torsdag 30 augusti 2012

Carrie

Carrie
Skriven av Stephen King

Carrie har alltid var en utstött, ett mobboffer. Men inom henne vilar stora krafter, som hon nu börjar få grepp om. Hennes galna och djupt religiösa mamma kallar henne och hennes krafter för djävulens avkomma, och håller henne långt borta från alla synder.
     På skolbalens kväll spelar hennes mobbare ett elakt spratt med henne, vilket får hennes krafter att bli mäktigare än någonsin. Nu ska hon hämnas.

Det här var en riktigt obehaglig bok på många olika plan. För det första hur Carrie förtvivlat försöker att passa in bland de andra eleverna i skolan, men hur hennes fanatiske mamma inte tillåter det. Carries ensamhet och förtvivlan gör ont i magen att läsa om.
     Det som gör den ännu mer obehaglig är att jag som läsare får följa så många karaktärer. Carrie, Carries mamma, hennes klasskompisar, hennes rektor. De känns alla så realistiska, som vilken människa som helst. Ändå skapar de tillsammans något så hemskt och förödande. Det påminner mig om de hemska skolskjutningar där människor som blivit mobbade hela sitt liv kommer till skolan med vapen och börjar skjuta sina klasskamrater. Det är precis likadant i den här boken, och i och med de många olika berättarperspektiven vet jag inte vems sida jag ska stå på. Carrie gör något vidrigt och hemskt när hon hämnas, men när jag fått se det ur hennes perspektiv kan jag förstå henne. Samtidigt ser jag det ur hennes klasskompis perspektiv, som faktiskt varit hemsk mot Carrie men inte förtjänar dennes öde. Åå, älskade berättarperspektiv. Du gör böcker så mycket mer intressanta!

Mamman i boken tycker jag väldigt mycket om. Inte som person, för då är hon vidrig, men som karaktär. Jag tycker väldigt mycket om att läsa om religion, och särskilt när det liksom gått för långt. Mamman här är ett perfekt exempel på detta, och även om det ofta skildras i böcker tröttnar jag aldrig på att läsa om det.

Det jag misstänker gjorde den här boken så populär när en kom ut - förutom den verklighetstrogna och obehagliga skildringen av en ensam tonåring - är det roliga och innovativa berättarknepet. Redan i början av boken får läsaren genom olika fiktiva dokumenteringar och böcker veta att något förödande hände i staden på grund av Carrie, och det talas om det långt efter det boken handlingen utspelas. Samtidigt som vi följer Carries nutid får vi läsa dokumenteringar och analyseringar av hennes handlingar och liv. Det ger väldigt bra effekter och gör att allting känns mycket mer storlaget.

Det är en väldigt bra bok, kanske lite långtråkig på sina stället, men ändå en bok som verkligen är värd att läsa. Om man inte gillar den så bara för att äntligen förstå grisblodsreferensen. Nu blir ni nyfikna va?


Titel: Carrie
Originaltitel: Carrie
Författare: Stephen King
Översättare: Bo G A Ericsson
Förlag: Bra Böcker
Utgivningsår: 1974
Sidor: 238

måndag 27 augusti 2012

Kurt Cobain finns inte mer

Kurt Cobain finns inte mer
Skriven av Hanna Jedvik

Året är 1992 och redan första dagen på gymnasiet finner Alex och Lovis varandra. De delar samma intressen, och kan prata i flera timmar. För deras klasskompisar lever de två i en liten bubbla som ingen kan spräcka. Men deras förhållande blir komplicerat, kärlek kommer emellan. Snart börjar Alex förändras, bli mer inåtvänd, och Lovis vet inte vad hon ska göra.

Det är en snabbläst bok det här. Jag började med den en kväll i sommarstugan, och vips var den utläst. Men mycket hanns med i boken under den tiden.
     Det som först gjorde mig himlans glad var all musik, som jag tack vare min kära pappa kände igen. Det gav lite Tjenare Kungen-vibbar, en film som jag faktiskt skrivit filmrecension på här. Särskilt glad blev jag när de snackade om Thåström och Ebba Grön. Bra musik alltså! Kul när författare blandar in populärkultur i sina böcker.

Boken är skriven i jag-form, med Lovis som jag-et. Men den är skriven till Alex, så Lovis talar alltid om "du" i boken. Ett exempel från boken är:
 "Livet tråkar ut mig", säger du.
 "Var inte så dramatisk", säger jag.

Det tog några få sidor att få grepp om det här roliga berättarsättet, och sedan var jag helt förälskad in det. Språket är även speciellt på det sättet att trots jag-formen får vi inte följa Lovis tankar så mycket. Små enstaka meningar här och var, men mest beskrivs det vad som händer. Inga långa tankegångar, utan här är det handling som räknas, inte tanken. Jedvik har verkligen lyckas sätta sin egen touch på språket, och det är bokens styrka. 

Jag gillar verkligen bandet mellan Lovis och Alex, och hur det gradvis förändras under tidens gång. Det blir lite för kort för att jag riktigt ska känna något för karaktärerna och dess öden. Jag hade velat gå in en aning mer på djupet och lära känna dess svagheter och styrkor, drömmar och rädslor mer. Något band mellan mig och dem som skulle göra att jag brydde mig mer om dem.

Jag gillar Kurt Cobain finns inte mer, och då särskilt språket och berättartekniken. Något saknas för att jag ska bli helt nöjd, men det är ändå en bra bok, och en författare jag vill läsa mer av.


Titel: Kurt Cobain finns inte mer
Författare: Hanna Jedvik
Förlag: Rabén & Sjögren
Utgivningsår: 2012
Sidor: 200

Tack Rabén & Sjögren för rec.ex!

lördag 25 augusti 2012

Åtta saker om mig

Jag blev utmanad av Nella att berätta åtta saker om mig själv.

1. Jag har ingen speciell klädstil. Istället ser jag människor med snygga kläder och hämtar inspiration från dem. Därför kan mina klädväl vara väldigt olika från dag till dag. Just nu är jag dock lite insnöad på kjolar, de är väldigt fina. Sedan gillar jag lite random grejer, typ som mitt insektshalsband. Saker som liksom inte betyder något alls utan bara är där och ser malplacerade ut.

 2. Jag är besatt av tv-serier. Besatt. Just nu tittar jag på Avatar: the last airbender, The Walking Dead, Six Feet Under och Skins. Ska börja med Game of Thrones när som helst nu också.

 3. Jag ska till bokmässan i Göteborg den 29 september tillsammans med Frida. Det kommer bli riktigt awesome.

4. Innan jag började på gymnasiet nu i veckan har jag gått på dagis och sedan skola på samma lilla kulle sedan jag var ett år. Är rätt trött på den där kullen nu.

 5. Man kanske märker det på bilden ovan - jag är ingen estetisk person. Musik, bild, slöjd - inte min grej. Som jag har plågat mig igenom dessa lektioner. Men nu står jag i friheten med livet i behåll.

6. I våras fick jag glasögon. Tyvärr tror alla att de är så kallade "hipsterbrillor", dvs. glasögon med fönsterglas som man har på sig för att vara cool. Jag är verkligen supercool i mina glasögon. Särskilt när det regnar.

7. Att vira en en gurkskiva i ost och sedan stoppa i munnen är väldigt gott. Samma sak att äta en bit mintchoklad och skölja ner med kaffe. 

8. Jag avskyr att prata i telefon, det är så otroligt svårt att kommunicera med. Sms är trevligt, mejl också. Att prata ansikte mot ansikte fungerar också. Men jag föredrar nog mejl faktiskt.

Nu är jag lat igen och väljer att inte skicka vidare utmaningen, jag misstänker att de flesta redan gjort den. Annars är det fritt fram!

tisdag 21 augusti 2012

The Catcher in the Rye

The Catcher in the Rye
Skriven av JD Salinger

Det här är en bok om Holden Caulfield. Han berättar historien om den gången för ett år sedan då han blev utkastad från skolan och spenderade några dagar för sig själv i New York. Människorna han träffade, sakerna han tänkte på just då och sakerna han gjorde under en ganska så ledsam och hopplös tid i sitt liv.

Jag förstår precis varför den här boken har blivit en sådan klassiker, den känns väldigt modern. När jag började läsa hade jag ingen aning om när den var skriven, och blev väldigt förvånad när jag såg att den är från 1946. Den hade ju kunnat vara skriven idag! Det enda som tidsbestämde den var alla telefonkiosker han ringde från, de känns lite utdöda nu.
     Det jag tror gör den så modern, eller tidlös kanske är ett bättre ord, är att fokusen ligger på Holdens tankar. Hur folk tänker går nog inte i mode. Han är helt enkelt en vanlig tonåring i en lite tonårskris (usch vad jag avskyr det ordet), och det tror jag att de flesta kan relatera till.
    Modernheten (nu är det ett ord!) kan nog också bero på mina skeva kunskaper om ungdomar på 40-talet. De var nog inte några pryda, sex-efter-äktenskapet-ungdomar som jag föreställer mig. De uppträdde nog ungefär på samma sätt som vi ungdomar gör idag. Där fick jag mig alltså en liten historielektion också.

