söndag 20 oktober 2013

För mycket lycka

Alice Munro vann Nobelpriset i litteratur och jag blev lycklig, lyckligare. Lyckligast hade jag blivit om det blev Margaret Atwood eftersom hon är kvinna och jag har läst något av henne. Men Alice Munro var nästan så bra som det kunnat bli. Numera kanske till och med bäst, eftersom jag läst hennes För mycket lycka och faktiskt gillat mer än det jag läst av Margaret Atwood.
novellsamling

Bild från förlaget
I tio noveller lär vi känna tio personer av olika könstillhörigheter och ålder, oftast boende i Kanada. Personerna är oftast inte särskilt speciella på något vis, men vi får träffa dem när något utöver deras vanliga vardag inträffar. Vissa utspelar sig under bara några dagar och vissa sträcker sig över många år. I ganska så nedstämda berättelser får vi träffa Doree vars liv kastats om efter något hennes make gjort, Sally vars familj valt oväntade vägar i livet och Roy som hugger ner träd. Relationer, familj och livsöden.

Vet ni vad som gjorde mig så himla glad när jag öppnade För mycket lycka? Hon skriver så jag förstår, hon är verkligen så folklig som många säger. Den där glädjen över att förstå var dock den enda glädjen i själva novellerna som var väldigt nedstämda. Det var inte så att de hade någon hjärtesorg i sig eller så, de var bara av det mer melankoliska slaget. Lite som att de hade ett sorts molnig söndagseftermiddagsfilter över sig.

Det fantastiska med novellerna är hur de så snabbt griper tag i mig och lyckas få in så mycket personlighet och känslor på så kort tid. Jag antar att det är hela konsten med noveller - att få in mycket historia på lite ord och gömma mycket mellan raderna. Alice Munro är en fena på det, däremot blir jag lite osäker på precis hur mycket hon faktiskt gömmer under utan. Jag är alltid rädd att jag missar viktiga metaforer och liknelser eftersom jag inte läser "eftertänksamt nog" eller något. Men screw that, även om jag missat viktiga underliggande meningar så tycker jag att novellerna är himla fantastiska ändå.

De bästa novellerna tycker jag var Skönlitterärt och Barnlek. Barnlek var hemskt obehaglig på ett fängslande sätt, där kände jag dock att det verkligen fanns något jag missat att förstå - men jag vet såklart inte vad.

Sedan har vi den sista novellen, den med namnet För mycket lycka, som genast skilde sig från de tidigare. Fler karaktärer, drygt åttio sidor lång och med mycket tidshopp. Väldigt otypisk för en novell måste jag säga, väldigt komplicerad. I början hängde jag inte med alls, men längre in i den fastnade jag för den på ett djupare plan än någon av de andra. Huvudpersonen Sofie kändes verklig på ett helt annat plan än de andra karaktärerna och stämningen i novellen var kusligt närvarande.

Alice Munro förtjänar definitivt sitt pris och samtidigt som jag hugger in på nästa bok av henne (tror det blir Kärlek, vänskap, hat) hoppas jag att de som inte läst något av henne än så länge får upptäcka Munros noveller.

Titel: För mycket lycka
Originaltitel:Too much happiness 
Författare: Alice Munro
Översättare: Rose-Marie Nielsen 
Förlag: Atlas
Utgivningsår: 2009
Sidor: 343
Språk: Svenska

1 kommentar: