lördag 16 mars 2013

A Very Potter Senior Year

Hela förmiddagen ägnade jag åt att titta på A Very Potter Senior Year, den sista delen i trilogin av musikaler om Harry Potter, skrivna och framförda av Team Starkid. Just den här sista delen var lite annorlunda än de tidigare två eftersom Darren Criss (han som spelar Harry Potter) gått och blivit stjärna i Glee. Därför framförde Starkid bara musikalen en gång, under LeakyCon 2012, och de hade endast två dagar på sig att öva. Men trots att de läser sina repliker direkt ur manuset inte är så rutinerade så är jag ändå överlycklig att de lyckades göra en tredje musikal!

Förutom glädjen att få se alla Starkid-ansikten igen så var det bästa med musikalen själva känslan. De har lyckats behålla det där töntiga och lite barnsliga i den. Det som gör att den känns så genuin - de är bara kompisar som gör fåniga grejer tillsammans. Tittaren blir en del av det där gänget och känslan att träffa dem igen var obeskrivligt härlig.
Han till höger är Eric Kahn Gale, författaren till The Bully Book
Första akten höll inte riktigt samma mått som den andra då den blev lite seg under långa scener. Jag irriterade mig också lite på kvinnosynen, hur de pratade om Hermione och Ginny som ägodelar störde mig ganska så mycket. Vissa skämt var inte heller så kul (hallå hela scenen när Tom Riddle besökte sin pappa och farföräldrar?). Men det är det enda negativa jag har att säga i mitt annars lyriska tillstånd.
Sedan när är Tom Riddle så SÖT?
Det var väldigt fint hur de fick in vissa låtar från de tidigare två musikalerna. När de sjöng Back to Hogwarts i slutet var det omöjligt att inte gråta av alla känslor. Men även när Dumbledore och Tom Riddle började sjunga på To Dance Again gav det mig en väldigt speciell känsla.
     Låtarna i musikalen tyckte jag om, men har lite svårt att uttala mig om dem just nu. Det tar alltid ett tag innan jag fastnar för musikallåtar. Jag måste lyssna på dem några gånger. Men jag vet i alla fall att de passade väldigt bra in i handlingen!

Jag behövde pausa i den här scenen pga skrattade för mycket.
Sedan måste vi bara prata om Tyler Brunsman, han som spelar Professor McGonagall, Cedric Diggory och Lucius Malfoy. Han är FANTASTISK! Jag älskade honom både som Diggory i AVPM och som Lucius i AVPS, men när han spelar BÅDE och dessutom McGonagall insåg jag hans briljans.
Tyler Brunsman som Professor McGonagall

Slutet var nog det absolut bästa också (eller ja hela andra akten). Först det känslosamma bråket mellan Ron och Harry, sedan "I open at the close", Back to Hogwarts efter det. När man sedan tror att det är slut så kommer "19 years later" och jag gråter lite till för det blir liksom back to the place where the story began. Efter det kom det absolut bästa - QUIRRELL. Voldemort och Quirrell är min otp och den scenen gjorde mig så överlycklig. Dessutom drog Voldemort den perfekta slutklämmen på hela trilogin.
"Harry Potter gave me a new family, he taught me how to love. And I guess that's kind of what Harry Potter is all about." 
- The Dark Lord/Lord Vorldemort/Tom Marvolo Riddle/He Who Shall Not Be Named/You Know Who
Det citatet gjorde mig så lycklig, precis som resten av A Very Potter Senior Year gjorde.

1 kommentar: