Nu har slumpgeneratorn talat, och du som får ta med en kompis till förhandsvisningen av The Host är den andra personen som kommenterat inlägget, alltså Elin! Grattis Elin! Jag mejlar dig detaljena!
 |
söndag 17 mars 2013
lördag 16 mars 2013
A Very Potter Senior Year
 |
| Han till höger är Eric Kahn Gale, författaren till The Bully Book |
 |
| Sedan när är Tom Riddle så SÖT? |
Låtarna i musikalen tyckte jag om, men har lite svårt att uttala mig om dem just nu. Det tar alltid ett tag innan jag fastnar för musikallåtar. Jag måste lyssna på dem några gånger. Men jag vet i alla fall att de passade väldigt bra in i handlingen!
 |
| Jag behövde pausa i den här scenen pga skrattade för mycket. |
 |
| Tyler Brunsman som Professor McGonagall |
Slutet var nog det absolut bästa också (eller ja hela andra akten). Först det känslosamma bråket mellan Ron och Harry, sedan "I open at the close", Back to Hogwarts efter det. När man sedan tror att det är slut så kommer "19 years later" och jag gråter lite till för det blir liksom back to the place where the story began. Efter det kom det absolut bästa - QUIRRELL. Voldemort och Quirrell är min otp och den scenen gjorde mig så överlycklig. Dessutom drog Voldemort den perfekta slutklämmen på hela trilogin.
"Harry Potter gave me a new family, he taught me how to love. And I guess that's kind of what Harry Potter is all about."
- The Dark Lord/Lord Vorldemort/Tom Marvolo Riddle/He Who Shall Not Be Named/You Know Who
Det citatet gjorde mig så lycklig, precis som resten av A Very Potter Senior Year gjorde.
onsdag 13 mars 2013
Förhandsvisning av The Host? Klart du vill!
Vad? I samarbete med Forma Books lottar jag ut två biljetter (till dig och en vän) till förhandsvisningen av The Host, filmen baserad på boken av Stephenie Meyer (Genom dina ögon på svenska).
När? Filmvisningen är tisdagen den 26 mars på Filmstaden Söder. Filmen börjar 18:00 med insläpp från 17:30.
Hur? Skriv en kommentar till det här inlägget om att du är med. På söndag (17/3) klockan 13:37 (eliiiit) stänger tävlingen så lottar jag och publicerar biobesökaren senare under dagen. Jag kommer att kontakta vinnaren via mejl och be om ditt namn som jag sedan vidarebefodrar till Forma Books så de skriver rätt namn på sin lista.
*Om vinnaren inte svarat på mejlet efter två dagar drar jag en ny vinnare because of obvious reasons (fatta vad sugen jag var att skriva raisins).
När? Filmvisningen är tisdagen den 26 mars på Filmstaden Söder. Filmen börjar 18:00 med insläpp från 17:30.
*Om vinnaren inte svarat på mejlet efter två dagar drar jag en ny vinnare because of obvious reasons (fatta vad sugen jag var att skriva raisins).
torsdag 7 mars 2013
Varma kroppar
Varma kroppar
Skriven av Isaac Marion
På en flygplats i ett post-apokalyptiskt USA lever R. R är egentligen död men trots det kan han både gå, grymta och äta - helst människohjärnor. Det finns fler zombies på flygplatsen med R och ibland ger de sig ut och jagar efter levande människokött. Den här gången träffar han dock Julie, och plötsligt inser han att det finns mer ilivet döden än att gå, äta och grymta.
Tack vare tv-serien The Walking Dead så älskar jag zombies. Därför var jag ganska så skeptisk till en bok där en zombie plötsligt börjar tänka och känna saker. Det blir lite som att förstöra hela idéen med zombies, hela deras koncept är just det att de bara är ett mänskligt skal. Som tur är så fungerar det faktiskt, just eftersom Isaac Marion inte tar det på så stort allvar. Humor kan liksom rädda det mesta. Så Nea diggar R - den failade zombien.
Segt blir det under läsningens gång, främst när det inte handlar om R utan om Julies gamla pojkvän. Trots att de partierna var nödvändiga för boken tycker jag att de kunde berättats på ett mer underhållande sätt. Det kändes som att författaren, precis som jag, bara ville ha de där för att kunna berätta historien ordentligt. De partierna i boken hade kunnat bli mycket bättre.
Nea gillar hur Isaac Marion vågar stoppa in lite deep shit i boken om begreppet mänsklighet. Hur stor skillnad är det på orden "mänsklig" och "människa"? För trots att jag uppskattar humorn i boken väldigt mycket så uppskattar jag detta ännu mer. Tack vare detta blir boken en salig röra av olika element som kompletterar varandra bra. Spänning, kärlek, djupa funderingar, humor och fantastiska dialoger mellan R och hans vän M. Att mixa ihop allt detta skulle antingen kunna bli väldigt bra eller väldigt dåligt, men jag kan glatt meddela att i det här fallet blev det väldigt bra och jag gillar boken väldigt mycket.
PS. Jag såg filmen i veckan också. Den var jättefin, Nicolas Hoult också. DS
Titel: Varma kroppar
Originaltitel: Warm bodies
Författare: Isaac Marion
Översättare: Kristoffer Leandoer
Förlag: Mix förlag
Utgivningsår: 2010
Sidor: 286
Språk: Svenska
Skriven av Isaac Marion
På en flygplats i ett post-apokalyptiskt USA lever R. R är egentligen död men trots det kan han både gå, grymta och äta - helst människohjärnor. Det finns fler zombies på flygplatsen med R och ibland ger de sig ut och jagar efter levande människokött. Den här gången träffar han dock Julie, och plötsligt inser han att det finns mer i
Tack vare tv-serien The Walking Dead så älskar jag zombies. Därför var jag ganska så skeptisk till en bok där en zombie plötsligt börjar tänka och känna saker. Det blir lite som att förstöra hela idéen med zombies, hela deras koncept är just det att de bara är ett mänskligt skal. Som tur är så fungerar det faktiskt, just eftersom Isaac Marion inte tar det på så stort allvar. Humor kan liksom rädda det mesta. Så Nea diggar R - den failade zombien.
Segt blir det under läsningens gång, främst när det inte handlar om R utan om Julies gamla pojkvän. Trots att de partierna var nödvändiga för boken tycker jag att de kunde berättats på ett mer underhållande sätt. Det kändes som att författaren, precis som jag, bara ville ha de där för att kunna berätta historien ordentligt. De partierna i boken hade kunnat bli mycket bättre.
Nea gillar hur Isaac Marion vågar stoppa in lite deep shit i boken om begreppet mänsklighet. Hur stor skillnad är det på orden "mänsklig" och "människa"? För trots att jag uppskattar humorn i boken väldigt mycket så uppskattar jag detta ännu mer. Tack vare detta blir boken en salig röra av olika element som kompletterar varandra bra. Spänning, kärlek, djupa funderingar, humor och fantastiska dialoger mellan R och hans vän M. Att mixa ihop allt detta skulle antingen kunna bli väldigt bra eller väldigt dåligt, men jag kan glatt meddela att i det här fallet blev det väldigt bra och jag gillar boken väldigt mycket.
PS. Jag såg filmen i veckan också. Den var jättefin, Nicolas Hoult också. DSTitel: Varma kroppar
Originaltitel: Warm bodies
Författare: Isaac Marion
Översättare: Kristoffer Leandoer
Förlag: Mix förlag
Utgivningsår: 2010
Sidor: 286
Språk: Svenska
måndag 4 mars 2013
Hon med lakritspiporna
Om jag var en bokkaraktär skulle min grej vara lakritspipor. Bara för att de är det roligaste godiset och för att då skulle alla komma ihåg mig.
"Min favoritkaraktär i boken var nog Nea."
"Vem var hon nu igen?"
"Hon med lakritspiporna."
"Jaha HON. Jag älskade henne!"
Så skulle det låta.
"Min favoritkaraktär i boken var nog Nea."
"Vem var hon nu igen?"
"Hon med lakritspiporna."
"Jaha HON. Jag älskade henne!"
Så skulle det låta.
måndag 25 februari 2013
Wallflower, nu har jag läst den på svenska också!
Förra året läste jag The Perks of Being a Wallflower, och precis som typ alla andra i bokbloggosfären så älskade jag den. Nu har jag läst den på svenska också, i en nyutgivning av Gilla Böcker, men med översättningen av Göran Fagerström från 2000.
Överlag tycker jag att läsupplevelsen är ungefär detsamma. Jag känner samma känslor när jag läser och jag fastnar i boken på samma sätt. Efter att jag läste en intressant recension av Andréa där hon tog upp vissa ordval i den svenska översättningen som hon inte tyckte passade in, så var jag lite orolig att jag också skulle störa mig på det. Som tur var gjorde jag inte det, kanske för att jag inte är van att själv skriva skönlitteratur och därför inte har som vana att reflektera mycket kring ordval.
Däremot var det vissa småsaker i språket som jag tyckte kändes fel. Redan innan jag började visste jag att språket inte skulle vara lika fantastiskt och träffande i den svenska översättningen som i originalet, för det är det sällan. Men även det faktum att jag själv läst den på engelska innan tror jag också förstörde mycket. Vissa väldigt kända citat ur boken som t.ex. kända "And in that moment I swear we were infinite", kändes bara väldigt krystade. Likaså översättningarna av alla citat jag sparat ur boken.
Jag tror dock tyvärr att det är oundvikligt att lyckas översätta sådana väldigt välciterade kända fraser. Det blir som när jag såg på Dirty Dancing på Chinateatern och genom hela pjäsen bävade inför när Johnny skulle säga "nobody puts baby in a corner" på svenska, för hur de än skulle göra det så blir det ju bara SÅ fel och krystat (det visade sig att de inte ens översatte den repliken utan bara körde på den klassiska engelska).
Min slutsats och mina råd:
För dig som inte läst boken på engelska kommer det fungera jättebra att läsa den på svenska! Jag misstänker att du får samma wow-upplevelse (men kanske inte riktigt språkligt).
För dig som läst den på engelska är det bättre att hålla dig till den engelska för att undvika de där krystade ögonblicken där dina favoritcitat plötsligt låter jättekonstigt.
Tack Gilla Böcker för rec.ex!
 |
Överlag tycker jag att läsupplevelsen är ungefär detsamma. Jag känner samma känslor när jag läser och jag fastnar i boken på samma sätt. Efter att jag läste en intressant recension av Andréa där hon tog upp vissa ordval i den svenska översättningen som hon inte tyckte passade in, så var jag lite orolig att jag också skulle störa mig på det. Som tur var gjorde jag inte det, kanske för att jag inte är van att själv skriva skönlitteratur och därför inte har som vana att reflektera mycket kring ordval.
Däremot var det vissa småsaker i språket som jag tyckte kändes fel. Redan innan jag började visste jag att språket inte skulle vara lika fantastiskt och träffande i den svenska översättningen som i originalet, för det är det sällan. Men även det faktum att jag själv läst den på engelska innan tror jag också förstörde mycket. Vissa väldigt kända citat ur boken som t.ex. kända "And in that moment I swear we were infinite", kändes bara väldigt krystade. Likaså översättningarna av alla citat jag sparat ur boken.
Jag tror dock tyvärr att det är oundvikligt att lyckas översätta sådana väldigt välciterade kända fraser. Det blir som när jag såg på Dirty Dancing på Chinateatern och genom hela pjäsen bävade inför när Johnny skulle säga "nobody puts baby in a corner" på svenska, för hur de än skulle göra det så blir det ju bara SÅ fel och krystat (det visade sig att de inte ens översatte den repliken utan bara körde på den klassiska engelska).
Min slutsats och mina råd:
För dig som inte läst boken på engelska kommer det fungera jättebra att läsa den på svenska! Jag misstänker att du får samma wow-upplevelse (men kanske inte riktigt språkligt).
För dig som läst den på engelska är det bättre att hålla dig till den engelska för att undvika de där krystade ögonblicken där dina favoritcitat plötsligt låter jättekonstigt.
Tack Gilla Böcker för rec.ex!
söndag 17 februari 2013
#fetastebokträffen
Igår ägde den rum. Ungdomsboksträffen på PUNKTmedis som jag och Frida och Amelie och Anna och Pia taggat till ganska så länge. Och hur gick den då? JO DEN BLEV HELT UNDERBAR. Jag var så sjukt nervös innan men när den väl börjat så försvann allt sånt direkt. Boknördar är ju så trevliga och allmänt awesome.
 |
| Frida, Ebba och Anna fixar det sista innan starten |
 |
| TAGGA |
Vi hade ett bokbytarbord, och böckerna som blev kvar ska vi lämna till Södersjukhusets barnavdelning. Jag blev faktiskt jätteglad över bokbytet för det är helt klart det bokbyte jag varit på med bäst utbud. Bara bra böcker liksom, vilket aldrig brukar hända.
 |
| Böcker i massor. |
 |
| BÄSTA BOKNÖRDARNA. |
Frida intervjuar Peter Barlach, författaren till t.ex. Det är jag som är Caroline m.fl. Han avslöjar bland annat att Det är jag som är Caroline egentligen var tänkt att bli en serie på två böcker, och att han älskar Thåström (woho!).
Frida intervjuar Henrik Larsson, författaren till Krigarhjärta och fortsättningarna i serien (den sista kommer 15 mars!). Han berättar bland annat om hur det är att vara författare och att han om han fick gå på middag med några valfira personer, levande som döda, så skulle han bland annat vilja träffa Tolkien.
 |
| Bild snodd från Frida |
Jag och Amelie intervjuar Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren, författarna till Engelsforstrilogin. De berättar att en given person på bådas önskemiddag är Joss Whedon, och att de tror att Eld inte är i bestämd form (Cirkeln och Nyckeln) eftersom den titeln inte syftar på något lika konkret och bestämt.
Förutom intervjuer och bokbyte körde vi lite bok-pictionary, quiz à la På Spåret, fika och lite annat. Allting blev grymt lyckat (förutom quizen kanske, haha) och det var jättekul att få träffa alla! Jag är så ofantligt glad att Frida drog igång det här, för det var EN FANTASTISK DAG.
PS. Mats och Sara släpper snart seriealbumet Berättelser från Engelsfors tillsammans med serietecknarna Karl Johnsson, Lina Neidestam, Kim W Andersson, och om någon vill lyssna på dem alla fem och få sina böcker signerade så finns det chans! Bara att kolla in evenemangen på deras facebooksida (länk HÄR).
torsdag 14 februari 2013
Junk
Junk
Melvin Burgess
Dessutom är karaktärerna så himla jobbiga. Visst förstår jag att man nog blir lite jobbig när man går på heroin, men här var karaktärerna bara jobbiga i och med att de var så orealistiska och naiva. Som om två fjortonåringar kan rymma till en annan stad och sedan få hjälp av en gammal gubbe så att de kan bo hos några anarkister och en "closet communist" (haha okej det uttrycket förgyllde boken lite) i ett lånat hus. Vonny (garderobskommunisten) var den enda vettiga karaktären, och den enda som också hade en intressant utveckling. Eller nej det är inte sant, Gemma var faktiskt också en bra karaktär. Hon var naiv och irriterande, men hon kändes ändå äkta. Det är Gemma och Vonny jag över huvud taget kommer ihåg nu när jag läst ut boken.
Jag tycker det är väldigt fascinerande hur droger och knark förändrar ens personlighet, och det tycker jag ändå att den här boken ändå lite halvt lyckas visa. Jag kan i alla fall se att det var vad Burgess ville illustrera. problemet är bara att jag inte kommer tillräckligt nära karaktärerna för att se en ordentlig förändring hos dem. Jag kan bara föreställa mig hur de var innan och hur de blir efter. Kanske skulle han låta boken vara skriver ur bara Tars och Gemmas perspektiv istället för att hoppa mellan så många olika och ibland oviktiga personer.
Så nej läst helst inte den här boken. Trots att den behandlar ett intressant ämne så är det inte särskilt intressant i själva boken. Jag behövde bättre skildrade karaktärer och ett mer varierat språk för att den skulle bli något för mig.
Titel: Junk
Författare: Melvin Burgess
Förlag: Puffin Books
Utgivningsår: 1996
Sidor: 389
Språk: English
Melvin Burgess
Fjortonårige Tar har det inte bra hemma med en pappa som slår honom och en alkoholiserad mamma. Så han rymmer till en annan stad och bosätter sig med några anarkister i "deras" hus. Men hans flickvän Gemma trivs inte heller hemma. Hennes föräldrar gör massor av regler åt henne så hon inte får vara ute hela nätterna eller göra precis som hon vill. De är bara totalt oförstående och elaka mot stackars fjortonårige Gemma. Så hon rymmer också till samma ställe där Tar är. Men till skillnad från Tar så vill Gemma börja leva ett helt annat sorts liv också. Hon tar droger och lever farligt. Problemet är bara att drogerna övergår i knark och Tar verkar vara på gränsen att ramla ner i knarkträsket med henne.
~*~
Det här är en skolbok som jag läste i engelskan. Hade jag läst den själv hade jag inte orkat läsa ut hela, utan troligtvis slutat vid min gräns på 50 sidor. Mina förhoppningar från början var inte så höga i och med att jag försökt läsa Vild & vacker av Melvin Burgess tidigare, men gav upp direkt eftersom jag inte klarade av det tråkiga språket. Här kände jag för att göra samma sak, men det fick jag inte. Tyvärr, för språket i Junk saknar både synonymer och beskrivningar. Kanske ville Burgess skriva lite "avskalat och stämningsfullt", men det blev bara tråkigt. Jag fick intrycket av att jag läste samma sida om och om igen för det var så lite variation.
Dessutom är karaktärerna så himla jobbiga. Visst förstår jag att man nog blir lite jobbig när man går på heroin, men här var karaktärerna bara jobbiga i och med att de var så orealistiska och naiva. Som om två fjortonåringar kan rymma till en annan stad och sedan få hjälp av en gammal gubbe så att de kan bo hos några anarkister och en "closet communist" (haha okej det uttrycket förgyllde boken lite) i ett lånat hus. Vonny (garderobskommunisten) var den enda vettiga karaktären, och den enda som också hade en intressant utveckling. Eller nej det är inte sant, Gemma var faktiskt också en bra karaktär. Hon var naiv och irriterande, men hon kändes ändå äkta. Det är Gemma och Vonny jag över huvud taget kommer ihåg nu när jag läst ut boken.
Jag tycker det är väldigt fascinerande hur droger och knark förändrar ens personlighet, och det tycker jag ändå att den här boken ändå lite halvt lyckas visa. Jag kan i alla fall se att det var vad Burgess ville illustrera. problemet är bara att jag inte kommer tillräckligt nära karaktärerna för att se en ordentlig förändring hos dem. Jag kan bara föreställa mig hur de var innan och hur de blir efter. Kanske skulle han låta boken vara skriver ur bara Tars och Gemmas perspektiv istället för att hoppa mellan så många olika och ibland oviktiga personer.
Så nej läst helst inte den här boken. Trots att den behandlar ett intressant ämne så är det inte särskilt intressant i själva boken. Jag behövde bättre skildrade karaktärer och ett mer varierat språk för att den skulle bli något för mig.
Titel: Junk
Författare: Melvin Burgess
Förlag: Puffin Books
Utgivningsår: 1996
Sidor: 389
Språk: English
torsdag 7 februari 2013
Det är jag som är Caroline
Det är jag som är Caroline
Peter Barlach
Caroline är en sån där figur som gör som hon vill, hur hon vill, när hon vill. Så när hon bråkar med sin mamma vill hon flytta hemifrån, så hon gör det. Nu måste hon bara lösa det här med boende och jobb och pengar och sådant. Men Caroline gör ju som hon vill, när hon vill och hur hon vill, så det löser sig nog på något sätt ska ni se.
Karaktärerna är den här bokens stora styrka. Det är inte bara Caroline som är så extrem, utan alla karaktärer är liksom överdrivna. På ett bra sätt alltså. Det är som att Peter Barlach har tagit olika sorters människor (inget placerande i fack här inte) och sedan liksom höjt deras volym till max. Alla karaktärer är så speciella och minnesvärda. Varenda en av dem kommer jag ihåg, vilket inte händer ofta när jag har läst en bok. Mycket av det beror nog på hur han belyser något lite udda med varje karaktär, som Stephanies plantor, pappans matlagning och pappans wallenbergargranne.
Barlach har även lyckas undvika att skapa för ytliga och platta karaktärer, något som jag tycker kan hända väldigt ofta om karaktärer är lite mer extrema. Han har en bra balans mellan det överdrivna och äktheten. Alla karaktärer känns fortfarande komplexa och mänskliga, vilket jag tycker är skickligt gjort.
Visst tycker jag att boken saknade något för att jag ska gilla den riktigt mycket. Kanske låta Carolines relation till sin mamma få ta lite större plats, eller att ha en handling med ett tydligare mål. Något så jag vet var läsningen är på väg. Men trots detta så gillar jag den här boken. Den var oväntad både i handlingen och i mina förväntningar, vilket alltid är trevligt.
Titel: Det är jag som är Caroline
Författare: Peter Barlach
Förlag: Bonnier Carlsen
Utgivningsår: 2012
Sidor: 315
Språk: Svenska
Peter Barlach
Caroline är en sån där figur som gör som hon vill, hur hon vill, när hon vill. Så när hon bråkar med sin mamma vill hon flytta hemifrån, så hon gör det. Nu måste hon bara lösa det här med boende och jobb och pengar och sådant. Men Caroline gör ju som hon vill, när hon vill och hur hon vill, så det löser sig nog på något sätt ska ni se.
Karaktärerna är den här bokens stora styrka. Det är inte bara Caroline som är så extrem, utan alla karaktärer är liksom överdrivna. På ett bra sätt alltså. Det är som att Peter Barlach har tagit olika sorters människor (inget placerande i fack här inte) och sedan liksom höjt deras volym till max. Alla karaktärer är så speciella och minnesvärda. Varenda en av dem kommer jag ihåg, vilket inte händer ofta när jag har läst en bok. Mycket av det beror nog på hur han belyser något lite udda med varje karaktär, som Stephanies plantor, pappans matlagning och pappans wallenbergargranne.
Barlach har även lyckas undvika att skapa för ytliga och platta karaktärer, något som jag tycker kan hända väldigt ofta om karaktärer är lite mer extrema. Han har en bra balans mellan det överdrivna och äktheten. Alla karaktärer känns fortfarande komplexa och mänskliga, vilket jag tycker är skickligt gjort.
Visst tycker jag att boken saknade något för att jag ska gilla den riktigt mycket. Kanske låta Carolines relation till sin mamma få ta lite större plats, eller att ha en handling med ett tydligare mål. Något så jag vet var läsningen är på väg. Men trots detta så gillar jag den här boken. Den var oväntad både i handlingen och i mina förväntningar, vilket alltid är trevligt.
Titel: Det är jag som är Caroline
Författare: Peter Barlach
Förlag: Bonnier Carlsen
Utgivningsår: 2012
Sidor: 315
Språk: Svenska
onsdag 30 januari 2013
The Old Man and the Sea
The Old Man and the Sea
Ernest Hemingway
När jag var i Florida i julas bodde vi i Key West i ett par dagar. Jag älskade stämningen och klimatet där väldigt mycket och tänkte därför passa på att läsa något av Hemingway eftersom han faktiskt bott där. Kanske hade han lyckats fånga den där mysiga stämningen i hans böcker. Jag gick alltså in i stadens lilla bokhandel och införskaffade mig The Old Man and the Sea och började läsa.
The Old Man and the Sea handlar om en man och en fisk och den utspelar sig nästan enbart på havet utanför Kubas kust. Så mycket till mysig stämning á la Key West. Den gamle mannen är fiskare men har inte fått fisk på mycket länge. Hans gamle fiskarlärling har blivit tvingad av sina föräldrar att fiska hos en mer framgångsrik fiskare, därför får mannen fiska ensam. Lärlingen försöker dock hjälpa honom så mycket han bara kan ändå för någon sorts vänskap hann krypa fram hos dem under den tiden de fiskade. Men en dag när mannen ger sig ut för att fiska i sin ensamhet så får han napp! En stor en verkar det vara, så fiskaren håller hårt i metspöt för att fisken inte ska dra ner det. Nu måste han bara lyckas fånga fisken ... dom dom!
Okej vad är det med dessa underliga "mästerverk"? Först Röda Rummet, nu detta. Vem är det som bestämmer vilka böcker som ska bli klassiker egentligen? Och varför väljer hen bara ut de där långtråkiga handlingslösa böckerna?
Till skillnad från Röda Rummet tycker jag dock att den här boken hade något intressant av värde - sättet fiskaren funderar kring sin ensamhet och hans lärling. Det blev ganska så gripande att läsa hur fiskaren var beredd att gå så lång för att få sin fisk. Den fisken blev det han levde för och han skulle kunna kämpa för den in i döden. Samtidigt tänkte han på hans fiskarlärling och om han skulle undra varför mannen dröjde så länge. Det var väldigt fint skildrat.
Men trots dessa positiva ord går det inte att komma ifrån att hela den här boken handlar om en gubbe som fångar en fisk. Det är väldigt svårt att få det till en tillräckligt intressant handling för att hålla mig intresserad boken ut. Och detta trots att jag är en karaktärsdriven person och alltså gillar när böcker fokuserar på karaktärer. Kanske "är jag för ung för att förstå" det vackra i boken, jag vet inte. Jag är inte så förtjust i den i alla fall.
Titel: The Old Man and the Sea
Författare: Ernest Hemingway
Förlag: Simon & Schuster
Utgivningsår: Original utkom 1952
Sidor: 128
Språk: Engelska
Ernest Hemingway
När jag var i Florida i julas bodde vi i Key West i ett par dagar. Jag älskade stämningen och klimatet där väldigt mycket och tänkte därför passa på att läsa något av Hemingway eftersom han faktiskt bott där. Kanske hade han lyckats fånga den där mysiga stämningen i hans böcker. Jag gick alltså in i stadens lilla bokhandel och införskaffade mig The Old Man and the Sea och började läsa.
The Old Man and the Sea handlar om en man och en fisk och den utspelar sig nästan enbart på havet utanför Kubas kust. Så mycket till mysig stämning á la Key West. Den gamle mannen är fiskare men har inte fått fisk på mycket länge. Hans gamle fiskarlärling har blivit tvingad av sina föräldrar att fiska hos en mer framgångsrik fiskare, därför får mannen fiska ensam. Lärlingen försöker dock hjälpa honom så mycket han bara kan ändå för någon sorts vänskap hann krypa fram hos dem under den tiden de fiskade. Men en dag när mannen ger sig ut för att fiska i sin ensamhet så får han napp! En stor en verkar det vara, så fiskaren håller hårt i metspöt för att fisken inte ska dra ner det. Nu måste han bara lyckas fånga fisken ... dom dom!
Okej vad är det med dessa underliga "mästerverk"? Först Röda Rummet, nu detta. Vem är det som bestämmer vilka böcker som ska bli klassiker egentligen? Och varför väljer hen bara ut de där långtråkiga handlingslösa böckerna?
Till skillnad från Röda Rummet tycker jag dock att den här boken hade något intressant av värde - sättet fiskaren funderar kring sin ensamhet och hans lärling. Det blev ganska så gripande att läsa hur fiskaren var beredd att gå så lång för att få sin fisk. Den fisken blev det han levde för och han skulle kunna kämpa för den in i döden. Samtidigt tänkte han på hans fiskarlärling och om han skulle undra varför mannen dröjde så länge. Det var väldigt fint skildrat.
Men trots dessa positiva ord går det inte att komma ifrån att hela den här boken handlar om en gubbe som fångar en fisk. Det är väldigt svårt att få det till en tillräckligt intressant handling för att hålla mig intresserad boken ut. Och detta trots att jag är en karaktärsdriven person och alltså gillar när böcker fokuserar på karaktärer. Kanske "är jag för ung för att förstå" det vackra i boken, jag vet inte. Jag är inte så förtjust i den i alla fall.
Titel: The Old Man and the Sea
Författare: Ernest Hemingway
Förlag: Simon & Schuster
Utgivningsår: Original utkom 1952
Sidor: 128
Språk: Engelska
.JPG) |
| Här brukade Hemingway visst hänga. När han levde alltså. |
måndag 28 januari 2013
200 fina år
Idag är det 200 år sedan Pride & Prejudice (sv: Stolthet och fördom) av Jane Austen utkom! Woop woop!
Jag älskar den här historien så mycket! Jag älskar hur boken är tidernas kärlekshistoria trots att karaktärerna knappt rör varandra förrän ända in i slutet. Jag älskar hur spänningen i boken ligger i hur läsaren från första början vet om Darcys känslor för Elizabeth, och sedan får hungra efter lite kärlek mellan karaktärerna. Jag älskar hur Austen får läsaren att uppskatta varje liten konversation mellan Darcy och Elizabeth till fullo, för att sedan låta oss läsa vidare i behov av mer. Jag älskar hur Stolthet och fördom skrevs för 200 år sedan och Darcy fortfarande är på (min egen) topptre-listan över hetaste killarna i litteraturen.
(Okej varför skriver jag efternamnet för Darcy och förnamnet för Elizabeth? Får lite Fifty Shades-vibbar av detta. Eller så är det bara att man följer Elizabeth i boken, hoppas jag.)
För er som vill fira lite innan ni går och lägger er (det är okej imorgon också tycker jag, efter 200 år spelar en dag hit och dit inte så stor roll) så vill jag tipsa om tre sätt att fira:
1. Läs boken. Det är min kvällsplan eftersom jag håller på att läsa om den, den här gången på engelska.
2. Se BBCs tv-film från 1995 med Jennifer Ehle ochMr. Darcy förlåt Colin Firth heter han ja (men vi vet alla att Colin Firth bara är ett artistnamn för William Darcy). Denna fantastiska fem timmar långa filmatisering innehåller typ ALLT från boken, och snälla döda mig inte om jag säger att jag nog tycker den är bättre än själva boken. Givetvis efter att man läst boken då alltså!
 |
| Det sorgliga i att jag faktiskt lade ner tid till den här "bilden". |
Jag älskar den här historien så mycket! Jag älskar hur boken är tidernas kärlekshistoria trots att karaktärerna knappt rör varandra förrän ända in i slutet. Jag älskar hur spänningen i boken ligger i hur läsaren från första början vet om Darcys känslor för Elizabeth, och sedan får hungra efter lite kärlek mellan karaktärerna. Jag älskar hur Austen får läsaren att uppskatta varje liten konversation mellan Darcy och Elizabeth till fullo, för att sedan låta oss läsa vidare i behov av mer. Jag älskar hur Stolthet och fördom skrevs för 200 år sedan och Darcy fortfarande är på (min egen) topptre-listan över hetaste killarna i litteraturen.
(Okej varför skriver jag efternamnet för Darcy och förnamnet för Elizabeth? Får lite Fifty Shades-vibbar av detta. Eller så är det bara att man följer Elizabeth i boken, hoppas jag.)
För er som vill fira lite innan ni går och lägger er (det är okej imorgon också tycker jag, efter 200 år spelar en dag hit och dit inte så stor roll) så vill jag tipsa om tre sätt att fira:
1. Läs boken. Det är min kvällsplan eftersom jag håller på att läsa om den, den här gången på engelska.
2. Se BBCs tv-film från 1995 med Jennifer Ehle och
3. Se The Lizzie Bennet Diares. Jag har skrivit om den här i ett tidigare inlägg och kan nu ett drygt halvår senare meddela att den bara blir bättre och bättre. Vi har fått se Darcy och just nu är varje avsnitt ett nytt skri av underbarhet. Den här serien är verkligen perfektion, den har lyckats med att lyfta fram och utveckla de element från historien som känns som mest aktuella idag på ett fantastiskt sätt. Dagens avsnitt är bara helt [insert tillräckligt bra adjektiv].
.JPG) |
| Förlåt om jag spoilade Darcy för någon nu, men min blogg kändes inte helt komplett utan den här bilden.. |
söndag 27 januari 2013
Tvåtusentolv - tillbakablicken
Undergångsåret är förbi -utan undergång. Jahapp. Innan "undergången" hann jag göra mycket saker i alla fall.
I samarbete med Bonnier Carlsen åkte jag och Amelie till LitteraLund för att vara skuggor till författaren Josephine Angelini som var på besök där. Så himla kul upplevelse! Inlägget HÄR.
Jag var på Jellicoe Road-kväll hos X-Publishing med Frida och Amelie. Jättemysigt och kul boksnack med alla trevliga Jellicoe-älskare. Inlägget HÄR.
 |
| Josephine Angelini, jag och Amelie |
Jag var på Jellicoe Road-kväll hos X-Publishing med Frida och Amelie. Jättemysigt och kul boksnack med alla trevliga Jellicoe-älskare. Inlägget HÄR.
Sedan åkte jag, Frida och Hanna (som också var med på Jellicoe-kvällen) till ett annat Jellicoe-snack på biblioteket i Skogås. Också jättetrevligt, även om jag inte skrev något om det.
 |
| Kolla in nedre citatet! |
I juni blev jag förälskad i The Lizzie Bennet Diares, en sorts modern webbserie av Stolthet & Fördom. Elizabeth Bennet har alltså en videoblogg, och genom hennes videoblogg förmedlas hela historien. SÅ HIMLA BRA. Inlägget HÄR (btw, ni som också tittar på den: DARCY!!!!)
Jag fick en blurb på baksidan av Gone: Lögner av Michael Grant. Har fortfarande lite svårt att förstå detta pga coolheten.
Jag började gymnasiet, och det är kul. Kanske inte så bokrelaterat, men jag tyckte det förtjänade plats ändå.
Jag var på Bokmässan och träffade massor med andra underbara bokbloggare. Detta var typ årets händelse, så
fantastiskt kul! Inlägget HÄR
Mina mest populära inlägg 2012 har varit:
Böcker kan ha många ansikten (HÄR)
Det om tiden (HÄR)
Min recension på Bilbo: En hobbits äventyr (HÄR)
Det där jag klagar på att böcker måste vara så politiskt korrekta (HÄR)
65 böcker läste jag under 2012, och de bästa böckerna var:
onsdag 23 januari 2013
Geektastic
Geektastic: Stories from the Nerd Herd
Redigerad av Holly Black, Cecil Castellucci (och de skrev en av novellerna!). Resten av författarna är står i bilden nedan.
Det här är en novellsamling som hyllar nördar, och handlar om nördiga saker. Vi får träffa Trekkies, Buffy-fans, Whovians, rollspelare och många fler i femton noveller av nördiga författare (övriga listade nedan).
Det absolut bästa i den här boken är när jag förstår olika referenser eller känner igen mig i kända nördiga diskussioner (Classic Who eller New Who haha?). När sista novellen, It's Just a Jump to the Left, visar sig handla enbart om The Rocky Horror Picture Show blev jag helt överlycklig. För det var bara kul att läsa den här boken när den handlade om något jag själv var insatt i. När det handlade om Star Trek och Marvel Series blev det rätt tråkigt att läsa för jag hade ingen aning om vad de pratade om. Vissa författare lyckades dock att göra sin novell kul även för de som ej var insatta i ämnet, som t.ex. The Quiet Knight av Garth Nix. Den handlade om rollspel med någon sorts quest i medeltidstema, och novellen var ändå en av mina favoriter.
Andra favoriter var One of us (mysig historia med kul referenser), I Never (gullig kärlekshistoria och den innehöll inte bara den vanligaste sortens nördar utan också litteraturnördar) och Quiz Bowl Antichrist (David Levithan är fortfarande kung av sarkasm).
