara.

Herregud vilken bra bok. Det är lika bra att få det sagt - den här boken är helt fantastisk. Så otroligt fängslande, igenkännande och tankeväckande. Lee är en välskriven karaktär, hon känns så realistisk att det nästan var en lite skrämmande upplevelse att läsa ur hennes perspektiv. För jag känner igen mig så otroligt mycket i Lee. I vad hon tänker, vad hon gör, vad hon tror att andra gör och tänker. I egenskaper jag inte visste att jag själv hade förrän jag känner igen mig i dem hos henne. Hon är den där träffsäkra karaktären som jag misstänker att många författare kämpar med att lyckas skapa.

Jag älskar hur Lee ser sig själv som en outsider som ingen tycker om, när läsaren egentligen får många små indikationer på att det snarare är tvärtom. Eftersom jag, läsaren, är fast inne i hennes huvud så är det ju otroligt svårt att se hur människorna runt omkring henne ser på henne. Det visar ju så tydligt hur många människor har dåliga tankar om sig själv som inte alls stämmer. Jag kan inte komma på någon bok som lyckats illustrera detta så bra som Sittenfeld, för hon gör det på ett sätt som man kan ta till sig. Jag hade inte samma distans till boken som med många andra böcker, utan linjerna mellan bok och verklighet var mycket suddigare här.

Könsrollerna irriterade jag mig riktigt mycket på i boken, de var väldigt gammalmodiga. Lee verkar inte ens tänka på att kanske själv ta första steget istället för att vänta på att killen hon är kär i ska bli kär tillbaka och bjuda ut henne. Men jag funderar på om Sittenfeld kanske gjorde detta avsiktligt, för att hon ville att läsaren skulle irritera sig på det. Det var mycket könsnormer jag kunde känna igen mig i också. Till exempel hade de samling på skolan varje morgon, med en kvinnlig och en manlig ordförande som höll i det. Killen var alltid den roliga som vågade bjuda på sig själv och alla skrattade åt. Tjejen var precis lika rolig och vågade bjuda på sig själv, men blev bara omtyckt för att hon var snygg. Detta är så skrämmande likt samlingarna på min egen skola, där killarna i samlingsgruppen blir nästan idoliserade, på ett sätt som tjejerna aldrig blir. Vi borde läsa den här boken på min skola tror jag för de hade läskigt många andra likheter.

Den här boken är faktiskt perfekt att läsa och diskutera kring, för det finns så mycket olika aspekter att diskutera. Kanske särskilt när man är i min ålder, och precis har börjat på gymnasiet. Det gör igenkänningsfaktorn så mycket större skulle jag tro. Jag ska försöka pracka på boken på någon i samma ålder som mig så vi kan diskutera den. För det är en bok som tåls att diskutera.

Tidigare har jag läst Presidentens hustru av Curtis Sittenfeld, och den tyckte jag var riktigt, riktigt bra. Men den här boken älskar jag verkligen. Det är en ny favoritbok, och därmed en ny favoritförfattare. Jag läser även på Bokhora att hon släpper nytt i sommar så jag har något att se fram emot, förutom The Man of My Dreams som jag definitivt ska läsa. Så läs I en klass för sig du också, den är så värd det!

Nu till random roliga grejer:
- Lönnmördarleken de kör i boken har vi även i min skola, fett coolt liksom.
- SPOILER: Lee börjar på University of Michigan i Ann Arbor. Alltså samma universitet som Team Starkid gick på!


Titel: I en klass för sig
Originaltitel: Prep
Författare: Curtis Sittenfeld
Översättare: Gudrun Samuelsson
Förlag: Månpocket
Utgivningsår: denna upplaga 2006, original 2005
Sidor: 442

Modeblogg nästa

Dagens outfit: t-shirt från The Strand

Kvartalsrapport 4

Jag älskar att skriva "kvartalsrapport" i rubriken. Det låter som en tråkig rapport om typ ett företags ekonomiska utgifter senaste kvartalet eller något i den stilen. Sen handlar det liksom om böcker. Glad överraskning!

Oktober:
Betaläst uppföljaren till Röd Skymning av Fredrik Lindblom
Romeo & Juliet - William Shakespeare
The Melancholy Death of Oyster Boy & Other Stories - Tim Burton
Saknar: Okänd identitet - Meg Cabot (en av oändligt många omläsningar)
En liten hattaffär på hörnet - Marita Conlon-McKenna
A Game of Thrones - George R.R. Martin
Femtio nyanser av honom - E.L James (diskussionsvideo 1,2,3,4 och 5)

November:
Rubinröd - Kerstin Gier
Torka aldrig tårar utan handskar - Jonas Gardell
En liten fågel i juletid - Fannie Flagg (oj jag har glömt skriva recension här, men det var en mysig bok)
Divergent - Veronica Roth

December:
Harry Potter and the Prisoner of Azkaban - JK Rowling (omläsning)
Dash och Lilys utmaningsbok - Rachel Cohn, David Levithan (omläsning)
Röda Rummet - August Strindberg
Berättelsen om Pi - Yann Martel
Barn av sin stad - Per Anders Fogelström
Geektastic: Stories from the Nerd Herd - Holly Black, Cecil Castellucci m.fl.

Recensioner på de fyra sista i december kommer att komma.

17 lästa böcker. 3 omläsningar, och en ganska bra blandning mellan lättare och svårare böcker (sett ur mitt perspektiv då). 5 böcker på engelska, vilket är lite lagom. 5 klassiker (jag räknar in Game of Thrones och Berättelsen om Pi här) vilket känns lite awesome. Många böcker som har hamnat i kategorien väldigt bra", men inte så mycket wow-upplevelser. Jag diggar mitt läskvartal.

Favoriter (inte omläsningar):

Gud jul, vi ses om ett tag

God jul alla finisar! Hoppas ni får en julmustig jul full med julläsning och annat sånt där som är trevligt och bra. Själv åker jag till Florida imorgon och stannar där hela lovet (Harry Potter-världgrejen!!). Alltså blir det mycket läsning men lite bloggande. På twitter kan det hända att jag uppdaterar lite i mån av wi-fi, och där heter jag @bokneas.

Och ja jag måste erkänna att jag känner mig lite cool som tar kort på böckerna jag tar med mig när de ligger på spisen med ett glasögonfodral som håller dem uppe. Proffsfotograf nästa.

Klassiker är bättre när man läst dem

Den hemliga historien, The Catcher in the Rye, Stolthet och Fördom och Oryx & Crake. Det är några exempel på böcker som jag ofta tänker tillbaka till som väldigt bra läsupplevelser. Men går jag tillbaka och läser recensionerna jag skrev precis efter att jag läst dem så verkar jag liksom inte ha gillat dem riktigt lika mycket som jag gör nu långt efteråt.

Gillar jag dem mer långt efteråt eftersom:

Jag har hunnit tänka och reflektera mer kring dem?

Det ger liksom status att gilla klassiker så jag har intalat mig själv att jag älskar dem?

Jag ser så många andra människor hylla dem att jag själv uppfylls av deras kärlek till dem?

Jag intalar mig själv att jag älskar dem eftersom jag så himla gärna vill älska dem?

Som jag har funderat på det här störiga skeendet, och jag kommer liksom inte fram till något tillfredsställande svar. Jag menar, jag älskar ju de där böckerna! Varför gjorde jag inte det när jag läste dem?!

Mvh frustrerad_tjej_96

Förresten, jag vet att jag bloggar rätt så lite. Det är för att jag läser så lite (försöker ta mig igenom Röda Rummet (hmm, undrar om jag kommer gilla den mer ett par månader efter jag läst ut den ... (woho parantes-inception, lika spännande varje gång))).

Torka aldrig tårar utan handskar - Kärleken

Torka aldrig tårar utan handskar - Kärleken
Skriven av Jonas Gardell

I intervjuer har Gardell sagt att han med den här boken ville ta upp ett ämne som det aldrig tidigare riktigt pratats om i Svergie - bögarnas situation när aids kom till Sverige under 80-talet. Därför skrev han den här boken om två killar - Benjamin och Rasmus. Rasmus är uppväxt i en småstad i Värmland och har alltid känt sig lite utanför. Efter gymnasiet bestämmer han sig för att flytta till sin moster i Stockholm. Där upptäcker han en helt ny värld där han faktiskt känner sig hemma. Benjamin växte upp i en familj som är trogna medlemmar i Jehovas vittne, och han är själv en stolt medlem. Men sen träffar han Rasmus, och då blir allting annorlunda.

Redan vid första sidan har man ju en aning om att det här inte kommer bli en så lycklig historia, i och med att den handlar om aids. Och trots att det här bara är den första boken i en serie om tre (del två utkommer i januari) så är det ganska så sorgligt redan nu. Jag läser och vet liksom att jag inte får fästa mig för mycket vid alla underbara karaktärer, för jag vet hur ledsen jag kommer bli sen. Men det är omöjligt, för alla karaktärer är så fina och verkliga och de känns verkligen så levande. Typ Paul. PAUL. Jag älskar honom.

Boken kändes verkligen ärlig, och det märks att Gardell har en historia att berätta. Ibland kommer det små stycken med relevant fakta om hur aids växte fram och hur det påverkade samhället, vilket hade kunnat bli lite krystat men jag tycker det passade i sammanhanget.

Ibland kunde det bli lite långtråkigt, särskilt i partierna då man fick följa Sara och Harald. Jag ville ha så mycket Rasmus och Benjamin som möjligt, så de partierna kändes bara tråkiga. Jag kan dock förstå att de var med för att läsaren ska känna ännu mer för karaktärerna. Men det känns som att det hade kunnat vara lite mindre av Sara och Harald ändå tycker jag.

Sen har jag även sett tv-serien som är baserad på boken, och även de två böckerna som ännu inte kommit ut, och jag måste säga att jag nog tycker den är strået vassare än boken. Det kan vara så att jag tycker det eftersom jag har sett hela serien, men bara läst första boken. Ska bli spännande att läsa andra boken. Tredje vet jag inte om jag kommer klara av att läsa med tanke på alla tårar som kommer skymma sikten.

Jag tycker i alla fall att det här är en väldigt bra bok, även om den inte helt nådde upp till mina skyhöga förväntningar. Det var de där sega partierna tror jag. Verkligen värd att läsa är den, och se serien sen också. Men efter att du läst boken alltså, you know the rule.

Men seriöst läs den alltså, jag är rätt säker på att den kommer bli en modern klassiker.


Titel: Torka aldrig tårar utan handskar - Kärleken
Författare: Jonas Gardell
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: 2012
Sidor: 291

A Game of Thrones

A Game of Thrones
Skriven av George R.R Martin

Det känns lite hopplöst att försöka skriva om vad den här boken handlar om, så jag tar det väldigt kort.

Den utspelar sig alltså huvudsakligen på kontinenten Westeros, och hela kontinenten har en kung som sitter på järntronen. En tron som många vill sitta på. Själva boken börjar när den nuvarande kungens närmsta rådgivare har dött, och kungen ber sin gamle vän Ned Stark att ta den gamle rådgivarens plats. Det finns inte så mycket mer att säga än att detta är startskottet för ett stort politiskt maktspel om den åtråvärda järntronen.

Jag är ganska så stolt över att ha läst den här 800 sidor långa tegelstenen. Okej inte ganska stolt typ väldigt grymt mycket stolt. Men det tog ett tag - ungefär en och en halv månad - att ta mig igenom den. För det är rätt tungt att läsa alltså, med både liten text, ganska avancerad engelska och typ tusenfyrtiosju namn att lära sig. Det gällde att ha fokus när jag läste den, inte slöläsning á la Meg Cabot.

Jag gillar verkligen hur episkt allting är i den här boken. Så storslaget och definitivt, där varje liten handling får massor av följer och alla relationer är styrda av politik. Det är så himla coolt! Allting är så komplext och genomtänkt, med karaktärer som är båda djupa och realistiska. Sen måste jag så klart räkna upp mina favoritkaraktärer också: Arya, Ned, Khal Drogo, Cersei och Tyrion. Awesome människor alltså.

Vad jag inte gillar är allt snack om politik och krigsföring. Politiken kunde vara kul, men oftast nämnde de då massor av namn jag inte visste vilka de var vilket gjorde att jag inte hängde med i snacket. Krigsföringen var bara ett sömnpiller, även om jag förstod allt. Både prat om krigsföring och beskrivningar av själva slaget är ju bara så tråkigt. Jag tycker mer om något i stil med "sen bestämde de sig för att kriga, sen krigade de och ena sidan vann". Sen går storyn vidare till karaktärerna och den intressanta handlingen igen.

Den intressanta handlingen har lite att göra med att boken berättas ur olika karaktärers perspektiv, och vissa var roligare än andra. Jag älskade Aryas perspektiv, och Sansas och Neds också. Daenerys var också väldigt intressant även om jag inte gillade hennes karaktär riktigt. Jag gillade dessa mer eftersom jag gillar karaktärsutveckling mer än handling, och hos dessa handlade det väldigt mycket om relationer och tankar. Hos t.ex. Catheryn och Bran var det mer konkret handling, vilket blev lite långtråkigt.

Jag är inte helt förtjust i slutet. För mig kändes klimaxen ungefär två tredjedelar in i boken (ni som har läst den vet nog vad jag menar annars kan ni markara det inom parantes här (det som hände med Ned). I jämförelse med resten av boken tycker jag att slutet hade behövt vara mer storslaget och episkt. Nu kommer jag knappt ihåg det. Synd liksom, för det hade varit coolt med ett riktigt spännande slut.

Kort och gott kan jag säga att jag gillade boken, men den var lite för lång och svår för att uppskattas ordentligt. Men resten av serien ska definitivt läsas!


Titel: A Game of Thrones
Författare: George R.R. Martin
Förlag: Harper Collins
Utgivningsår: 1996
Sidor: 801
Språk: English

Fifty Shades of Nea & Frida del 5

hehe

Divergent

Divergent (den svenska versionen här alltså, virrigt när översättningen heter samma)
Skriven av Veronica Roth

Huvudpersonen Beatrice (senare känd som Tris) bor i en dystopisk Chicago, där samhällets har delats upp i fem falanger. Beatrice (okej från och med nu kommer jag kalla henne Tris för Beatrice är förvirrande) tillhör De osjälviska, och de andra fyra är De tappra, De ärliga, De fridfulla och De lärda. När ungdomarna i staden är 16 år är det dags för dem att testa sig för vilken falang de hör hemma i och sedan välja vilken falang de vill tillhöra.

Tris resultat visar sig bli lite speciellt, hon är en divergent vilket hon får veta är farligt. Men hon lämnar sin familj hos De osjälviska för att börja ett nytt liv hos De tappra. Men där får hon veta att efter den traditionella initieringsriten kommer endast tio av alla de som valt De tappra faktiskt få bli en del av dem. Resten blir falanglösa. Tris är fast besluten att bli en av dessa tio, men det här med hennes divergens visar sig sätta henne i en farlig position.


Med tanke på att den här boken blev framröstad på Goodreads till årets bok 2012, så tycker jag att jag hade en bra anledning till att ha höga förväntningar. Samtidigt var jag tveksam till den eftersom jag har fått lite fördomar mot populär amerikansk YA (att de alla är ungefär likadana). Men det bevisar bara hur dumt det är med fördomar, för den här boken ägde verkligen (men måste dock säga att den inte var särskilt originell så min fördom är inte helt ute och cyklar).

För det första älskar jag själva dystopiska samhällsstrukturen. Det är ett samhälle som jag faktiskt kan se det positiva i, och varför de gjorde samhället på det sättet. Det är lite demokratiskt, vilket är ovanligt i en dystopi. Falangerna representerar olika sätt att tänka och förhålla sig till livet, och i boken är det väldigt intressant hur alla falanger kan ses på både ett positivt och negativt sätt. Den tar upp psykologi på ett väldigt nyanserande sätt, och det är mycket roligare än det lärarna alltid pratar om.

Sedan vill jag prata om Four. Den typiska bokkillen som det bara är för uppenbart att man som läsare ska älska. Därför är jag otroligt irriterad på mig själv för att jag faktiskt går på det och älskar Four. Det känns alldeles för simpelt, men herregud vad han är cool och mystisk. Sedan gillar jag faktiskt Tris också, även om hon påminner mig lite för mycket om Katniss (Hungerspelen). Det som jag verkligen gillar hos Tris är hur hon faktiskt inte är särskilt sympatisk. Hon är till och med rätt cynisk ibland, och det gör att berättelsen blir något mer än den vanliga speciell-tjej-möter-mystisk-kille-och-de-bekämpar-något-tillsammans-för-de-är-båda-så-perfekta-boken.

Den här boken är dessutom väldigt spännande. Efter att ha varit i en liten lässvacka var det en trevlig omväxling att gå till skolan med näsan i boken och försöka undvika alla bilar på övergångsställena. Så är den värd all uppmärksamhet? Japp, det är den. Det är en bok som har det mesta som en bra bok behöver ha, inklusive ett nedlagt tivoli (har jag sagt att jag älskar såna?).


Titel: Divergent
Originaltitel: Divergent
Författare: Veronica Roth
Översättare: Katarina Falk
Förlag: Modernista
Utgivningsår: 2012
Sidor: 362
Språk: Svenska

En nya era

Mohaha rubriken lurar säkert alla att tro att det här inlägget ska bli jättespännande och intressant. Men nä, jag tänkte bara säga att jag kommer börja svara på era trevliga kommentarer här på min egen blogg i en sån där svarskommentar. Detta av två fina anledningar:

-Då kommer jag troligtvis komma ihåg att svara på kommentarerna. Det har varit lite dåligt på den punkten. 

-Då kan ni läsare se vad jag svarat till tidigare kommentarer vilket kan vara bra i typ diskussioner. 

Hittills går det riktigt bra! Jag svarar på kommentarer som bara den och det är jättekul!

Fifty Shades of Nea & Frida part 4

Här är den!

Varför måste böcker alltid vara politiskt korrekta?

I DN läser jag om hur Jonas Gardells succé Torka aldrig tårar utan handskar också borde skildrat lesbiskas situation under samma tid. Jag läser recension på recension om Fifty Shades of Grey och hur dess könsroller är urusla, Twilight likaså. Jag har till och med hört kritik från många människor om hur dåligt det är att det inte finns några homosexuella med i Harry Potter (hallå Dumbledore duh). 

Alltså åh vad jag älskar Torka aldrig tårar (passar därför på att  ha bilden på så många ställen som möjligt)

Jag kan förstå varför man vill att böcker som blir så populära även ska vara politiskt korrekta och fina förebilder. Jag förstår att kulturen påverkar samhället väldigt mycket, och att vi omedvetet snappar upp det vi läser. Jag förstår verkligen varför vuxna blir oroade över hur barn slukar Twilight och blir förälskade i överbeskyddande och perfekta Edward. Men jag tycker att det blir så överdrivet och tröttsamt. 

En bok behöver inte vara en perfekt utopi, och den behöver inte gestalta det samhälle vi strävar efter. En bok behöver inte ens gestalta samhället som det ser ut idag. Det finurliga med böcker är just det att de kommer ur författarens fantasi, och det är författaren som bestämmer hur boken är. Sedan är det så klart läsarens rätt att få kritisera boken, och läsaren får så klart tycka illa om det hen stör sig på. Men att tycka att lesbiska också måste vara med i en bok bara för att bögar är med (se länken om Torka aldrig tårar)? Det känns både som en generalisering av sexuella läggningar och att det finurliga med böcker glöms bort.

Bokläsande människor är oftast rätt så smarta har jag lagt märket till, liksom de flesta icke-läsande människor också. Vi måste väl ändå själva kunna inse att homosexualitet existerar trots att det inte tas upp i Harry Potter, tillsammans med oändligt många andra ämnen. Vi inser nog att den masochism vi möter i Fifty Shades of Grey inte är hur alla människors sexliv måste se ut. Vi inser nog till och med att lesbiska faktiskt också existerade i Sverige under 80-talet, även om vi har läst Torka aldrig tårar utan handskar. 

Jag känner att människor ofta aktivt letar efter saker som kan anses stötande mot någon (jag gör ofta det i alla fall). Det är lättare att klaga på och vilja förbättra saker inom litteraturen, än i det verkliga samhället. Men jag tycker att det är vårt samhället som faktiskt behöver förbättras. Böcker borde istället finnas för att underhålla, upplysa, kritisera och kanske även irritera. Det är det som gör läsningen spännande.

John Green hamnade just högst upp på min lista

... över awesome människor som är awesome.

Förutom Vlogbrothers, en videoblogg som John Green har med sin bror Hank Green så har de även en kanal som heter Crash Course. John har precis avslutat sin Crash Course: World History (bästa pluggtipset!), och då och då kör Hank en med mer naturvetenskapsrelaterade ämnen (säkert bra att plugga till om man förstår något). Men nu har John startat en ny Crash Course. Crash Course: English Literature heter den. Litteratur! Den mest underbara författare, videobloggare och historieprovsbetygräddare som finns har startat en litteraturkurs! IIIIHHHHHH!

Värsta bästa att han har med Gallifreyan! #DoctorWho

I den första videon pratar han jättefint och klokt om varför vi läser och varför det är viktigt att analysera det vi läser. Sen kommer han att prata om Romeo & Juliet, Catcher in the Rye, The Great Gatsby och dikter av Emily Dickinson.

Eftersom jag läst de två förstnämnda så tror jag att jag ska ta och läsa The Great Gatsby också eftersom den ändå verkar helt underbar. Kanske lite Emily Dickinson också, trots att dikter inte är min grej. Men jag är ju så taggad!

Seriöst värsta måstet för alla boknördisar!

Femtio nyanser av honom, del 3

En liten hattaffär på hörnet

En liten hattaffär på hörnet
Skriven av Marita Conlon-McKenna

När Ellie Matthews mamma dör i cancer Ellie inte vad hon ska göra med hennes mammas älskade hattaffär. Ett produktionsbolag erbjuder sig att köpa butikslokalen för en trevlig summa, så att de kan förnya kvarteret med ett modernt shoppingcenter och fräscha butiker. Men Ellie mår inte helt bra vid tanken på att ge upp hennes mammas livsverk, och bestämmer sig helt enkelt för att själv ta över i butiken. Den blir lite av en succé med många nöjda kunder. Samtidigt verkar Ellie också ha hittat kärleken, och allt är alldeles sockersött och gulligt.

Låt oss börja med karaktärerna för jag känner för det. Att följa Ellie och hennes härliga kunder är väldigt trevligt och lite lagom bekymmerslöst. Att följa hennes kunder var dock snäppet mysigare och härligare, då de var så olika och coola. Den bad-ass borgmästarinnan och den söta lilla killen var mina favoriter. Att följa Ellie var ju såklart också trevligt, men jag tycker att hon saknade lite personlighet för att vara en tillräckligt intressant huvudkaraktär.

Kärlekshistorien tycker jag känns lite klyschig. Lite á la Stolthet och Fördom, och jag får känslan av att ha läst den många gånger förut. Jag tror att det är det problemet som jag har med hela boken faktiskt. Den känns lite för klyschig och förutsägbar. Ta till exempel det som hennes lilla "kärleksobjekt" säger till henne efter deras dejt: "du är inte som andra tjejer". Det måste nog vara en av den fiktiva världen mest överanvända raggningsreplik. Alltså nej hon är inte som andra tjejer, ingen är det. Bara att jämföra DNA liksom. Kom med något nytt snälla författare världen över.

Själva grejen med hattaffären var bara för mysig! Den påminde mig väldigt mycket om Vickys vintagebutik, som jag läste för typ två år sedan. Den tycker jag dock var snäppet bättre än den här, då den hade en mer gripande handling. Den här boken tycker jag känns en aning för platt, det behövs något mer för att hålla intresset uppe. Men det här var ändå en trevlig liten bok, med mysig underhållning. Dock finns det bättre böcker för sådana situationer.

Sen undrar jag också; vem i hela friden köper hattar? Man ser ju aldrig folk med hattar längre (fett synd, jag diggar hattar).


Titel: En liten hattaffär på hörnet
Originaltitel: The Hat shop on the corner
Författare: Marita Conlon-McKenna
Översättare: Cecilia Falk
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: 2006
Sidor: 329

Lite spoilerfritt snack om omtalade Femtio nyanser av honom

Kommer ni ihåg att jag och Frida skulle läsa Fifty Shades of Grey och sedan diskutera den i en video (eller okej ca 4 videos blev det)? Här är den första, som är helt fri från spoilers.

Ledsen att jag ser så trött ut. Var lite trött.

Prelude - nystartad awesomeness

Andréa fick den briljanta idén att skapa ett litet onlinemagasin, och nu är idén liksom inte bara en idé utan verklighet! Två gånger per vardag publiceras artiklar av alla de underbara slag. Läs, njut och följ!

prelude.blogg.se

Rubinröd: Tidlös kärlek

Rubinröd: Tidlös kärlek
Skriven av Kerstin Gier
Första delen i en trilogi

Tidsresargenen har alltid funnits i Gwendylons släkt. Mellan de sextonde och sjuttonde levnadsåren ska det första tidshoppet inträffa för den som fått genen. Gwendylons kusin Charlotte har sedan födseln varit förutbestämd att vara bärare av tidsresargenen, och nu väntar alla i släkten ivrigt på att hennes första tidshopp ska inträffa. Därför är det inte alls konstigt att Gwendylon blir lite överraskad när hon själv helt plötsligt verkar ha hamnat i 1800-talets London.

Som jag skrivit tidigare så är jag en sucker för tidsresor, så när jag hörde om den här boken var det liksom givet att jag skulle läsa den. När jag började på den blev jag dessutom sjukt glad över det faktisk att den var skriven i lite chick-littaktig stil (eller chic-lit, chick-lit, chiclit bla bla bla, snacka om omdebatterad stavning på det ordet). Det är liksom perfekt eftersom jag gillar både chick-litt och tidsresor. Så ni märker att jag var gott inställd redan från början.

Sedan blev det liksom bara bättre, för huvudpersonen Gwendylon var sådär härligt Mia-från-En-Prinsessas-Dagbok-aktig. Omöjlig att inte gilla och känna igen sig i, men med lagom sarkasm och rolig humor. Dessutom hade hon en bästa kompis som hjälpte henne och allt det där utan att bli svartsjuk! Fatta hur skönt och ovanligt det är! Gwendylon var lika gamma som mig också och det är alltid kul att läsa om någon som är lika gammal ung som en själv.

Allt det här med den uråldriga hemliga ordern kändes lite töntigt, jag har läst det förut. Som tur är var Gwendylon härligt ifrågasättande och humoristisk kring allt detta att det inte blev den har-läst-detta-tusen-gånger-förut-ge-mig-något-nytt som det hade kunnat bli.

Till tidsresorna då, som jag delvis gillade men gärna hade haft mer av. Dessutom hade jag gärna velat att de skulle vara lite mer komplicerade. Att det skulle bli riktigt virrigt så man behöver sitta och tänka i huvudet "har detta hänt ännu?", "är det här en paradox?" eller "hon reser alltså tillbaka i tiden och påverkar den personen som sedan i nutiden kommer ihåg att hon har blivit påverkad av henne när hon var liten men för hon som reste tillbaka och påverkade har detta inte hänt ännu så hon som blev påverkad har sett hur hon som påverkade har blivit i framtiden utan att hon som påverkade vet om det". Jag hade hoppats på mer sådant, men förstår samtidigt att det här är en lättsam ungdomsbok och inte nördig sci-fi där sånt kanske är mer välkomnat av läsaren.

Vad jag däremot är fundersam på är varför förlaget marknadsför boken som en kärlekshistoria. Visst märker jag någonstans i mitten av boken att Gwendylon och Gideon nog kommer att bli något mer (okej det kanske var en spoiler med det står faktiskt på baksidan), men det är knappast en stor del av handlingen. Jag misstänker att det kommer bli mer i tvåan och trean, men just den här boken är inte direkt en kärlekshistoria.

Det märks att det här bara är första boken i en serie, för inget stort hinner liksom hända. Men det spelar ingen stor roll för det är en väldigt underhållande introduktion istället. Jag ser verkligen fram emot nästa del!

PS. Jag älskar hur huvudpersonen sådär i förbifarten börjar snacka om spöken hon är kompis med. Så himla kul!


Titel: Rubinröd: Tidlös kärlek
Originaltitel: Rubinrot
Författare: Kerstin Gier
Översättare: Christine Bredenkamp
Förlag: Bonnier Carlsen
Utgivningsår: 2009
Sidor: 365

Tack Bonnier Carlsen för rec.ex!

Fifty Shades of Nea & Frida

Jag och Frida ville diskutera en bok. Nu har vi valt vilken.

Radhusdisco

Äntligen kom jag för mig att skriva rent den här recensionen på datorn! Skrev den i min anteckningsbok när jag var i Spanien i somras.

Radhusdisco
Skriven av Morgan Larsson

I slutet av 70-talet börjar Morris lågstadiet. Han samlar filmisar, leker med kompisar och tänker väldigt mycket (ibland nästan för mycket, i alla fall enligt hans kompis Linus). Efter lågstadiet flyttar Morris familj till ett radhus, och Morris mellanstadietid blir på en helt ny skola. Men han får snabbt nya kompisar, och även en flickvän (även om han inte är helt säker på vad det innebär). Sedan börjar han högstadiet, där han och hans vänner åker moppe, går på disco och pratar om allt mellan himmel och jord.

Jag fick den här boken i födelsedagspresent förra året, men var väldigt tveksam på om jag skulle tycka den var bra. jag levde ju inte ens när den utspelade sig. Men ett år efter det att jag fått den plockade jag ändå upp den och började läsa. Som vanligt kan jag säga att "jag är glad att jag gjorde det".

Radhusdisco är nämligen något så ovanligt som en svensk uppväxtskildring utan varken depression, droger, sexuella trakasserier eller mobbning (okej lite mobbning, men inte som ett helt motiv i boken). Har någon någonsin läst något som detta? Jag har i alla fall inte gjort det, och är så himla glad att den inte var en bok i stil med En komikers uppväxt eller Populärmusik från Vittula. Den här boken var inte det minsta deprimerande, utan en bok om en ganska så glad kille och hans ganska så bra uppväxt. Visst fanns det sorgliga ämnen i den, men de tog aldrig över. De bara fanns där, precis som det ofta är här i livet.

Morris är en person som är lätt att gilla men hans många fina tankar som läsaren får ta del av. Jag försökte ofta föreställa mig vilken sorts kille hans klasskompisar uppfattade honom som, och hur jag skulle se honom utifrån. Det var väldigt svårt, för när man är inne i någons huvud och för höra dennes tankar kan denne person ofta vara en helt annan än vad hen ser ut utifrån. Att få läsa en helt normal uppväxtskildring ur en tonårskilles perspektiv tycker en tonårstjej som jag var väldigt kul i alla fall.

Att boken utspelar sig under 80-talet är svårt att missa under läsningens gång. Morgan Larsson droppar lite låtnamn (underbara Tarzan's Boy!), beskriver hur Morris drar på sig sina tubsockor och sin pastellfärgade t-shirt med axelvaddar, och han väver även in händelser som Palmemordet i historien. Själv älskar jag 80-talet, det verkar vara himla härligt (men mamma säger att det inte är lika kul när man faktiskt upplevt det, haha).

Det är en lättläst, härlig och riktigt bra bok. Att jag fortfarande kommer ihåg den nu några månader efter att jag läst ut den är ju också ett bra tecken.


Titel: Radhusdisco
Författare: Morgan Larsson
Förlag: Pocketförlaget
Utgivningsår: 2010
Sidor: 434

The Melancholy Death of Oyster Boy & Other Stories

The Melancholy Death of Oyster Boy & Other Stories
Skriven och illustrerad av Tim Burton (ja, filmskaparen)

Det här är en liten samling av historier. Inte direkt noveller, utan snarare små berättande dikter med bara några få rader på varje sida. Bilderna spelar dock en lika stor roll i historierna som texten, och berättelserna kan vara allt från 1 sida till typ 10.  Alla behandlar de på något sätt temat om utanförskap och att vara annorlunda. På ett ganska tragikomiskt sätt kan jag tillägga.

Tim Burton är verkligen någon alldeles extra. Jag är sedan tidigare ett fan av hans filmer, och ännu mer hans underbara teckningar! Titta bara på den här bilden liksom.

När jag hittade den här söta lilla boken inne på bibblan blev jag därför lite lagom lyrisk, och läste hela på pendeln hem. Historierna i boken är verkligen sorgsna, och de har den där speciella stämningen som brukar finnas i alla Burtons olika verk. Jag älskar alla historier, och det är en perfekt blandning av korta och lite längre. 

Alla historier är skrivna på rim, men inte sådant där jobbigt rim som man kan läsa i gamla medeltidssagor. Här märks det inte av så tydligt, men ger ändå berättelserna en väldigt speciell och egendomlig stämning. Det känns som att Burton verkligen förstår sig på orden han använder, och att varje ordval är väl genomtänkt och valt med omsorg.

Det är inte en särskilt spännande eller fängslande bok, och jag tycker att den är lite för kort för att kunna få ett ordentligt intryck av den. Men jag tycker ändå att den är otroligt fin, och jag bara måste köpa den och ha den i min bokhylla. Det är en bok att plocka fram då och då och bara njuta lite av. Både på grund av de fina bilderna och de tragikomiska och vackra historierna.