Holden var bokens starka sida, han var en karaktär jag identifierade mig i. Kanske inte några positiva känslor och tankar, utan snarare hur jag känner när man är lite låg och deppig. Hur han såg alla människor som "phony" och hur han ofta ville säga saker som han egentligen inte borde säga.
    Jag har hört många som säger att de inte alls gillar Holden, att han är riktigt arrogant och otrevlig. Jag tror snarare att han är precis som ungdomar brukar vara i deppiga perioder. Problemet är bara att vi som läsare är fast i hans berättarperspektiv, och alltså får höra alla hans otrevliga åsikter. Men erkänn, alla tänker väl lite elaka tankar när man inte mår bra (Eller? Nu blir jag osäker. Är det bara jag som är elak?).

Det som gör att jag inte är så stormförtjust i boken som jag hade kunnat vara är att den saknar lite handling. Det räcker inte med lite fint och eftertänksamt språk och en karaktär full av sarkasm för att göra en bok. Det behövs lite handling också, och jag tycker inte att den här boken hade tillräckligt. Det blev långtråkigt att läsa efter ett tag, när förtjusningen över Holden lagt sig. Liten spoiler: Jag hade gärna velat att han kunde ha ringt upp tjejen han pratade om i hela boken. Hon Jane Gallagher som lade kungarn längst bak när de spelade spel. Slut på spoilern.

Efter att ha hört så mycket gott om The Catcher in the Rye blev den alltså lite av en besvikelse. Det är fortfarande en bra bok, men inte den life-changer jag väntat mig. Det känns bra att ha läst den.

Titel: The Catcher in the Rye
Författare: JD Salinger
Förlag: Penguin
Utgivningsår: 1946
Sidor: 192
Språk: English

Tips: Om du har läst boken kan du kolla in John Greens videos om boken här, här och här. De är riktigt intressanta!

söndag 19 augusti 2012

Bra webbserier på Youtube

Jag har blivit lite obsessed med web-series, eller webbserier kanske man kan säga på svenska. Det är alltså som små tv-serier, som läggs upp i korta episoder på Youtube. Jag har tidigare skrivit om The Lizzie Bennet Diares, och trots att man inte riktigt kan kalla den en webbserie, det är ju en videoblogg, så är den precis som webbserier en sorts fiktiv serie på Youtube.
     Hittils har jag tittat på tre webbserier, och de tänkte jag berätta om här.

Först ut har vi Job Hunters, som jag hörde talas om av videobloggerskan Kristina Horner, som även är med i serien. Den påminner ganska så mycket om Hungerspelen faktiskt. Den utspelar sig i framtiden, och det är stor brist på jobb. Därför kan folk delta i Job Hunters, där de får bevisa för arbetsgivare vad de går för genom att på dagarna gå ut på en arena och visa sin skicklighet genom att döda varandra. Resten av tiden bor de i ett hus, typ som i Big Brother, och där blir det massor med intriger och annat trevligt.
     Ingen webbserie har ju särskilt bra ekonomi, och det syns såklart på specialeffekter och liknande. Men här tycker jag ändå att de lyckats relativt bra, och dessutom är karaktärerna helt underbara. Den är himlans rolig och cliffhangerns i slutet av säsong ett håller på att ta kol på mig.


En annan serie som är väldigt kort men som jag ändå fastnat för är Lauren. I tre avsnitt får vi följa en kvinnlig amerikans militär som blivit våldtagen av tre män i samma militärgrupp (eller vad det nu kallas). Hon försöker anmäla dem till sin chef, men upptäcker att ingen verkar vara på hennes sida.

En riktigt obehaglig serie, som tar upp ett problem som faktiskt existerar. Skådespelarna är fenomenala, och huvudpersonen spelas av den otroligt skicklige Trioan Bellisario som spelar Spencer i tv-serien Pretty Little Liars. Jag tittade på sista avsnittet av igår, och ville bara slita mig i håret av frustration. En hemsk och bra serie som både informerar och ger tittaren en riktig funderare till om man faktiskt alltid borde göra det rätta.



Sedan har vi Malice, som handlar om Alice och hennes syster och föräldrar som flyttar till hennes nyligen avlidne mormors stora hus. Lite obehagligt blir det när de inser att de bor grannar med en kyrkogård, men det visar sig bli värre än så. Något paranormalt hemsöker huset, och Alices föräldrar beter sig konstigt.

Den här var jag inte helt såld på i början, men ändrade mig rätt snabbt efter att ha sett de underbara specialeffekterna. Jag har en förkärlek till dåliga specialeffekter, och i Malice är de precis lagom fejk för att det ska vara charmigt och fortfarande kännas äkta. Serien visade sig också vara lite lagom läskig, och riktigt spännande. Tyvärr hade de lite svårt att finansiera den, men jag tror att de har fått ihop tillräckligt med pengar för att fortsätta med den nu. De skrev något om ett samarbete med Koldcast.com, så det kan dyka upp något där.

Sedan finns även Finnick and Annie, en webbserie om Finnick och Annie i Hungerspelen. Jag har inte sett den än, men det kanske kommer.

Nu är jag nyfiken på om ni tittar på någon bra webbserie som ni vill rekommendera, för jag vill gärna ha någon mer att titta på!

fredag 17 augusti 2012

Särskild

Särskild
Skriven av Nene Ormes
Andra delen i serien De sära. Den första boken heter Udda Verklighet.
Det kan förekomma spoilers för dig som inte läst Udda Verklighet.
Udda har börjat drömma sanndrömmar igen, och söker upp hamnskiftaren Hemming för att söka råd. Det visar sig vara komplicerat, och efter en sommar utan kontakt med den sära världen kastas hon nu rakt in i den. Dessutom lockar årets festival i Malmö sära från hela landet att umgås och delta i den stora jakten. Sära som inte är helt vänligt inställda till Uddas ovanliga gåva.

Jag älskar verkligen den här gömda världen som Nene Ormes uppfunnit. Det är ganska vanligt i urban fantasy att ett magiskt folk lever gömda mitt bland oss vanliga, och jag tycker det är något som ser ungefär likadant ut i alla dessa böcker. Men i den här boken känns det fräscht och nytt. Kanske är det just det att Udda inte är helt lyrisk över den här världen. Den välkomnar henne inte med öppna armar och orden "du hör till oss så var med i vår hemliga underbara klubb". Istället vill Udda snarare undvika de sära, vilket gör att jag blir mycket mer nyfiken på dem.

Spänningen låg alltid på topp. Även om det inte var något stort och viktigt som hände hela tiden så kunde jag ändå inte sluta läsa. Det gick aldrig riktigt upp till episkheten i slutet av Udda Verklighet, men det är ju faktiskt väldigt svårslaget.

Det som gör att jag inte skriker lika högt av glädje till den här lika mycket som Udda Verklighet är att jag tycker att den saknar lite handling. När jag tänker tillbaka på boken kan jag inte komma på vad det var som uppnåtts i slutet av boken. Det kändes mer som en transportsträcka, en bok att bygga upp en bra grund för nästa bok.

Det är en bra bok det här, otroligt bra jämfört med andra böcker. Men jämfört med Udda Verklighet måste jag säga att jag är lite besviken. Jag får hålla tummarna på nästa bok istället.


Titel: Särskild
Författare: Nene Ormes
Förlag: Styxx Fantasy
Utgivningsår: 2012
Sidor: 278

Tack Styxx Fantasy för rec.ex!

Liten fundering: Jag har sett på Nene Ormes tumblr att hon gillar Doctor Who. Nu är jag himla nyfiken på om hon själv har funderat ut det här med att ha Weeping Angels på framsidan eller om de bara råkar vara där.

måndag 13 augusti 2012

Go Ask Alice

Go Ask Alice
Det finns inget författarnamn här, utan på framsidan står det "Anonymous". Det ska vara en anonym femtonårig flickas dagbok. Om detta är sant eller om det egentligen är en skönlitterär bok är svårt att veta.
Alice skriver i sin dagbok om hur hon testar på droger, och hur hon sedan "kommer in på fel bana". Det är en bergochdalbana av känslor, med några glada stunder, mest hemskheter. När hon dog hittades dagboken och publicerades (om det nu var en dagbok alltså).

Jag har lite svårt att skriva en recension på denna bok på grund av tveksamheten kring om det verkligen är en riktig dagbok eller bara skönlitteratur. Det känns som att jag borde angripa boken på olika sätt beroende på detta. Är det som boken utlovar en dagbok av en tjej som senare dog av droger borde jag kanske visa mer respekt än om det är vanlig skönlitteratur. Jag vet inte, och väljer helt enkelt att skriva de åsikter jag har, och försöka att inte ta hänsyn till bokens uppkomst.

