lördag 19 juli 2014

Hur spårat kan det bli innan jag slutar läsa? DUNNO

Jag läste nyss ut Light, sista boken i Goneserien av Michael Grant. Den första boken läste jag i sexan och på den fjärde bokens svenska utgåva finns det till och med en liten blurb från min bloggrecension på baksidan - SÅ COOLT.

Grejen jag är så imponerad över är hur Grant har skrivit SEX böcker (det är ju liksom jättemånga) som har spårat totalt redan i första boken, och ändå fortsätter jag läsa. För alltså sakerna som händer i de där böckerna är så spårade och knäppa att det inte makear någon sorts sense, och egentligen borde jag tycka lika illa om det som jag tycker om Doctor Who säsong 7 som också spårat totalt. Men det gör jag inte, för Goneserien är precis lika bra trots att karaktärer blir till guld, sjunker ner i jorden eller turas om att existera i en och samma kropp. Det är spårat och ofta ganska grymt, grymt i båda benämningarna alltså.

För en av mina guilty pleasures är böcker där barn är elaka mot varandra (pls jag lovar är inte galen), och de här böckerna har SÅ MKT ONDSKA och inte EN ENDA vuxen. Alla under 15 är instängda i en kupol och likt Flugornas herre så visas barnens hemska sidor. Plus att det ofta bara är allmänt råa scener med hjärnor, kroppsdelar n' stuff, och Grant lyckas liksom med att hålla kvar vid den där känslan att de är barn och att de inte borde vara med om sådant. Nu i sista boken tog han också upp det intressanta med hur barn möjligtvis kanske klarar mer än många vuxna, eftersom de fortfarande formas av omvärlden. Spännande och ganska hemsk tanke.

Nu försöker jag hantera det fakutm att serien är slut och att jag 6 år senare äntligen har fått veta hur det slutade för Sam, Astrid, Caine, Brianna, Edilio och de andra i the FAYZ.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar