Vilken invigning!

Jag har aldrig varit sportintresserad. Visst, jag tränar simhopp och tycker det är rätt kul att sparka fotboll lite då och då. Men bara när det är jag själv som utövar sporten. Att titta på sport har jag aldrig förstått mig på. Men på grund av ett avsnitt i Doctor Who om OS i London 2012 kände jag att jag verkligen ville se invigningen för en gångs skull. Varför har ingen berättat för mig att OS-invigningen inte handlar det minsta om sport utan istället var en awesome kulturfestival eller något i den stilen?

De hade en gräskulle på arenan!

Först illustrerade de Englands historia, med den industriella revolutionen som ståndpunkt. Massor med människor stod utklädda och dansade samtidigt som de visade hur England gick från bondsamhälle till industriland.

Det visades en film från Buckingham Palace med drottningen och James Bond. Drottningen och James Bond! Sedan hoppade de fallskärm från en helikopter ovanför arenan (typ drottningen). England har humor!

Bond. James Bond.

Jag diggar henne!

Sedan kom det bästa. De ville hylla vården och barnlitteraturen! JK Rowling läste ur Peter Pan, sköterskor dansade vid sjukhussängar med barn i. Fiender från barnböcker kom fram, som Cruella de Vil, Kapten Krok och Voldemort. Sedan kom massor av Mary Poppins flygande med sitt paraply.

GIF: Källa

En resa genom Englands pop-musik med dansare i tidstypiska kläder. Ett TARDIS-ljud!

Daleks?

Massor med idrottare från länder jag inte visste fanns gick in på arenan. 

Cool dans. Jag älskar cool dans!

När facklan skulle tändas var det så himla mäktigt. Jag hade ju hoppats på att David Tennant skulle tända den, men att välja sju idrottande ungdomar var nog så bra som det kunde bli utan Tennant. Plus att musiken som spelades när de sprang var helt underbar. Jag kan inte sluta lyssna på den. Elden var också otroligt fin.

Sammanfattningsvis gillar jag från och med nu sportevenemang. I alla fall när de kan förväxlas med en hyllning till kulturen.

Bilderna är tagna från OS officiella hemsida.

Wicked - The Life and Times of the Wicked Witch of the West

Wicked - The Life and Times of the Wicked Witch of the West
Skriven av Gregory Maguire

Musikalen Wicked har jag velat se väldigt länge. Enda sedan jag hörde den fantastiska låten Defying Gravity faktiskt. När jag sedan upptäckte att musikalen är baserad på en bok tänkte jag att jag nog borde ta att läsa den i väntan på en chans att se musikalen, så att jag ska kunna förstå vad låtarna till musikalens soundtrack egentligen handlar om.

Det här är alltså en bok som handlar om The Wicked Witch of the West från boken Trollkarlen från Oz av Frank L. Baum. Nästan en sorts fan-fiction kan man säga. Här får vi följa den gröna häxan Elphaba under hela hennes liv. Hur hon börjar kämpa för Djurens (djur med själ) rättigheter, förtryckta under the Wizards styre. Hon går mot strömmen, och går emot Oz hårda regim. Intelligent, missförstådd och med stora ambitioner blir Elphaba The Wicked Witch of the West, känd över hela Oz.

Först av allt: lyssna på Defying Gravity. Jag kommer inte förlåta dig om du inte lyssnar på den. Så lyssna på den nu, sen kan du läsa recensionen.

Eller hur var den underbar? "I'M DEFYING GRAAVITY". Okej, till boken. De första 100 sidorna var hemska. There's no point denying it, de var sjukt sega och handlade bara om Elphabas föräldrar, Nanny och en annan kille som också var en del av familjen. Jag fortsatte såklart läsa, för jag misstänkte att det skulle bli roligare när handlingen fokuserade på Elphaba, vilket jag hade rätt i. Det kom dock fler sega partier i boken, men ingen av dem var så långa som 100 sidor så de klarade jag mig rätt bra igenom.

Språkmässigt är nog det mest avancerade språk jag läst, särskilt på engelska. Eftersom den dessutom är på drygt 500 sidor är jag glad att jag passade på att läsa den nu på sommaren när jag inte blir så distraherad av skolan. Den hade kunnat bli ett evighetsprojekt. Men vilken känsla när jag läste ut den och visste att jag klarat att läsa en vuxenbok och tegelsten på rätt avancerad engelska. Det kändes riktigt bra, jag är stolt.

Jag har hört många som säger att musikalen skiljer sig rätt mycket från boken, vilket jag lade märket till när Glinda bara var med i en ganska så liten del av boken. I musikalen har jag fått för mig att hon är en huvudperson, vilket jag tycker verkar bra. Glinda och Elphaba var ju så härliga tillsammans, deras två så olika personligheter kompletterade varandra så fint och visade dem nya sidor av sig själva. Jag hade verkligen velat se mer Glinda!

Jag gillar ändå verkligen huvudpersonen Elphaba, och hur hon utvecklas genom boken. Hennes gröna hudfärg gjorde redan som liten att hon inte blev social och utåtriktad, då folk ofta undvek henne. Hennes intellekt gjorde att hon ofta blev högfärdig, och hon var aldrig trevlig mot någon annan. Hon påminde mig faktiskt lite om Hermione i Harry Potter i början av första boken när hon inte har blivit kompis med Ron och Harry än.

Jag tyckte väldigt mycket om hur stor och komplex handlingen är. Nu när jag tänker på Trollkarlen från Oz så är Dorothys äventyr bara en liten del av ett stort politikskt spel. Utifrån den lilla historien om en tjej som kommer till en annan värld har Maguire skapat själva samhället i världen, och själv skapat något helt eget med Trollkarlen från Oz som bas. Innan jag läste den här hade jag bara sett den gamla filmatiseringen av Trollkarlen från Oz, nu blir jag nog tvungen att läsa den också. Eller tvungen och tvungen - jag vill läsa den.

Det känns himla bra att ha läst den här boken, som bitvis var seg och bitvis otroligt bra. Sammanfattningsvis en bra bok som är värd att läsas. Men jag tror att musikalen är till och med bättre.


Titel: Wicked - The Life and Times of the Wicked Witch of the West
Författare: Gregory Maguire
Förlag: Harper
Utgivningsår: 1995
Sidor: 538
Språk: English

Lite småsaker som tillsammans blir ett lagom långt inlägg

Just nu läser jag Wicked: The Life and Times of the Wicked Witch of the West av Gregory Maguire. Det är helt klart det svåraste engelska språk jag läst, men nu efter 100 sidor börjar handlingen komma igång (äntligen!) så det ska nog gå. Jag läser om Harry Potter and the Pholosophers Stone igen också. Bara för att känna att det är sommar.

Tova på Bokugglan har intervjuat mig om bokbloggandet. Ni kan läsa intervjun här.

Jag har sett The Amazing Spider-Man, och tycker att den var helt fantastisk. Jag gick mest dit för att Andrew Garfield och Emma Stone (huvudrollsinnehavarna) är två helt awesome skådisar. Glädjen när filmen visar sig vara helt amazing också! Gå och se den! Även om den visar sig vara tråkig så kan du lätt roa dig med att titta på Andrew Garfield i två timmar.

Alex Carpenter gjorde en snabb video om Tumblr och personliga attacker på nätet som svar på en Tumblr-post av John Green. Titta och läs! Jag håller verkligen med Alex Carpenter om hur man måste vara så politiskt korrekt på Tumblr. Bara för någon timme sedan satt jag och tvekade om jag skulle reblogga en bild eller inte. Det känns som att man lätt blir dömd på Tumblr för att folk överanalyserar posts.  

Pia på Bookrelated skrev ett läsvärt inlägg om att vara introvert - en person som trivs att vara för sig själv. Jag är en sådan person, som behöver tid för mig själv för att kunna uppskatta sällskap. I kommentarerna skrev jag också om hur jag tror Internet gjort att man lättare kan förstå varför man är en sådan person. På Internet finns det många introverta personer, så man vet att man inte är ensam om att känna så.

Kan också meddela att inläggen troligtvis kommer i vågor nu under sommaren när jag är bortrest lite då och då.

På sommaren vill jag ha utmaningar

Sommarlov innebär lata dagar, att gå upp klockan elva och att chilla så mycket som det bara går. Ingen skola som tröttar ut mig eller läxor att koncentrera mig på. På sommaren känns det som att min IQ sjunker med 30 procent, dock på ett skönt sätt. Att få vila hjärnan lite. Men jag blir lite rastlös också, jag behöver utmaningar. Därför tycker jag det är otroligt frustrerande att läsa några av de sorters böcker jag brukar läsa under terminerna nu på sommaren. Typ ungdomsböcker skrivna på svenska.

Hittills det här sommarlovet har jag läst Bossypants, The fault in our stars, Mina drömmars stad och Bilbo: En hobbits äventyr. Visst är det inte någon Anna Kerenina inte, men tillräckligt avancerade för att behöva tänka lite när jag läser dem. Jag försökte läsa Ibland bara måste man, en ungdomsbok av David Levithan. Den verkar helt grym, men jag blev bara otålig när jag försökte läsa. Jag behöver något att bita i.

Den här sommaren kommer därför troligtvis bli en sommar full av klassiker och lite mer "tunga böcker", eftersom det är vad jag är sugen på. Vi får se hur länge det håller sig, det kanske slutar med en Meg Cabot-maraton. Okej, nu blir jag väldigt sugen på en sådan maraton.

Hur är ni på sommaren? Jag vet att många brukar passa på att läsa lättsmälta och mysiga böcker på sommaren. Vad föredrar ni?


Okej, jag erkänner att jag själv precis gjorde den här, men vi kan väl låtsas att det är ett universellt problem och det inte bara är jag som lider av det? Eller tycker inte ni också att det är irriterande?

Bilbo: En hobbits äventyr

Bilbo: En hobbits äventyr
Skriven av JRR Tolkien

Den här boken skrev Tolkien efter att han avslutat Härskarringen-trilogin, uppdatering: tack vare Jonna fick jag veta att den faktiskt är skriven innan. Den handlar om hoben Bilbo Bagger, som en dag får besök av tretton dvärgar och en trollkarl. De ska ut på äventyr och vill att Bilbo ska vara med. De ämnar att vandra till Ensamma berget för att döda draken Smaug och återta den skatt som draken tagit från dvärgarna för länge sedan. Trots att hober inte är ett äventyrligt folk beslutar sig Bilbo för att följa med. På den långa resan råkar de ut för många faror som troll och vättar, och Bilbo hittar även en viss magisk ring, dom dom.

Jag läste den här boken för att ha läst den innan filmen kommer ut i vinter. Alla boknördar kan ju den oskrivna lagen om att först läsa boken. Tyvärr blev det inte så för mig när det gäller Sagan om Ringen, jag såg filmerna (helt grymma), och sedan försökte jag läsa boken. Men jag gav upp efter 200 sidor eftersom språket var så otroligt detaljerat och fokuserade på oväsentligheter. Men jag hade hört att språket skulle vara lättare här, vilket det var.
     I den här boken berättas historien mer som en saga. Författaren ger små hintar till läsaren om vad som kommer hända, och talar ibland direkt till läsaren. Trots att språket var lättläst dök det upp små ord ibland som kändes väldigt gamla. Till exempel "runkade dvärgarna skägget". Hehe, min humor ligger nog på en mellanstadienivå tror jag för jag satt och fnissade när det dök upp.

Alla delar där Gandalf eller Gollum var med älskade jag. De två karaktärerna är så underhållande! Gandalf påminner mig väldigt mycket om Dumbledore i det att han vet så mycket och är sådär barnsligt lekfull. Han höjder stämningen! Gollum älskar jag eftersom han är lite halvt mänsklig hobig. Han styrs av ringen och beter sig lite som ett barn, men han kommer ihåg sitt gamla liv och ibland märker han hur ringen inte helt har greppet om honom. Han är en riktigt genomtänkt och intressant karaktär. På sätt och vis lite som Snape på det viset.

Lite långtråkigt kunde det bli ibland, när Bilbo och dvärgarna var i knipa och inte visste hur de skulle lösa det. Men det var bara några sidor ibland, och inget stort problem. Ofta blev det riktigt spännande, särskilt när jag fick träffa olika väsen. Det var jättekul att se alla magiska väsens olika karaktärsdrag. Dvärgarnas längtan efter guld, drakens förtjusning till gåtor, hobernas matglädje, örnarnas storsinthet.

Den här filmatiseringen kommer bli helt perfekt! Martin Freeman (han som spelar Dr. Watson i Sherlock) passar perfekt som Bilbo. Dessutom kommer Benedict Cumberbatch vara rösten till Smaug, och det är bara helt klockrent. Hans röst är något alldeles extra. 

Jag gillar den! Rolig, fantasifull, spännande och härlig. Gillar du äventyr, klassiker och fantasy så bör du definitivt läsa denna! Läs den annars också förresten, bara för kul liksom?


Titel: Bilbo: En hobbits äventyr
Originaltitel: The Hobbit or There and Back again
Författare: JRR Tolkien
Översättare: Britt G. Hallqvist
Förlag: Pan
Utgivningsår: 1937
Sidor: 305

Kvartalsrapport 2

Kvartalsrapport för månaderna april, maj och juni.

April:
Starcrossed: Helena - Josephine Angelini
Allt jag säger är sant - Lisa Bjärbo
Starcrossed: Hades - Josephine Angelini
Nattens cirkus - Erin Morgenstern

Maj:
Mitt klimatkatastrofala liv - Saci Lloyd
Jellicoe Road - Melina Marchetta (på svenska)
Eld - Sara Bergmark Elfgren, Mats Strandberg

Juni:
Mio min Mio - Astrid Lindgren
Syndaflodens år - Margaret Atwood
Bossypants - Tina Fey
The fault in our stars  -John Green
Mina drömmars stad - Per Anders Fogelström

12 lästa böcker. 2 omläsningar blev det, Jellicoe Road och Mio min Mio. 2 engelska böcker läste jag. Sista terminen i nian har inneburit otroligt mycket plugg (i samband med en uppsats har jag faktiskt läst en fackbok om Inkafolket också). Sedan har jag även läst ett råmanus till uppföljaren av Röd Skyming, skriven av Fredrik Lindblom, för att ge åsikter om boken.  


Det känns som att jag inte läser särskilt ofta heller. Jag läser inte på några dagar, sedan sätter jag mig ner och sträckläser hela boken på en eftermiddag. 


Mina favoriter (ej omläsningar):

Mina drömmars stad

Mina drömmars stad
Skriven av Per Anders Fogelström
Den första delen i Staden-serien. Han har dock skrivit böcker som utspelar sig innan denna, men det är efter han skrivit klart alla böcker i "riktiga serien". Typ som Star Wars.

Året är 1860 och Henning Nilsson har gett upp sitt liv som mjölnarpojke på landet och beger sig till Stockholm. Att hitta jobb i Stockholm är dock inte så lätt, och han hankar sig fram bäst han kan. Vänner kommer och går, några stannar. Han hittar sin stora kärlek och de gifter sig. Vi får helt enkelt följa Henning genom 20 år av hans liv i Stockholm.

Det är riktigt intressant att läsa om hur Stockholm såg ut den senare delen av 1800-talet. Jag har för mig att det var runt den tiden den industriella revolutionen började påverka Sverige, om jag inte minns fel. Det märks i alla fall att den är på väg, för i boken börjar allt fler flytta till staden och söka jobb på fabriker.
    Det är också kul att få läsa om hur Hennings kompis Tummen vill starta en revolution som ska ge de fattiga arbetarna bättre villkor. Enligt min pappa är det början på Socialdemokraterna, vilket jag även märkte i slutet där Strindbergs Röda Rummet precis kommit ut och skapat stor uppståndelse. Att få läsa om de fattigas förhållanden och längtan efter förändring gör att jag får mycket mer förståelse för hur svårt det var att få en samhällsförändring, men också hur de lyckades.

Det var väldigt mysigt att få följa Henning under en så lång tid. Han blev lite som en vän, jag lärde verkligen känna honom och se hur han utvecklades. Ibland var det dock svårt att förstå hur gammal han var eftersom man verkade växa upp så mycket tidigare på den tiden. Tvingas börja jobba vid tolv års ålder för att hjälpa till att försörja familjen. Därför var det svårt att ålders bestämma honom, och jag hade gärna fått lite hintar om hur gammal han var vid olika skeden i historien.

Det är inte en särskilt händelserik bok, och det blir aldrig särskilt spännande. Jag har inte riktigt kommit underfund med vad det är som får mig att vilja fortsätta läsa, för trots att karaktärerna är bra så är de inte särskilt speciella. Något är det i alla fall som gör att när ja väl satt mig ner så är det lite svårt att släppa boken. Kanske vill jag bara veta hur det ska gå för Henning.

Något jag irriterad mig något enormt på är subjekten, eller saknaden av dem. I början av ett nytt stycke kunde det stå "Kom en vårkväll för att gå genom gatorna ..." Vem kom en vårkväll? Var det Henning? Någon random person? Flera random personer? Jag hakade alltid upp mig på det och behövde alltid läsa rätt långt in i stycket för att se vem det handlade om.

Det känns bra att ha läst den här boken, och det ska bli kul att läsa resten av böckerna i serien och se hur det går för den här familjen uppe på berget. Inget för dig som älskar romantik eller spännande äventyr, men trevlig läsning blandat med intressant historia.


Titel: Mina drömmars stad
Författare: Per Anders Fogelström
Förlag: Bonniers
Utgivningsår: 1960
Sidor: 289

The Fault in our Stars

The Fault in our Stars
Skriven av John Green (typ coolaste människan)

Hazel Grace har cancer, och trots att medicinen har gett henne en tid så vet hon att hon aldrig kommer få leva ett lika långt liv som så många andra. Hon mår inte tillräckligt bra för att gå i skolan, och spenderar därför dagarna hemma med att läsa eller titta på tv. Men efter att hon mot sin vilja behöver gå på ett av de trista möten med andra cancerdrabbade ungdomar så träffar hon Augustus Waters. Han besegrade cancern, men förlorade ett ben. De två börjar umgås, och här skulle man kunna tro att det utvecklas till den vanliga trista "girl meets boy"-historien. Det kanske det gör, men den är verkligen inte trist.

Så mycket fina ord som jag hört om den här boken så var jag väldigt nervös för att börja läsa den. Jag sköt fram den hela tiden i väntan på det perfekta tillfället. Men tillslut insåg jag att om jag fortsatte skjuta upp läsningen så skulle jag tillslut aldrig våga läsa den för mina höga förväntningar. Så jag började läsa, och på något konstigt sätt varken nådde den upp till mina förväntningar eller gjorde mig besviken. Den var liksom helt egen.
     Alla hyllningar gjorde att jag väntade mig någon gudomligt bra bok som skulle bli typ boknördarnas bibel. Ändå blev jag inte besviken när den inte var så storslagen, för den var bra på ett mer intimt och fint sätt. Det som gör den bra ligger i förhållandet mellan Hazel och Augustus. I hur de lyckas göra det till en glad historia, trots att den hemska cancern alltid lurar i närheten. I alla små detaljer i deras förhållande som gör deras förhållande så unikt. I sättet sorg och glädje blandas och blir beroende av varandra.

Förutom alla fina detaljer som "Okay ... okay" och Augustus härliga metaforer så finns det ett element till som gör den här boken så älskvärd - karaktärerna. Här är alla karaktärer riktiga personer. Mamman är inte en sån där typisk bokmamma som inte har någon personlighet, utan hon har liksom en riktig personlighet som inte är tagen från en mall om hur en bra mamma ska vara. Varje karaktär kändes som en huvudperson. Historien hade kunnat hoppat från Hazel och börjat handla om hennes pappa istället. Han var tillräckligt komplex för att kunna vara en huvudperson. Alla karaktärer var det.

En sak jag gillad med Augustus var att trots att jag tyckte han var helt fantastisk så blev jag inte kär i honom på samma sätt som jag ibland blir med killar i böcker *host*JonahGriggs*host*. Han var tillsammans med Hazel. De var ett superfint par och var som gjorda för varandra. Han var perfekt för Hazel helt enkelt.

Den här boken var inte lika storslaget bra som jag trodde, utan var mer en riktigt fantastisk bok som jag gärna läser om eftersom jag tycker den var underbart bra. Ingen life-changer, utan en bok att dras med i och leva i under läsningens gång.

Ett citat Nea gillar: "I take quite a lot of pride in not knowing what's cool"


Titel: The fault in our Stars
Författare: John Green
Förlag: Dutton Books
Utgivningsår: 2012
Sidor: 313
Språk: English

En modern Elizabeth Bennet

Jag älskar böcker och jag älskar videobloggar. Tänk er då hur awesome en kombination av dessa två skulle vara. Det skulle vara lika epic som ett godis med smak av ärtor ... ärter. Vad heter det egentligen? Ärtor? Ärter? Fy vilket konstigt ord vilket som. Anyway, tänk om jag skulle meddela er att det finns en sådan kombination (alltså inte ärtor/ärter som godissmak utan böcker och videobloggare). För det gör det! The Lizzie Bennet Diares!




Det är Stolthet och Fördom av Jane Austen, men i modern tid där Elizabeth "Lizzie" Bennet är en videobloggare. Handlingen följer boken, men allting berättas av Lizze Bennet. En otroligt cool och innovativ idé att berätta en bok genom en videoblogg. Dessutom är den väldigt bra och underhållande. Titta första videon och du är fast.

Uppdatering: Fick frågan om man kan se den utan att ha läst Stolthet och Fördom. Det kan man, men jag tror inte att man uppskattar den lika mycket då.

Två saker att meddela

För det första, ny design! Min kompis Emelie tyckte att jag borde byta efter att ha haft min förra i ett år. Hon kanske hade rätt. Så nu har jag en ny. Hoppas att det fortfarande syns att det är min blogg så att ingen kommer hit och tror att den hamnat fel bara. Jag saknar dock min gamla header lite. Vi får se om jag fixar tillbaka någon liknande om ett tag. Alltså typ ett år eftersom jag är lat.

För de andra, jag har en till blogg! Den heter neasord.blogspot.se och där skriver jag allt som jag inte tycker hör hemma på den här bloggen. Mest om tv-serier, musik och liknande. Kanske även lite kläder misstänker jag, eftersom jag plötsligt fått ett stort intresse för kjolar.

Bossypants

Bossypants
Skriven av Tina Fey

Vad ska jag säga att den här boken handlar om egentligen. Det är en självbiografi av Tina Fey. Hon berättar om sitt liv helt enkelt. Det blir mycket om hennes karriär och tiden på tv-serien 30 Rock och Saturday Night Live, men också om hennes uppväxt. Allt skrivet med ett väldigt ironiskt och roligt språk.

Anledningen till varför jag ville läsa den här boken är den underbara framsidan (och för att Tina Fey har gjort Mean Girls - mest episka filmen i vår tid). Jag har hört så många säga att de inte alls tycker om den där framsidan, att den är lite skrämmande. Den är verkligen uppseendeväckande, och jag kan tänka mig att den kan få många illa till mods. Så jag tänkte att om Tina Fey har en så häftig och annorlunda framsida så måste boken vara i samma stil. Jag hade delvis rätt, men känner ändå att jag är lite besviken.

Mina förväntningar var nog alldeles för höga. Jag hade väntat mig en bok full av smarta tankar kring de ämnen som Tina Fey är så bra på, typ feminism. Men det kom inte så många smarta tankar, vilket egentligen inte är så konstigt eftersom det är en biografi. Det här var det enda citatet jag sparade (med det är riktigt awesome):

 Photoshop is just like makeup. When it's done well it looks great, and when it's overdone you look like a crazy asshole. 

Jag känner ändå att första delen av boken var väldigt mycket bättre än andra. Hon berättade om sin uppväxt och sina föräldrar. Jag antar att jag känner igen mig mer i det, och därför hade lättare att ta det till mig och uppskatta ironin och skämten.
     När hon började prata om jobb och hur det är att vara mamma tappade jag lite intresset. Ingen igenkänningsfaktor för mig där inte. Jag varken jobbar på riktigt eller är mamma. Då blev det svårt att skratta åt skämten och över huvud taget förstå när hon var ironisk eller allvarlig.

Boken blev dock aldrig helt ointressant, för Feys språk är svårt att inte älska. Det är kortfattat, sarkastiskt och ärligt. Mycket skratt utlovas. Ändå är det ingen bok för mig. Trots att jag inte gillar det här med att sätta målgrupper på böcker så känns det ändå som att den här har en målgrupp - kvinnor med jobb och barn. Inte en sextonårig boknörd.

Kan tipsa om den här videon, hela den här tjejens kanal förresten. Hon skriver awesome låtar om böcker och andra nördigheter.



Titel: Bossypants
Författare: Tina Fey
Förlag: Sphere
Utgivningsår: 2011
Sidor: 275
Språk: English

Syndaflodens år

Syndaflodens år
Skriven av Margaret Atwood

Jag misstänker att den här recensionen kan innehålla små spoilers för dig som inte läst Oryx & Crake. Inga stora saker, but you have been informed ...


Den här boken är en fristående uppföljare på Oryx & Crake, och de utspelar sig båda i samma samhälle under samma tid. Precis som i Oryx & Crake så befinner vi oss i en förstörd värld, och här får vi följa Toby och Ren. De tänker tillbaka på sina liv innan den stora syndafloden, och sin tid i Guds Trädgårdsmästare där de båda tillbringade många år.

Handlingen känns rätt obetydlig i den här boken, för den berättas liksom i små minnen. Varje minne berättar en egen historia, och tillsammans vävs de ihop till två personers livsöden. Låter krångligt? Det tycker jag med. Mysteriet förblir samma mysterium i nästan hela boken, utan att långsamt lyckras upp på vägen. Istället låg spänningen i hur berättelsen långsamt kom närmre det ögonblick då svaret på det jag undrade över skulle avslöjas.
     Dock måste jag säga att det blev rätt segt. Mycket av tiden hos Guds Trädgårdsmästare blev långtråkig, och i samband med ett språk som jag tycker är ganska så svårt så kändes det ofta lite motigt att plocka upp boken. Ändå fanns det alltid ett litet sug på att läsa vidare, trots att det inte alltid var så stort.

Nu till det jag helst vill snacka skriva om: hur underbart skickligt Atwood har vävt ihop den här historien med historien i Oryx & Crake. För den som läser den här utan att ha läst föregångaren förstår denne troligtvis allting utan att tycka att saker blir virriga. Men eftersom jag har läst den tidigare boken så fascinerades jag av hur Atwood lyckades smyga in karaktärerna i Oryx & Crake så smart i historien så att jag först inte ens märker det. De utspelar sig parallellt med varandra och karaktärerna liksom "gästspelar" i varandras böcker. Gradvis vävdes de två historierna ihop mer och mer, och tillslut blev de samma historia. Riktigt skickligt berättat!

Kanske inte en särskilt snabb- och lättläst bok för dig som inte är van vid vuxenböcker åt det lite svårare hållet *räcker upp handen*. Jag känner mig dock glad att jag läste den, lite stolt liksom. Det är även en bok att tänka till kring då den ta upp mycket som känns fel i vårt eget samhälle. Ingen trevlig nöjesläsning, men ändå att rekommendera.

Läs gärna Atwoods bok Tjänarinnas Berättelse också. Den tycker jag faktiskt är bättre än både Oryx & Crake och Syndaflodens år. Riktigt bra och skrämmande!

Titel: Syndaflodens år
Originaltitel: The year of the flood
Författare:  Margaret Atwood
Översättare: Birgitta Gahrton
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: 2009
Sidor: 444 

Böcker kan ha många ansikten

Bokstavligt talat. Ordvitsar alltså, jag älskar dem! Så dåliga så de blir kul liksom. Här har vi omslag med ansikten. Finns så mycket kul att göra med dem, hehe. Till exempel väldigt vackra och smickrande bilder.
 

Min favoritbild är helt klart den första. Har aldrig varit snyggare.

Fin uppskattning

Nelly på Nellons bokblogg startade en jättefin liten bloggstämpel där man ska välja ut sina fem favoritbloggar, skriva om dem i ett inlägg och låta dem sprida vidare sina fem osv. Jag har fått denna stämpel av Pia på Bookrelated och Man på Bokskadad. Tack så jättemycket! Det värmer mitt lilla hjärta något oerhört, särskilt de fina nomineringarna. Så nu är det min tur att ge vidare denna stämpel till fem favoritbloggar. Jag kunde dock bara komma på tre bloggar som jag känner att jag älskar lite extra för tillfället, trots att jag läser så många underbara bloggar. Här är de tre:



De bokslukannde kakmonstrena
Här skriver Kim och Josefin om både böcker och kakor, dock har jag märkt att det blir mest böcker. De skriver personligt, intressant och med många tankar som gör mig helt lycklig att läsa om av någon anledning jag inte kan sätta fingret på. Men hela deras blogg känns så utstående och personlig. Inläggen kommer inte så ofta, men när det väl kommer så är det extra kul. Kvalitet framför kvantitet liksom.

Bokskadad
Jag måste ta och ge en stämpel tillbaka till Man på Bokskadad. Jag upptäckte hennes blogg för inte så länge sedan, men den är redan en ny favorit. Tänkvärda texter blandas med vackra fotografier, och dessutom skriver Man med ett väldigt vackert språk som är så härligt att läsa. Ett nytt inlägg av henne är alltid en jättetrevlig överraskning.

Reading & Rambling
Här skriver Johanna om böcker och annat. Inom "annat" är det just nu mycket om hennes liv som au pair i USA. Ändå får hon alltid in hennes kärlek till böckerna i sina inlägg på ett så härligt vis som gör att jag själv känner kärleken till böckerna, trots att jag inte läst dem. Hon har ett kort och smått ironiskt språk som jag älskar att läsa, plus superfina bilder! En favoritblogg, helt klart!

***

Om ni går in på dessa tre bloggar och läser bokrecensionerna så ser ni att de alla är ganska långa och har många reflektioner kring teman i boken. Jag gillar helt enkelt recensioner där recensenten för en diskussion kring vad hen läst ur olika vinklar och kan se allt från en helt ny sida. Det tycker jag att dessa bloggare är superbra på! Jag använder dem ofta som en sorts förebild till vad jag vill skriva för recensioner.

Eld

Eld
Skriven av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren

Har du inte läst Cirkeln, den första boken i Engelsforstrilogin, råder jag dig att inte läsa den här recensionen då spoilers kan förekomma. Jag råder dig också att läsa Cirkeln för den är awesome.

Något är riktigt fel i Engelsfors. Det olidligt varma sommarlovet är precis slut, och De Utvalda börjar andra året på gymnasiet. Men värmeböljan känns inte naturlig, och det som händer i skogen bådar inte heller gott. Dessutom har den nya organisationen Positiva Engelsfors tagit invånarna i Engelsfors med storm. Alla älskar den bekymmerslösa synen på livet och litar blint på organisationens frontfigur Helena, mamma till bortgångne häxan Elias. De Utvalda är tveksamma till detta, och de känner hot från många okända håll, och tvingas samarbeta för att klara sig.

Jag gillar verkligen Positiva Engelsfors. Det är en intressant fiende som skrämde mig rejält. Hur lätt det är att påverka en grupp är skrämmande. Det påminner mig om The Third Wave, ett experiment jag fick nys om i ett inlägg hos Frida. Utan att medlemmarna i Positiva Engelsfors ens tänkte på det så blev de en sorts sekt, och de gjorde saker de aldrig skulle göra själva. Men att vara en del av gruppen påverkade dem alla. Jag älskade att läsa och rysa åt Positiva Engelsfors. Inte en fiende som brukar finnas i ungdomsböcker, men Nea likes!

Att få läsa ur alla De Utvaldas perspektiv var kul, men samtidigt känner jag att det mystiska försvann lite. I Cirkeln tyckte jag att Linnea och Ida var väldigt spännande karaktärer eftersom jag inte visste hur de tänkte kring allting. Nu fick jag det serverat, och de var inte längre ett mysterium. Visst var det kul att få följe berättelsen ur deras huvuden också, men jag hade nog föredragit att fortsätta gissa mig till deras tankar.
    Jag saknade även all igenkänningsfaktor från förra boken. När jag läste den minns jag att jag kunde läsa en mening som någon i boken tänkte, och känna att det var precis som mitt eget liv. Så var det aldrig här, jag hade inte riktigt samma "connection" till karaktärerna. De känns inte längre som några typiska tonåringar, utan nu har de blivit mer speciella.
    Jag tyckte dock väldigt mycket om hur de börjar bli mer och mer fästa vid varandra, och att få läsa om hur deras vänskap växer. Ibland kunde jag sitta och fånle för jag var så glad över att de äntligen kunde komma överens.

Spänningen som fanns i Cirkeln saknar jag väldigt mycket här. Det blev liksom aldrig spännande. Till och med i slutklämmen kunde jag gå iväg till skolan utan att känna att jag verkligen behövde veta hur det skulle gå. Jag fick inte riktigt grepp om vad som stod på spel, vad som skulle hända om deras planer inte skulle fungera.

Jag önskar verkligen att jag inte behöver säga det här, men jag är besviken. Den här boken är inte alls lika bra som Cirkeln. Jag saknar spänningen, de klockrena funderingarna och igenkänningsfaktorn i karaktärerna. Mina förväntningar var alldeles för höga, och jag gillade Cirkeln för mycket för att inte bli besviken när jag jämför de båda. Om jag hinner ska jag försöka läsa om Eld precis innan Nyckeln, sista delen kommer ut. Förhoppningsvis kanske jag tycker mer om den då. Nu tycker jag att den var okej.


Titel: Eld
Författare: Mats Strandberg, Sara Bergmark Elfgren
Förlag: Rabén & Sjögren
Utgivningsår: 2012
Sidor: 633

Tack Rabén & Sjögren för rec.ex!

Moi

Jag inser att jag faktiskt aldrig skrivit ett blogginlägg där jag berättar ordentligt om mig själv. Visste finns det en flik i menyn där det står lite, men jag har ju skrivit här ett tag nu och det finns mycket att berätta.

Om vi kör enligt "tidslinjen" på Facebook så kan man klicka på år 1996 och komma till min första dag på jorden. Den 1 juni var det faktiskt. Nu ska jag dock inte berätta om hela mitt liv här, för troligtvis är det bara jag som är intresserad - är lite narcissistisk.

Här är en ganska så uppdaterad version av Nea, där hon har på sig sina nya glasögon. Sina enda glasögon förresten.

Jag kan istället börja med att berätta att folk (med folk menar jag kompisar i min klass och lite andra kompisar typ) ser mig som en väldigt positiv person. Jag skulle tro att det beror på att jag tycker om att vara glad. Är jag nedstämd så blir jag nedstämd. Typ mycket. Försöker därför hålla mitt humör uppe hela tiden. Lyckas väldigt bra också eftersom jag inte har någon anledning att vara nedstämd.
     Folk ser mig också som en nörd, vilket är något som jag blir väldigt glad över eftersom jag tycker nördar är sjukt coola. Som John Green (författare till t.ex. Var är Alaska? och The Fault in our Stars (vill läsa (haha, parentes i parentes. Parentesinception!)) och har videobloggen Vlogbrothers med sin  bror) beskriver nördar:

Coolaste Hank och John Green.