Sen är jag inte så förtjust i novellsamlingar, de tar ju slut precis när man kommit in i dem. Jag avskyr att behöva börja på en ny precis när jag lärt känna karaktärerna och satt mig in i historien. Därför är jag inte lika förtjust i Geektastic som jag hade kunnat vara. De flesta novellerna var riktigt bra och det var bitvis otroligt underhållande! Kan meddela att jag satte en svag 3/5 som betyg på Goodreads (det var svårt att sammanfatta mina åsikter på annat sätt än betyg i den här recensionen).
Titel: Geektastic: Stories from the Nerd Herd
Författare: Många (se högre upp i inlägget)
Förlag: Little Brown
Utgivningsår: 2010
Sidor: 400
Språk: Engelska
Redigerad av Holly Black, Cecil Castellucci (och de skrev en av novellerna!). Resten av författarna är står i bilden nedan.
Det här är en novellsamling som hyllar nördar, och handlar om nördiga saker. Vi får träffa Trekkies, Buffy-fans, Whovians, rollspelare och många fler i femton noveller av nördiga författare (övriga listade nedan).
Andra favoriter var One of us (mysig historia med kul referenser), I Never (gullig kärlekshistoria och den innehöll inte bara den vanligaste sortens nördar utan också litteraturnördar) och Quiz Bowl Antichrist (David Levithan är fortfarande kung av sarkasm).
Sen är jag inte så förtjust i novellsamlingar, de tar ju slut precis när man kommit in i dem. Jag avskyr att behöva börja på en ny precis när jag lärt känna karaktärerna och satt mig in i historien. Därför är jag inte lika förtjust i Geektastic som jag hade kunnat vara. De flesta novellerna var riktigt bra och det var bitvis otroligt underhållande! Kan meddela att jag satte en svag 3/5 som betyg på Goodreads (det var svårt att sammanfatta mina åsikter på annat sätt än betyg i den här recensionen).
Titel: Geektastic: Stories from the Nerd Herd
Författare: Många (se högre upp i inlägget)
Förlag: Little Brown
Utgivningsår: 2010
Sidor: 400
Språk: Engelska
lördag 19 januari 2013
REDRUM REDRUM
Röda rummet
Skriven av August Strindberg
Tio dagar innan Strindbergåret tog slutläste jag ut tog jag mig igenom min första bok av honom!
Röda rummet handlar alltså inte om särskilt mycket egentligen. Huvudpersonen heter Arvid Falk och han säger upp sitt arbete hos staten för att arbeta som litteratör (typ att skriva olika texter). Men han har svårt att få jobb, och han får uppleva fattigdomen. Han börjar hänga med några andra fattiga bohemer i Röda rummet, ett rum på Berns inrett i rött. De diskuterar socialism och arbetarklassens dåliga förhållanden. Sen får man följa Arvid Falk och även lite andra människor under dessa förändrande tider.
Jag är lite nyfiken på vad karaktären Arvid Falk var för Strindberg. Om han någonsin var mer än ett namn som Strindberg använde för att få boken att verka mer skönlitterär och därmed sprida sina åsikter mer diskret. För efter att ha läst den här boken känns det inte som att jag fått en läsupplevelse, utan bara som att jag suttit på en tråkig föreläsning där talaren bara står och pratar om hur bra hens åsikter är. Detta på grund av två väldigt betydande anledningar:
1. Var är karaktärerna?! I den här boken fanns det namn. Massor av namn till och med. Men jag vet ingenting alls om vem namnen tillhör. Jag kan inte ens nämna en enda egenskap hos huvudpersonen själv. Jag vet inte heller hur någon ser ut, för genom hela boken läste jag inte en enda karaktärsbeskrivning. Man måste ha karaktärsbeskrivningar för att läsaren ska kunna hålla reda på karaktärer. Karaktärerna i Röda rummet betyder därför ingenting alls för mig, och jag tvivlar att de ens gjorde det för Strindberg själv.
2. Handlingen?! Inte nog med att det inte finns några karaktärer, handlingen är nästan lika obefintlig. Boken var inte dramaturgiskt uppbyggd, för det fanns liksom inget att bygga upp. Visst hände det saker under historiens gång, men de hängde inte riktigt ihop med varandra och de skapade inte en historia.
Med detta kan jag dra slutsatsen att Strindberg troligtvis inte ville berätta en historia, utan han ville bara sprida sin propaganda. Att gömma det i en skönlitterär bok var bara ett effektivt sätt att sprida den.
Men nu kommer jag till det positiva, för ja det finns faktiskt sådant också! Det är Strindbergs språk jag talar om. Då och då är det bara så klockrent och perfekt. Han kan sina ord, och vet hur han ska placera dem för bästa effekt. Lite som John Green (Var är Alaska?, The Fault in our Stars), men inte riktig lika bra för John Green är liksom gud på det området. Men jag har ett exempel på en så grymt bra och träffande mening, tagen ur ett självmordsbrev från en av "karaktärerna": "Jag har aldrig bett att få komma hit, och därför har jag rättighet att gå när jag behagar". Strindberg är helt enkelt kung av väl uttryckt sarkasm (nej jag särskriver inte nu, väluttryckt är inte ett ord).
Jag kan förstå storheten i den här boken när den kom ut (jag höll till och med ett tal om detta på svenskan) i och med hur den gav hopp till arb, men den har verkligen inget värde idag.
Titel: Röda rummet
Författare: August Strindberg
Förlag: Jag läste en upplaga Wahlström & Widstrand
Utgivningsår: Denna upplaga 1998, original 1879
Sidor: 273, men då är det ur denna upplaga
Skriven av August Strindberg
Tio dagar innan Strindbergåret tog slut
Röda rummet handlar alltså inte om särskilt mycket egentligen. Huvudpersonen heter Arvid Falk och han säger upp sitt arbete hos staten för att arbeta som litteratör (typ att skriva olika texter). Men han har svårt att få jobb, och han får uppleva fattigdomen. Han börjar hänga med några andra fattiga bohemer i Röda rummet, ett rum på Berns inrett i rött. De diskuterar socialism och arbetarklassens dåliga förhållanden. Sen får man följa Arvid Falk och även lite andra människor under dessa förändrande tider.
Jag är lite nyfiken på vad karaktären Arvid Falk var för Strindberg. Om han någonsin var mer än ett namn som Strindberg använde för att få boken att verka mer skönlitterär och därmed sprida sina åsikter mer diskret. För efter att ha läst den här boken känns det inte som att jag fått en läsupplevelse, utan bara som att jag suttit på en tråkig föreläsning där talaren bara står och pratar om hur bra hens åsikter är. Detta på grund av två väldigt betydande anledningar:
1. Var är karaktärerna?! I den här boken fanns det namn. Massor av namn till och med. Men jag vet ingenting alls om vem namnen tillhör. Jag kan inte ens nämna en enda egenskap hos huvudpersonen själv. Jag vet inte heller hur någon ser ut, för genom hela boken läste jag inte en enda karaktärsbeskrivning. Man måste ha karaktärsbeskrivningar för att läsaren ska kunna hålla reda på karaktärer. Karaktärerna i Röda rummet betyder därför ingenting alls för mig, och jag tvivlar att de ens gjorde det för Strindberg själv.
2. Handlingen?! Inte nog med att det inte finns några karaktärer, handlingen är nästan lika obefintlig. Boken var inte dramaturgiskt uppbyggd, för det fanns liksom inget att bygga upp. Visst hände det saker under historiens gång, men de hängde inte riktigt ihop med varandra och de skapade inte en historia.
Med detta kan jag dra slutsatsen att Strindberg troligtvis inte ville berätta en historia, utan han ville bara sprida sin propaganda. Att gömma det i en skönlitterär bok var bara ett effektivt sätt att sprida den.
Men nu kommer jag till det positiva, för ja det finns faktiskt sådant också! Det är Strindbergs språk jag talar om. Då och då är det bara så klockrent och perfekt. Han kan sina ord, och vet hur han ska placera dem för bästa effekt. Lite som John Green (Var är Alaska?, The Fault in our Stars), men inte riktig lika bra för John Green är liksom gud på det området. Men jag har ett exempel på en så grymt bra och träffande mening, tagen ur ett självmordsbrev från en av "karaktärerna": "Jag har aldrig bett att få komma hit, och därför har jag rättighet att gå när jag behagar". Strindberg är helt enkelt kung av väl uttryckt sarkasm (nej jag särskriver inte nu, väluttryckt är inte ett ord).
Jag kan förstå storheten i den här boken när den kom ut (jag höll till och med ett tal om detta på svenskan) i och med hur den gav hopp till arb, men den har verkligen inget värde idag.
Titel: Röda rummet
Författare: August Strindberg
Förlag: Jag läste en upplaga Wahlström & Widstrand
Utgivningsår: Denna upplaga 1998, original 1879
Sidor: 273, men då är det ur denna upplaga
torsdag 17 januari 2013
Komsi komsi på bokträff!
