måndag 20 maj 2013

Safirblå

Safirblå
Skriven av Kerstin Gier
Andra boken i en Ädelstenstrilogin. Första boken heter Rubinröd (läs min recension här)

Obs. Har du inte läst första boken i den här serien och vill göra det så tycker jag inte du ska läsa min recension. För att citera River Song: "spoilers".
Så ungefär en vecka har gått sedan Gwendolyn gjorde sitt första tidssprång och blev invigt i den stora hemligheten kring tidsresande och ordern kring det. Hon och Gideon har precis kommit tillbaka till nutiden efter incidenten där de träffade på Lucy och Paul. Ordern är misstänksamma mot Gwen och tror att hon kommer förråda dem i framtiden. Eftersom Gwen själv inte har någon aning om vad hon kommer göra så försöker hon luska fram lite, samtidigt blir hela den där kärleksgrejen med Gideon mer komplicerad.


Eftersom det här är andra delen i en serie där jag läst första delen tänkte jag att jag ska titta vad jag skrivit i min recension av förra boken, sammanfatta det i fetstil och kommentera uppföljaren (den här alltså) utifrån det.

Fantastisk huvudperson som påminner om Mia Thermopolis i En prinsessas dagbok och har roliga tankar att följa. 
Jag står så fast vid den här punkten, Gwendolyn är en helt perfekt huvudperson. Storyn hade lätt kunnat bli lie torr med alla profetior och hemligheter, men hon tittar på dem med nyfikna och sarkastiska ögon vilket gör att jag som läsare skrattande håller med henne. Hon lyckas dessutom vara en stark kvinnlig huvudperson utan att vara någon supermänniska á la Katniss Everdeen vilket är så trevligt. Jag är trött på hur alla kvinnliga karaktärer som hyllas som "starka kvinnliga huvupersoner" måste vara badass tjejer som kan slåss och fälla sarkastiska kommentarer. Gwendolyn är istället bara genuin och cool, det räcker.

Spännande tidsresekoncept, men gärna att de är mer invecklade så jag måste tänka kring hur saker hänger ihop.
Det tycker jag faktiskt blev mycket bättre här i tvåan! Det var flera gånger jag fick tänka till om hur allting hänge ihop och vad som faktiskt hänt än och hur det hängde ihop med det som hänt i det förflutna. Jag gillar också hur det också läggs fokus på att passa in i tiden de åker till också. Att använda rätt ordförråd, bete sig på rätt sätt och ha rätt kläder på sig, allt för att smälta in i tidsåldern de befinner sig i. Det ger mig en spännande liten historielektion också.

Jag lade inte märket till någon kärlekshistoria och förstår inte varför de marknadsför boken som en sådan. Kanske att den utvecklas i tvåan och trean.
Safirblå marknadsfördes inte som en kärlekshistoria vilket jag tycker är bra, eftersom en kärlekshistorien inte är den största delen av handlingen. Men här börjar det faktiskt hända grejer, och jag gillar det. Trots att allt hände ganska så snabbt så finns ändå den där osäkerheten och jag gillar hur de inte gick från att hata varandra till hänge varandra sin själ. Fast i slutet såg jag nog ändå lite varningsklockor på att saker blev lite orealistiska.

Alla namn och tidigare händelser gjorde mig förvirrad ibland eftersom det var ett tag jag läste första boken. Jag hade gärna sett att Gier förklarade lite mer i början i stil med "previosly on ädelstenstrilogin" så jag fick fräscha upp minnet lite. Sedan insåg jag också när jag läst ut boken att det fanns en liten karaktärsförteckning längst bak i boken. Jag bara "åh snyggt jobbat Nea den ser du nu".

Precis som de flesta mellanböcker i en trilogi så händer det inte något särskilt storartat i Safirblå, men den håller uppe intresset på ett lysande sätt ändå och jag blev ärligt talat riktigt sur när boken helt plötsligt TOG SLUT. Så himla fräckt att bara sluta utan att jag känner mig klar. Tredje boken kommer i augusti, och jag önskar att jag hade en sån där tidsresemanick som Gwen har så att jag från framtiden kan åka tillbaka till mig idag och ge mig boken i förväg.
     (då skulle jag passa på att ta reda på om George R.R Martin hinner skriva klart A Song of Ice and Fire innan han dör också, för det tycker jag är väldigt spännande trots att jag bara läst första boken än så länge)

Titel: Safirblå
Originaltitel: Saphirblau
Författare: Kerstin Gier
Översättare: Christine Bredenkamp
Förlag: Bonnier Carlsen
Utgivningsår: 2013
Sidor: 392

1 kommentar:

  1. Svar: Jag läste Alex Dogboy för massa år sedan och då uppskattade jag den tyvärr inte. Dock tror jag verkligen att jag skulle tycka annorlunda om den idag!

    Och jag tycker verkligen att du ska läsa Pumans dotter! :D

    SvaraRadera