onsdag 30 januari 2013

The Old Man and the Sea

The Old Man and the Sea
Ernest Hemingway

När jag var i Florida i julas bodde vi i Key West i ett par dagar. Jag älskade stämningen och klimatet där väldigt mycket och tänkte därför passa på att läsa något av Hemingway eftersom han faktiskt bott där. Kanske hade han lyckats fånga den där mysiga stämningen i hans böcker. Jag gick alltså in i stadens lilla bokhandel och införskaffade mig The Old Man and the Sea och började läsa.

The Old Man and the Sea handlar om en man och en fisk och den utspelar sig nästan enbart på havet utanför Kubas kust. Så mycket till mysig stämning á la Key West. Den gamle mannen är fiskare men har inte fått fisk på mycket länge. Hans gamle fiskarlärling har blivit tvingad av sina föräldrar att fiska hos en mer framgångsrik fiskare, därför får mannen fiska ensam. Lärlingen försöker dock hjälpa honom så mycket han bara kan ändå för någon sorts vänskap hann krypa fram hos dem under den tiden de fiskade. Men en dag när mannen ger sig ut för att fiska i sin ensamhet så får han napp! En stor en verkar det vara, så fiskaren håller hårt i metspöt för att fisken inte ska dra ner det. Nu måste han bara lyckas fånga fisken ... dom dom!

Okej vad är det med dessa underliga "mästerverk"? Först Röda Rummet, nu detta. Vem är det som bestämmer vilka böcker som ska bli klassiker egentligen? Och varför väljer hen bara ut de där långtråkiga handlingslösa böckerna?

Till skillnad från Röda Rummet tycker jag dock att den här boken hade något intressant av värde - sättet fiskaren funderar kring sin ensamhet och hans lärling. Det blev ganska så gripande att läsa hur fiskaren var beredd att gå så lång för att få sin fisk. Den fisken blev det han levde för och han skulle kunna kämpa för den in i döden. Samtidigt tänkte han på hans fiskarlärling och om han skulle undra varför mannen dröjde så länge. Det var väldigt fint skildrat.

Men trots dessa positiva ord går det inte att komma ifrån att hela den här boken handlar om en gubbe som fångar en fisk. Det är väldigt svårt att få det till en tillräckligt intressant handling för att hålla mig intresserad boken ut. Och detta trots att jag är en karaktärsdriven person och alltså gillar när böcker fokuserar på karaktärer. Kanske "är jag för ung för att förstå" det vackra i boken, jag vet inte. Jag är inte så förtjust i den i alla fall.


Titel: The Old Man and the Sea
Författare: Ernest Hemingway
Förlag: Simon & Schuster
Utgivningsår: Original utkom 1952
Sidor: 128
Språk: Engelska


Här brukade Hemingway visst hänga. När han levde alltså.

måndag 28 januari 2013

200 fina år

Idag är det 200 år sedan Pride & Prejudice (sv: Stolthet och fördom) av Jane Austen utkom! Woop woop!
Det sorgliga i att jag faktiskt lade ner tid till den här "bilden".

Jag älskar den här historien så mycket! Jag älskar hur boken är tidernas kärlekshistoria trots att karaktärerna knappt rör varandra förrän ända in i slutet. Jag älskar hur spänningen i boken ligger i hur läsaren från första början vet om Darcys känslor för Elizabeth, och sedan får hungra efter lite kärlek mellan karaktärerna. Jag älskar hur Austen får läsaren att uppskatta varje liten konversation mellan Darcy och Elizabeth till fullo, för att sedan låta oss läsa vidare i behov av mer. Jag älskar hur Stolthet och fördom skrevs för 200 år sedan och Darcy fortfarande är på (min egen) topptre-listan över hetaste killarna i litteraturen.

(Okej varför skriver jag efternamnet för Darcy och förnamnet för Elizabeth? Får lite Fifty Shades-vibbar av detta. Eller så är det bara att man följer Elizabeth i boken, hoppas jag.)

För er som vill fira lite innan ni går och lägger er (det är okej imorgon också tycker jag, efter 200 år spelar en dag hit och dit inte så stor roll) så vill jag tipsa om tre sätt att fira:

1. Läs boken. Det är min kvällsplan eftersom jag håller på att läsa om den, den här gången på engelska.

2. Se BBCs tv-film från 1995 med Jennifer Ehle och Mr. Darcy förlåt Colin Firth heter han ja (men vi vet alla att Colin Firth bara är ett artistnamn för William Darcy). Denna fantastiska fem timmar långa filmatisering innehåller typ ALLT från boken, och snälla döda mig inte om jag säger att jag nog tycker den är bättre än själva boken. Givetvis efter att man läst boken då alltså!

3. Se The Lizzie Bennet Diares. Jag har skrivit om den här i ett tidigare inlägg och kan nu ett drygt halvår senare meddela att den bara blir bättre och bättre. Vi har fått se Darcy och just nu är varje avsnitt ett nytt skri av underbarhet. Den här serien är verkligen perfektion, den har lyckats med att lyfta fram och utveckla de element från historien som känns som mest aktuella idag på ett fantastiskt sätt. Dagens avsnitt är bara helt [insert tillräckligt bra adjektiv].
Förlåt om jag spoilade Darcy för någon nu, men min blogg kändes inte helt komplett utan den här bilden..


söndag 27 januari 2013

Tvåtusentolv - tillbakablicken

Undergångsåret är förbi -utan undergång. Jahapp. Innan "undergången" hann jag göra mycket saker i alla fall.

Josephine Angelini, jag och Amelie
I samarbete med Bonnier Carlsen åkte jag och Amelie till LitteraLund för att vara skuggor till författaren Josephine Angelini som var på besök där. Så himla kul upplevelse! Inlägget HÄR.

Jag var på Jellicoe Road-kväll hos X-Publishing med Frida och Amelie. Jättemysigt och kul boksnack med alla trevliga Jellicoe-älskare. Inlägget HÄR.
Sedan åkte jag, Frida och Hanna (som också var med på Jellicoe-kvällen) till ett annat Jellicoe-snack på biblioteket i Skogås. Också jättetrevligt, även om jag inte skrev något om det.

Kolla in nedre citatet!
I juni blev jag förälskad i The Lizzie Bennet Diares, en sorts modern webbserie av Stolthet & Fördom. Elizabeth Bennet har alltså en videoblogg, och genom hennes videoblogg förmedlas hela historien. SÅ HIMLA BRA. Inlägget HÄR (btw, ni som också tittar på den: DARCY!!!!)

Jag fick en blurb på baksidan av Gone: Lögner av Michael Grant. Har fortfarande lite svårt att förstå detta pga coolheten. 

Jag började gymnasiet, och det är kul. Kanske inte så bokrelaterat, men jag tyckte det förtjänade plats ändå.

Jag var på Bokmässan och träffade massor med andra underbara bokbloggare. Detta var typ årets händelse,   så 
fantastiskt kul! Inlägget HÄR




Mina mest populära inlägg 2012 har varit:
Böcker kan ha många ansikten (HÄR)
Det om tiden (HÄR)
Min recension på Bilbo: En hobbits äventyr (HÄR)
Det där jag klagar på att böcker måste vara så politiskt korrekta (HÄR)

65 böcker läste jag under 2012, och de bästa böckerna var:



onsdag 23 januari 2013

Geektastic

Geektastic: Stories from the Nerd Herd
Redigerad av Holly Black, Cecil Castellucci (och de skrev en av novellerna!). Resten av författarna är står i bilden nedan.

Det här är en novellsamling som hyllar nördar, och handlar om nördiga saker. Vi får träffa Trekkies, Buffy-fans, Whovians, rollspelare och många fler i femton noveller av nördiga författare (övriga listade nedan).

Det absolut bästa i den här boken är när jag förstår olika referenser eller känner igen mig i kända nördiga diskussioner (Classic Who eller New Who haha?). När sista novellen, It's Just a Jump to the Left, visar sig handla enbart om The Rocky Horror Picture Show blev jag helt överlycklig. För det var bara kul att läsa den här boken när den handlade om något jag själv var insatt i. När det handlade om Star Trek och Marvel Series blev det rätt tråkigt att läsa för jag hade ingen aning om vad de pratade om. Vissa författare lyckades dock att göra sin novell kul även för de som ej var insatta i ämnet, som t.ex. The Quiet Knight av Garth Nix. Den handlade om rollspel med någon sorts quest i medeltidstema, och novellen var ändå en av mina favoriter.

Andra favoriter var One of us (mysig historia med kul referenser), I Never (gullig kärlekshistoria och den innehöll inte bara den vanligaste sortens nördar utan också litteraturnördar) och Quiz Bowl Antichrist (David Levithan är fortfarande kung av sarkasm).

Sen är jag inte så förtjust i novellsamlingar, de tar ju slut precis när man kommit in i dem. Jag avskyr att behöva börja på en ny precis när jag lärt känna karaktärerna och satt mig in i historien. Därför är jag inte lika förtjust i Geektastic som jag hade kunnat vara. De flesta novellerna var riktigt bra och det var bitvis otroligt underhållande! Kan meddela att jag satte en svag 3/5 som betyg på Goodreads (det var svårt att sammanfatta mina åsikter på annat sätt än betyg i den här recensionen).


Titel: Geektastic: Stories from the Nerd Herd
Författare: Många (se högre upp i inlägget)
Förlag: Little Brown
Utgivningsår: 2010
Sidor: 400
Språk: Engelska


lördag 19 januari 2013

REDRUM REDRUM

Röda rummet
Skriven av August Strindberg

Tio dagar innan Strindbergåret tog slut läste jag ut tog jag mig igenom min första bok av honom!

Röda rummet handlar alltså inte om särskilt mycket egentligen. Huvudpersonen heter Arvid Falk och han säger upp sitt arbete hos staten för att arbeta som litteratör (typ att skriva olika texter). Men han har svårt att få jobb, och han får uppleva fattigdomen. Han börjar hänga med några andra fattiga bohemer i Röda rummet, ett rum på Berns inrett i rött. De diskuterar socialism och arbetarklassens dåliga förhållanden. Sen får man följa Arvid Falk och även lite andra människor under dessa förändrande tider.

Jag är lite nyfiken på vad karaktären Arvid Falk var för Strindberg. Om han någonsin var mer än ett namn som Strindberg använde för att få boken att verka mer skönlitterär och därmed sprida sina åsikter mer diskret. För efter att ha läst den här boken känns det inte som att jag fått en läsupplevelse, utan bara som att jag suttit på en tråkig föreläsning där talaren bara står och pratar om hur bra hens åsikter är. Detta på grund av två väldigt betydande anledningar:

1. Var är karaktärerna?! I den här boken fanns det namn. Massor av namn till och med. Men jag vet ingenting alls om vem namnen tillhör. Jag kan inte ens nämna en enda egenskap hos huvudpersonen själv. Jag vet inte heller hur någon ser ut, för genom hela boken läste jag inte en enda karaktärsbeskrivning. Man måste ha karaktärsbeskrivningar för att läsaren ska kunna hålla reda på karaktärer. Karaktärerna i Röda rummet betyder därför ingenting alls för mig, och jag tvivlar att de ens gjorde det för Strindberg själv.

2. Handlingen?! Inte nog med att det inte finns några karaktärer, handlingen är nästan lika obefintlig. Boken var inte dramaturgiskt uppbyggd, för det fanns liksom inget att bygga upp. Visst hände det saker under historiens gång, men de hängde inte riktigt ihop med varandra och de skapade inte en historia.

Med detta kan jag dra slutsatsen att Strindberg troligtvis inte ville berätta en historia, utan han ville bara sprida sin propaganda. Att gömma det i en skönlitterär bok var bara ett effektivt sätt att sprida den.

Men nu kommer jag till det positiva, för ja det finns faktiskt sådant också! Det är Strindbergs språk jag talar om. Då och då är det bara så klockrent och perfekt. Han kan sina ord, och vet hur han ska placera dem för bästa effekt. Lite som John Green (Var är Alaska?, The Fault in our Stars), men inte riktig lika bra för John Green är liksom gud på det området. Men jag har ett exempel på en så grymt bra och träffande mening, tagen ur ett självmordsbrev från en av "karaktärerna": "Jag har aldrig bett att få komma hit, och därför har jag rättighet att gå när jag behagar". Strindberg är helt enkelt kung av väl uttryckt sarkasm (nej jag särskriver inte nu, väluttryckt är inte ett ord).

Jag kan förstå storheten i den här boken när den kom ut (jag höll till och med ett tal om detta på svenskan) i och med hur den gav hopp till arb, men den har verkligen inget värde idag.


Titel: Röda rummet
Författare: August Strindberg
Förlag: Jag läste en upplaga Wahlström & Widstrand
Utgivningsår: Denna upplaga 1998, original 1879
Sidor: 273, men då är det ur denna upplaga

torsdag 17 januari 2013

Komsi komsi på bokträff!

Frida kom med det utmärkta förslaget att fixa en ungdomsbokträff här i Stockholm. Sen blev det liksom automatiskt att jag kom med i det här med att planera träffen, och jag lovar att det kommer bli riktigt awesome. Så släng iväg ett melj till boktraffar[at]gmail.com om du vill vara med (får du inget svar på ett par dagar så testa igen, vi svara på alla mejl). Vill ni ha mer info så hittar ni det nog i ett inlägg hos Frida som ska ha kommit upp precis samtidigt som mitt (thumbs upp för tidsinställda inlägg!).

Vi ses den 16 februari!
/Mig (Nea), Amelie, Anna, Pia (hennes vanliga blogg här) och Frida

söndag 13 januari 2013

I en klass för sig

I en klass för sig
Curtis Sittenfeld

Lee Fiora börjar på Aults internatskola vid fjorton års ålder tack vare ett stipendium. Nästan alla andra eleverna på skolan visar sig tillhöra en ganska så rik överklass, och Lee kan inte låta bli att känna sig lite utanför. Men hon försöker ändå passa in, och under hennes tre år på Ault märker hon hur hon förändras till någon hon inte är säker på att hon vill vara.

Herregud vilken bra bok. Det är lika bra att få det sagt - den här boken är helt fantastisk. Så otroligt fängslande, igenkännande och tankeväckande. Lee är en välskriven karaktär, hon känns så realistisk att det nästan var en lite skrämmande upplevelse att läsa ur hennes perspektiv. För jag känner igen mig så otroligt mycket i Lee. I vad hon tänker, vad hon gör, vad hon tror att andra gör och tänker. I egenskaper jag inte visste att jag själv hade förrän jag känner igen mig i dem hos henne. Hon är den där träffsäkra karaktären som jag misstänker att många författare kämpar med att lyckas skapa.

Jag älskar hur Lee ser sig själv som en outsider som ingen tycker om, när läsaren egentligen får många små indikationer på att det snarare är tvärtom. Eftersom jag, läsaren, är fast inne i hennes huvud så är det ju otroligt svårt att se hur människorna runt omkring henne ser på henne. Det visar ju så tydligt hur många människor har dåliga tankar om sig själv som inte alls stämmer. Jag kan inte komma på någon bok som lyckats illustrera detta så bra som Sittenfeld, för hon gör det på ett sätt som man kan ta till sig. Jag hade inte samma distans till boken som med många andra böcker, utan linjerna mellan bok och verklighet var mycket suddigare här.

Könsrollerna irriterade jag mig riktigt mycket på i boken, de var väldigt gammalmodiga. Lee verkar inte ens tänka på att kanske själv ta första steget istället för att vänta på att killen hon är kär i ska bli kär tillbaka och bjuda ut henne. Men jag funderar på om Sittenfeld kanske gjorde detta avsiktligt, för att hon ville att läsaren skulle irritera sig på det. Det var mycket könsnormer jag kunde känna igen mig i också. Till exempel hade de samling på skolan varje morgon, med en kvinnlig och en manlig ordförande som höll i det. Killen var alltid den roliga som vågade bjuda på sig själv och alla skrattade åt. Tjejen var precis lika rolig och vågade bjuda på sig själv, men blev bara omtyckt för att hon var snygg. Detta är så skrämmande likt samlingarna på min egen skola, där killarna i samlingsgruppen blir nästan idoliserade, på ett sätt som tjejerna aldrig blir. Vi borde läsa den här boken på min skola tror jag för de hade läskigt många andra likheter.

Den här boken är faktiskt perfekt att läsa och diskutera kring, för det finns så mycket olika aspekter att diskutera. Kanske särskilt när man är i min ålder, och precis har börjat på gymnasiet. Det gör igenkänningsfaktorn så mycket större skulle jag tro. Jag ska försöka pracka på boken på någon i samma ålder som mig så vi kan diskutera den. För det är en bok som tåls att diskutera.

Tidigare har jag läst Presidentens hustru av Curtis Sittenfeld, och den tyckte jag var riktigt, riktigt bra. Men den här boken älskar jag verkligen. Det är en ny favoritbok, och därmed en ny favoritförfattare. Jag läser även på Bokhora att hon släpper nytt i sommar så jag har något att se fram emot, förutom The Man of My Dreams som jag definitivt ska läsa. Så läs I en klass för sig du också, den är så värd det!

Nu till random roliga grejer:
- Lönnmördarleken de kör i boken har vi även i min skola, fett coolt liksom.
- SPOILER: Lee börjar på University of Michigan i Ann Arbor. Alltså samma universitet som Team Starkid gick på!


Titel: I en klass för sig
Originaltitel: Prep
Författare: Curtis Sittenfeld
Översättare: Gudrun Samuelsson
Förlag: Månpocket
Utgivningsår: denna upplaga 2006, original 2005
Sidor: 442

tisdag 8 januari 2013

Modeblogg nästa

Dagens outfit: t-shirt från The Strand


måndag 7 januari 2013

Kvartalsrapport 4

Jag älskar att skriva "kvartalsrapport" i rubriken. Det låter som en tråkig rapport om typ ett företags ekonomiska utgifter senaste kvartalet eller något i den stilen. Sen handlar det liksom om böcker. Glad överraskning!

Oktober:
Betaläst uppföljaren till Röd Skymning av Fredrik Lindblom
Romeo & Juliet - William Shakespeare
The Melancholy Death of Oyster Boy & Other Stories - Tim Burton
Saknar: Okänd identitet - Meg Cabot (en av oändligt många omläsningar)
En liten hattaffär på hörnet - Marita Conlon-McKenna
A Game of Thrones - George R.R. Martin
Femtio nyanser av honom - E.L James (diskussionsvideo 1,2,3,4 och 5)

November:
Rubinröd - Kerstin Gier
Torka aldrig tårar utan handskar - Jonas Gardell
En liten fågel i juletid - Fannie Flagg (oj jag har glömt skriva recension här, men det var en mysig bok)
Divergent - Veronica Roth

December:
Harry Potter and the Prisoner of Azkaban - JK Rowling (omläsning)
Dash och Lilys utmaningsbok - Rachel Cohn, David Levithan (omläsning)
Röda Rummet - August Strindberg
Berättelsen om Pi - Yann Martel
Barn av sin stad - Per Anders Fogelström
Geektastic: Stories from the Nerd Herd - Holly Black, Cecil Castellucci m.fl.

Recensioner på de fyra sista i december kommer att komma.

17 lästa böcker. 3 omläsningar, och en ganska bra blandning mellan lättare och svårare böcker (sett ur mitt perspektiv då). 5 böcker på engelska, vilket är lite lagom. 5 klassiker (jag räknar in Game of Thrones och Berättelsen om Pi här) vilket känns lite awesome. Många böcker som har hamnat i kategorien väldigt bra", men inte så mycket wow-upplevelser. Jag diggar mitt läskvartal.

Favoriter (inte omläsningar):