Frida kom med det utmärkta förslaget att fixa en ungdomsbokträff här i Stockholm. Sen blev det liksom automatiskt att jag kom med i det här med att planera träffen, och jag lovar att det kommer bli riktigt awesome. Så släng iväg ett melj till boktraffar[at]gmail.com om du vill vara med (får du inget svar på ett par dagar så testa igen, vi svara på alla mejl). Vill ni ha mer info så hittar ni det nog i ett inlägg hos Frida som ska ha kommit upp precis samtidigt som mitt (thumbs upp för tidsinställda inlägg!).
Vi ses den 16 februari!
söndag 13 januari 2013
I en klass för sig
I en klass för sig
Curtis Sittenfeld
Lee Fiora börjar på Aults internatskola vid fjorton års ålder tack vare ett stipendium. Nästan alla andra eleverna på skolan visar sig tillhöra en ganska så rik överklass, och Lee kan inte låta bli att känna sig lite utanför. Men hon försöker ändå passa in, och under hennes tre år på Ault märker hon hur hon förändras till någon hon inte är säker på att hon vill vara.
Herregud vilken bra bok. Det är lika bra att få det sagt - den här boken är helt fantastisk. Så otroligt fängslande, igenkännande och tankeväckande. Lee är en välskriven karaktär, hon känns så realistisk att det nästan var en lite skrämmande upplevelse att läsa ur hennes perspektiv. För jag känner igen mig så otroligt mycket i Lee. I vad hon tänker, vad hon gör, vad hon tror att andra gör och tänker. I egenskaper jag inte visste att jag själv hade förrän jag känner igen mig i dem hos henne. Hon är den där träffsäkra karaktären som jag misstänker att många författare kämpar med att lyckas skapa.
Jag älskar hur Lee ser sig själv som en outsider som ingen tycker om, när läsaren egentligen får många små indikationer på att det snarare är tvärtom. Eftersom jag, läsaren, är fast inne i hennes huvud så är det ju otroligt svårt att se hur människorna runt omkring henne ser på henne. Det visar ju så tydligt hur många människor har dåliga tankar om sig själv som inte alls stämmer. Jag kan inte komma på någon bok som lyckats illustrera detta så bra som Sittenfeld, för hon gör det på ett sätt som man kan ta till sig. Jag hade inte samma distans till boken som med många andra böcker, utan linjerna mellan bok och verklighet var mycket suddigare här.
Könsrollerna irriterade jag mig riktigt mycket på i boken, de var väldigt gammalmodiga. Lee verkar inte ens tänka på att kanske själv ta första steget istället för att vänta på att killen hon är kär i ska bli kär tillbaka och bjuda ut henne. Men jag funderar på om Sittenfeld kanske gjorde detta avsiktligt, för att hon ville att läsaren skulle irritera sig på det. Det var mycket könsnormer jag kunde känna igen mig i också. Till exempel hade de samling på skolan varje morgon, med en kvinnlig och en manlig ordförande som höll i det. Killen var alltid den roliga som vågade bjuda på sig själv och alla skrattade åt. Tjejen var precis lika rolig och vågade bjuda på sig själv, men blev bara omtyckt för att hon var snygg. Detta är så skrämmande likt samlingarna på min egen skola, där killarna i samlingsgruppen blir nästan idoliserade, på ett sätt som tjejerna aldrig blir. Vi borde läsa den här boken på min skola tror jag för de hade läskigt många andra likheter.
Den här boken är faktiskt perfekt att läsa och diskutera kring, för det finns så mycket olika aspekter att diskutera. Kanske särskilt när man är i min ålder, och precis har börjat på gymnasiet. Det gör igenkänningsfaktorn så mycket större skulle jag tro. Jag ska försöka pracka på boken på någon i samma ålder som mig så vi kan diskutera den. För det är en bok som tåls att diskutera.
Tidigare har jag läst Presidentens hustru av Curtis Sittenfeld, och den tyckte jag var riktigt, riktigt bra. Men den här boken älskar jag verkligen. Det är en ny favoritbok, och därmed en ny favoritförfattare. Jag läser även på Bokhora att hon släpper nytt i sommar så jag har något att se fram emot, förutom The Man of My Dreams som jag definitivt ska läsa. Så läs I en klass för sig du också, den är så värd det!
Nu till random roliga grejer:
- Lönnmördarleken de kör i boken har vi även i min skola, fett coolt liksom.
- SPOILER: Lee börjar på University of Michigan i Ann Arbor. Alltså samma universitet som Team Starkid gick på!
Titel: I en klass för sig
Originaltitel: Prep
Författare: Curtis Sittenfeld
Översättare: Gudrun Samuelsson
Förlag: Månpocket
Utgivningsår: denna upplaga 2006, original 2005
Sidor: 442
Curtis Sittenfeld
Lee Fiora börjar på Aults internatskola vid fjorton års ålder tack vare ett stipendium. Nästan alla andra eleverna på skolan visar sig tillhöra en ganska så rik överklass, och Lee kan inte låta bli att känna sig lite utanför. Men hon försöker ändå passa in, och under hennes tre år på Ault märker hon hur hon förändras till någon hon inte är säker på att hon vill vara.
Herregud vilken bra bok. Det är lika bra att få det sagt - den här boken är helt fantastisk. Så otroligt fängslande, igenkännande och tankeväckande. Lee är en välskriven karaktär, hon känns så realistisk att det nästan var en lite skrämmande upplevelse att läsa ur hennes perspektiv. För jag känner igen mig så otroligt mycket i Lee. I vad hon tänker, vad hon gör, vad hon tror att andra gör och tänker. I egenskaper jag inte visste att jag själv hade förrän jag känner igen mig i dem hos henne. Hon är den där träffsäkra karaktären som jag misstänker att många författare kämpar med att lyckas skapa.
Jag älskar hur Lee ser sig själv som en outsider som ingen tycker om, när läsaren egentligen får många små indikationer på att det snarare är tvärtom. Eftersom jag, läsaren, är fast inne i hennes huvud så är det ju otroligt svårt att se hur människorna runt omkring henne ser på henne. Det visar ju så tydligt hur många människor har dåliga tankar om sig själv som inte alls stämmer. Jag kan inte komma på någon bok som lyckats illustrera detta så bra som Sittenfeld, för hon gör det på ett sätt som man kan ta till sig. Jag hade inte samma distans till boken som med många andra böcker, utan linjerna mellan bok och verklighet var mycket suddigare här.
Könsrollerna irriterade jag mig riktigt mycket på i boken, de var väldigt gammalmodiga. Lee verkar inte ens tänka på att kanske själv ta första steget istället för att vänta på att killen hon är kär i ska bli kär tillbaka och bjuda ut henne. Men jag funderar på om Sittenfeld kanske gjorde detta avsiktligt, för att hon ville att läsaren skulle irritera sig på det. Det var mycket könsnormer jag kunde känna igen mig i också. Till exempel hade de samling på skolan varje morgon, med en kvinnlig och en manlig ordförande som höll i det. Killen var alltid den roliga som vågade bjuda på sig själv och alla skrattade åt. Tjejen var precis lika rolig och vågade bjuda på sig själv, men blev bara omtyckt för att hon var snygg. Detta är så skrämmande likt samlingarna på min egen skola, där killarna i samlingsgruppen blir nästan idoliserade, på ett sätt som tjejerna aldrig blir. Vi borde läsa den här boken på min skola tror jag för de hade läskigt många andra likheter.
Den här boken är faktiskt perfekt att läsa och diskutera kring, för det finns så mycket olika aspekter att diskutera. Kanske särskilt när man är i min ålder, och precis har börjat på gymnasiet. Det gör igenkänningsfaktorn så mycket större skulle jag tro. Jag ska försöka pracka på boken på någon i samma ålder som mig så vi kan diskutera den. För det är en bok som tåls att diskutera.
Tidigare har jag läst Presidentens hustru av Curtis Sittenfeld, och den tyckte jag var riktigt, riktigt bra. Men den här boken älskar jag verkligen. Det är en ny favoritbok, och därmed en ny favoritförfattare. Jag läser även på Bokhora att hon släpper nytt i sommar så jag har något att se fram emot, förutom The Man of My Dreams som jag definitivt ska läsa. Så läs I en klass för sig du också, den är så värd det!
Nu till random roliga grejer:
- Lönnmördarleken de kör i boken har vi även i min skola, fett coolt liksom.
- SPOILER: Lee börjar på University of Michigan i Ann Arbor. Alltså samma universitet som Team Starkid gick på!
Titel: I en klass för sig
Originaltitel: Prep
Författare: Curtis Sittenfeld
Översättare: Gudrun Samuelsson
Förlag: Månpocket
Utgivningsår: denna upplaga 2006, original 2005
Sidor: 442
tisdag 8 januari 2013
måndag 7 januari 2013
Kvartalsrapport 4
Jag älskar att skriva "kvartalsrapport" i rubriken. Det låter som en tråkig rapport om typ ett företags ekonomiska utgifter senaste kvartalet eller något i den stilen. Sen handlar det liksom om böcker. Glad överraskning!
Oktober:
Betaläst uppföljaren till Röd Skymning av Fredrik Lindblom
Romeo & Juliet - William Shakespeare
The Melancholy Death of Oyster Boy & Other Stories - Tim Burton
Saknar: Okänd identitet - Meg Cabot (en av oändligt många omläsningar)
En liten hattaffär på hörnet - Marita Conlon-McKenna
A Game of Thrones - George R.R. Martin
Femtio nyanser av honom - E.L James (diskussionsvideo 1,2,3,4 och 5)
November:
Rubinröd - Kerstin Gier
Torka aldrig tårar utan handskar - Jonas Gardell
En liten fågel i juletid - Fannie Flagg (oj jag har glömt skriva recension här, men det var en mysig bok)
Divergent - Veronica Roth
December:
Harry Potter and the Prisoner of Azkaban - JK Rowling (omläsning)
Dash och Lilys utmaningsbok - Rachel Cohn, David Levithan (omläsning)
Röda Rummet - August Strindberg
Berättelsen om Pi - Yann Martel
Barn av sin stad - Per Anders Fogelström
Geektastic: Stories from the Nerd Herd - Holly Black, Cecil Castellucci m.fl.
Recensioner på de fyra sista i december kommer att komma.
17 lästa böcker. 3 omläsningar, och en ganska bra blandning mellan lättare och svårare böcker (sett ur mitt perspektiv då). 5 böcker på engelska, vilket är lite lagom. 5 klassiker (jag räknar in Game of Thrones och Berättelsen om Pi här) vilket känns lite awesome. Många böcker som har hamnat i kategorien väldigt bra", men inte så mycket wow-upplevelser. Jag diggar mitt läskvartal.
Favoriter (inte omläsningar):
Oktober:
Betaläst uppföljaren till Röd Skymning av Fredrik Lindblom
Romeo & Juliet - William Shakespeare
The Melancholy Death of Oyster Boy & Other Stories - Tim Burton
Saknar: Okänd identitet - Meg Cabot (en av oändligt många omläsningar)
En liten hattaffär på hörnet - Marita Conlon-McKenna
A Game of Thrones - George R.R. Martin
Femtio nyanser av honom - E.L James (diskussionsvideo 1,2,3,4 och 5)
November:
Rubinröd - Kerstin Gier
Torka aldrig tårar utan handskar - Jonas Gardell
En liten fågel i juletid - Fannie Flagg (oj jag har glömt skriva recension här, men det var en mysig bok)
Divergent - Veronica Roth
December:
Harry Potter and the Prisoner of Azkaban - JK Rowling (omläsning)
Dash och Lilys utmaningsbok - Rachel Cohn, David Levithan (omläsning)
Röda Rummet - August Strindberg
Berättelsen om Pi - Yann Martel
Barn av sin stad - Per Anders Fogelström
Geektastic: Stories from the Nerd Herd - Holly Black, Cecil Castellucci m.fl.
Recensioner på de fyra sista i december kommer att komma.
17 lästa böcker. 3 omläsningar, och en ganska bra blandning mellan lättare och svårare böcker (sett ur mitt perspektiv då). 5 böcker på engelska, vilket är lite lagom. 5 klassiker (jag räknar in Game of Thrones och Berättelsen om Pi här) vilket känns lite awesome. Många böcker som har hamnat i kategorien väldigt bra", men inte så mycket wow-upplevelser. Jag diggar mitt läskvartal.
Favoriter (inte omläsningar):
fredag 21 december 2012
Gud jul, vi ses om ett tag
God jul alla finisar! Hoppas ni får en julmustig jul full med julläsning och annat sånt där som är trevligt och bra. Själv åker jag till Florida imorgon och stannar där hela lovet (Harry Potter-världgrejen!!). Alltså blir det mycket läsning men lite bloggande. På twitter kan det hända att jag uppdaterar lite i mån av wi-fi, och där heter jag @bokneas.
Och ja jag måste erkänna att jag känner mig lite cool som tar kort på böckerna jag tar med mig när de ligger på spisen med ett glasögonfodral som håller dem uppe. Proffsfotograf nästa.
Och ja jag måste erkänna att jag känner mig lite cool som tar kort på böckerna jag tar med mig när de ligger på spisen med ett glasögonfodral som håller dem uppe. Proffsfotograf nästa.
söndag 16 december 2012
Klassiker är bättre när man läst dem
Den hemliga historien, The Catcher in the Rye, Stolthet och Fördom och Oryx & Crake. Det är några exempel på böcker som jag ofta tänker tillbaka till som väldigt bra läsupplevelser. Men går jag tillbaka och läser recensionerna jag skrev precis efter att jag läst dem så verkar jag liksom inte ha gillat dem riktigt lika mycket som jag gör nu långt efteråt.
Gillar jag dem mer långt efteråt eftersom:
Jag har hunnit tänka och reflektera mer kring dem?
Det ger liksom status att gilla klassiker så jag har intalat mig själv att jag älskar dem?
Jag ser så många andra människor hylla dem att jag själv uppfylls av deras kärlek till dem?
Jag intalar mig själv att jag älskar dem eftersom jag så himla gärna vill älska dem?
Som jag har funderat på det här störiga skeendet, och jag kommer liksom inte fram till något tillfredsställande svar. Jag menar, jag älskar ju de där böckerna! Varför gjorde jag inte det när jag läste dem?!
Mvh frustrerad_tjej_96
Förresten, jag vet att jag bloggar rätt så lite. Det är för att jag läser så lite (försöker ta mig igenom Röda Rummet (hmm, undrar om jag kommer gilla den mer ett par månader efter jag läst ut den ... (woho parantes-inception, lika spännande varje gång))).
söndag 9 december 2012
Torka aldrig tårar utan handskar - Kärleken
Torka aldrig tårar utan handskar - Kärleken
Skriven av Jonas Gardell
I intervjuer har Gardell sagt att han med den här boken ville ta upp ett ämne som det aldrig tidigare riktigt pratats om i Svergie - bögarnas situation när aids kom till Sverige under 80-talet. Därför skrev han den här boken om två killar - Benjamin och Rasmus. Rasmus är uppväxt i en småstad i Värmland och har alltid känt sig lite utanför. Efter gymnasiet bestämmer han sig för att flytta till sin moster i Stockholm. Där upptäcker han en helt ny värld där han faktiskt känner sig hemma. Benjamin växte upp i en familj som är trogna medlemmar i Jehovas vittne, och han är själv en stolt medlem. Men sen träffar han Rasmus, och då blir allting annorlunda.
Redan vid första sidan har man ju en aning om att det här inte kommer bli en så lycklig historia, i och med att den handlar om aids. Och trots att det här bara är den första boken i en serie om tre (del två utkommer i januari) så är det ganska så sorgligt redan nu. Jag läser och vet liksom att jag inte får fästa mig för mycket vid alla underbara karaktärer, för jag vet hur ledsen jag kommer bli sen. Men det är omöjligt, för alla karaktärer är så fina och verkliga och de känns verkligen så levande. Typ Paul. PAUL. Jag älskar honom.
Boken kändes verkligen ärlig, och det märks att Gardell har en historia att berätta. Ibland kommer det små stycken med relevant fakta om hur aids växte fram och hur det påverkade samhället, vilket hade kunnat bli lite krystat men jag tycker det passade i sammanhanget.
Ibland kunde det bli lite långtråkigt, särskilt i partierna då man fick följa Sara och Harald. Jag ville ha så mycket Rasmus och Benjamin som möjligt, så de partierna kändes bara tråkiga. Jag kan dock förstå att de var med för att läsaren ska känna ännu mer för karaktärerna. Men det känns som att det hade kunnat vara lite mindre av Sara och Harald ändå tycker jag.
Sen har jag även sett tv-serien som är baserad på boken, och även de två böckerna som ännu inte kommit ut, och jag måste säga att jag nog tycker den är strået vassare än boken. Det kan vara så att jag tycker det eftersom jag har sett hela serien, men bara läst första boken. Ska bli spännande att läsa andra boken. Tredje vet jag inte om jag kommer klara av att läsa med tanke på alla tårar som kommer skymma sikten.
Jag tycker i alla fall att det här är en väldigt bra bok, även om den inte helt nådde upp till mina skyhöga förväntningar. Det var de där sega partierna tror jag. Verkligen värd att läsa är den, och se serien sen också. Men efter att du läst boken alltså, you know the rule.
Men seriöst läs den alltså, jag är rätt säker på att den kommer bli en modern klassiker.
Titel: Torka aldrig tårar utan handskar - Kärleken
Författare: Jonas Gardell
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: 2012
Sidor: 291
Skriven av Jonas Gardell
I intervjuer har Gardell sagt att han med den här boken ville ta upp ett ämne som det aldrig tidigare riktigt pratats om i Svergie - bögarnas situation när aids kom till Sverige under 80-talet. Därför skrev han den här boken om två killar - Benjamin och Rasmus. Rasmus är uppväxt i en småstad i Värmland och har alltid känt sig lite utanför. Efter gymnasiet bestämmer han sig för att flytta till sin moster i Stockholm. Där upptäcker han en helt ny värld där han faktiskt känner sig hemma. Benjamin växte upp i en familj som är trogna medlemmar i Jehovas vittne, och han är själv en stolt medlem. Men sen träffar han Rasmus, och då blir allting annorlunda.
