torsdag 30 maj 2013

Trevlig bloggträff hos Bonnier Carlsen

I tisdags besökte jag, Amelie och Pia Bonnier Carlsen för en trevlig liten bloggträff. Tidigare i år bjöd de in till en träff om Förr eller senare exploderar jag och författaren Lisa Bjärbo var också där. I tisdags var det istället författarna Magnus Nordin och Maria Nygren som var där för att berätta om sina nya böcker, och förlaget berättade även lite om annan aktuell utgivning.

Först berättade Maria Nygren om hennes bok Fjärde riket och den intressanta historien om hur hon kom på idén till. Hon berättade nämligen att hon från början försökte undersöka hur Hitler kunde få sådan stor makt och hur hon sedan bestämde sig för att skriva en ungdomsbok där samma knep för att få makt används. På framsidan av boken står ett utdrag ur boken:
"Såklart var Hitler ett svin. Men vi ska inte ta hans idéer. Det här handlar inte om vad han sa, utan om hur han sa det. Och om en sådan tönt lyckades skapa ett helt nytt rike så borde vi åtminstone kunna ta över klassen."
Så Hitlers uppgång och fall, fast om en högskoleelev i en högskoleklass. Ja, jag är taggad.

Sedan berättade Magnus Nordin om sin bok Avgrundens änglar, som tar ett litet avstånd från det övernaturliga kusliga han brukar skriva och istället handlar om grooming på nätet. Fortfarande sådär läskigt som Magnus Nordins böcker brukar vara, men på ett helt annat sätt i den här boken. 

Det ska bli väldigt spännande att läsa den här boken också, särskilt eftersom jag tidigare inte läst något av Magnus Nordin trots att han är en av Sveriges största ungdomsförfattare. Det känns som att jag missat något, så det ska jag åtgärda med Avgrundens änglar, som verkar jättespännande.

Det var en riktigt kul bokträff och jag kom hem några böcker rikare än tidigare. Det jobbiga med att få böcker i goodie-bags är att jag blir så himla lässugen på ca allt på samma gång. Även Nemesis av Josephine Angelini fick jag ett ex av (pga Lund-resan förra året) och är sjukt nyfiken på hur serien avslutas. 
Obs. Avgrundens änglar och Fjärde riket kommer att ha ett annat format vid utgivning, detta är läsexemplar.

måndag 27 maj 2013

Kafka på stranden

Kafka på stranden
Skriven av Haruki Murakami

Jag fick i uppgift att läsa den här boken i skolan så den här recensionen är typ en liten bearbetning av det stödmanus jag hade till min presentation. Det blev en ganska osammanhängande sådan eftersom min fascination av romanen liksom tog över när jag väl börjat prata om den. För det är en riktigt cool bok.

Femtonårige Kafka inleder boken med att rymma från sin pappa för att söka efter sin försvunne mamma och syster. Av sin pappa har Kafka fått höra att det vilar en förbannelse över honom, ett oidipuskomplex som säger att Kafka kommer mörda sin pappa och ha sex med sin mamma och syster. Sedan finns det även en till huvudperson, vars historia vi får följa parallellt med Kafkas. Det är Nakata, en förståndshandikappad gammal man som kan tala med katter och lever på socialbidrag. Nakata får nys om en kattfångare och ger sig ut på jakt efter honom. Kafka och Nakatas historier är till en början helt skilda, men inte långt in i boken börjar små samband synas och de vävs tidvis ihop till en och samma historia.

Jag vill ta upp de tre saker jag tycker är mest fascinerande i den här boken:
  1. Ödetoch hur karaktärerna genom hela boken styrs av det. Kafka vet redan från början att det är hans öde att falla för oidipuskomplexet. Nakata har inga minnen och iakttar bara tillvaron utan att tolka den. Ändå vet han precis vad hans roll i historien är och vad han är menad att göra. Redan i första kapitlet talar Kafka om ödet och liknar det vid en sandstorm. Om det skriver han "Därför är det enda du kan göra att inte kämpa emot. Gå rakt fram i den medan du håller för ögon och öron så att du inte får sand i dem". Kafka har alltså redan från början accepterat sitt öde, och kanske är det denna handling som fastställer det. Han vet sitt öde och anpassar sig därför till det, på så sätt blir han låst i det trots att det kanske egentligen går att förändra.

  2. Drömmar, och hur gränsen mellan dröm och verklighet var väldigt suddig. Vad var dröm och vad var verklighet. Var det kanske båda? I en intervju med Murakami liknar han sin skrivprocess vid att drömma, och säger även "It's also a way of descending deep into my own consciousness. So while I see it as dreamlike, it's not fantasy. For me the dreamlike is very real.". Detta märks tydligt i romanen, där jag tolkade det som att många av karaktärernas fysiska handlingar utfördes i deras drömmar. Kafkas nyfunne vän och vägledare förklarar även detta för Kafka, med orden "Ansvaret börjar i drömmarna", vilket bara stärker Murakamis ord och hjälper även läsaren i att välja hur hen ska tolka romanen. Vilket leder till nummer ...

  3. Tolkningsfriheten, och hur det redan från början gäller att bestämma sig på vilket sätt du ska läsa den och tänka kring den. Antingen kan du välja att fokusera på bokens alla symboler och små gåtor och själv försöka förstå alla lösa trådar som lämnas obesvarade i slutet av boken. Risken är dock stor att du inte kommer på något. Författaren själv har till och med sagt att för att förstå allt i boken krävs ett flertal omläsningar. Jag valde istället att göra det lite lättare för mig och tolka boken på ett mer drömliknande sätt. Att snarare se boken som en metafor för en dröm, där saker och ting inte alltid är av relevans utan man bara går med på allt som händer utan att ifrågasätta. Jag valde att helt enkelt låta vissa händelser förbli gåtor för mig istället för att försöka grubbla för mycket på dem. Jag valde att endast fokusera på grundpelarna i romanen och förbise osammanhängande detaljer. Det sparar jag till en omläsning, då det hade varit svårt att få ett ordentligt grepp om grundhistorien om jag fokuserat för mycket på detaljerna.

Mycket av vad jag tror Murakami ville med den här romanen var att öppna ögonen för hur allting kan tolkas helt olika, att varje individ har en egen tolkning och att det är okej. Att istället gör romanen mer skräddarsydd för just dig, och kan ge helt olika läsupplevelser för olika läsare. Som exempel kan vi ta Kafkas oidipuskomplex. Slog profetian in eller inte? Det är upp till läsaren att avgöra och beror helt på hur hen tolkat  karaktärernas handlingar, begrepp som "mamma" och "syster" och drömsekvenserna. Hela boken är full av val om hur du ska tolka det du läst och jag vet inte om det finns någon facit. Kanske är det så Murakami menar med att läsa den flera gånger, att man då kan testa på olika tolkningar och likt ett pussel komma fram till en där allting passar in.

När jag läste Kafka på stranden var jag kluven. Jag gillade karaktärerna och den drömska stämningen, men bitvis tyckte jag den blev en aning seg. Som tur var gick det över ungefär i mitten av boken, och jag blev istället helt förälskad i hur annorlunda den var från allt jag tidigare läst. Murakami blandar vacker och mystisk magi med en ganska så ful och smutsig bild av verkligheten. Prostitution och sunkiga motell krockar med ingångar till drömvärldar och makten att få makrill att regna från skyn. Det blir en väldigt speciell och tankeväckande kombination som verkligen tilltalade mig, och jag ser fram emot att läsa både andra böcker av Murakami och kanske även den här ännu en gång.


Att jag dessutom satt uppe till sent på natten för att jag var så inne i att analysera boken och tänka kring alla häftiga teman och frågor i boken är nog också ett ganska så bra betyg. Vill du ha en bok att tänka kring så läs Kafka på stranden. Seriöst bara gör det och ...



Titel: Kafka på stranden
Originaltitel: Umibe no Kafuka
Författare: Haruki Murakami
Översättare: Eiko Duke, Yukiko Duke
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: 2002 i Japan, denna svenska utgåva 2009
Sidor: 528
Språk: Svenska

lördag 25 maj 2013

Underbara helvete

Underbara helvete
Skriven av Jaime McGuire

Abby och hennes bästa kompis America har flyttat till Eastern University för att Abby ska kunna börja om på nytt och glömma sitt tuffa förflutna. Det går bra ett tag, sedan träffar hon Travis. Han tjänar pengar på att slåss i slagsmålsklubbar och det finns inte en tjej som kommer i hans närhet utan att flirta med honom. Travis själv bryr sig dock inte om någon alls ... tills han lär känna Abby. Han visar snabbt att han har starka känslor för Abby, men hon vill inte falla för honom. Istället blir de vänner ... bättre vänner ... bästa vänner ... BAM kärlekspar. Men kommer det att fungera när Abbys förflutna plötsligt verkar komma tillbaka och bli nutid igen?

Jag vet inte när jag senast varit så kluven till en bok som jag var när jag läste den här. Det var så mycket att tänka över och ta ställning till och jag vet fortfarande inte riktigt vad jag tycker om den. Det var könsrollerna som inte kändes helt okej och jag störde mig rejält på dem. Samtidigt tänker jag tillbaka till mitt blogginlägg om att vara politiskt korrekt i böcker och känner inte bara att jag överdriver, utan att jag också främst ser karaktärerna som ett kön. Något som blir lite paradoxalt eftersom det är just vikten av könet som jag vill ha bort. Därför tänker jag dela upp den här recensionen i två delar där jag ser på boken och dess karaktärer ur två vinklar: en där jag tittar på könsroller och normer och en där jag helt bortser från att kön ens existerar och bara ser på alla som individer. 

Könsroller och normer
I början av boken var könsrollerna så tydliga att jag trodde att författaren avsiktligt hade skildrat dem så gammaldags stereotypiska som det bara gick. Travis - killen som inte visar känslor, alltid vill ha sex och flirtar genom att börja kalla Abby för "Lilla Duvan". Herregud vad irriterande det var, som att han markerade sitt revir. "Jag får kalla dig vad jag vill för du vet att du snart är min" typ. Längre in i boken började jag dock inse att könsrollerna inte var avsiktligt hemska, de bara var där. Jag kom dock också på att den faktiskt skulle kunna tolkas tvärtom, nästan lite feministisk, eftersom den kvinnliga huvudpersonen faktiskt är någon som vågar säga ifrån och inte utgå från någon annan än sig själv först. Men nej jag tycker inte att det räcker med att bara titta på huvudrollen. Vi måste titta på händelserna och de andra karaktärerna i boken. Nedan är några exempel på gammaldags könsnormer som du kan hitta i boken:

  • Överbeskyddande man som ser sin flickvän som en ägodel. Till exempel när Travis ska spela match (att slåss alltså) och måste ha henne med sig för att känna sig lugn, samtidigt får han panik när hans kusin inte kan gå på matchen och Abby därför inte har någon stark kille som kan beskydda henne från andra män när Travis är upptagen med att slå någon blodig. Det påminner mig väldigt mycket om i Twilight när Edward fixar "barnvakt" åt Bella när han inte kan vara med henne. Men då är "barnvakten" ändå en kvinna och hotet är inte ett helt kön utan ett blodtörstande monster. Och då har Twilight ändå rätt usla könsroller.
  • Killar vill alltid ha sex. I den här boken och cirka all annan ungdomslitteratur är det (nu talar vi endast ur heterosexuellt perspektiv) alltid tjejen som inte riktigt vill ha sex. När hon sedan väl bestämmer sig för att hon visst vill ha sex då är det plötsligt ett faktum att de ska ha sex. Inte behöver killen tillfrågas inte, för "killar vill ju alltid ha sex". Precis så går det till mellan Abby och Travis också.
  • Travis betalar allt. Hallå hörni, 2000-talet nu va?
  • Travis bjuder hem Abby till sin pappa och sina bröder på thanksgiving. Såklart blir det Abby som har ansvar för maten.
Hej då könskonceptet här är vi alla individer
Här känner jag direkt att karaktärerna blir mycket mer intressanta. Travis som helt plötsligt är kär i någon för första gången i sitt liv och plötsligt verkar ångra det liv han levt tidigare. Han blir en helt annan person och satsar verkligen fullt ut. Det märks att han för första gången på länge (sedan hans mammas död kanske) verkligen känner en stark känsla och jag tycker det är väldigt bra skildrat hur en sådan känsla kan förändra en person. Abby är hon som rymt från sitt förflutna liv för att börja på nytt, men märker hur Travis är nästan likadan som det livet. Det är spännande att se hur hon kämpar emot sin kärlek för att slippa undan det förflutna hon lämnat bakom sig, men hur det samtidigt kan vara värt att acceptera Travis livsstil bara för att få vara med honom. 

Nu är det som vanligt igen och jag försöker sammanfatta
Jag vill tycka om den här boken, och ja när jag under läsningens gång blundade för könsrollerna så märkte jag en spännande historia. Men en ungdomsbok där könsrollerna ser ut som på 50-talet kan bara inte gå hem hos mig. Trots att jag inte tycker att alla böcker ska behöva vara politiskt korrekta så betyder det helt enkelt inte att jag måste gilla dem. Så jag dömer Underbara helvete enbart på dess könsroller och säger att jag inte tyckte om den.

Titel: Underbara helvete
Originaltitel: Beautiful disaster
Författare: Jaime McGuire
Översättare: Malin Strååth
Förlag: Kalla kulor förlag
Utgivningsår: 2013
Sidor: 358
Språk: Svenska

Tack Kalla Kulor förlag för rec.ex!

torsdag 23 maj 2013

Veckans facebook #4

Bok: Blood sinister av Celia Rees

måndag 20 maj 2013

Safirblå

Safirblå
Skriven av Kerstin Gier
Andra boken i en Ädelstenstrilogin. Första boken heter Rubinröd (läs min recension här)

Obs. Har du inte läst första boken i den här serien och vill göra det så tycker jag inte du ska läsa min recension. För att citera River Song: "spoilers".
Så ungefär en vecka har gått sedan Gwendolyn gjorde sitt första tidssprång och blev invigt i den stora hemligheten kring tidsresande och ordern kring det. Hon och Gideon har precis kommit tillbaka till nutiden efter incidenten där de träffade på Lucy och Paul. Ordern är misstänksamma mot Gwen och tror att hon kommer förråda dem i framtiden. Eftersom Gwen själv inte har någon aning om vad hon kommer göra så försöker hon luska fram lite, samtidigt blir hela den där kärleksgrejen med Gideon mer komplicerad.


Eftersom det här är andra delen i en serie där jag läst första delen tänkte jag att jag ska titta vad jag skrivit i min recension av förra boken, sammanfatta det i fetstil och kommentera uppföljaren (den här alltså) utifrån det.

Fantastisk huvudperson som påminner om Mia Thermopolis i En prinsessas dagbok och har roliga tankar att följa. 
Jag står så fast vid den här punkten, Gwendolyn är en helt perfekt huvudperson. Storyn hade lätt kunnat bli lie torr med alla profetior och hemligheter, men hon tittar på dem med nyfikna och sarkastiska ögon vilket gör att jag som läsare skrattande håller med henne. Hon lyckas dessutom vara en stark kvinnlig huvudperson utan att vara någon supermänniska á la Katniss Everdeen vilket är så trevligt. Jag är trött på hur alla kvinnliga karaktärer som hyllas som "starka kvinnliga huvupersoner" måste vara badass tjejer som kan slåss och fälla sarkastiska kommentarer. Gwendolyn är istället bara genuin och cool, det räcker.

