fredag 26 oktober 2012

Fifty Shades of Nea & Frida

Jag och Frida ville diskutera en bok. Nu har vi valt vilken.

tisdag 23 oktober 2012

Radhusdisco

Äntligen kom jag för mig att skriva rent den här recensionen på datorn! Skrev den i min anteckningsbok när jag var i Spanien i somras.

Radhusdisco
Skriven av Morgan Larsson

I slutet av 70-talet börjar Morris lågstadiet. Han samlar filmisar, leker med kompisar och tänker väldigt mycket (ibland nästan för mycket, i alla fall enligt hans kompis Linus). Efter lågstadiet flyttar Morris familj till ett radhus, och Morris mellanstadietid blir på en helt ny skola. Men han får snabbt nya kompisar, och även en flickvän (även om han inte är helt säker på vad det innebär). Sedan börjar han högstadiet, där han och hans vänner åker moppe, går på disco och pratar om allt mellan himmel och jord.

Jag fick den här boken i födelsedagspresent förra året, men var väldigt tveksam på om jag skulle tycka den var bra. jag levde ju inte ens när den utspelade sig. Men ett år efter det att jag fått den plockade jag ändå upp den och började läsa. Som vanligt kan jag säga att "jag är glad att jag gjorde det".

Radhusdisco är nämligen något så ovanligt som en svensk uppväxtskildring utan varken depression, droger, sexuella trakasserier eller mobbning (okej lite mobbning, men inte som ett helt motiv i boken). Har någon någonsin läst något som detta? Jag har i alla fall inte gjort det, och är så himla glad att den inte var en bok i stil med En komikers uppväxt eller Populärmusik från Vittula. Den här boken var inte det minsta deprimerande, utan en bok om en ganska så glad kille och hans ganska så bra uppväxt. Visst fanns det sorgliga ämnen i den, men de tog aldrig över. De bara fanns där, precis som det ofta är här i livet.

Morris är en person som är lätt att gilla men hans många fina tankar som läsaren får ta del av. Jag försökte ofta föreställa mig vilken sorts kille hans klasskompisar uppfattade honom som, och hur jag skulle se honom utifrån. Det var väldigt svårt, för när man är inne i någons huvud och för höra dennes tankar kan denne person ofta vara en helt annan än vad hen ser ut utifrån. Att få läsa en helt normal uppväxtskildring ur en tonårskilles perspektiv tycker en tonårstjej som jag var väldigt kul i alla fall.

Att boken utspelar sig under 80-talet är svårt att missa under läsningens gång. Morgan Larsson droppar lite låtnamn (underbara Tarzan's Boy!), beskriver hur Morris drar på sig sina tubsockor och sin pastellfärgade t-shirt med axelvaddar, och han väver även in händelser som Palmemordet i historien. Själv älskar jag 80-talet, det verkar vara himla härligt (men mamma säger att det inte är lika kul när man faktiskt upplevt det, haha).

Det är en lättläst, härlig och riktigt bra bok. Att jag fortfarande kommer ihåg den nu några månader efter att jag läst ut den är ju också ett bra tecken.


Titel: Radhusdisco
Författare: Morgan Larsson
Förlag: Pocketförlaget
Utgivningsår: 2010
Sidor: 434

lördag 20 oktober 2012

The Melancholy Death of Oyster Boy & Other Stories

The Melancholy Death of Oyster Boy & Other Stories
Skriven och illustrerad av Tim Burton (ja, filmskaparen)

Det här är en liten samling av historier. Inte direkt noveller, utan snarare små berättande dikter med bara några få rader på varje sida. Bilderna spelar dock en lika stor roll i historierna som texten, och berättelserna kan vara allt från 1 sida till typ 10.  Alla behandlar de på något sätt temat om utanförskap och att vara annorlunda. På ett ganska tragikomiskt sätt kan jag tillägga.

Tim Burton är verkligen någon alldeles extra. Jag är sedan tidigare ett fan av hans filmer, och ännu mer hans underbara teckningar! Titta bara på den här bilden liksom.

När jag hittade den här söta lilla boken inne på bibblan blev jag därför lite lagom lyrisk, och läste hela på pendeln hem. Historierna i boken är verkligen sorgsna, och de har den där speciella stämningen som brukar finnas i alla Burtons olika verk. Jag älskar alla historier, och det är en perfekt blandning av korta och lite längre. 

Alla historier är skrivna på rim, men inte sådant där jobbigt rim som man kan läsa i gamla medeltidssagor. Här märks det inte av så tydligt, men ger ändå berättelserna en väldigt speciell och egendomlig stämning. Det känns som att Burton verkligen förstår sig på orden han använder, och att varje ordval är väl genomtänkt och valt med omsorg.

Det är inte en särskilt spännande eller fängslande bok, och jag tycker att den är lite för kort för att kunna få ett ordentligt intryck av den. Men jag tycker ändå att den är otroligt fin, och jag bara måste köpa den och ha den i min bokhylla. Det är en bok att plocka fram då och då och bara njuta lite av. Både på grund av de fina bilderna och de tragikomiska och vackra historierna.

Här är några exempel på bilder från boken:


Titel: The Melancholy Death of Oyster Boy & Other Stories
Författare: Tim Burton
Illustratör: Tim Burton
Förlag: HarperEnternainment
Utgivningsår: 1997
Sidor: 113
Språk: English

tisdag 16 oktober 2012

Sågningar och sinneskval

Nu när jag har börjat gymnasiet har vi fått någon ny kursplan, och i den ingår inte att skriva skönlitteratur. Jag blev så otroligt glad när jag hörde det, för jag tycker det är fel att lärare ska sätta betyg på just den genren. Skönlitteratur har inga tydliga regler, och behöver inte falla alla människor i smaken. Dessutom kan ett dåligt betyg på en skönlitterär text göra att en elev helt tappar lusten att skriva över huvud taget. Därför är jag väldigt glad att skönlitteratur inte längre ingår i kursplanen. Men det för ämnet till det jag vill prata om - att skriva recensioner på skönlitterära verk. Det jag och så otroligt många andra bokbloggare gör dagligen.

Att skriva positiva recensioner är inget jag vill ta upp här, för jag ser inte hur det skulle kunna vara dåligt över huvud taget. Nej, det är negativa recensioner jag pratar om. När man helt enkelt har läst en bok som inte föll en i smaken, som kanske var rent av usel, och skriver om det på bloggen. Jag är en person som tycker att rätten att få uttrycka sina åsikter är jätteviktig, även om åsikterna är negativa. Men jag kan inte låta bli att känna att regeln "om man inte har något snällt att säga kan man lika gärna vara tyst" har något rätt vettigt i sig.

Att vara författare och ha lagt ner all sin tid och själ i att skriva på sitt bokmanus, för att sedan se att någon man inte ens känner har skrivit på nätet att hen tycker att ens bok är dålig.  Det kan ju vara något som faktiskt får någon att helt tappa lusten med att skriva, precis som med dåligt betyg på elevers skönlitterära texter. Visst vet jag att det är något man är beredd på när man väljer att publicera sin bok, men är det rätt att behöva vara beredd på att höra random människor ha negativa åsikter om det man skrivit?

Bloggosfären är ju nästan alltid väldigt konstruktiv i sina recensioner, och lägger endast fram kritik som är både genomtänkt och välgrundad. Jag tycker personligen att det är väldigt kul att läsa sågningar av böcker, och de sågningar jag läser har alltid bra anledningar till sågningen. Men det kan verkligen inte vara kul för hen som skrivit den där boken. Jag har funderat på det här ämnet väldigt länge, och har en idé om att sluta skriva sågningar på böcker skrivna av svenska författare (som tur är har jag nästan alltid turen att läsa bra böcker). Men jag är så otroligt kluven till ämnet så det är inte sant. 

Nu är jag därför väldigt angelägen om att höra era åsikter! Gärna om du är författare som har hittat hit, eller en bokbloggare som säkerligen också har tänkt på detta ämne. Vem du än är vill jag verkligen höra din syn på det hela!

måndag 15 oktober 2012

Romeo & Juliet

Romeo & Juliet
Skriven av William Shakespeare (surprise!)

Vet du inte vad den här boken (eller dramat kanske jag borde säga) så läs noga nu för det är ganska så mycket allmänbildning. Romeo and Juliet handlar om Romeo och Juliet, två unga människor vars respektive släkter är typ dödsfiender. De blir kära och får därför rätt stora problem eftersom de måste hata varandra egentligen.

Okej nu har jag skjutit upp det här med vad jag tyckte om boken alldeles för länge. Det är liksom så svårt att uttala sig om den här boken, i och med dess storhet och allt sånt. Tror helt enkelt att jag bara punktar upp alla saker jag har åsikter om här under:


  • Språket var fett underbart, men oj så fint. Jag önskar att alla människor alltid pratade på det här viset, världen skulle vara så fin då. Men som sagt var det väldigt svårt, och hade jag inte sett filmatiseringen (den här underbara med Leonardo DiCaprio och Claire Danes) så hade jag knappt förstått något alls. Det trevliga med att läsa boken efter att ha sett filmatiseringen var att jag hade DiCaprios fina röst i öronen varje gång jag läste en replik av Romeo. Väldigt trevligt.
  • Det känns riktigt awesome att ha läst den. Nu känner jag att jag är en människa att räkna med. Det är som att jag har blivit myndig eller något. Typ som det i alla fall. Eller kanske inte, men jag känner mig mer awesome än innan.
  • Alltså hela den här boken utspelar sig under ungefär en vecka tror jag. Hur i hela friden hinner Romeo och Juliet bli så upp i öronen kära i varandra att den ena inte kan leva utan den andre? De hinner ju knappt umgås över huvud taget. De vet ju knappt någonting om varandra, och äter aldrig ens en måltid tillsammans. Lite desperata tycker jag.
  • Det var himla kul att läsa ett så kallat "drama". En bok som bara består av repliket. Inga långa beskrivningar här inte. Bäst var det när en karaktär höll ett jättelångt och vackert "innan döden"-tal och sedan efter allt han sagt stod det bara [dies]. Förstörde det dramatiska lite måste jag medge.
  • Alla vackra citat! Kärlek till dem.
I en av Juliets repliker:
"Give me Romeo; and, when he shall die,
Take him and cut him out in little stars,
And he will make the face of heaven so fine
That all the world will be in love with night
And pay no worship to the garish sun."

  • Är du inte fenomenal på engelska rekommenderar jag dig att göra som jag och se filmatiseringen innan, eller läsa den på svenska. Jag tror att jag ska ta och läsa den på svenska någon gång också faktiskt, för att kunna förstå allt. För nu blev läsningen ibland lite seg i och med all icke-förståelse. Annars är jag väldigt nöjd, hade varken förväntat mig mer eller mindre. Nu kan jag äntligen säga att jag "har läst Shakespeare" också!
Titel: Romeo and Juliet
Författare: William Shakespeare
Förlag: Harper Teen
Utgivningsår: 1595
Sidor: 285 
Språk: English


torsdag 11 oktober 2012

Jag gissar aldrig rätt, men det är trevligt ändå

Grattis till Mo Yan som har tilldelats årets nobelpris i litteratur (de andra prisen har jag aldrig någon koll på ändå)!

Som vanligt har jag inte läst nobelpristagaren, men jag känner mig faktiskt ganska så sugen på det i år. Motiveringen är "who with hallucinatory realism merges folk tales, history and the contemporary". På svenska (varför så krångliga ord?!): ”som med hallucinatorisk realism förenar saga, historia och samtid”. Jag tycker det låter som en väldigt fin blandning.

Sedan tycker jag precis som alla andra att det är lite konstigt hur bara 12 kvinnor har mottagit priset sedan det instiftades år 1901. Det är 12.6% av pristagarna (7 år delades det inte ut något pris) om jag har räknat rätt. Jag är av den åsikten att det inte ska spela någon roll vilket kön pristagaren är, och att det därför kanske är så att det faktiskt mest är män som har förtjänat priset (vilket verkar väldigt konstigt). Men jag är ändå väldigt säker på att fler än 12 kvinnor har skrivit böcker värdiga nobelpriset under alla dessa år. 

Min förhoppning är alltid att Margaret Atwood ska få priset. Mest för att hon är den enda författaren som verkar ha en chans och som jag har läst, men hennes böcker är också riktigt bra (läs Tjänarinnans Berättelse!). Men om jag valde helt fritt utan att bry mig om att det ska vara "fin litteratur" kör jag JK Rowling all the way!

Som avslutning, grattis igen Mo Yan! 

söndag 7 oktober 2012

Tio stationer

Tio stationer
Skriven av Jenny Valentine

På bokmässan (jag ska skriva om den, lovar) var jag på en bokbloggarträff (ska alltså berätta mer om den också) där det delades ut goodiebags. När jag på tåget hem var alldeles för trött för att sätta mig in i Game of Thrones komplicerade handling, så hittade jag den här lilla boken på 61 sidor i goodiebagen. Jag kände direkt att den var som gjord för mig att läsa vid detta tillfälle. Glatt överraskad blev jag också när det visade sig vara en liten fortsättning på fina Hitta Violet Park. Vilket leder till att jag ger er en spoilervarning på recensionen om ni inte läst Hitta Violet Park, och vill göra det.

Handlingen är inte så komplicerad (svårt att göra något komplicerat på 61 sidor), utan den utspelar sig bara under en dagsutflykt. Lucas och hans syster vill vara snälla mot sin mamma och låta henne slippa ta hand om deras lillebror och lite halvt dementa farfar. Därför erbjuder de sig att ta med brorsa och farfar på en liten dagsutflykt så att mamman kan få lite lugn och ro. Men när de tappar bort bror och farfar i tunnelbanan blir allting plötsligt otroligt jobbigt.

Jag tyckte väldigt mycket om tidigare Hitta Violet Park, och den här boken känns som ett väldigt fint komplement till den boken. Man får veta lite om vad som hänt sedan Hitta Violet Park, som en liten bekräftelse om att Lucas liv fortsatte även när boken tog slut. Det var väldigt mysigt, och även trevligt att se att karaktärerna var sig lika, men samtidigt har utvecklats i glappet mellan böckerna. 

Jag gillar relationerna mellan karaktärerna, de känns så äkta och genuina. Lucas kärleksfulla bråkande med sin syster och hur deras lillebror verkar uppskatta sin farfars sällskap mycket mer än de båda andra. Allting är så enkelt men fint berättat.

Den här boken innehåller kanske lite för lite för att kunna stå ordentligt på egna ben, men har du läst och gillat Hitta Violet Park så tycker jag att du även borde ta dig en titt i den här. Den är definitivt värd den korta tid det tar att läsa den.

Titel: Tio stationer
Originaltitel: Ten Stations
Författare: Jenny Valentine
Översättare: Helena Ridelberg
Förlag: Atrium 
Utgivningsår: 2009
Sidor: 61

fredag 5 oktober 2012

Bokmässan - "I love it, I love it"

Den här videon som Frida gjort så fin berättar nog det mesta om årets bokmässa i Göteborg.
Jag åkte dit med fina Frida, och vi hade det så trevligt som det kan bli typ. Jag kan skriva en lista på det vi gjorde, eftersom listor alltid är bra och kul.

1. Jag steg upp tidigt för att ta pendeln till Stockholm där jag träffade Frida, Anna och Amelie. Anna och Amelie åkte samma tåg som mig och Frida, men i en annan vagn. På tåget roade jag och Frida oss med att prata om porr i litteraturen och annat som de andra resenärerna på tåget nog undrade lite över.

2. Vi köade in till bokmässan och vandrade omkring bland alla montrar. Det var ju första bokmässan för mig i år, och den var ganska så mycket större än vad jag trodde. Men vi gick omkring (Frida gick och jag försökte förgäves hålla mig bredvid henne utan att forslas tillbaka av folkmassan), inhandlade både tygpåsar och böcker, tittade på när Cirkeln-författarna och serietecknare avslöjade ett hemligt projekt.

3.Vi gick till Bonnier Carlsens monter för att se när Amelie, Anna och många andra jättecoola bokbloggare satt och pratade inför publik om både ungdomsböcker och deras bokbloggade. Det var jätteintressant att lyssna på, särskilt när de pratade om bokbloggande. Jag varvade dock att lyssna med att prata med alla awesomeiga bokbloggare och twittermänniskor som också var där. 

4. Vi drog vidare till en jättetrevlig bokbloggarträff arrangerad av Sofie och Anna. Där träffade jag så också otroligt många underbara bokbloggare. Mingel blandat med att författare kom och blev intervjuade. Blev väldigt glad över att Nene Ormes var där så att jag fick svar på min Doctor Who-fråga i slutet på min recension av Särskild. Det var inga Weeping Angels.

5. Vi lämnade alla fina människor och den underbara mässan för att dra hemåt igen. 
Min bokmässefångst. 
Jag diggar bokmässan, typ väldigt mycket. Kan nästa år komma nu?

onsdag 3 oktober 2012

Kvartalsrapport 3

Kvartalsrapport över lästa böcker i juli, augusti och september.

Juli:
Bilbo: En hobbits äventyr - JRR Tolkien
Wicked: The life and Times of the Wicked Witch of the West - Gregory Maguire
Harry Potter and the Philosopher's Stone - JK Rowling (omläsning)
The Catcher in the Rye - JD Salinger
Harry Potter and the Chamber of Secrets - JK Rowling (omläsning)
Charlotte's Web - EB White
Go ask Alice - Anonymous

Augusti:
Radhusdisco - Morgan Larsson (recension kommer typ snart)
Presidentens Hustru - Curtis Sittenfeld
Carrie - Stephen King
Särskild - Nene Ormes
Kurt Cobain finns inte mer - Hanna Jedvik
Hitta Violet Park - Jenny Valentine

September:
Partyprinsessan - Meg Cabot (omläsning)
Prinsessa på väg - Meg Cabot (omläsning)
Prinsessan Mia - Meg Cabot (omläsning)
Forever Princess - Meg Cabot (omläsning)
Gone 4: Smitta - Michael Grant
En natt - Lina Forss, Niklas Krog
Tristan och Isolde - Joseph Bédier
Tio Stationer - Jenny Valentine (recension kommer nog)

21 lästa böcker. En ganska så mixad blandning mellan svårt (Wicked) och lätt (En prinsessas dagbok). 6 omläsningar av gamla favoritböcker. 7 böcker på engelska, och ovanligt många klassiker. Ett bra kvartal tycker jag, då jag har läst många böcker som jag verkligen velat läsa en längre tid.

Favoriter:



måndag 1 oktober 2012

Tristan och Isolde

Jag planerar att skriva ett inlägg om mitt besök på bokmässan i lördags, men det har jag som ni ser inte gjort än. Men det kommer komma ett alltså.

Tristan och Isolde
Först berättad från person till person, men denna version är nedprintad av Joseph Bédier

Tristan och Isolde är en bok som skrevs redan på medeltiden, och är en av de mest kända kärlekshistorier genom tiderna. Den handlar om hur unge Tristan träffar sköna Isolde. Det är inte kärlek vid första ögonkastet, men efter att båda druckit en förtrollad kärleksdryck är de plötsligt oskiljaktiga. Tyvärr är Isolde bortlovad till Tristans morbror- kungen. Det blir alltså ett väldigt jobbigt och händelserikt förhållande för dem.

Innan jag går in på något annat måste jag bara skriva hur irriterad jag är på att den här boken ska vara "tidernas kärlekshistoria". De är ju bara kära på grund av det där förtrollade vinet! Är äkta kärlek baserad på en trolldryck? Visst är det ett intressant grepp som jag verkligen tyckte var underhållande. Men det blir ju inte direkt någon fin kärlekshistoria. För kärlekshistorien var liksom inte bra, jag "shippar inte Trisolde" alls. De kändes mer som affärspartners än ett förälskat par.

Det leder mig till karaktärerna, som jag verkligen inte gillar. De känns platta, och jag känner att jag behöver veta mer om dem för att börja bry mig om dem. Samtidigt känns de för tråkiga och platta för att jag ska vilja veta mer om dem, ond cirkel liksom. De har ingen kemi (trolldrycken?) och inga fina små dialoger att sitta och snyfta över. Jag sitter frustrerat och bara "GE MIG LITE KÄNSLOR DÅ".

Nu har jag fått ur mig min lilla vrede och kan börja snacka om det positiva. För det finns rätt mycket positivt, tro det eller ej. Jag älskar till exempel hur otroligt skruvad den här boken är. Man dödar människor hejvilt och kungar lovar bort sina döttrar till män som kommer och dödar odjur i trakten. Allting är bara så random. Dessutom så målas det inte mycket med orden i boken, utan Tristan kan både hinna anlända till ett nytt land, döda ett odjur, prata med kungen och göra en deal på en sida. En gång missade jag ett uppslag, och då hade hela storyn hunnit vända. Lite irriterande, men mest kul.

Språket i boken är ju väldigt gammaldags och en aning högtravande, men det var inget som jag störde mig på när jag väl kommit in i boken. Snarare att det passade väldigt bra in i handlingen och gjorde boken ännu bättre. För jag gillar den faktiskt, Tristan och Isolde. Även om Isolde och Tristan var lite trista (heh) så var det ändå en intressant och underhållande historia. Bitvis seg, men ändå oftast underhållande.


Titel: Tristan och Isolde
Originaltitel: Le Roman de Tristan et Iseut
Författare: Joseph Bédier
Översättare: Lorenz von Numers
Förlag: Forum
Utgivningsår: mitt ex gavs ut 1999, men historien skrevs på medeltiden.
Sidor: 145