Redan vid första sidan har man ju en aning om att det här inte kommer bli en så lycklig historia, i och med att den handlar om aids. Och trots att det här bara är den första boken i en serie om tre (del två utkommer i januari) så är det ganska så sorgligt redan nu. Jag läser och vet liksom att jag inte får fästa mig för mycket vid alla underbara karaktärer, för jag vet hur ledsen jag kommer bli sen. Men det är omöjligt, för alla karaktärer är så fina och verkliga och de känns verkligen så levande. Typ Paul. PAUL. Jag älskar honom.
Boken kändes verkligen ärlig, och det märks att Gardell har en historia att berätta. Ibland kommer det små stycken med relevant fakta om hur aids växte fram och hur det påverkade samhället, vilket hade kunnat bli lite krystat men jag tycker det passade i sammanhanget.
Ibland kunde det bli lite långtråkigt, särskilt i partierna då man fick följa Sara och Harald. Jag ville ha så mycket Rasmus och Benjamin som möjligt, så de partierna kändes bara tråkiga. Jag kan dock förstå att de var med för att läsaren ska känna ännu mer för karaktärerna. Men det känns som att det hade kunnat vara lite mindre av Sara och Harald ändå tycker jag.
Sen har jag även sett tv-serien som är baserad på boken, och även de två böckerna som ännu inte kommit ut, och jag måste säga att jag nog tycker den är strået vassare än boken. Det kan vara så att jag tycker det eftersom jag har sett hela serien, men bara läst första boken. Ska bli spännande att läsa andra boken. Tredje vet jag inte om jag kommer klara av att läsa med tanke på alla tårar som kommer skymma sikten.
Jag tycker i alla fall att det här är en väldigt bra bok, även om den inte helt nådde upp till mina skyhöga förväntningar. Det var de där sega partierna tror jag. Verkligen värd att läsa är den, och se serien sen också. Men efter att du läst boken alltså, you know the rule.
Men seriöst läs den alltså, jag är rätt säker på att den kommer bli en modern klassiker.
Titel: Torka aldrig tårar utan handskar - Kärleken
Författare: Jonas Gardell
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: 2012
Sidor: 291
tisdag 4 december 2012
A Game of Thrones
A Game of Thrones
Skriven av George R.R Martin
Det känns lite hopplöst att försöka skriva om vad den här boken handlar om, så jag tar det väldigt kort.
Den utspelar sig alltså huvudsakligen på kontinenten Westeros, och hela kontinenten har en kung som sitter på järntronen. En tron som många vill sitta på. Själva boken börjar när den nuvarande kungens närmsta rådgivare har dött, och kungen ber sin gamle vän Ned Stark att ta den gamle rådgivarens plats. Det finns inte så mycket mer att säga än att detta är startskottet för ett stort politiskt maktspel om den åtråvärda järntronen.
Jag är ganska så stolt över att ha läst den här 800 sidor långa tegelstenen. Okej inte ganska stolt typ väldigt grymt mycket stolt. Men det tog ett tag - ungefär en och en halv månad - att ta mig igenom den. För det är rätt tungt att läsa alltså, med både liten text, ganska avancerad engelska och typ tusenfyrtiosju namn att lära sig. Det gällde att ha fokus när jag läste den, inte slöläsning á la Meg Cabot.
Jag gillar verkligen hur episkt allting är i den här boken. Så storslaget och definitivt, där varje liten handling får massor av följer och alla relationer är styrda av politik. Det är så himla coolt! Allting är så komplext och genomtänkt, med karaktärer som är båda djupa och realistiska. Sen måste jag så klart räkna upp mina favoritkaraktärer också: Arya, Ned, Khal Drogo, Cersei och Tyrion. Awesome människor alltså.
Vad jag inte gillar är allt snack om politik och krigsföring. Politiken kunde vara kul, men oftast nämnde de då massor av namn jag inte visste vilka de var vilket gjorde att jag inte hängde med i snacket. Krigsföringen var bara ett sömnpiller, även om jag förstod allt. Både prat om krigsföring och beskrivningar av själva slaget är ju bara så tråkigt. Jag tycker mer om något i stil med "sen bestämde de sig för att kriga, sen krigade de och ena sidan vann". Sen går storyn vidare till karaktärerna och den intressanta handlingen igen.
Den intressanta handlingen har lite att göra med att boken berättas ur olika karaktärers perspektiv, och vissa var roligare än andra. Jag älskade Aryas perspektiv, och Sansas och Neds också. Daenerys var också väldigt intressant även om jag inte gillade hennes karaktär riktigt. Jag gillade dessa mer eftersom jag gillar karaktärsutveckling mer än handling, och hos dessa handlade det väldigt mycket om relationer och tankar. Hos t.ex. Catheryn och Bran var det mer konkret handling, vilket blev lite långtråkigt.
Jag är inte helt förtjust i slutet. För mig kändes klimaxen ungefär två tredjedelar in i boken (ni som har läst den vet nog vad jag menar annars kan ni markara det inom parantes här (det som hände med Ned). I jämförelse med resten av boken tycker jag att slutet hade behövt vara mer storslaget och episkt. Nu kommer jag knappt ihåg det. Synd liksom, för det hade varit coolt med ett riktigt spännande slut.
Kort och gott kan jag säga att jag gillade boken, men den var lite för lång och svår för att uppskattas ordentligt. Men resten av serien ska definitivt läsas!
Titel: A Game of Thrones
Författare: George R.R. Martin
Förlag: Harper Collins
Utgivningsår: 1996
Sidor: 801
Språk: English
Skriven av George R.R Martin
Det känns lite hopplöst att försöka skriva om vad den här boken handlar om, så jag tar det väldigt kort.
Den utspelar sig alltså huvudsakligen på kontinenten Westeros, och hela kontinenten har en kung som sitter på järntronen. En tron som många vill sitta på. Själva boken börjar när den nuvarande kungens närmsta rådgivare har dött, och kungen ber sin gamle vän Ned Stark att ta den gamle rådgivarens plats. Det finns inte så mycket mer att säga än att detta är startskottet för ett stort politiskt maktspel om den åtråvärda järntronen.
Jag är ganska så stolt över att ha läst den här 800 sidor långa tegelstenen. Okej inte ganska stolt typ väldigt grymt mycket stolt. Men det tog ett tag - ungefär en och en halv månad - att ta mig igenom den. För det är rätt tungt att läsa alltså, med både liten text, ganska avancerad engelska och typ tusenfyrtiosju namn att lära sig. Det gällde att ha fokus när jag läste den, inte slöläsning á la Meg Cabot.
Jag gillar verkligen hur episkt allting är i den här boken. Så storslaget och definitivt, där varje liten handling får massor av följer och alla relationer är styrda av politik. Det är så himla coolt! Allting är så komplext och genomtänkt, med karaktärer som är båda djupa och realistiska. Sen måste jag så klart räkna upp mina favoritkaraktärer också: Arya, Ned, Khal Drogo, Cersei och Tyrion. Awesome människor alltså.
Vad jag inte gillar är allt snack om politik och krigsföring. Politiken kunde vara kul, men oftast nämnde de då massor av namn jag inte visste vilka de var vilket gjorde att jag inte hängde med i snacket. Krigsföringen var bara ett sömnpiller, även om jag förstod allt. Både prat om krigsföring och beskrivningar av själva slaget är ju bara så tråkigt. Jag tycker mer om något i stil med "sen bestämde de sig för att kriga, sen krigade de och ena sidan vann". Sen går storyn vidare till karaktärerna och den intressanta handlingen igen.
Den intressanta handlingen har lite att göra med att boken berättas ur olika karaktärers perspektiv, och vissa var roligare än andra. Jag älskade Aryas perspektiv, och Sansas och Neds också. Daenerys var också väldigt intressant även om jag inte gillade hennes karaktär riktigt. Jag gillade dessa mer eftersom jag gillar karaktärsutveckling mer än handling, och hos dessa handlade det väldigt mycket om relationer och tankar. Hos t.ex. Catheryn och Bran var det mer konkret handling, vilket blev lite långtråkigt.
Jag är inte helt förtjust i slutet. För mig kändes klimaxen ungefär två tredjedelar in i boken (ni som har läst den vet nog vad jag menar annars kan ni markara det inom parantes här (det som hände med Ned). I jämförelse med resten av boken tycker jag att slutet hade behövt vara mer storslaget och episkt. Nu kommer jag knappt ihåg det. Synd liksom, för det hade varit coolt med ett riktigt spännande slut.
Kort och gott kan jag säga att jag gillade boken, men den var lite för lång och svår för att uppskattas ordentligt. Men resten av serien ska definitivt läsas!
Titel: A Game of Thrones
Författare: George R.R. Martin
Förlag: Harper Collins
Utgivningsår: 1996
Sidor: 801
Språk: English
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)