En macBOOK

Som jag skrivit tidigare så har jag äntligen köpt mig en ny dator. Men jag insåg att jag behövde ett fodral också.

Jag kunde inte hitta ett mer passande.

Tyvärr kommer jag inte ihåg vad butiken hette men den låg på Kungsgatan nära Löplabbet och inriktade sig på Apple-produkter.

Nea har faktiskt ett coolt jobb

Jag inser att det är lite konstigt att jag har en blogg som handlar om böcker men att jag bara i förbifarten nämnt att jag faktiskt jobbar i en bokhandel. För det gör jag faktiskt, helt ärligt. En eller några gånger i månaden så befinner jag mig inne på Bok-Skotten (i korsningen mellan Mäster Samuelsgatan och Regeringsgatan) och säljer och tipsar om böcker.

Det är ärligt talat ganska så perfekt att vara 17 år och inte bara ha ett jobb, utan ett jobb som en faktiskt tycker är kul och har med saker en älskar att göra (böcker, if you couldn't guess that). Att gå omkring och vara omgiven av böcker, få tipsa om mina favoritböcker och träffa läsande människor är riktigt lyxigt. Oftast brukar jag stå i kassan eller gå runt i butiken för att se till att böckerna ligger på rätt ställen och hjälpa kunder. Mest av allt gillar jag att hålla till på barn- och ungdomsavdelningen (som faktiskt är Stockholms största) och att tipsa om böcker där.

Kom gärna in och säg hej, jag kommer jobba lite nu framöver.

Saker som hänt sedan jag började jobba i bokhandel:

• Jag har börjat älska bilderböcker igen (med igen syftar jag tillbaka på den period i mitt liv då jag var i den åldern som bilderböcker riktas till)
• Jag har pengar
• Jag har fett med bra koll på bokutgivningen
• Jag har fått ovanan att köpa mycket böcker (jag samlar till mitt livs bibliotek i true Alaska-anda)

Rör mig inte och Rädda mig inte

Rör mig inte och Rädda mig inte
Skrivna av Tahereh Mafi
Den första och andra delen i vad jag trorkommer bli en trilogi

Lite om första boken:
När vi först träffar Juliette är hon isolerad i ett rum med endast sin dagbok och sin makt att döda människor genom sin beröring som sällskap. Hon vet inte vad som händer i världen utanför, bara att allt går åt helvete. Så kommer Adam och hon får en rumskompis som försöker lära känna henne, men hon är ju ett vapen. Ett dödligt vapen. Det verkar Årsetablissemanget också verkar ha insett, och de vill använda henne och hennes kraft. Men Juliette är stark och Juliette vill inte vara ett vapen.

Dystopier har varit hetaste bokgenren senaste tiden. Nästan för het ibland, jag har kommit på mig själv med att sucka lite åt alla korrupta regimer och tragiska kärlekshistorier applicerade i en knäpp framtid för att spica upp det lite. Så klart var jag rädd att även denna serie skulle vara sådan. När jag började på Rör mig inte fick jag därför ett stort leende på läpparna. Det var ett språk fullt av bilder och metaforer som på ett fantastiskt vis lyckades gestalta Juliettes fysiska och psykiska tillvaro. Jag blev helt mind-blown för jag har aldrig läst något liknande. Sedan kom Juliette ut från cellen och det jag befarat inträffade istället.

Resten av Rör mig inte och Rädda mig inte hade samma fantastiska bildspråk och knep med att stryka över delar av texten, men från att ha varit så fantastiskt och unikt i början blev de snarare den där dystopin med ett tragiskt kärlekspar och en rebellstyrka. Förutom att vissa har superkrafter à la X-Men då. Men jag saknade Juliettes nakna ensamhet.

Rädda mig inte höll dock ett helt okej mått. Bildspråket börjar tappa lite av sin magi när jag läst det ett tag och jag märker hur jag ögonen liksom hoppar över vissa metaforer istället för att suga in dem. Men storyn börjar ta en spännande vändning som jag inte anade. Karaktärerna börjar bli mer komplexa och jag välkomnade antydningen till ett triangeldrama för en gångs skull, det kan bli riktigt kul. Trots att många av twistarna som till exempel oväntade släktband är lite utspelade så ska det bli intressant att se hur det kommer fortsätta.

I början älskade jag den här serien, sedan blev den snarare helt okej underhållningsläsning. Men en spännande story har den, jag menar jag måste ju läsa nästa del nu liksom.

Titel: Rör mig inte och Rädda mig inte
Originaltitel: Shatter me och Unravel me
Författare: Tahereh Mafi
Översättare: Carina Jansson
Förlag: B Wahlströms
Utgivningsår: Första boken -2011 (både svenska och engelska) och andra boken - 2012 (engelska) och 2013 (svenska)
Sidor: 302 och 398
Språk: Svenska

Tack B Wahlströms för rec.ex!

Böckerna som var magiska

Jag har blivit sådär jobbigt sentimental och vill bara läsa om gamla böcker hela tiden. Just nu med sommaren och allt är jag sugen på de där bokserierna jag läste precis innan jag blev med blogg, där när jag var runt 10-13 år.

Landet innanför av Maud Mangold läste jag om och om igen, och trots att jag tyckte de två första böckerna var absolut bäst så älskade jag dem alla något otroligt. Jag vill återuppleva den där magiska världen innanför vår egen som en bara kan ta sig till genom hemliga ingångar på soptippar. Jag vill läsa om lakritsälskande trollet Fille och den där läskiga ungdomssekten i Mahognyögat.

Den första boken var den absolut bästa

Trälprinsessan av Cajsa Winqvist läste jag också gång på gång och fascinerades av vikingatiden och det kraftfulla ansiktet på framsidan. Mest av allt vill jag bara återuppleva själva historien och få vara med om alla händelser igen som jag är säker på att jag kommer minnas så väl när jag väl läser dem igen. Kanske till och med känna samma känslor jag fick när jag läste den förut.

Hon har alltid varit min bild av Katniss i Hungerspelen.

De sju topparnas rike, De fem flodernas stad, De tre stjärnornas skog och De två vulkanernas dal är fyra böcker av Susanne MacFie som jag älskade så himla mycket. Den utspelade sig en en otroligt häftig värld, där allting egentligen är lite av ett spel. Jag tyckte det var så himla häftig uppbyggnad och underhållande karaktärer. Jag vill verkligen läsa om dem och få se om världen känns lika originell och spännande som förut.

Här är första boken, jag gillade mest den andra.

Nu är bara frågan om jag verkligen vågar läsa om de här böckerna. Jag är så himla rädd att det där gyllene skimret över dem kommer försvinna från dem när 17-årige Nea läser dem. Usch vad svårt det är.

Missa inte ...

Missa inte att jag gästbloggar om bästa Doctor Who på Tonårsboken idag! Klicka bara HÄR för att läsa.

Förutom det har jag ...

... överlevt första ring och inser att jag kommer sakna skolan över sommaren för den är så fin.

... skaffat en ny dator som är så tunn att jag är rädd att bryta av den. Vilket betyder att den är lätt att ta med sig överallt vilket betyder att jag kommer kunna blogga från överallt.

... läst ut Rör mig inte, Rädda mig inte och Saving Francesca (och Jellicoe Road ännu en gång).

... på allvar börjat fundera på att använda mantel istället för jacka #swag

... lyssnat på soundtracket till A Little Princess och Digimon: The Movie jättejättemycket.

... blivit så pensionär att jag inte kan titta på film på kvällarna utan att somna efter en halvtimme.

... ätit gammal kiwi.

Bok-till-film-taggen (och min första video)

Jag blev taggad av fina Anna att göra bok-till-film-taggen. Hon gjorde den i en video och viden var jätterolig så jag ba "äh vad fan let's make video!".

Jag taggar Lucy, Anna och Ebba!

Berättelser från Engelsfors

Berättelser från Engelsfors
Av Sara Bergmark Elfgren, Mats Strandberg, Kim W. Andersson, Karl Johnsson och Lina Neidestam

Ni vet Cirkeln och Eld? De där braiga storsäljande svenska ungdomsböckerna vars avslutande del i trilogin alla ivrigt väntar på? Jo i väntan på sista delen av författarna tillsammans med tre serietecknare gjort ett seriealbum med åtta små berättelser från lilla Engelsfors. Både från tiden innan Cirkeln och efter Eld, allt berättat av mystiska Måna Månstråle.

Var jag tveksam till ett seriealbum som hör ihop med en skönlitterär bokserie och därför kan ge mig helt andra bilder av karaktärerna än vad jag själv föreställt mig? Ja.
Var karaktärerna helt annorlunda från vad jag föreställt mig? Ja.
Visade det sig vara något negativt på något sätt? Nej.

Berättelser från Engelsfors visade sig vara en positiv överraskning. Underbara Måna Månstråle berättar åtta historier om olika karaktärer i Engelsfors som är både vacka och en ger bra inblick i olika karaktärers liv och handlingar. Särskilt kul var det att få se mer av Elias, som jag varit himlas nyfiken på och bitter över att få ha sett så lite av i böckerna. Teckningarna är vackert ritade och det var kul att se hur de olika tecknarna hade olika stilar på sina illustrationer men ändå lyckades hålla karaktärerna lika varandra.

Berättelser från Engelsfors var inte något stort mästerverk i sig, men jag njöt av den halvtimmen det tog att läsa den och var glad att få vara tillbaka till Engelsfors. Suget efter att få läsa Nyckeln kom åter upp till ytan efter ha varit bortglömt ett tag och nu längtar jag något otroligt efter sista delen i trilogin. Så Berättelser från Engelsfors gav mig en trevlig lässtund, vackra illustrationer och ett stort begär efter Nyckeln.

Titel: Berättelser från Engelsfors
Författare: Sara Bergmark Elfgren, Mats Strandberg, Kim W. Andersson, Karl Johnsson och Lina Neidestam
Förlag: Rabén & Sjögren
Utgivningsår: 2013
Sidor: 112
Språk: Svenska

Tack Rabén & Sjögren för rec.ex!

Trevlig bloggträff hos Bonnier Carlsen

I tisdags besökte jag, Amelie och Pia Bonnier Carlsen för en trevlig liten bloggträff. Tidigare i år bjöd de in till en träff om Förr eller senare exploderar jag och författaren Lisa Bjärbo var också där. I tisdags var det istället författarna Magnus Nordin och Maria Nygren som var där för att berätta om sina nya böcker, och förlaget berättade även lite om annan aktuell utgivning.

Först berättade Maria Nygren om hennes bok Fjärde riket och den intressanta historien om hur hon kom på idén till. Hon berättade nämligen att hon från början försökte undersöka hur Hitler kunde få sådan stor makt och hur hon sedan bestämde sig för att skriva en ungdomsbok där samma knep för att få makt används. På framsidan av boken står ett utdrag ur boken:

"Såklart var Hitler ett svin. Men vi ska inte ta hans idéer. Det här handlar inte om vad han sa, utan om hur han sa det. Och om en sådan tönt lyckades skapa ett helt nytt rike så borde vi åtminstone kunna ta över klassen."

Så Hitlers uppgång och fall, fast om en högskoleelev i en högskoleklass. Ja, jag är taggad.

Sedan berättade Magnus Nordin om sin bok Avgrundens änglar, som tar ett litet avstånd från det övernaturliga kusliga han brukar skriva och istället handlar om grooming på nätet. Fortfarande sådär läskigt som Magnus Nordins böcker brukar vara, men på ett helt annat sätt i den här boken. 

Det ska bli väldigt spännande att läsa den här boken också, särskilt eftersom jag tidigare inte läst något av Magnus Nordin trots att han är en av Sveriges största ungdomsförfattare. Det känns som att jag missat något, så det ska jag åtgärda med Avgrundens änglar, som verkar jättespännande.

Det var en riktigt kul bokträff och jag kom hem några böcker rikare än tidigare. Det jobbiga med att få böcker i goodie-bags är att jag blir så himla lässugen på ca allt på samma gång. Även Nemesis av Josephine Angelini fick jag ett ex av (pga Lund-resan förra året) och är sjukt nyfiken på hur serien avslutas. 

Obs. Avgrundens änglar och Fjärde riket kommer att ha ett annat format vid utgivning, detta är läsexemplar.

Kafka på stranden

Kafka på stranden
Skriven av Haruki Murakami

Jag fick i uppgift att läsa den här boken i skolan så den här recensionen är typ en liten bearbetning av det stödmanus jag hade till min presentation. Det blev en ganska osammanhängande sådan eftersom min fascination av romanen liksom tog över när jag väl börjat prata om den. För det är en riktigt cool bok.

Femtonårige Kafka inleder boken med att rymma från sin pappa för att söka efter sin försvunne mamma och syster. Av sin pappa har Kafka fått höra att det vilar en förbannelse över honom, ett oidipuskomplex som säger att Kafka kommer mörda sin pappa och ha sex med sin mamma och syster. Sedan finns det även en till huvudperson, vars historia vi får följa parallellt med Kafkas. Det är Nakata, en förståndshandikappad gammal man som kan tala med katter och lever på socialbidrag. Nakata får nys om en kattfångare och ger sig ut på jakt efter honom. Kafka och Nakatas historier är till en början helt skilda, men inte långt in i boken börjar små samband synas och de vävs tidvis ihop till en och samma historia.

Jag vill ta upp de tre saker jag tycker är mest fascinerande i den här boken:

1. Ödet, och hur karaktärerna genom hela boken styrs av det. Kafka vet redan från början att det är hans öde att falla för oidipuskomplexet. Nakata har inga minnen och iakttar bara tillvaron utan att tolka den. Ändå vet han precis vad hans roll i historien är och vad han är menad att göra. Redan i första kapitlet talar Kafka om ödet och liknar det vid en sandstorm. Om det skriver han "Därför är det enda du kan göra att inte kämpa emot. Gå rakt fram i den medan du håller för ögon och öron så att du inte får sand i dem". Kafka har alltså redan från början accepterat sitt öde, och kanske är det denna handling som fastställer det. Han vet sitt öde och anpassar sig därför till det, på så sätt blir han låst i det trots att det kanske egentligen går att förändra.


2. Drömmar, och hur gränsen mellan dröm och verklighet var väldigt suddig. Vad var dröm och vad var verklighet. Var det kanske båda? I en intervju med Murakami liknar han sin skrivprocess vid att drömma, och säger även "It's also a way of descending deep into my own consciousness. So while I see it as dreamlike, it's not fantasy. For me the dreamlike is very real.". Detta märks tydligt i romanen, där jag tolkade det som att många av karaktärernas fysiska handlingar utfördes i deras drömmar. Kafkas nyfunne vän och vägledare förklarar även detta för Kafka, med orden "Ansvaret börjar i drömmarna", vilket bara stärker Murakamis ord och hjälper även läsaren i att välja hur hen ska tolka romanen. Vilket leder till nummer ...


3. Tolkningsfriheten, och hur det redan från början gäller att bestämma sig på vilket sätt du ska läsa den och tänka kring den. Antingen kan du välja att fokusera på bokens alla symboler och små gåtor och själv försöka förstå alla lösa trådar som lämnas obesvarade i slutet av boken. Risken är dock stor att du inte kommer på något. Författaren själv har till och med sagt att för att förstå allt i boken krävs ett flertal omläsningar. Jag valde istället att göra det lite lättare för mig och tolka boken på ett mer drömliknande sätt. Att snarare se boken som en metafor för en dröm, där saker och ting inte alltid är av relevans utan man bara går med på allt som händer utan att ifrågasätta. Jag valde att helt enkelt låta vissa händelser förbli gåtor för mig istället för att försöka grubbla för mycket på dem. Jag valde att endast fokusera på grundpelarna i romanen och förbise osammanhängande detaljer. Det sparar jag till en omläsning, då det hade varit svårt att få ett ordentligt grepp om grundhistorien om jag fokuserat för mycket på detaljerna.

Mycket av vad jag tror Murakami ville med den här romanen var att öppna ögonen för hur allting kan tolkas helt olika, att varje individ har en egen tolkning och att det är okej. Att istället gör romanen mer skräddarsydd för just dig, och kan ge helt olika läsupplevelser för olika läsare. Som exempel kan vi ta Kafkas oidipuskomplex. Slog profetian in eller inte? Det är upp till läsaren att avgöra och beror helt på hur hen tolkat  karaktärernas handlingar, begrepp som "mamma" och "syster" och drömsekvenserna. Hela boken är full av val om hur du ska tolka det du läst och jag vet inte om det finns någon facit. Kanske är det så Murakami menar med att läsa den flera gånger, att man då kan testa på olika tolkningar och likt ett pussel komma fram till en där allting passar in.

När jag läste Kafka på stranden var jag kluven. Jag gillade karaktärerna och den drömska stämningen, men bitvis tyckte jag den blev en aning seg. Som tur var gick det över ungefär i mitten av boken, och jag blev istället helt förälskad i hur annorlunda den var från allt jag tidigare läst. Murakami blandar vacker och mystisk magi med en ganska så ful och smutsig bild av verkligheten. Prostitution och sunkiga motell krockar med ingångar till drömvärldar och makten att få makrill att regna från skyn. Det blir en väldigt speciell och tankeväckande kombination som verkligen tilltalade mig, och jag ser fram emot att läsa både andra böcker av Murakami och kanske även den här ännu en gång.

Att jag dessutom satt uppe till sent på natten för att jag var så inne i att analysera boken och tänka kring alla häftiga teman och frågor i boken är nog också ett ganska så bra betyg. Vill du ha en bok att tänka kring så läs Kafka på stranden. Seriöst bara gör det och ...

Titel: Kafka på stranden

Originaltitel: Umibe no Kafuka

Författare: Haruki Murakami

Översättare: Eiko Duke, Yukiko Duke

Förlag: Norstedts

Utgivningsår: 2002 i Japan, denna svenska utgåva 2009

Sidor: 528

Språk: Svenska

Underbara helvete

Underbara helvete
Skriven av Jaime McGuire

Abby och hennes bästa kompis America har flyttat till Eastern University för att Abby ska kunna börja om på nytt och glömma sitt tuffa förflutna. Det går bra ett tag, sedan träffar hon Travis. Han tjänar pengar på att slåss i slagsmålsklubbar och det finns inte en tjej som kommer i hans närhet utan att flirta med honom. Travis själv bryr sig dock inte om någon alls ... tills han lär känna Abby. Han visar snabbt att han har starka känslor för Abby, men hon vill inte falla för honom. Istället blir de vänner ... bättre vänner ... bästa vänner ... BAM kärlekspar. Men kommer det att fungera när Abbys förflutna plötsligt verkar komma tillbaka och bli nutid igen?

Jag vet inte när jag senast varit så kluven till en bok som jag var när jag läste den här. Det var så mycket att tänka över och ta ställning till och jag vet fortfarande inte riktigt vad jag tycker om den. Det var könsrollerna som inte kändes helt okej och jag störde mig rejält på dem. Samtidigt tänker jag tillbaka till mitt blogginlägg om att vara politiskt korrekt i böcker och känner inte bara att jag överdriver, utan att jag också främst ser karaktärerna som ett kön. Något som blir lite paradoxalt eftersom det är just vikten av könet som jag vill ha bort. Därför tänker jag dela upp den här recensionen i två delar där jag ser på boken och dess karaktärer ur två vinklar: en där jag tittar på könsroller och normer och en där jag helt bortser från att kön ens existerar och bara ser på alla som individer. 

Könsroller och normer
I början av boken var könsrollerna så tydliga att jag trodde att författaren avsiktligt hade skildrat dem så gammaldags stereotypiska som det bara gick. Travis - killen som inte visar känslor, alltid vill ha sex och flirtar genom att börja kalla Abby för "Lilla Duvan". Herregud vad irriterande det var, som att han markerade sitt revir. "Jag får kalla dig vad jag vill för du vet att du snart är min" typ. Längre in i boken började jag dock inse att könsrollerna inte var avsiktligt hemska, de bara var där. Jag kom dock också på att den faktiskt skulle kunna tolkas tvärtom, nästan lite feministisk, eftersom den kvinnliga huvudpersonen faktiskt är någon som vågar säga ifrån och inte utgå från någon annan än sig själv först. Men nej jag tycker inte att det räcker med att bara titta på huvudrollen. Vi måste titta på händelserna och de andra karaktärerna i boken. Nedan är några exempel på gammaldags könsnormer som du kan hitta i boken:

• Överbeskyddande man som ser sin flickvän som en ägodel. Till exempel när Travis ska spela match (att slåss alltså) och måste ha henne med sig för att känna sig lugn, samtidigt får han panik när hans kusin inte kan gå på matchen och Abby därför inte har någon stark kille som kan beskydda henne från andra män när Travis är upptagen med att slå någon blodig. Det påminner mig väldigt mycket om i Twilight när Edward fixar "barnvakt" åt Bella när han inte kan vara med henne. Men då är "barnvakten" ändå en kvinna och hotet är inte ett helt kön utan ett blodtörstande monster. Och då har Twilight ändå rätt usla könsroller.
• Killar vill alltid ha sex. I den här boken och cirka all annan ungdomslitteratur är det (nu talar vi endast ur heterosexuellt perspektiv) alltid tjejen som inte riktigt vill ha sex. När hon sedan väl bestämmer sig för att hon visst vill ha sex då är det plötsligt ett faktum att de ska ha sex. Inte behöver killen tillfrågas inte, för "killar vill ju alltid ha sex". Precis så går det till mellan Abby och Travis också.
• Travis betalar allt. Hallå hörni, 2000-talet nu va?
• Travis bjuder hem Abby till sin pappa och sina bröder på thanksgiving. Såklart blir det Abby som har ansvar för maten.

Hej då könskonceptet här är vi alla individer

Här känner jag direkt att karaktärerna blir mycket mer intressanta. Travis som helt plötsligt är kär i någon för första gången i sitt liv och plötsligt verkar ångra det liv han levt tidigare. Han blir en helt annan person och satsar verkligen fullt ut. Det märks att han för första gången på länge (sedan hans mammas död kanske) verkligen känner en stark känsla och jag tycker det är väldigt bra skildrat hur en sådan känsla kan förändra en person. Abby är hon som rymt från sitt förflutna liv för att börja på nytt, men märker hur Travis är nästan likadan som det livet. Det är spännande att se hur hon kämpar emot sin kärlek för att slippa undan det förflutna hon lämnat bakom sig, men hur det samtidigt kan vara värt att acceptera Travis livsstil bara för att få vara med honom. 

Nu är det som vanligt igen och jag försöker sammanfatta

Jag vill tycka om den här boken, och ja när jag under läsningens gång blundade för könsrollerna så märkte jag en spännande historia. Men en ungdomsbok där könsrollerna ser ut som på 50-talet kan bara inte gå hem hos mig. Trots att jag inte tycker att alla böcker ska behöva vara politiskt korrekta så betyder det helt enkelt inte att jag måste gilla dem. Så jag dömer Underbara helvete enbart på dess könsroller och säger att jag inte tyckte om den.

Titel: Underbara helvete

Originaltitel: Beautiful disaster

Författare: Jaime McGuire

Översättare: Malin Strååth

Förlag: Kalla kulor förlag

Utgivningsår: 2013

Sidor: 358

Språk: Svenska

Tack Kalla Kulor förlag för rec.ex!

Veckans facebook #4

Bok: Blood sinister av Celia Rees

Safirblå

Safirblå
Skriven av Kerstin Gier
Andra boken i en Ädelstenstrilogin. Första boken heter Rubinröd (läs min recension här)

Obs. Har du inte läst första boken i den här serien och vill göra det så tycker jag inte du ska läsa min recension. För att citera River Song: "spoilers".
Så ungefär en vecka har gått sedan Gwendolyn gjorde sitt första tidssprång och blev invigt i den stora hemligheten kring tidsresande och ordern kring det. Hon och Gideon har precis kommit tillbaka till nutiden efter incidenten där de träffade på Lucy och Paul. Ordern är misstänksamma mot Gwen och tror att hon kommer förråda dem i framtiden. Eftersom Gwen själv inte har någon aning om vad hon kommer göra så försöker hon luska fram lite, samtidigt blir hela den där kärleksgrejen med Gideon mer komplicerad.


Eftersom det här är andra delen i en serie där jag läst första delen tänkte jag att jag ska titta vad jag skrivit i min recension av förra boken, sammanfatta det i fetstil och kommentera uppföljaren (den här alltså) utifrån det.

Fantastisk huvudperson som påminner om Mia Thermopolis i En prinsessas dagbok och har roliga tankar att följa. 
Jag står så fast vid den här punkten, Gwendolyn är en helt perfekt huvudperson. Storyn hade lätt kunnat bli lie torr med alla profetior och hemligheter, men hon tittar på dem med nyfikna och sarkastiska ögon vilket gör att jag som läsare skrattande håller med henne. Hon lyckas dessutom vara en stark kvinnlig huvudperson utan att vara någon supermänniska á la Katniss Everdeen vilket är så trevligt. Jag är trött på hur alla kvinnliga karaktärer som hyllas som "starka kvinnliga huvupersoner" måste vara badass tjejer som kan slåss och fälla sarkastiska kommentarer. Gwendolyn är istället bara genuin och cool, det räcker.

Spännande tidsresekoncept, men gärna att de är mer invecklade så jag måste tänka kring hur saker hänger ihop.
Det tycker jag faktiskt blev mycket bättre här i tvåan! Det var flera gånger jag fick tänka till om hur allting hänge ihop och vad som faktiskt hänt än och hur det hängde ihop med det som hänt i det förflutna. Jag gillar också hur det också läggs fokus på att passa in i tiden de åker till också. Att använda rätt ordförråd, bete sig på rätt sätt och ha rätt kläder på sig, allt för att smälta in i tidsåldern de befinner sig i. Det ger mig en spännande liten historielektion också.

Jag lade inte märket till någon kärlekshistoria och förstår inte varför de marknadsför boken som en sådan. Kanske att den utvecklas i tvåan och trean.
Safirblå marknadsfördes inte som en kärlekshistoria vilket jag tycker är bra, eftersom en kärlekshistorien inte är den största delen av handlingen. Men här börjar det faktiskt hända grejer, och jag gillar det. Trots att allt hände ganska så snabbt så finns ändå den där osäkerheten och jag gillar hur de inte gick från att hata varandra till hänge varandra sin själ. Fast i slutet såg jag nog ändå lite varningsklockor på att saker blev lite orealistiska.

Alla namn och tidigare händelser gjorde mig förvirrad ibland eftersom det var ett tag jag läste första boken. Jag hade gärna sett att Gier förklarade lite mer i början i stil med "previosly on ädelstenstrilogin" så jag fick fräscha upp minnet lite. Sedan insåg jag också när jag läst ut boken att det fanns en liten karaktärsförteckning längst bak i boken. Jag bara "åh snyggt jobbat Nea den ser du nu".

Precis som de flesta mellanböcker i en trilogi så händer det inte något särskilt storartat i Safirblå, men den håller uppe intresset på ett lysande sätt ändå och jag blev ärligt talat riktigt sur när boken helt plötsligt TOG SLUT. Så himla fräckt att bara sluta utan att jag känner mig klar. Tredje boken kommer i augusti, och jag önskar att jag hade en sån där tidsresemanick som Gwen har så att jag från framtiden kan åka tillbaka till mig idag och ge mig boken i förväg.
     (då skulle jag passa på att ta reda på om George R.R Martin hinner skriva klart A Song of Ice and Fire innan han dör också, för det tycker jag är väldigt spännande trots att jag bara läst första boken än så länge)

Titel: Safirblå
Originaltitel: Saphirblau
Författare: Kerstin Gier
Översättare: Christine Bredenkamp
Förlag: Bonnier Carlsen
Utgivningsår: 2013
Sidor: 392

Veckans facebook #3

Bok: Entice av Carrie Jones
(Handen tillhör Anna
Fotograferat av Pia
Mentalt stöd av Amelie)

Veckans facebook #2

Bok: David av Mary Hoffman (nej jag tänker inte läsa den för den verkar jättekonstig)

Veckans facebook #1

Jag har inte bloggat på två veckor (fick typ livskris när jag insåg det) och vet liksom inte varför. Tror jag behöver något lättsamt att blogga om för just nu får jag lite prestationsångest när jag ska skriva ett nytt inlägg. Därför inleder jag Veckans facebook. En typ fortsättning på det HÄR inlägget.

Att dedicera ett inlägg i veckan till enbart en bild på mig kommer garanterat att boosta mitt ego ännu mer sänka min prestationsnivå

Så, härmed inviger jag veckans facebook:

Bok: Janis den magnifika av Johanna Nilsson

Och om ni undrar var jag ska hitta så många böcker med ansikten på så behöver ni inte oroa er. Jag går i skola typ 50 meter från PUNKTmedis (ett ungdomsbibliotek) och där är det fullt med YA-böcker med tjejer med halvöppna munnar på framsidan.

Kvartalsrapport 1

Fyra kvartalsrapporter till efter den här, sen fyller jag 18. Med tanke på hur ofta det känns som att jag gör kvartalsrapporter så är det roligast att räkna tiden i såna.

Okej så vad har jag läst hittills i år?

Januari: 
The Old Man and the Sea - Ernest Hemingway
I en klass för sig - Curtis Sittenfeld
Harry Potter and the Goblet of Fire - JK Rowling (sjuttioelfte omläsningen)
Det är jag som är Caroline - Peter Barlach

Februari:
Junk - Melvin Burgess
Wallflower - Stephen Chbosky (omläsning, den här gången på svenska)

Mars:
Krigarhjärta - Henrik Larsson
Varma kroppar - Isaac Marion
Pride and Prejudice - Jane Austen (omläsning, den här gången på engelska)
Förr eller senare exploderar jag - John Green (omläsning, den här gången på svenska)
Doctor Who: The Story of Martha - Dan Abnett (CD-bok)
Farlig förmåga - Jessica Spotswood

12 lästa böcker. 4 omläsningar, 5 engelska. Många (det är ju inte så många böcker) flertalet lättlästa böcker och en tredjedel är omläsningar. Inte ett särskilt bra läskvartal, däremot ett bra kvartal i livet generellt. Har haft mycket kul för mig vilket har tagit på lästiden och så får det bli ibland. För en gångs skull har jag inte heller sett så mycket tv-serier som stjäl lästiden heller vilket är trevligt. Jag är helt enkelt nöjd med kvartalet trots det låga antalet lästa böcker.

Favoriter (inte omläsningar):

Jag tycker fortfarande den var fantastisk.

Böcker och drömmar

Jag fick förfrågan om jag ville ha ett recensionsexemplar av den nya tidningen Books & Dreams och eftersom jag inte bara gillar att läsa böcker, utan även gillar att läsa om böcker, så tackade jag ja.

• Först av allt funderade jag på målgruppen. Mysiga reportage med best-sellerförfattare som Michael Nyqvist, Michael Connelly och Lisa Jewell om hur det är att vara författare och de där klassiska frågorna om var hen gillar att skriva, hur det går ihop med familjelivet etc. Reklam för hudkrämer och miljövänliga kläder blandas med annonser om nyutkomna böcker. Jag konstaterade helt enkelt att målgruppen nog är icke-bokbloggare med cirka 40 års mer livserfarenhet än mig.

• Författarreportagen var mysiga, särskilt intervjun med Chimamanda Ngozi Adichie eftersom jag länge varit sugen på att läsa någon av henne (typ En halv gul sol).

• Därför blev jag jätteglad när jag absolut sist i tidningen hittar en novell av Chimamanda Ngozi Adichie från hennes novellsamling Det där som nästan kväver dig. Den var otroligt snyggt berättad och jobbig att läsa på ett sånt där bra sätt.

• Elsa Billgren är cool.

• Det där om att vandra i hälarna på Carlos Ruiz Zafón i Barcelona var jätteperfekt eftersom jag gillade Vindens skugga och vill till Barcelona.

Sammanfattning av punkterna: Mysig tidning men målgruppen är nog äldre människor som inte är lika intresserade av böcker som bokbloggare utan snarare som trevlig underhållning ibland. Ska jag fortsätta läsa den? Nej det skippar jag nog. 

Farlig förmåga

Farlig förmåga
Skriven av Jessica Spotswood
Del 1 i Systrarna Cahill

Det är i slutet av 1800-talets England och efter en tid där häxorna hade makten har Brödraskapet nu tagit över. Deras rädsla för att häxorna ska återta makten är stor och för att hålla dem i schack har de skapat ett patriarkalt samhälle där kvinnor är underordnade männen och häxor förs bort. Här lever Cate med sina två yngre systrar, Maura och  och deras pappa som varit lite frånvarande sedan deras mamma dog. Cate och båda sina systrar är häxor och har lyckats hålla det hemligt under alla sina år. Men så hittar Cate sin mammas gamla dagbok, och det börjar gå upp för henne att de inte är så säkra som de tror att de varit.

Jag var jättetaggad på att läsa den här boken - häxor, England under sent 1800-tal, kärleksproblem - what's not to like? Samtidigt var jag lite orolig eftersom det är en sådan bok som vanligtvis faller in under den där Young Adult paranormal romance-genren som jag gärna undviker. Men på grund av de faktorer jag tidigare nämnt och det faktum att den bevisligen stod ut från massan av YA paranormal romance genom att översättas till svenska så ville jag ändå läsa den och hoppas att den skulle vara bra.

Så vad tyckte jag om boken? Jo jag älskar samhället de lever i, hela konceptet med att häxor lever gömda och att Brödraskapet är sådär extremt religiösa. Det är lite som häxjakten, bara att den är under 1800-talet istället för 1600-talet. Kanske var det så att i den här bokens värld så failade häxjakten på 1600-talet och häxorna lyckades ta över istället för att bli jagade. Att det var där häxornas välde började och höll på fram till Brödraskapet tog över.

I början tyckte jag väldigt mycket om huvudpersonen, hon var liksom inte den sympatiske av systrarna. Istället var det mittensystern Maura jag tyckte mest om och jag gillade verkligen att störa mig på huvudpersonen. Det var jättetrevligt att läsa ur ett perspektiv som inte var värsta geniet och alltid hade modet att göra rätt. Sedan kom tyvärr en sådan där karaktärsutveckling och Cate visade sig vara jättesmart och klok och rolig. Jag måste erkänna att jag blev lite besviken. Dessutom insåg hon inte att hon var så fantastisk förrän hon träffade en kille som kunde visa henne det vilket också kändes lite uttjatat. Det finns andra sätt att "hitta sitt bättre jag" än genom att skaffa en pojkvän.

Resten av karaktärerna i boken var faktiskt riktigt bra. Jag gillar hur ingen var vad första intrycket gav och alla karaktärer hade djupa hemligheter och sina små egenheter. De kändes genomtänkta och de var alla intressanta.

Sedan vill jag prata om kärlekshistorien. Eller jag kanske borde säga kärlekstriangeln, men jag vet inte riktigt. Först när jag märkte att en kärlekstriangel var på väg så var min första tanke "NEEEEEEEJ". Jag är trött på kärlekstrianglar. Men grejen med den här kärlekstriangeln var att den liksom aldrig riktigt blev en kärlekstriangel, för det var så himla uppenbart vilka två som ville ha varandra. Det var snarare en "ska-jag-välja-det-kloka-valet-eller-följa-mitt-hjärta-triangel". Därför blev den aldrig särskilt jobbig och tröttsam som många andra trianglar kan vara.

Handlingen är det jag inte alls är särskilt förtjust i, och jag tror det är där skon klämmer för hela genren av paranormala YA-böcker. Jag är helt enkelt lite trött på alla dessa utvalda människor, profetior, undergroundsällskap och speciella förmågor att hålla hemliga. Jag känner inte spänningen i att vilja veta vad som händer för jag får intrycket av att jag redan vet vad som kommer.

Som en liten sammanfattning så blev jag alltså glatt överraskad av karaktärerna som var både roliga och lite mer djupbottnade än vad jag väntat mig. Jag kände dock att den inte riktigt var tillräckligt unik för att jag ska bli intresserad och vilja läsa mer. Men kärlekshistorian fastnade jag verkligen för i slutet och kan nog tänka mig att läsa nästa bok för att se hur det går med den.


Titel: Farlig förmåga
Originaltitel: Born Wicked
Författare: Jessica Spotswood
Översättare: Jan Risheden
Förlag: Rabén & Sjögren
Utgivningsår: 2013
Sidor: 335
Språk: Svenska


Tack Rabén & Sjögren för rec.ex!

Efter en träff om Förr eller senare exploderar jag fangirlar jag lite

För ett tag sedan var jag på en bokträff hos Bonnier Carlsen, och bokträffen handlade om den underbara boken Förr eller senare exploderar jag (The Fault in Our Stars på engelska). Vi pratade om allt vi tyckte om med boken och försökte komma på något vi inte tyckte om (tystnad). Efteråt drog de igång en bloggstafett som hållit på ett tag och idag är det min tur.

Det jag förundras över när jag läser boken, både engelska och svenska versionen, är hur enkelt men samtidigt uttrycksfullt hans språk är. John Green skriver meningar som liksom inte bara berör en, utan verkligen tar sig in i kroppen och fastnar på insidan så de kan få sjunka in. Meningarna är dessutom alltid båda kloka och innehåller så väl valda ord.

"Varje gång man läser en broschyr eller en hemsida eller något om cancer finns depression med på listan över cancerns biverkningar. Men egentligen är depressionen inte en biverking av cancer. Depression är en biverkning av döendet."

"I fell in love the way you fall asleep: slowly, then all at once."


Sedan vill jag också passa på att tipsa om en ny bok med förord av John Green. Det är en bok om Esther Earl, en Nerdfighter som dött i cancer och var god vän med John Green. När Green skrev The Fault in Our Stars var han mycket inspirerad av henne. Den här boken kommer alltså innehålla dagboksanteckningar och sådant som Ester Earl gjort. Ni kan läsa mer här.

Här kan ni hitta de tidigare bidragen i stafetten!

Vilken fin utmärkelse!

Hannah på Bokfärden var sådär underbart fin och gav mig en Liebster blog award som gjorde mig sådär lycklig. Så reglerna säger att jag nu ska svara på de nio frågor som följer med och dessutom skicka vidare awarden till fem andra bloggare, så jag gör helt enkelt som reglerna säger.

Vad ville du bli när du var liten?

När slutar en att vara liten? Jag känner mig fortfarande rätt liten måste jag säga. Men om jag ska lista upp alla yrken jag velat ha genom tiderna i kronologisk ordning:

• Isprinsessa
• Cirkusprinsessa
• Pusselläggare (ja jag ansåg att det var ett yrke)
• Bokläsare (det här handlar nog mer om att jag blivit realistisk än att jag gett upp drömmen)
• Modell (hah!)
• Modedesigner (denna och den ovan kommer från perioden av Top Model- och Project Runwaytittande)
• Förläggare (fast det känns allt lite pinsamt att erkänna det här på bloggen)

Vad är du idag?

Människa på gymnasiets samhällslinje med extraknäck i bokhandel.

Vart vill du helst resa?

Machu Picchu i Peru.

Var ser du dig själv om fem år?

Ehh fick lite panik nu när jag insåg att jag inte har den blekaste.

Rött eller vitt?

Antar att vi pratar om röda-vita-rosen nu, right? Jag är oftast i röda laget, rött är ju liksom mer färgstark. Och ... ja en färg.

Sommar eller vinter?

Sommar (vintern kan gå och ta sig dra något gammalt över sig)

Skog eller hav?

Hav, då slipper jag få kåda på fingrarna när jag klättrar i träd.

Vad gör dig ledsen?

Det vanliga, krig och Sverigedemokraterna och sånt. Eller nä SD gör mig nog mest bara sur.

Vad är det bästa du vet?

Sommar böcker glass att bada

Nu kommer det till att skicka vidare utmaningen, och jag tror jag nöjer mig med att skicka vidare till fyra bloggare som jag även är bra kompis med utanför bloggvärlden. Jag känner att jag ofta glömmer bort att visa hur mycket jag tycker om deras bloggar också, så mina utmärkelser går till dem!

• Amelie
• Frida
• Anna
• Pia (fast glöm inte att kolla in hennes coola icke-bokblogg också)

Doctor Who: The Story of Martha

Doctor Who: The Story of Martha
Skriven av Dan Abnett
Uppläst på ljudbok av Freema Agyeman (hon som spelar Martha i tv-serien)

Jag varnar för spoilers för er som inte sett avsnitten i slutet av säsong 3 av Doctor Who. 

Den här boken utspelar sig mellan avsnitten The Sound of Drums och Last of the Time Lords. The Master har tillfångatagit the Doctor och regerar nu över hela jorden. Martha lyckades fly tack vare the Doctors vortex-manipulator och nu ska hon utföra det uppdrag som the Doctor viskade i hennes öra. Under ett år ska hon resa runt jorden och berätta sin historia för jordens invånare samtidigt som the Master bestämt vill ta fast henne.

Den här boken blev lite av en besvikelse. Jag tycker Marthas resa är så häftig när hon berättar om den i tv-serien. Hur det helt plötsligt har gått ett år och hur hon har kämpat helt själv för mänsklighetens frihet - och lyckats. Jag fick sådan respekt för henne och gåshud kröp fram på armarna för jag tyckte det var så mäktigt. I den här berättelsen tycker jag att det där mäktiga och storslagna försvinner lite. Ungefär halvägs in i boken tänkte jag att det kanske hade varit bättre att låta den här historien vara osagd. Spänningen i Marthas historia ligger i att ingen vet något om den, hon är den enda som vet alla detaljer i en del av jordens historia som mänskligheten glömt bort. Nu vet jag om hur det gick till och det episka har till viss del försvunnit.

Jag önskar att fokusen hade legat mer på karaktärerna istället för handlingen. Under hennes resa träffar Martha många människor och ibland kunde det bli riktigt känslosamt. Den enda jag dock kommer ihåg nu när jag lyssnat klart är kommissarie Griffin, som hade en ganska så klyschig men mysig karaktärsutveckling. Saken är den att jag känner inte heller att Martha blev någon intressant karaktär, trots att hon är huvudperson. Jag fick inte reda på något nytt om henne eller se något spännande personlighetsdrag som jag inte visste om. Handlingen, som det var mycket mer fokus på, intresserade mig inte alls så mycket som jag hoppats. Många konstiga sci-fi-ord som nu i bokform var viktiga att förstå eftersom en inte ser bilden framför sig. Jag tror över huvud taget att historier som den här passar bättre på tvn.

Sammafattningsvis var den här boken alltså en besvikelse vilket också är en besvikelse. Trots att Freema Agyeman visade sig vara en grymt bra uppläsare med alla underliga tonlägen. Nej jag tror inte riktigt jag klarar av historier om den bästa tv-serien jag vet i ett annat format än vad jag är van vid. Det var så mycket som jag saknade eller som kändes fel. Plus att The Story of Martha borde vara en untold story för episkhetens skull.


Titel: Doctor Who: The Story of Martha
Författare:  Dan Abnett
Uppläsare: Freema Agyeman
Förlag: BBC Books
Utgivningsår: 2008
Språk: English

Vinnaren av biljetter till förhandsvisningen av The Host!

Nu har slumpgeneratorn talat, och du som får ta med en kompis till förhandsvisningen av The Host är den andra personen som kommenterat inlägget, alltså Elin! Grattis Elin! Jag mejlar dig detaljena!

A Very Potter Senior Year

Hela förmiddagen ägnade jag åt att titta på A Very Potter Senior Year, den sista delen i trilogin av musikaler om Harry Potter, skrivna och framförda av Team Starkid. Just den här sista delen var lite annorlunda än de tidigare två eftersom Darren Criss (han som spelar Harry Potter) gått och blivit stjärna i Glee. Därför framförde Starkid bara musikalen en gång, under LeakyCon 2012, och de hade endast två dagar på sig att öva. Men trots att de läser sina repliker direkt ur manuset inte är så rutinerade så är jag ändå överlycklig att de lyckades göra en tredje musikal!

Förutom glädjen att få se alla Starkid-ansikten igen så var det bästa med musikalen själva känslan. De har lyckats behålla det där töntiga och lite barnsliga i den. Det som gör att den känns så genuin - de är bara kompisar som gör fåniga grejer tillsammans. Tittaren blir en del av det där gänget och känslan att träffa dem igen var obeskrivligt härlig.

Han till höger är Eric Kahn Gale, författaren till The Bully Book

Första akten höll inte riktigt samma mått som den andra då den blev lite seg under långa scener. Jag irriterade mig också lite på kvinnosynen, hur de pratade om Hermione och Ginny som ägodelar störde mig ganska så mycket. Vissa skämt var inte heller så kul (hallå hela scenen när Tom Riddle besökte sin pappa och farföräldrar?). Men det är det enda negativa jag har att säga i mitt annars lyriska tillstånd.

Sedan när är Tom Riddle så SÖT?

Det var väldigt fint hur de fick in vissa låtar från de tidigare två musikalerna. När de sjöng Back to Hogwarts i slutet var det omöjligt att inte gråta av alla känslor. Men även när Dumbledore och Tom Riddle började sjunga på To Dance Again gav det mig en väldigt speciell känsla.
     Låtarna i musikalen tyckte jag om, men har lite svårt att uttala mig om dem just nu. Det tar alltid ett tag innan jag fastnar för musikallåtar. Jag måste lyssna på dem några gånger. Men jag vet i alla fall att de passade väldigt bra in i handlingen!

Jag behövde pausa i den här scenen pga skrattade för mycket.

Sedan måste vi bara prata om Tyler Brunsman, han som spelar Professor McGonagall, Cedric Diggory och Lucius Malfoy. Han är FANTASTISK! Jag älskade honom både som Diggory i AVPM och som Lucius i AVPS, men när han spelar BÅDE och dessutom McGonagall insåg jag hans briljans.

Tyler Brunsman som Professor McGonagall

Slutet var nog det absolut bästa också (eller ja hela andra akten). Först det känslosamma bråket mellan Ron och Harry, sedan "I open at the close", Back to Hogwarts efter det. När man sedan tror att det är slut så kommer "19 years later" och jag gråter lite till för det blir liksom back to the place where the story began. Efter det kom det absolut bästa - QUIRRELL. Voldemort och Quirrell är min otp och den scenen gjorde mig så överlycklig. Dessutom drog Voldemort den perfekta slutklämmen på hela trilogin.

"Harry Potter gave me a new family, he taught me how to love. And I guess that's kind of what Harry Potter is all about." 

- The Dark Lord/Lord Vorldemort/Tom Marvolo Riddle/He Who Shall Not Be Named/You Know Who

Det citatet gjorde mig så lycklig, precis som resten av A Very Potter Senior Year gjorde.

Förhandsvisning av The Host? Klart du vill!

Vad? I samarbete med Forma Books lottar jag ut två biljetter (till dig och en vän) till förhandsvisningen av The Host, filmen baserad på boken av Stephenie Meyer (Genom dina ögon på svenska).

När? Filmvisningen är tisdagen den 26 mars på Filmstaden Söder. Filmen börjar 18:00 med insläpp från 17:30.

Hur? Skriv en kommentar till det här inlägget om att du är med. På söndag (17/3) klockan 13:37 (eliiiit) stänger tävlingen så lottar jag och publicerar biobesökaren senare under dagen. Jag kommer att kontakta vinnaren via mejl och be om ditt namn som jag sedan vidarebefodrar till Forma Books så de skriver rätt namn på sin lista.

*Om vinnaren inte svarat på mejlet efter två dagar drar jag en ny vinnare because of obvious reasons (fatta vad sugen jag var att skriva raisins).

Varma kroppar

Varma kroppar
Skriven av Isaac Marion

På en flygplats i ett post-apokalyptiskt USA lever R. R är egentligen död men trots det kan han både gå, grymta och äta - helst människohjärnor. Det finns fler zombies på flygplatsen med R och ibland ger de sig ut och jagar efter levande människokött. Den här gången träffar han dock Julie, och plötsligt inser han att det finns mer i livet döden än att gå, äta och grymta.

Tack vare tv-serien The Walking Dead så älskar jag zombies. Därför var jag ganska så skeptisk till en bok där en zombie plötsligt börjar tänka och känna saker. Det blir lite som att förstöra hela idéen med zombies, hela deras koncept är just det att de bara är ett mänskligt skal. Som tur är så fungerar det faktiskt, just eftersom Isaac Marion inte tar det på så stort allvar. Humor kan liksom rädda det mesta. Så Nea diggar R - den failade zombien.

Segt blir det under läsningens gång, främst när det inte handlar om R utan om Julies gamla pojkvän. Trots att de partierna var nödvändiga för boken tycker jag att de kunde berättats på ett mer underhållande sätt. Det kändes som att författaren, precis som jag, bara ville ha de där för att kunna berätta historien ordentligt. De partierna i boken hade kunnat bli mycket bättre.

Nea gillar hur Isaac Marion vågar stoppa in lite deep shit i boken om begreppet mänsklighet. Hur stor skillnad är det på orden "mänsklig" och "människa"? För trots att jag uppskattar humorn i boken väldigt mycket så uppskattar jag detta ännu mer. Tack vare detta blir boken en salig röra av olika element som kompletterar varandra bra. Spänning, kärlek, djupa funderingar, humor och fantastiska dialoger mellan R och hans vän M. Att mixa ihop allt detta skulle antingen kunna bli väldigt bra eller väldigt dåligt, men jag kan glatt meddela att i det här fallet blev det väldigt bra och jag gillar boken väldigt mycket.

PS. Jag såg filmen i veckan också. Den var jättefin, Nicolas Hoult också. DS


Titel: Varma kroppar
Originaltitel: Warm bodies
Författare: Isaac Marion
Översättare: Kristoffer Leandoer
Förlag: Mix förlag
Utgivningsår: 2010
Sidor: 286
Språk: Svenska

Hon med lakritspiporna

Om jag var en bokkaraktär skulle min grej vara lakritspipor. Bara för att de är det roligaste godiset och för att då skulle alla komma ihåg mig.

"Min favoritkaraktär i boken var nog Nea."
"Vem var hon nu igen?"
"Hon med lakritspiporna."
"Jaha HON. Jag älskade henne!"

Så skulle det låta.

Wallflower, nu har jag läst den på svenska också!

Förra året läste jag The Perks of Being a Wallflower, och precis som typ alla andra i bokbloggosfären så älskade jag den. Nu har jag läst den på svenska också, i en nyutgivning av Gilla Böcker, men med översättningen av Göran Fagerström från 2000.

Överlag tycker jag att läsupplevelsen är ungefär detsamma. Jag känner samma känslor när jag läser och jag fastnar i boken på samma sätt. Efter att jag läste en intressant recension av Andréa där hon tog upp vissa ordval i den svenska översättningen som hon inte tyckte passade in, så var jag lite orolig att jag också skulle störa mig på det. Som tur var gjorde jag inte det, kanske för att jag inte är van att själv skriva skönlitteratur och därför inte har som vana att reflektera mycket kring ordval.

Däremot var det vissa småsaker i språket som jag tyckte kändes fel. Redan innan jag började visste jag att språket inte skulle vara lika fantastiskt och träffande i den svenska översättningen som i originalet, för det är det sällan. Men även det faktum att jag själv läst den på engelska innan tror jag också förstörde mycket. Vissa väldigt kända citat ur boken som t.ex. kända "And in that moment I swear we were infinite", kändes bara väldigt krystade. Likaså översättningarna av alla citat jag sparat ur boken.

Jag tror dock tyvärr att det är oundvikligt att lyckas översätta sådana väldigt välciterade kända fraser. Det blir som när jag såg på Dirty Dancing på Chinateatern och genom hela pjäsen bävade inför när Johnny skulle säga "nobody puts baby in a corner" på svenska, för hur de än skulle göra det så blir det ju bara SÅ fel och krystat (det visade sig att de inte ens översatte den repliken utan bara körde på den klassiska engelska).

Min slutsats och mina råd:
För dig som inte läst boken på engelska kommer det fungera jättebra att läsa den på svenska! Jag misstänker att du får samma wow-upplevelse (men kanske inte riktigt språkligt).
För dig som läst den på engelska är det bättre att hålla dig till den engelska för att undvika de där krystade ögonblicken där dina favoritcitat plötsligt låter jättekonstigt.

Tack Gilla Böcker för rec.ex!