lördag 19 januari 2013

REDRUM REDRUM

Röda rummet
Skriven av August Strindberg

Tio dagar innan Strindbergåret tog slut läste jag ut tog jag mig igenom min första bok av honom!

Röda rummet handlar alltså inte om särskilt mycket egentligen. Huvudpersonen heter Arvid Falk och han säger upp sitt arbete hos staten för att arbeta som litteratör (typ att skriva olika texter). Men han har svårt att få jobb, och han får uppleva fattigdomen. Han börjar hänga med några andra fattiga bohemer i Röda rummet, ett rum på Berns inrett i rött. De diskuterar socialism och arbetarklassens dåliga förhållanden. Sen får man följa Arvid Falk och även lite andra människor under dessa förändrande tider.

Jag är lite nyfiken på vad karaktären Arvid Falk var för Strindberg. Om han någonsin var mer än ett namn som Strindberg använde för att få boken att verka mer skönlitterär och därmed sprida sina åsikter mer diskret. För efter att ha läst den här boken känns det inte som att jag fått en läsupplevelse, utan bara som att jag suttit på en tråkig föreläsning där talaren bara står och pratar om hur bra hens åsikter är. Detta på grund av två väldigt betydande anledningar:

1. Var är karaktärerna?! I den här boken fanns det namn. Massor av namn till och med. Men jag vet ingenting alls om vem namnen tillhör. Jag kan inte ens nämna en enda egenskap hos huvudpersonen själv. Jag vet inte heller hur någon ser ut, för genom hela boken läste jag inte en enda karaktärsbeskrivning. Man måste ha karaktärsbeskrivningar för att läsaren ska kunna hålla reda på karaktärer. Karaktärerna i Röda rummet betyder därför ingenting alls för mig, och jag tvivlar att de ens gjorde det för Strindberg själv.

2. Handlingen?! Inte nog med att det inte finns några karaktärer, handlingen är nästan lika obefintlig. Boken var inte dramaturgiskt uppbyggd, för det fanns liksom inget att bygga upp. Visst hände det saker under historiens gång, men de hängde inte riktigt ihop med varandra och de skapade inte en historia.

Med detta kan jag dra slutsatsen att Strindberg troligtvis inte ville berätta en historia, utan han ville bara sprida sin propaganda. Att gömma det i en skönlitterär bok var bara ett effektivt sätt att sprida den.

Men nu kommer jag till det positiva, för ja det finns faktiskt sådant också! Det är Strindbergs språk jag talar om. Då och då är det bara så klockrent och perfekt. Han kan sina ord, och vet hur han ska placera dem för bästa effekt. Lite som John Green (Var är Alaska?, The Fault in our Stars), men inte riktig lika bra för John Green är liksom gud på det området. Men jag har ett exempel på en så grymt bra och träffande mening, tagen ur ett självmordsbrev från en av "karaktärerna": "Jag har aldrig bett att få komma hit, och därför har jag rättighet att gå när jag behagar". Strindberg är helt enkelt kung av väl uttryckt sarkasm (nej jag särskriver inte nu, väluttryckt är inte ett ord).

Jag kan förstå storheten i den här boken när den kom ut (jag höll till och med ett tal om detta på svenskan) i och med hur den gav hopp till arb, men den har verkligen inget värde idag.


Titel: Röda rummet
Författare: August Strindberg
Förlag: Jag läste en upplaga Wahlström & Widstrand
Utgivningsår: Denna upplaga 1998, original 1879
Sidor: 273, men då är det ur denna upplaga

8 kommentarer:

  1. Haha, jag gillar din rubrik. Tänkte på The Shining :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hehe ja jag kunde inte låta bli! Ville säga det i mitt svenskatal men det kändes inte helt passande så jag skrev det här istället :D

      Radera
  2. Ja, alla dessa namn! Jag försökte ta mig igenom boken, men jag råkade ta en paus på flera månader och sen fanns det liksom inte en chans att jag skulle kunna hålla reda på vem som var vem.
    Språket var behållningen också för mig. 1800-talshumor när den är som bäst! :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha oj ja jag hann glömma bort dem mellan varje gång jag lade ifrån mig boken så flera månader måste varit omöjligt! :)

      Radera
  3. Jag tror att Arvid är löst uppbyggd kring Strindberg själv. T.ex. scenen när han är inne hos den stora förlagspampen, det är Strindbergs eget möte (med en Bonnier?).
    /Cilla

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det har du såklart rätt i! :)

      Radera
  4. Svar: Ja, men då tycker jag att du ska läsa den :) Det går ju som sagt att blunda för värderingar om man vill. Ibland gör jag det också, men på vissa böcker kan jag inte låta bli att notera alla konstiga åsikter och värderingar/normer som förmedlas :/ Det beror väl på vilken bok det handlar om, och vilken inställning man har. Likadant att jag blir lite ledsen när så många av mina favoritböcker inte klarar Bechdel-testet. Nåja, man får väl välja själv hur mycket och i vilka situationer man ska bry sig :) (Förlåt för flummig kommentar haha :D)

    SvaraRadera
  5. Oooch ja, klart jag ska se filmen nu när du sagt att den är bra! ^^

    SvaraRadera