fredag 21 december 2012

Gud jul, vi ses om ett tag

God jul alla finisar! Hoppas ni får en julmustig jul full med julläsning och annat sånt där som är trevligt och bra. Själv åker jag till Florida imorgon och stannar där hela lovet (Harry Potter-världgrejen!!). Alltså blir det mycket läsning men lite bloggande. På twitter kan det hända att jag uppdaterar lite i mån av wi-fi, och där heter jag @bokneas.

Och ja jag måste erkänna att jag känner mig lite cool som tar kort på böckerna jag tar med mig när de ligger på spisen med ett glasögonfodral som håller dem uppe. Proffsfotograf nästa.

söndag 16 december 2012

Klassiker är bättre när man läst dem

Den hemliga historien, The Catcher in the Rye, Stolthet och Fördom och Oryx & Crake. Det är några exempel på böcker som jag ofta tänker tillbaka till som väldigt bra läsupplevelser. Men går jag tillbaka och läser recensionerna jag skrev precis efter att jag läst dem så verkar jag liksom inte ha gillat dem riktigt lika mycket som jag gör nu långt efteråt.

Gillar jag dem mer långt efteråt eftersom:
Jag har hunnit tänka och reflektera mer kring dem?
Det ger liksom status att gilla klassiker så jag har intalat mig själv att jag älskar dem?
Jag ser så många andra människor hylla dem att jag själv uppfylls av deras kärlek till dem?
Jag intalar mig själv att jag älskar dem eftersom jag så himla gärna vill älska dem?

Som jag har funderat på det här störiga skeendet, och jag kommer liksom inte fram till något tillfredsställande svar. Jag menar, jag älskar ju de där böckerna! Varför gjorde jag inte det när jag läste dem?!

Mvh frustrerad_tjej_96

Förresten, jag vet att jag bloggar rätt så lite. Det är för att jag läser så lite (försöker ta mig igenom Röda Rummet (hmm, undrar om jag kommer gilla den mer ett par månader efter jag läst ut den ... (woho parantes-inception, lika spännande varje gång))).

söndag 9 december 2012

Torka aldrig tårar utan handskar - Kärleken

Torka aldrig tårar utan handskar - Kärleken
Skriven av Jonas Gardell

I intervjuer har Gardell sagt att han med den här boken ville ta upp ett ämne som det aldrig tidigare riktigt pratats om i Svergie - bögarnas situation när aids kom till Sverige under 80-talet. Därför skrev han den här boken om två killar - Benjamin och Rasmus. Rasmus är uppväxt i en småstad i Värmland och har alltid känt sig lite utanför. Efter gymnasiet bestämmer han sig för att flytta till sin moster i Stockholm. Där upptäcker han en helt ny värld där han faktiskt känner sig hemma. Benjamin växte upp i en familj som är trogna medlemmar i Jehovas vittne, och han är själv en stolt medlem. Men sen träffar han Rasmus, och då blir allting annorlunda.

Redan vid första sidan har man ju en aning om att det här inte kommer bli en så lycklig historia, i och med att den handlar om aids. Och trots att det här bara är den första boken i en serie om tre (del två utkommer i januari) så är det ganska så sorgligt redan nu. Jag läser och vet liksom att jag inte får fästa mig för mycket vid alla underbara karaktärer, för jag vet hur ledsen jag kommer bli sen. Men det är omöjligt, för alla karaktärer är så fina och verkliga och de känns verkligen så levande. Typ Paul. PAUL. Jag älskar honom.

Boken kändes verkligen ärlig, och det märks att Gardell har en historia att berätta. Ibland kommer det små stycken med relevant fakta om hur aids växte fram och hur det påverkade samhället, vilket hade kunnat bli lite krystat men jag tycker det passade i sammanhanget.

Ibland kunde det bli lite långtråkigt, särskilt i partierna då man fick följa Sara och Harald. Jag ville ha så mycket Rasmus och Benjamin som möjligt, så de partierna kändes bara tråkiga. Jag kan dock förstå att de var med för att läsaren ska känna ännu mer för karaktärerna. Men det känns som att det hade kunnat vara lite mindre av Sara och Harald ändå tycker jag.

Sen har jag även sett tv-serien som är baserad på boken, och även de två böckerna som ännu inte kommit ut, och jag måste säga att jag nog tycker den är strået vassare än boken. Det kan vara så att jag tycker det eftersom jag har sett hela serien, men bara läst första boken. Ska bli spännande att läsa andra boken. Tredje vet jag inte om jag kommer klara av att läsa med tanke på alla tårar som kommer skymma sikten.

Jag tycker i alla fall att det här är en väldigt bra bok, även om den inte helt nådde upp till mina skyhöga förväntningar. Det var de där sega partierna tror jag. Verkligen värd att läsa är den, och se serien sen också. Men efter att du läst boken alltså, you know the rule.

Men seriöst läs den alltså, jag är rätt säker på att den kommer bli en modern klassiker.


Titel: Torka aldrig tårar utan handskar - Kärleken
Författare: Jonas Gardell
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: 2012
Sidor: 291

tisdag 4 december 2012

A Game of Thrones

A Game of Thrones
Skriven av George R.R Martin

Det känns lite hopplöst att försöka skriva om vad den här boken handlar om, så jag tar det väldigt kort.

Den utspelar sig alltså huvudsakligen på kontinenten Westeros, och hela kontinenten har en kung som sitter på järntronen. En tron som många vill sitta på. Själva boken börjar när den nuvarande kungens närmsta rådgivare har dött, och kungen ber sin gamle vän Ned Stark att ta den gamle rådgivarens plats. Det finns inte så mycket mer att säga än att detta är startskottet för ett stort politiskt maktspel om den åtråvärda järntronen.

Jag är ganska så stolt över att ha läst den här 800 sidor långa tegelstenen. Okej inte ganska stolt typ väldigt grymt mycket stolt. Men det tog ett tag - ungefär en och en halv månad - att ta mig igenom den. För det är rätt tungt att läsa alltså, med både liten text, ganska avancerad engelska och typ tusenfyrtiosju namn att lära sig. Det gällde att ha fokus när jag läste den, inte slöläsning á la Meg Cabot.

Jag gillar verkligen hur episkt allting är i den här boken. Så storslaget och definitivt, där varje liten handling får massor av följer och alla relationer är styrda av politik. Det är så himla coolt! Allting är så komplext och genomtänkt, med karaktärer som är båda djupa och realistiska. Sen måste jag så klart räkna upp mina favoritkaraktärer också: Arya, Ned, Khal Drogo, Cersei och Tyrion. Awesome människor alltså.

Vad jag inte gillar är allt snack om politik och krigsföring. Politiken kunde vara kul, men oftast nämnde de då massor av namn jag inte visste vilka de var vilket gjorde att jag inte hängde med i snacket. Krigsföringen var bara ett sömnpiller, även om jag förstod allt. Både prat om krigsföring och beskrivningar av själva slaget är ju bara så tråkigt. Jag tycker mer om något i stil med "sen bestämde de sig för att kriga, sen krigade de och ena sidan vann". Sen går storyn vidare till karaktärerna och den intressanta handlingen igen.

Den intressanta handlingen har lite att göra med att boken berättas ur olika karaktärers perspektiv, och vissa var roligare än andra. Jag älskade Aryas perspektiv, och Sansas och Neds också. Daenerys var också väldigt intressant även om jag inte gillade hennes karaktär riktigt. Jag gillade dessa mer eftersom jag gillar karaktärsutveckling mer än handling, och hos dessa handlade det väldigt mycket om relationer och tankar. Hos t.ex. Catheryn och Bran var det mer konkret handling, vilket blev lite långtråkigt.

Jag är inte helt förtjust i slutet. För mig kändes klimaxen ungefär två tredjedelar in i boken (ni som har läst den vet nog vad jag menar annars kan ni markara det inom parantes här (det som hände med Ned). I jämförelse med resten av boken tycker jag att slutet hade behövt vara mer storslaget och episkt. Nu kommer jag knappt ihåg det. Synd liksom, för det hade varit coolt med ett riktigt spännande slut.

Kort och gott kan jag säga att jag gillade boken, men den var lite för lång och svår för att uppskattas ordentligt. Men resten av serien ska definitivt läsas!


Titel: A Game of Thrones
Författare: George R.R. Martin
Förlag: Harper Collins
Utgivningsår: 1996
Sidor: 801
Språk: English

söndag 2 december 2012