måndag 10 mars 2014

det är inte bara att tycka

Åsikter är något jag alltid har haft problem med. När jag var mindre hade jag väldigt starka åsikter men det var mest för att jag tyckte det var coolt att ha starka åsikter och vara lite anti. Nuförtiden har jag däremot jättesvårt för det där med åsikter och att ta ställning. Jag tycker alltid att jag behöver mer information, att jag säkert har missat någon aspekt eller jag inte har tillräckligt med argument för att argumentera för den åsikten. Det enda jag faktiskt har starka åsikter om är nog feminism egentligen för feminism tycker jag är självklart.

Från debatten idag
Idag var Kent Ekeroth på min skola och debatterade, några elever bjöd in honom  och representanter från MP, V, FP och C för att debattera i aulan med skolans samhällselever som publik. Det har varit ganska splittrade åsikter om huruvida det är rätt att bjuda in någon från SD till skolan för att propagera för sin åsikt, särskilt någon som varit med i järnrörsskandalen. Jag har som vanligt inte riktigt vågat ha en åsikt om det, utan mest funderat fram och tillbaka. "SD är ju folkvalda! Men är de demokratisaka? Vi måste möta debatten. Men vi vill inte göra rasism rumsrent!". Så har mitt huvud varit.

Väl under själva debatten idag kände jag plötsligt hur jag började hålla med de som inte tyckte det var ok att bjuda in en Sverigedemokrat till skolan. Jag hade läst mycket argument på twitter, men jag hade också fått lite skuldkänslor när de som varit och demonstrerat mot hela grejen utanför skolan frågat mig varför jag inte följt med.

Då blev jag osäker igen - är det verkligen mina åsikter eller är jag bara läskigt lättpåverkad? Följer jag grupptrycket? Gör jag det för att inte få skuldkänslor? Söker jag bara bekräftelsen av alla retweets jag får från människor som håller med?

Fatta vad konspiratorisk, osäker och rädd jag är för mina åsikter. Inte hjälper det att tänka att det bara är att byta åsikt sedan heller, för det ses ju ofta som ett svek eller att en inte kan bestämma sig.

Slutsatsen är nog egentligen att jag borde sluta bry mig om vad andra människor tycker om mig, men det är svårt och en aning skrämmande.

Snälla snälla snälla KP-läsare säg att någon känner igen sig (hashtag kropp och knopp)! Jag har seriösa åsiktskomplex.

7 kommentarer:

  1. Grattis Nea! Du håller på att bli vuxen. Världen är inte så svart eller vit som man trodde när man var tonåring. Tycker det låter väldigt moget att vilja samla fakta o väga för och nackdelar innan man tar ställning. Det betyder inte att man är tråkig och åsiktslös när man är vuxen utan livet blir lite mer nyanserat. Det tar bara lite längre tid att komma fram till vad man har för åsikter i olika frågor när man behöver argumentera för och emot.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, tack antar jag. Men jo jag håller med dig, problemet är när en liksom alrig känner att en vet tillräckligt och blir passiv i väntan på met information när en kanske borde skynda sig att stå upp för sin åsikt istället så det kan ske en förändrig.

      Radera
  2. Efter att ha läst samhällsprogrammet på gymnasiet upptäckte jag att jag tappade mina ståndpunkter på många sätt, och lärde mig istället att använda olika perspektiv när jag tittar på konflikter, debatter m.m. Ju mer kunskap man har, desto svårare blir det att bestämma sig upplever jag. Filosofikursen var den kurs som förändrade mitt liv allra mest, på gott och ont.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag känner verkligen detsamma (minus filosofin som jag plågar mig igenom). Det finns ofta goda argument från båda perspektiven och det gör beslutet att ta ställning extremt svårt.

      Radera
  3. GUD vad jag känner igen mig. Jag vågar knappt heller ha åsiktet - jag är så rädd att ha fel. Och jag är också rädd för att uttrycka åsikterna för skarpt? Och det är så svårt med SD för en vill jag totalneka dem - men de måste ju synas för att man ska kunna förklara och visa hur fel det de säger är. Jag är dessutom extremt konflikträdd - jag kan inte ens kolla på debatter för att det är så negativ stämning. Fy fan vad bra och jobbigt att er skolan hade något sånt där. Och att elever utanför protesterade..
    Sen är jag också så extremt lättpåverkad. Jag kan från ena dagen till en andra vara helt för eller helt emot t.ex. legalisering av droger bara för att jag hör eller ser någon ha vettiga, resonliga argument. Det är så svårt när en själv vet så lite, och de som säger saker verkar veta så mycket. Just nu har jag nån slags jobbig idé att jag inte kan ha några åsikter alls innan jag har läst på om ALLT, helst på universitet. Och det skulle ju ta år. Dessutom känns det verkligen som det blir svårare för varje år att ha en åsikt, ju mer man vet om alla sidor...
    Sen tycker jag att det är så "lätt" att tycka saker på internet, som jag vet att jag inte skulle kunna förklara irl (för jag är så dålig på att prata - skulle sluta med att jag typ 'men ALLA är rasister hatar er'). Och har jag då nån rätt att tycka något som jag ev. inte skulle kunna förklara utanför internet?
    Förlåt att det här blev långt, men det är mycket jag tänkt på också... Jag vet inte ens om jag skulle kunna skriva ett sånt här inlägg! Men så bra att du gjorde det!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Har redan sagt det på twitter men jag säger det igen - DIN KOMMENTAR ÄR SÅ IGENKÄNNANDE. Jag känner igen mig så himla mkt i det du skriver och det känns så skönt att inte vara ensam om det <3

      Radera
  4. Känner igen mig så extremt mycket i det du skriver. Jag brukade också vara sådär när jag var yngre. Inte ta ställning och inte stöta sig och VI HAR JU ÄNDÅ YTTRANDEFRIHET och det måste ju betyda att en får tycka precis vad en vill.

    MEN som "vuxen" (hatar att kalla mig själv vuxen. Trots 21 år är jag inte vuxen) har jag insett att det är fan inte friskt att tycka att vissa människor är mindre värda än andra.

    Det jag vill komma fram till är DET BLIR BÄTTRE (jag vet att det här är den mest uttjatade klyschan av exakt alla, och jag ville kräkas på exakt ALLA som sa det till mig när jag var yngre. Men det är ack så sant). Jag älskar att tycka saker, och framför allt älskar jag att stå för det jag tycker. Jag har varit så rädd i mitt liv, och så försiktig. Men sen gick det liksom över. Nu är jag för det mesta stolt över vad jag tycker. Stolt över att tycka att alla människor har samma värde. Att djur inte ska behandlas illa. Och jag gillar mig själv när jag väljer bort saker fastän jag inte måste, bara för att jag håller på mina principer.

    SvaraRadera