“…because nerds like us are allowed to be unironically enthusiastic about stuff… Nerds are allowed to love stuff, like jump-up-and-down-in-the-chair-can’t-control-yourself love it. Hank, when people call people nerds, mostly what they’re saying is ‘you like stuff.’ Which is just not a good insult at all. Like, ‘you are too enthusiastic about the miracle of human consciousness’.” 

Perfekt beskrivning. Eller hur? Nea är alltså positiv och nördig och talar ibland om sig själv i tredje-person. Ett exempel finns till höger i bloggbeskrivningen.

I höst ska jag börja på gymnasiet, och om det går som jag vill så kommer jag in på Södra Latin inne i Stockholm. Vilket är typ awesome eftersom alla där verkar vara Harry Potter-nördar. När jag sedan börjar jobba så vill jag jobba med böcker. Typ förläggare eller något annat coolt. Jag vill också bo på Nya Zeeland och ha en bokhandel och antikvariat i samma byggnad med ett café i mitten. 


Små saker som förgyller min vardag är solsken, gitarrspelande klasskompisar i korridorerna, musikal-låtar, heta diskussioner och smarta tankar. Smarta tankar är seriöst det bästa jag vet. Som när jag tittar på någon ny video hos Vlogbrothers och bara återfår tron till mänskligheten för att de är så kloka och awesome. 

Från Williams underbara video

Jag gillar att resa, drömmer om att vandra Inkaleden i Peru, saknar språkresan på Isle of Wight. Är beroende av Twitter och kan se på Williams video MVG-barn och dess lögner hur många gånger som helst och skratta så ögonen tåras varenda gång.


Frågar någon mig vad jag lyssnar på musik har jag svårt att svara på den frågan. Jag gillar nämligen "musik som har handling". Typ musik från musikaler, där jag vet att de sjunger låten för att något har hänt eller för att de känner något för någon annan. Eller typ Wizard Rock, Time Lord Rock och Rockingjay. Alltså låtar om Harry Potter (Ministry of Magic och Oliver Boyd and the Remembralls!), Doctor Who (Chamelion Circuit!) och The Hunger Games (Alex Carpenter gör grymma Rockingjay-låtar!). Alltså gillar jag låtar som berättar en historia. En historia jag kan handlingen till. 


Det här inlägget skulle kunna bli mycket längre, eftersom jag känner mig själv rätt så bra och har mycket att berätta om. Men Nea behöver sova, och sluta snacka så mycket om sig själv. 


Som ett litet PS kan jag också meddela att detta är ett sådant här inlägg som jag aldrig blir särskilt nöjd med eftersom det känns som att jag bara babblar på. Det är lite som Charlie snackar om i sin video. Därför tänkte jag testa att göra precis som Charlie - publicera det ändå.

De tre vinnarna av Eld + tygpåse är

Dom dom dom dom dom dom dom


















Angelica, Mari och BokParadiset! Grattis till er! Jag mejlar er och ber om adress, som jag sedan vidarebefordrar till Rabén & Sjögren så skickar de ett signerat ex av Eld med tillhörande tygpåse till var och en av er. Trevlig läsning!

Bokryggspoesi

Alldeles nyss läste jag ett inlägg hos Man där hon läst om något som kallas bokryggspoesi, och hon gjorde själv några superhäftiga dikter! Jag blev så himla sugen på att testa så jag drog iväg till pappa (där jag har mina böcker) och knåpade ihop några egna. Det går helt enkelt ut på att skapa dikter med hjälp av boktitlar. 

Odjurens stad

Varsel

Tusen gånger starkare

Jag är djävulen

Catch me if you can

Vild och vacker

I skymningens land

På kudde av gräs

Där drömmar blir till

En dag till skänks

För mycket lycka

Svindlande höjder

Ingen återvändo

Nu eller aldrig

På ödets vingar

Här ligger jag och blöder

Innan jag dör

Varma kroppar

Ett oemotståndligt begär

Ankomsten

Haha, jag är trött och kan verkligen inte sluta skratta åt den där sista. Förlåt för denna olämpliga dikt! 

Ni borde testa det här, det var riktigt kul! 

Vinn Eld och tygpåse!

I samarbete med Rabén & Sjögren lottar jag nu ut tre signerade(!) ex av Eld, skriven av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. Det är den andra delen i Engelsforstrilogin, där den första boken heter Cirkeln. Tillsammans med boken får de tre vinnarna också varsin tygpåse att bära boken i. Man får bära andra saker i den också.

Allt du behöver göra är att kommentera till det här inlägget och berätta att du är med samt skriva din mejladress så att jag kan kontakta dig om du vunnit. Vill du inte kommentera kan du kan mejla mig på nea_f[at]hotmail.com (där det står [at] ska det vara ett @). Har ni frågor kring tävlingen svarar jag gärna på dem, men tyvärr inte förrän måndagen den 21 på grund av klassresa. Utlottningen avslutas lördagen den 26 kl 12:42.

Lycka till!