Åsikter är något jag alltid har haft problem med. När jag var mindre hade jag väldigt starka åsikter men det var mest för att jag tyckte det var coolt att ha starka åsikter och vara lite anti. Nuförtiden har jag däremot jättesvårt för det där med åsikter och att ta ställning. Jag tycker alltid att jag behöver mer information, att jag säkert har missat någon aspekt eller jag inte har tillräckligt med argument för att argumentera för den åsikten. Det enda jag faktiskt har starka åsikter om är nog feminism egentligen för feminism tycker jag är självklart.
Idag var Kent Ekeroth på min skola och debatterade, några elever bjöd in honom och representanter från MP, V, FP och C för att debattera i aulan med skolans samhällselever som publik. Det har varit ganska splittrade åsikter om huruvida det är rätt att bjuda in någon från SD till skolan för att propagera för sin åsikt, särskilt någon som varit med i järnrörsskandalen. Jag har som vanligt inte riktigt vågat ha en åsikt om det, utan mest funderat fram och tillbaka. "SD är ju folkvalda! Men är de demokratisaka? Vi måste möta debatten. Men vi vill inte göra rasism rumsrent!". Så har mitt huvud varit.
Väl under själva debatten idag kände jag plötsligt hur jag började hålla med de som inte tyckte det var ok att bjuda in en Sverigedemokrat till skolan. Jag hade läst mycket argument på twitter, men jag hade också fått lite skuldkänslor när de som varit och demonstrerat mot hela grejen utanför skolan frågat mig varför jag inte följt med.
Då blev jag osäker igen - är det verkligen mina åsikter eller är jag bara läskigt lättpåverkad? Följer jag grupptrycket? Gör jag det för att inte få skuldkänslor? Söker jag bara bekräftelsen av alla retweets jag får från människor som håller med?
Fatta vad konspiratorisk, osäker och rädd jag är för mina åsikter. Inte hjälper det att tänka att det bara är att byta åsikt sedan heller, för det ses ju ofta som ett svek eller att en inte kan bestämma sig.
Slutsatsen är nog egentligen att jag borde sluta bry mig om vad andra människor tycker om mig, men det är svårt och en aning skrämmande.
Snälla snälla snälla KP-läsare säg att någon känner igen sig (hashtag kropp och knopp)! Jag har seriösa åsiktskomplex.
 |
| Från debatten idag |
Väl under själva debatten idag kände jag plötsligt hur jag började hålla med de som inte tyckte det var ok att bjuda in en Sverigedemokrat till skolan. Jag hade läst mycket argument på twitter, men jag hade också fått lite skuldkänslor när de som varit och demonstrerat mot hela grejen utanför skolan frågat mig varför jag inte följt med.
Då blev jag osäker igen - är det verkligen mina åsikter eller är jag bara läskigt lättpåverkad? Följer jag grupptrycket? Gör jag det för att inte få skuldkänslor? Söker jag bara bekräftelsen av alla retweets jag får från människor som håller med?
Fatta vad konspiratorisk, osäker och rädd jag är för mina åsikter. Inte hjälper det att tänka att det bara är att byta åsikt sedan heller, för det ses ju ofta som ett svek eller att en inte kan bestämma sig.
Slutsatsen är nog egentligen att jag borde sluta bry mig om vad andra människor tycker om mig, men det är svårt och en aning skrämmande.
Snälla snälla snälla KP-läsare säg att någon känner igen sig (hashtag kropp och knopp)! Jag har seriösa åsiktskomplex.