Här är några exempel på bilder från boken:

Titel: The Melancholy Death of Oyster Boy & Other Stories
Författare: Tim Burton
Illustratör: Tim Burton
Förlag: HarperEnternainment
Utgivningsår: 1997
Sidor: 113
Språk: English

Sågningar och sinneskval

Nu när jag har börjat gymnasiet har vi fått någon ny kursplan, och i den ingår inte att skriva skönlitteratur. Jag blev så otroligt glad när jag hörde det, för jag tycker det är fel att lärare ska sätta betyg på just den genren. Skönlitteratur har inga tydliga regler, och behöver inte falla alla människor i smaken. Dessutom kan ett dåligt betyg på en skönlitterär text göra att en elev helt tappar lusten att skriva över huvud taget. Därför är jag väldigt glad att skönlitteratur inte längre ingår i kursplanen. Men det för ämnet till det jag vill prata om - att skriva recensioner på skönlitterära verk. Det jag och så otroligt många andra bokbloggare gör dagligen.

Att skriva positiva recensioner är inget jag vill ta upp här, för jag ser inte hur det skulle kunna vara dåligt över huvud taget. Nej, det är negativa recensioner jag pratar om. När man helt enkelt har läst en bok som inte föll en i smaken, som kanske var rent av usel, och skriver om det på bloggen. Jag är en person som tycker att rätten att få uttrycka sina åsikter är jätteviktig, även om åsikterna är negativa. Men jag kan inte låta bli att känna att regeln "om man inte har något snällt att säga kan man lika gärna vara tyst" har något rätt vettigt i sig.

Att vara författare och ha lagt ner all sin tid och själ i att skriva på sitt bokmanus, för att sedan se att någon man inte ens känner har skrivit på nätet att hen tycker att ens bok är dålig.  Det kan ju vara något som faktiskt får någon att helt tappa lusten med att skriva, precis som med dåligt betyg på elevers skönlitterära texter. Visst vet jag att det är något man är beredd på när man väljer att publicera sin bok, men är det rätt att behöva vara beredd på att höra random människor ha negativa åsikter om det man skrivit?

Bloggosfären är ju nästan alltid väldigt konstruktiv i sina recensioner, och lägger endast fram kritik som är både genomtänkt och välgrundad. Jag tycker personligen att det är väldigt kul att läsa sågningar av böcker, och de sågningar jag läser har alltid bra anledningar till sågningen. Men det kan verkligen inte vara kul för hen som skrivit den där boken. Jag har funderat på det här ämnet väldigt länge, och har en idé om att sluta skriva sågningar på böcker skrivna av svenska författare (som tur är har jag nästan alltid turen att läsa bra böcker). Men jag är så otroligt kluven till ämnet så det är inte sant. 

Nu är jag därför väldigt angelägen om att höra era åsikter! Gärna om du är författare som har hittat hit, eller en bokbloggare som säkerligen också har tänkt på detta ämne. Vem du än är vill jag verkligen höra din syn på det hela!

Romeo & Juliet

Romeo & Juliet
Skriven av William Shakespeare (surprise!)

Vet du inte vad den här boken (eller dramat kanske jag borde säga) så läs noga nu för det är ganska så mycket allmänbildning. Romeo and Juliet handlar om Romeo och Juliet, två unga människor vars respektive släkter är typ dödsfiender. De blir kära och får därför rätt stora problem eftersom de måste hata varandra egentligen.

Okej nu har jag skjutit upp det här med vad jag tyckte om boken alldeles för länge. Det är liksom så svårt att uttala sig om den här boken, i och med dess storhet och allt sånt. Tror helt enkelt att jag bara punktar upp alla saker jag har åsikter om här under:

• Språket var fett underbart, men oj så fint. Jag önskar att alla människor alltid pratade på det här viset, världen skulle vara så fin då. Men som sagt var det väldigt svårt, och hade jag inte sett filmatiseringen (den här underbara med Leonardo DiCaprio och Claire Danes) så hade jag knappt förstått något alls. Det trevliga med att läsa boken efter att ha sett filmatiseringen var att jag hade DiCaprios fina röst i öronen varje gång jag läste en replik av Romeo. Väldigt trevligt.

• Det känns riktigt awesome att ha läst den. Nu känner jag att jag är en människa att räkna med. Det är som att jag har blivit myndig eller något. Typ som det i alla fall. Eller kanske inte, men jag känner mig mer awesome än innan.

• Alltså hela den här boken utspelar sig under ungefär en vecka tror jag. Hur i hela friden hinner Romeo och Juliet bli så upp i öronen kära i varandra att den ena inte kan leva utan den andre? De hinner ju knappt umgås över huvud taget. De vet ju knappt någonting om varandra, och äter aldrig ens en måltid tillsammans. Lite desperata tycker jag.
  
• Det var himla kul att läsa ett så kallat "drama". En bok som bara består av repliket. Inga långa beskrivningar här inte. Bäst var det när en karaktär höll ett jättelångt och vackert "innan döden"-tal och sedan efter allt han sagt stod det bara [dies]. Förstörde det dramatiska lite måste jag medge.

• Alla vackra citat! Kärlek till dem.

I en av Juliets repliker:

"Give me Romeo; and, when he shall die,

Take him and cut him out in little stars,

And he will make the face of heaven so fine

That all the world will be in love with night

And pay no worship to the garish sun."

• Är du inte fenomenal på engelska rekommenderar jag dig att göra som jag och se filmatiseringen innan, eller läsa den på svenska. Jag tror att jag ska ta och läsa den på svenska någon gång också faktiskt, för att kunna förstå allt. För nu blev läsningen ibland lite seg i och med all icke-förståelse. Annars är jag väldigt nöjd, hade varken förväntat mig mer eller mindre. Nu kan jag äntligen säga att jag "har läst Shakespeare" också!

Titel: Romeo and Juliet

Författare: William Shakespeare

Förlag: Harper Teen

Utgivningsår: 1595

Sidor: 285 

Språk: English

Jag gissar aldrig rätt, men det är trevligt ändå

Grattis till Mo Yan som har tilldelats årets nobelpris i litteratur (de andra prisen har jag aldrig någon koll på ändå)!

Som vanligt har jag inte läst nobelpristagaren, men jag känner mig faktiskt ganska så sugen på det i år. Motiveringen är "who with hallucinatory realism merges folk tales, history and the contemporary". På svenska (varför så krångliga ord?!): ”som med hallucinatorisk realism förenar saga, historia och samtid”. Jag tycker det låter som en väldigt fin blandning.

Sedan tycker jag precis som alla andra att det är lite konstigt hur bara 12 kvinnor har mottagit priset sedan det instiftades år 1901. Det är 12.6% av pristagarna (7 år delades det inte ut något pris) om jag har räknat rätt. Jag är av den åsikten att det inte ska spela någon roll vilket kön pristagaren är, och att det därför kanske är så att det faktiskt mest är män som har förtjänat priset (vilket verkar väldigt konstigt). Men jag är ändå väldigt säker på att fler än 12 kvinnor har skrivit böcker värdiga nobelpriset under alla dessa år. 

Min förhoppning är alltid att Margaret Atwood ska få priset. Mest för att hon är den enda författaren som verkar ha en chans och som jag har läst, men hennes böcker är också riktigt bra (läs Tjänarinnans Berättelse!). Men om jag valde helt fritt utan att bry mig om att det ska vara "fin litteratur" kör jag JK Rowling all the way!

Som avslutning, grattis igen Mo Yan! 

Tio stationer

Tio stationer

Skriven av Jenny Valentine

På bokmässan (jag ska skriva om den, lovar) var jag på en bokbloggarträff (ska alltså berätta mer om den också) där det delades ut goodiebags. När jag på tåget hem var alldeles för trött för att sätta mig in i Game of Thrones komplicerade handling, så hittade jag den här lilla boken på 61 sidor i goodiebagen. Jag kände direkt att den var som gjord för mig att läsa vid detta tillfälle. Glatt överraskad blev jag också när det visade sig vara en liten fortsättning på fina Hitta Violet Park. Vilket leder till att jag ger er en spoilervarning på recensionen om ni inte läst Hitta Violet Park, och vill göra det.

Handlingen är inte så komplicerad (svårt att göra något komplicerat på 61 sidor), utan den utspelar sig bara under en dagsutflykt. Lucas och hans syster vill vara snälla mot sin mamma och låta henne slippa ta hand om deras lillebror och lite halvt dementa farfar. Därför erbjuder de sig att ta med brorsa och farfar på en liten dagsutflykt så att mamman kan få lite lugn och ro. Men när de tappar bort bror och farfar i tunnelbanan blir allting plötsligt otroligt jobbigt.

Jag tyckte väldigt mycket om tidigare Hitta Violet Park, och den här boken känns som ett väldigt fint komplement till den boken. Man får veta lite om vad som hänt sedan Hitta Violet Park, som en liten bekräftelse om att Lucas liv fortsatte även när boken tog slut. Det var väldigt mysigt, och även trevligt att se att karaktärerna var sig lika, men samtidigt har utvecklats i glappet mellan böckerna. 

Jag gillar relationerna mellan karaktärerna, de känns så äkta och genuina. Lucas kärleksfulla bråkande med sin syster och hur deras lillebror verkar uppskatta sin farfars sällskap mycket mer än de båda andra. Allting är så enkelt men fint berättat.

Den här boken innehåller kanske lite för lite för att kunna stå ordentligt på egna ben, men har du läst och gillat Hitta Violet Park så tycker jag att du även borde ta dig en titt i den här. Den är definitivt värd den korta tid det tar att läsa den.

Titel: Tio stationer

Originaltitel: Ten Stations

Författare: Jenny Valentine

Översättare: Helena Ridelberg

Förlag: Atrium 

Utgivningsår: 2009

Sidor: 61

Bokmässan - "I love it, I love it"

Den här videon som Frida gjort så fin berättar nog det mesta om årets bokmässa i Göteborg.

Jag åkte dit med fina Frida, och vi hade det så trevligt som det kan bli typ. Jag kan skriva en lista på det vi gjorde, eftersom listor alltid är bra och kul.

1. Jag steg upp tidigt för att ta pendeln till Stockholm där jag träffade Frida, Anna och Amelie. Anna och Amelie åkte samma tåg som mig och Frida, men i en annan vagn. På tåget roade jag och Frida oss med att prata om porr i litteraturen och annat som de andra resenärerna på tåget nog undrade lite över.

2. Vi köade in till bokmässan och vandrade omkring bland alla montrar. Det var ju första bokmässan för mig i år, och den var ganska så mycket större än vad jag trodde. Men vi gick omkring (Frida gick och jag försökte förgäves hålla mig bredvid henne utan att forslas tillbaka av folkmassan), inhandlade både tygpåsar och böcker, tittade på när Cirkeln-författarna och serietecknare avslöjade ett hemligt projekt.

3.Vi gick till Bonnier Carlsens monter för att se när Amelie, Anna och många andra jättecoola bokbloggare satt och pratade inför publik om både ungdomsböcker och deras bokbloggade. Det var jätteintressant att lyssna på, särskilt när de pratade om bokbloggande. Jag varvade dock att lyssna med att prata med alla awesomeiga bokbloggare och twittermänniskor som också var där. 

4. Vi drog vidare till en jättetrevlig bokbloggarträff arrangerad av Sofie och Anna. Där träffade jag så också otroligt många underbara bokbloggare. Mingel blandat med att författare kom och blev intervjuade. Blev väldigt glad över att Nene Ormes var där så att jag fick svar på min Doctor Who-fråga i slutet på min recension av Särskild. Det var inga Weeping Angels.

5. Vi lämnade alla fina människor och den underbara mässan för att dra hemåt igen. 

Min bokmässefångst. 

Jag diggar bokmässan, typ väldigt mycket. Kan nästa år komma nu?