Barn som krigar

Jag har en förkärlek för böcker, filmer och serier där de vuxna har dött/försvunnit och barnen är kvar att överleva och försöka skapa ett nytt samhälle. Tv-serier som The Tribe och nu The 100 som jag just börjat titta på, och böcker som Gone (Michael Grant) och The Maze Runner (James Dashner). Nu senast tipsade min kollega om The Young World: Överlevarna (Chris Weitz, där ungdomarna är kvarlämnade efter att vuxna och spädbarn dött i ett virus. Min reaktion när jag fick höra om detta: JA TACK!

Plotten är alltså enkel. Berättarperspektivet varvas, mellan idealistiska Jeff som värdesätter moral och vill skapa ett fungerande samhälle för ungdomarna och jobba för framtiden, och sarkastiska Donna som utåt sett kan tyckas cynisk och hård men som läsaren lär känna djupare än så. De bor med ett gäng i Washington Square Park, men får en dag nys om en ledtråd till virusets ursprung. De ger sig ut för att få tag på ledtråden och äventyret blir större än de först kunde ana. (herregud jag har glömt bort hur klyschiga såna här handlingsbeskrivningar låter)


Först måste jag bara säga hur mycket jag stör mig på när vuxna försöker vara down-with-the-kids på ett oironiskt sätt. I Överlevarna namedroppas tv-serier och artister på nästan varje sida. I början var det ett kul grupp, men 200 sidor in i boken är jag trött på att höra om ungdomarnas Lady Gaga-shrines och att likna sättet någon pratar med hur Lord Tywin snackar i Game of Thrones. Det nappar inte alls för mig utan gör bara att jag distraheras från handlingen.

Jag har lite samma problem med karaktärerna Jeff och Donna. Det känns som att författaren verkligen kämpat för att få dem så sarkastiska och originella och kvicka, men det blir krystat. I böcker lär läsaren känna karaktärer genom deras handlingar och dialoger, men här är det som att Weitz har så mycket att säga om sina karaktärer att han inte kan låta dem vara utan måste peta in massor med små tankar och känslor i deras berättarröster som bara känns krystade.

Det är tur att själva plotten väger upp för allt det där. Egentligen är plotten lite löjligt lik The Tribe, som också utspelas i en stad där ett virus dödat alla vuxna och ungdomarna försöker lista ut var viruset kom ifrån och skapar olika gäng. Men det gör inget, för jag älskar The Tribe och läser gärna en lite annan version av det. Plus att det i såna här typer av handlingar är spännande att se vilket samhälle ungdomarna väljer att bygga. Ofta blir det ett ganska rått sådant, som i den här boken där huvudpersonerna stöter på prostitution, krig och våld och maktgalna entreprenörsungdomar som listat ut hur de ska kunna utnyttja sina medmänniskor.

Sist varnar jag för SPOILER, för jag vill kommentera på den konstiga lilla detaljen man får höra i boken om att det uppstod ett raskrig efter att de vuxna dog. Där människor av olika hudförg började kriga mot varandra. Här tog PK-Linnea över lite för jag känner mest hur ONÖDIGT det är i en ungdomsbok, när det dessutom inte ens är av någon som helst vikt för själva berättelsen? Weitz valde visserligen att framföra det som något dumt och absurt, men att ens lägga in det i boken tycker jag var himla onödigt. Liksom att peka på det som ett rimligt framtidsscenario.


Överlevarna är kul underhållning, men det var lite för mycket jag störde mig på under läsningens gång för att uppskatta den helt. Inte alls samma klass som Gone eller The Maze Runner, men i och med att det fortfarande är en bok inom min favvogenre barn-som-krigar-när-vuxna-är-borta så är jag nöjd att jag läste den. Jag försöker ju att vara lite av en expert på det litterära området liksom.

Vilka böcker beskriver mig?

I andra utmaningen i bloggmaratonet frågar Frida vilken bok i min bokhylla som beskriver mig, så här har vi den!

LOL skämta bara ... ish mohahah.

Nej men okej här är mitt riktiga svar!

Eftersom jag går tredje ring och just nu känns det som att jag bara gör samma sak om och om igen, precis som huvudpersonen i Resten får du ta reda på själv upplever samma dag om och om igen. Jag cravear något nytt och något annat. 

En pensionär i en tonårings kropp har jag fått höra att jag är, och det är ju den här versionen av Madame Bovary också. En riktig gamling i nyöversättning. Dock inte en särskilt bra bok, så jag tycker vi stannar kopplingen där.

Min älskade Pride and Prejudice, eftersom jag under förra veckans omtittning av BBCfilmatiseringen plötsligt insåg hur mycket jag relaterar till Mr Darcy. Jag har börjat inse att jag också har en sån där konstig stolthet som hindrar mig från mycket eftersom det känns lite ovärdigt att göra det och som kan få mig att verka lite otrevlig.



--- Det här inlägget är andra delen i ett bokbloggsmaraton anordnat av Frida ---

Jag ligger lite efter i maratonet iom att tredje utmaningen har redan släppts, men jag ska försöka hinna ikapp!

ETT BOKMINNE

Jag minns inte hur gammal jag var, men jag hade en fanatisk Meg Cabotperiod när jag gick i mellanstadiet typ. Jag hade läst alla Prinsessas Dagbokböckerna och vallfärdade till bibblan för att låna allt annat jag kunde hitta av denna fantastiska Cabot. Den bokserie jag fastnade mest för i min skörd var Hemsöktserien, om medlaren Suze som är roomie med swooniga spöket Jesse.

Så jag läste de första fem böckerna i serien, och sedan började jag på den sista.

OH.

MY.

JESSE.


Alltså jag hade aldrig läst något liknande. Det där var mina första riktiga feels (utom när jag läste ut sista HP-boken, men det var en annan sorts feels). Seriöst, jag var typ rädd för mig själv pga ville explodera av känslor. Så jag läste om den. Några gånger.

Och sedan kom dagen som jag fruktat så länge - sista lånedagen. MÅSTE JAG LÄMNA TILLBAKA EN DEL AV MITT HJÄRTA????

Så jag gjorde vad jag kunde eftersom jag var liten och inte smart nog att förstå att jag kunde åka och köpa boken - jag tog fram ett block och började skriva av. Ord för ord samlade jag ihop delarna av mitt mellanstadiehjärta i en asful anteckningsbok jag köpt på ica.

Nu blir ni nog lite rädda. "Skrev hon av en hel bok???"

Nä det gjorde jag inte. Jag var i alla fall tillräckligt smart för att inse att jag inte skulle hinna göra det och samtidigt lämna tillbaka boken i tid (jag var dock inte så smart att jag förstod att en sent lämnad bok inte innebär mord, eller ännu värre - avstängning). Nej jag valde ut de typ 10 sidorna jag kände att jag inte kunde klara mig utan och skrev av dem. Resten fick bli ett senare bekymmer, just nu var det bara överlevnad för de närmsta dagarna jag hade i tankarna.

Så det gjorde jag, bara för att få läsa en av de bästa bokscenerna i historien OM OCH OM IGEN.

Så värt.

PS. Jag fick boken i julklapp sen. Fatta lyckan ❤

PS 2. TAGGA NY UPPFÖLJARE SOMMAREN 2015!!!!


--- Det här inlägget är första delen i ett bokbloggsmaraton anordnat av Frida ---

Häng med på bokbloggsmaraton!

Frida har startat igång ett bokbloggsmaraton och trots att jag inte bokbloggar längre så tänker jag definitivt vara med. Jag älskar ju fortfarande böcker mer än allt annat (utom grönsakssoppa med nudlar, men det är nog bara en fas jag har just nu).

Första uppdraget börjar imorgon så det finns fortfarande all tid i världen att hänga på (och Frida har lovat att du är precis lika välkommen även om du inte har just en bokblogg)! Läs mer på hennes blogg så ses vi vid första uppdraget!

Hur spårat kan det bli innan jag slutar läsa? DUNNO

Jag läste nyss ut Light, sista boken i Goneserien av Michael Grant. Den första boken läste jag i sexan och på den fjärde bokens svenska utgåva finns det till och med en liten blurb från min bloggrecension på baksidan - SÅ COOLT.

Grejen jag är så imponerad över är hur Grant har skrivit SEX böcker (det är ju liksom jättemånga) som har spårat totalt redan i första boken, och ändå fortsätter jag läsa. För alltså sakerna som händer i de där böckerna är så spårade och knäppa att det inte makear någon sorts sense, och egentligen borde jag tycka lika illa om det som jag tycker om Doctor Who säsong 7 som också spårat totalt. Men det gör jag inte, för Goneserien är precis lika bra trots att karaktärer blir till guld, sjunker ner i jorden eller turas om att existera i en och samma kropp. Det är spårat och ofta ganska grymt, grymt i båda benämningarna alltså.

För en av mina guilty pleasures är böcker där barn är elaka mot varandra (pls jag lovar är inte galen), och de här böckerna har SÅ MKT ONDSKA och inte EN ENDA vuxen. Alla under 15 är instängda i en kupol och likt Flugornas herre så visas barnens hemska sidor. Plus att det ofta bara är allmänt råa scener med hjärnor, kroppsdelar n' stuff, och Grant lyckas liksom med att hålla kvar vid den där känslan att de är barn och att de inte borde vara med om sådant. Nu i sista boken tog han också upp det intressanta med hur barn möjligtvis kanske klarar mer än många vuxna, eftersom de fortfarande formas av omvärlden. Spännande och ganska hemsk tanke.

Nu försöker jag hantera det fakutm att serien är slut och att jag 6 år senare äntligen har fått veta hur det slutade för Sam, Astrid, Caine, Brianna, Edilio och de andra i the FAYZ.

Allt vi säger är: John Green!!

Jag, Alva, Peter och Pia var med i Lisa Bjärbos podcast Allt vi säger är sant och pratade om John Green. Lyssna på den HÄR och skratta åt hur kul vi är!!

BILDERBOKSKÄRLEK

Nu på senare tid har jag börjat älska bilderböcker så himla mycket, vilket är ganska jobbigt när jag jobbar i en bokhandel. Under sportlovet förra veckan köpte jag boken Under månens trollmakt som kom ut för några år sedan. På framsidan står det "bilderbokskonst för barn från hela världen" och redan när jag läste det kände jag bara JA, detta av två anledningar.

Anledning numéro un: det står klart och tydligt KONST. Inte bilder utan KONST, vilket är precis vad bilderböcker är. När något skapas för barn har vuxna en tendens att nedvärdera det men PLS DON'T för det finns så mkt fantastiskt ni missar. 

Anledning numéro deux: det är alltså bilderbokskonst från HELA VÄRLDEN. Har ni läst en bilderbok från Japan någon gång? Eller Tjeckien? Argentina? Inte jag i alla fall och fatta vad det suger, att växa upp i en global värld där en bara får se en pytteliten del av dess kultur. I den här boken får vi se MER och det är jättevackert. Tråkigt nog så är fortfarande en majoritet av illustratörerna från västvärlden vilket var sådär jobbigt väntat. Men fortfarande – awesome bokidé!

Shaun Tan är också en sån där bilderbokskonstnär, men hans böcker är dock mer till för vuxna än för barn. Att bläddra i dem är i alla fall världens upplevelse och jag låter mitt ex av Sommarregler stå och visa upp sig på min ganska så ofta avstängda tvskärm. 

*Uppdatering av mina fotografskillz: jag har numera lärt mig att inte ha fingret framför linsen.

Nästa mål: ta bort skärmskyddet om jag ska fotografera stället där det ligger*

En tyst favoritjävel

På väg in till stan för att ta en kvällsfika med Amelie igår så läste jag ut Tell the Wolves I'm Home. Jag hade skitsvårt för att sätta fingret på vad det var för speciellt med boken. Jag fastnade i den så fort jag började läsa, och jag satt verkligen hela pendlingen till och från skolan och bara läste, inte twitter eller smsade eller något annat. Jag var liksom helt fast i den. Men den var inte spännande. Den var inte svår att lägga ifrån sig. Den var inte mind-blowing. 

När jag sa det här till Amelie sa hon "Aah det är en sån där tyst favorit. En sån där som kryper in under skinnet på en och kramar om hjärtat utan att man liksom märkt att den smygit in." JA, sa jag. Det är precis en sån det är. En tyst favorit. Ingen OMGfavorit, för att citera Amelie. 

För nu när jag är klar med boken saknar jag den. Sådär som när en inte har smsat på länge med en kompis en annars ofta smsar med. Det känns liksom lite tommare än vad det gjorde när jag hade boken i väskan och fick spendera mitt pendlande med June och Toby och Finn och Greta. 

Det var en sån där bok som får mig att känna mig mindre ensam om min plats i världen. Typ som The Perks of Being a Wallflower eller texter i Rookie Magazine. När jag plötsligt läser mina tankar tryckta på papper, samlade i en perfekt stjärnbild för mig att få överblick över och plötsligt förstå, så som jag aldrig förstått dem när de virvlat omkring på himlavalvet i mitt huvud. Då känner jag mig aldrig ensam. 

Nu ska jag skaffa mig en helt jävla fantastisk tekanna också, en sån speciell som Finn hade. Och om ni undrar över min oväntade svordom (för who am I kidding jag svär alldeles för lite) så läser jag Dyngkåt och hur helig som helst av Mia Skäringer just nu och den gör mig så svärsugen.

Den är också helt jävla fantastisk.

fy boken, fy på dig!

Jag läste ut Erebos, en bok om ett datorspel. Nu är jag ärligt talat lite paranoid och har någon sorts klump i bröstet för den var SÅ OBEHAGLIG. Samtidigt var den äckligt bra, en sån där bok jag försvinner i. Glömmer att vilja kolla twitter, skiter i hur kissnödig jag är och dricker upp det kalla teet istället för att göra nytt. Nu måste jag andas, lugna ner mig och inse att jag inte spelat Erebos - jag har bara läst boken och det är inte samma sak. Trots att jag inbillar mig det hela tiden.

Läs den och bli SKITSKRAJ. Typ som avsnittet Midnight-i-Doctor Who-skraj. Jag vet, det är på den leveln.

Förresten var jag på Ikea idag. Jag köpte en kaffe och bulle för 5 spänn. Pappa köpte en JÄTTESTOR säng åt mig. Känner en extrem win-win-situation på det alltså.

de vackra omslagen

Jag brukar hänga på barnavdelningen när jag är på jobbet. För det mesta hjälper jag kunder, men om det blir lite tomt letar jag efter böckerna med de mest vackra omslagen och knäppfina titlarna och klappar lite på dem. Jag älskar dem så.