Först av allt: snacka om deprimerande och frustrerande läsning. Jag blir irriterad på både Alice och hennes passiva omgivning. De vuxna omkring henne hjälper henne verkligen inte på ett särskilt bra sätt. Förhoppningsvis ser det bättre ut idag än på 70-talet. Jag gillar dock hennes föräldrar, som för en gångs skull framställs som stöttande och snälla. Det är inte vanligt i tonårsböcker där huvudpersonen har mycket problem. 

Alice känns väldigt trovärdig, och väldigt naiv. Jag blev så frustrerad på henne, inte bara gällande drogerna utan hur hon betedde sig i allmänhet. Att dra med en kompis till en annan stad och starta en butik utan att meddela någon där hemma. Hon måste väl förstå att det inte kan hålla i längden? Usch vad irriterande det var.
    Hur hennes droganvändande speglades tycker jag var väldigt intressant. Det gick verkligen upp och ner. Ena stunden älskade hon droger, nästa hatade hon dem och skulle aldrig ta dem igen i hela sitt liv. Jag har ju själv ingen erfarenhet av droger, men detta känns som ett beteende som många droganvändare är vana vid. Det här att ha ett hatälskande förhållande till drogerna. Det kan nog vara väldigt nyttigt för människor med drogproblem att läsa den här boken och sitta som en utomstående och känna igen sig i vad de läser.

Vad jag tycker är lite läskigt att det att allting är skrivet ur huvudpersonens perspektiv, och hon använder ofta droger. Vad är sant, vad är inte? Vilka händelser överdriver hon, vilka viktiga delar av saken hoppar hon helt över att berätta? Som läsare är jag helt låst i hennes huvud, med enbart det hon väljer att berätta som stöd för berättelsen. Det är både lite fascinerande och intressant.

Mitt största problem när jag läste var det att jag inte brydde mig om vad det var som hände. Huvudpersonen påverakade mig inte att känna något, och jag brydde mig inte så mycket om henne. Jag kände mig inte riktigt delaktig, mer som en främling som råkat hamna i en tjejs huvud.

Det är intressant läsning, men inget mer. 


Titel: Go ask Alice
Författare: Anonymous
Förlag: Avon 
Utgivningsår: 1971
Sidor: 189
Språk: English

söndag 12 augusti 2012

Presidentens Hustru

Presidentens Hustru
Skriven av Curtis Sittenfeld
Älskar omslaget! Lite 60-tal över det.

Den här boken har gnagt på mitt samvete en lång tid. En hyllvärmare som nästan växt fast i bokhyllan för att jag inte har orkat plocka upp den. För tjock, för mycket politik, för mycket vuxentjafs. Sådana tankar fick mig att alltid välja bort den. Men så blev det sommar och jag behövde packa lätt till en resa till Spanien. Då var den här perfekt i och med dess pocketformat, tjockhet och säkerligen svåra språk. Den skulle ta lång tid att läsa. 

Den här boken handlar om:
1. Skolbibliotekarien och demokraten Alice Lindgren.
2. Hennes uppväxt med sin lite annorlunda farmor och en hemsk olycka som förföljer henne.
3. Hur hon träffar den rike och charmige republikanen Charlie, och hur hon i och med deras förhållande måste anpassa sig till överklassens exklusiva värld (och Charlies galna släkt).
4. Problematiken i deras delade politiska åsikter när Charlie blir president över USA.
5. Alice och Charlie är löst baserade på Laura och George Bushs liv.

Jag kan börja med att slå hål på mina trista fördomar om bokens storlek, politiksnack och vuxentjafs.
1. Den var inte för tjock. Absolut inte, utan när jag väl läst ut den blev jag snarare irriterad för att den plötsligt tog slut. Inget mer Charlie och Alice? Vi som lärt känna varandra så bra nu. Den var verkligen inte för tjock för att berätta deras fina historia.
2. Man kan ta upp politik på två sätt - tråkigt eller intressant. Här blev det intressant och i lagom mängd. Sittenfeld höll det på en lättförståelig nivå utan att i det fallet dumförklara läsaren, och babblade inte på om ekonomi och sådana tråkigheter.
3. Jag vet egentligen inte vad jag menar med vuxentjafs. Det är nog mest det att jag kan läsa och känna igen mig trots mina 16 år. Jag var lite rädd att det var mycket i boken jag inte skulle förstå, men så komplicerad var den inte alls.