Spännande tidsresekoncept, men gärna att de är mer invecklade så jag måste tänka kring hur saker hänger ihop.
Det tycker jag faktiskt blev mycket bättre här i tvåan! Det var flera gånger jag fick tänka till om hur allting hänge ihop och vad som faktiskt hänt än och hur det hängde ihop med det som hänt i det förflutna. Jag gillar också hur det också läggs fokus på att passa in i tiden de åker till också. Att använda rätt ordförråd, bete sig på rätt sätt och ha rätt kläder på sig, allt för att smälta in i tidsåldern de befinner sig i. Det ger mig en spännande liten historielektion också.

Jag lade inte märket till någon kärlekshistoria och förstår inte varför de marknadsför boken som en sådan. Kanske att den utvecklas i tvåan och trean.
Safirblå marknadsfördes inte som en kärlekshistoria vilket jag tycker är bra, eftersom en kärlekshistorien inte är den största delen av handlingen. Men här börjar det faktiskt hända grejer, och jag gillar det. Trots att allt hände ganska så snabbt så finns ändå den där osäkerheten och jag gillar hur de inte gick från att hata varandra till hänge varandra sin själ. Fast i slutet såg jag nog ändå lite varningsklockor på att saker blev lite orealistiska.

Alla namn och tidigare händelser gjorde mig förvirrad ibland eftersom det var ett tag jag läste första boken. Jag hade gärna sett att Gier förklarade lite mer i början i stil med "previosly on ädelstenstrilogin" så jag fick fräscha upp minnet lite. Sedan insåg jag också när jag läst ut boken att det fanns en liten karaktärsförteckning längst bak i boken. Jag bara "åh snyggt jobbat Nea den ser du nu".

Precis som de flesta mellanböcker i en trilogi så händer det inte något särskilt storartat i Safirblå, men den håller uppe intresset på ett lysande sätt ändå och jag blev ärligt talat riktigt sur när boken helt plötsligt TOG SLUT. Så himla fräckt att bara sluta utan att jag känner mig klar. Tredje boken kommer i augusti, och jag önskar att jag hade en sån där tidsresemanick som Gwen har så att jag från framtiden kan åka tillbaka till mig idag och ge mig boken i förväg.
     (då skulle jag passa på att ta reda på om George R.R Martin hinner skriva klart A Song of Ice and Fire innan han dör också, för det tycker jag är väldigt spännande trots att jag bara läst första boken än så länge)

Titel: Safirblå
Originaltitel: Saphirblau
Författare: Kerstin Gier
Översättare: Christine Bredenkamp
Förlag: Bonnier Carlsen
Utgivningsår: 2013
Sidor: 392

torsdag 16 maj 2013

Veckans facebook #3

Bok: Entice av Carrie Jones
(Handen tillhör Anna
Fotograferat av Pia
Mentalt stöd av Amelie)

torsdag 9 maj 2013

Veckans facebook #2

Bok: David av Mary Hoffman (nej jag tänker inte läsa den för den verkar jättekonstig)

torsdag 2 maj 2013

Veckans facebook #1

Jag har inte bloggat på två veckor (fick typ livskris när jag insåg det) och vet liksom inte varför. Tror jag behöver något lättsamt att blogga om för just nu får jag lite prestationsångest när jag ska skriva ett nytt inlägg. Därför inleder jag Veckans facebook. En typ fortsättning på det HÄR inlägget.

Att dedicera ett inlägg i veckan till enbart en bild på mig kommer garanterat att boosta mitt ego ännu mer sänka min prestationsnivå

Så, härmed inviger jag veckans facebook:
Bok: Janis den magnifika av Johanna Nilsson
Och om ni undrar var jag ska hitta så många böcker med ansikten på så behöver ni inte oroa er. Jag går i skola typ 50 meter från PUNKTmedis (ett ungdomsbibliotek) och där är det fullt med YA-böcker med tjejer med halvöppna munnar på framsidan.