Alice är en huvudperson att känna igen sig i. Lite listigt av Sittenfeld att låta Alice vara den person som hon är - typ den sorts person jag misstänker att de flesta som läser boken är. Lite av en kulturälskande, liberal boknörd. Hon känns komplex, och efter att ha läst ut boken känner jag mig verkligen som en väldigt nära vän till henne. Någon som kan alla hennes personligheter, svagheter och styrkor.
     Charlie är en person som jag tror de flesta som läser boken irriterar sig lite på. Han är kaxig, lite för bekymmerslös och vet om hans egen charm. Ändå shippar (lite fangirl-språk där) jag verkligen han och Alice. De är ett härligt par som är roligt att få följa. När jag läste drogs tankarna till Emma och Dexter i En Dag. De påminner väldigt mycket om varandra.

Det här var en underbar läsupplevelse, och jag är flygbolagets snåla bagagerestriktioner tacksam. En kärlekshistoria jag inte kommer glömma på ett tag, och säkerligen en bok jag kommer återkomma till. Inte en favoritbok, men en jag-tycker-väldigt-mycket-om-och-är-otroligt-glad-att-jag-läste-bok.


Titel: Presidentens Hustru
Originaltitel: American Wife
Författare: Curtis Sittenfeld
Översättare: Gudrun Samuelsson
Förlag: Månpocket
Utgivningsår: 2008
Sidor: 569

tisdag 7 augusti 2012

Charlotte's Web

Charlottes's Web
Skriven av E.B White

Lilla Fern hinner precis rädda den nyfödda grisen innan hennes pappa ska döda den. Hon matar och tar hand om den, och ger honom namnet Wilbur. Men efter några veckor har Wilbur växt sig rätt stor, och Ferns föräldrar vill inte att han ska bo hos dem längre. De säljer honom till en granne som låter honom bo i sin ladugård, men bara i väntan på julen, och julskinkan. I ladugården får Wilbur en kompis, spindeln Charlotte. Hon är en smart och snäll spindel, och när Wilbur råkar få höra om det öde som väntar honom till jul lovar Charlotte att hon ska rädda honom.

Herregud vilken fin bok! Så söt! Jag satt och gjorde utrop som "ååååå" och "awww" hela tiden, och blev helt tårögd av hur söt Wilbur är. Jag har något för grisar, de är underbara. Dessutom var han sådär dumklok, och sa massor med söta och kloka saker. För djuren kan prata, det är bara det att vi inte lyssnar tillräckligt noga. Tjejen Fern i boken tyckte om att lyssna på djurens diskussioner i ladugården. Gissa hur besviken jag blev när jag precis hade läst ut den och försökte prata med några får, men hörde inte vad de sa.

"I'm less than two months old and I'm tired of living."

"What do you mean less than nothing?" replied Wilbur. "I don't think there is any such thing as less than nothing. Nothing is absolutely the limit of nothingless. It's the lowest you can go. It's the end of the line. Howcan something be less than nothing? If there was something tht were less than nothing, then nothing would not be nothing, it would be something - even thought it's just a very little bit of something. But if nothing is nothing, then nothing has nothing that has less than it is."

Vänskapen mellan Wilbur och Charlotte är otroligt fin. Hur Charlotte kämpar för Wilburs liv, och hur han är så ärlig och snäll. De passar perfekt ihop. I slutet blev det dock sorgligt, såklart. Blödig som jag är grät jag en skvätt. Varför ska barnböcker alltid vara så fina och oskyldiga i början, för att sedan sluta i en tragedi? Är det för att lära barnen om sorg? Är det för att visa dem att allt inte har ett lyckligt slut? Är det för att vuxna är sadistiska? Jag vet inte, men på något sätt så måste jag erkänna att det gör historierna ännu bättre. Det måste vara sorgligt för att man ska känna något för boken.

Ja, det här är en barnbok. Den har såna där fina svartvita teckningar mitt i texten som jag såg som ett tecken för att jag började läsa svårare böcker när ja var mindre. De var steget från bilderboken. Men avskräcks inte för att det är en barnbok, det är en mycket fin sådan som går rakt in i hjärtat. En ny favorit hos mig som kommer läsas om många gånger.

Titel: Charlotte's Web
Författare: E.B White
Illustratör: Garth Williams
Förlag: Puffin Books
Utgivningsår: 1952
Sidor: 170
Språk: English