fredag 29 juni 2012

Mina drömmars stad

Mina drömmars stad
Skriven av Per Anders Fogelström
Den första delen i Staden-serien. Han har dock skrivit böcker som utspelar sig innan denna, men det är efter han skrivit klart alla böcker i "riktiga serien". Typ som Star Wars.

Året är 1860 och Henning Nilsson har gett upp sitt liv som mjölnarpojke på landet och beger sig till Stockholm. Att hitta jobb i Stockholm är dock inte så lätt, och han hankar sig fram bäst han kan. Vänner kommer och går, några stannar. Han hittar sin stora kärlek och de gifter sig. Vi får helt enkelt följa Henning genom 20 år av hans liv i Stockholm.

Det är riktigt intressant att läsa om hur Stockholm såg ut den senare delen av 1800-talet. Jag har för mig att det var runt den tiden den industriella revolutionen började påverka Sverige, om jag inte minns fel. Det märks i alla fall att den är på väg, för i boken börjar allt fler flytta till staden och söka jobb på fabriker.
    Det är också kul att få läsa om hur Hennings kompis Tummen vill starta en revolution som ska ge de fattiga arbetarna bättre villkor. Enligt min pappa är det början på Socialdemokraterna, vilket jag även märkte i slutet där Strindbergs Röda Rummet precis kommit ut och skapat stor uppståndelse. Att få läsa om de fattigas förhållanden och längtan efter förändring gör att jag får mycket mer förståelse för hur svårt det var att få en samhällsförändring, men också hur de lyckades.

Det var väldigt mysigt att få följa Henning under en så lång tid. Han blev lite som en vän, jag lärde verkligen känna honom och se hur han utvecklades. Ibland var det dock svårt att förstå hur gammal han var eftersom man verkade växa upp så mycket tidigare på den tiden. Tvingas börja jobba vid tolv års ålder för att hjälpa till att försörja familjen. Därför var det svårt att ålders bestämma honom, och jag hade gärna fått lite hintar om hur gammal han var vid olika skeden i historien.

Det är inte en särskilt händelserik bok, och det blir aldrig särskilt spännande. Jag har inte riktigt kommit underfund med vad det är som får mig att vilja fortsätta läsa, för trots att karaktärerna är bra så är de inte särskilt speciella. Något är det i alla fall som gör att när ja väl satt mig ner så är det lite svårt att släppa boken. Kanske vill jag bara veta hur det ska gå för Henning.

Något jag irriterad mig något enormt på är subjekten, eller saknaden av dem. I början av ett nytt stycke kunde det stå "Kom en vårkväll för att gå genom gatorna ..." Vem kom en vårkväll? Var det Henning? Någon random person? Flera random personer? Jag hakade alltid upp mig på det och behövde alltid läsa rätt långt in i stycket för att se vem det handlade om.

Det känns bra att ha läst den här boken, och det ska bli kul att läsa resten av böckerna i serien och se hur det går för den här familjen uppe på berget. Inget för dig som älskar romantik eller spännande äventyr, men trevlig läsning blandat med intressant historia.


Titel: Mina drömmars stad
Författare: Per Anders Fogelström
Förlag: Bonniers
Utgivningsår: 1960
Sidor: 289

söndag 24 juni 2012

The Fault in our Stars

The Fault in our Stars
Skriven av John Green (typ coolaste människan)
Hazel Grace har cancer, och trots att medicinen har gett henne en tid så vet hon att hon aldrig kommer få leva ett lika långt liv som så många andra. Hon mår inte tillräckligt bra för att gå i skolan, och spenderar därför dagarna hemma med att läsa eller titta på tv. Men efter att hon mot sin vilja behöver gå på ett av de trista möten med andra cancerdrabbade ungdomar så träffar hon Augustus Waters. Han besegrade cancern, men förlorade ett ben. De två börjar umgås, och här skulle man kunna tro att det utvecklas till den vanliga trista "girl meets boy"-historien. Det kanske det gör, men den är verkligen inte trist.

Så mycket fina ord som jag hört om den här boken så var jag väldigt nervös för att börja läsa den. Jag sköt fram den hela tiden i väntan på det perfekta tillfället. Men tillslut insåg jag att om jag fortsatte skjuta upp läsningen så skulle jag tillslut aldrig våga läsa den för mina höga förväntningar. Så jag började läsa, och på något konstigt sätt varken nådde den upp till mina förväntningar eller gjorde mig besviken. Den var liksom helt egen.
     Alla hyllningar gjorde att jag väntade mig någon gudomligt bra bok som skulle bli typ boknördarnas bibel. Ändå blev jag inte besviken när den inte var så storslagen, för den var bra på ett mer intimt och fint sätt. Det som gör den bra ligger i förhållandet mellan Hazel och Augustus. I hur de lyckas göra det till en glad historia, trots att den hemska cancern alltid lurar i närheten. I alla små detaljer i deras förhållande som gör deras förhållande så unikt. I sättet sorg och glädje blandas och blir beroende av varandra.

Förutom alla fina detaljer som "Okay ... okay" och Augustus härliga metaforer så finns det ett element till som gör den här boken så älskvärd - karaktärerna. Här är alla karaktärer riktiga personer. Mamman är inte en sån där typisk bokmamma som inte har någon personlighet, utan hon har liksom en riktig personlighet som inte är tagen från en mall om hur en bra mamma ska vara. Varje karaktär kändes som en huvudperson. Historien hade kunnat hoppat från Hazel och börjat handla om hennes pappa istället. Han var tillräckligt komplex för att kunna vara en huvudperson. Alla karaktärer var det.

En sak jag gillad med Augustus var att trots att jag tyckte han var helt fantastisk så blev jag inte kär i honom på samma sätt som jag ibland blir med killar i böcker *host*JonahGriggs*host*. Han var tillsammans med Hazel. De var ett superfint par och var som gjorda för varandra. Han var perfekt för Hazel helt enkelt.

Den här boken var inte lika storslaget bra som jag trodde, utan var mer en riktigt fantastisk bok som jag gärna läser om eftersom jag tycker den var underbart bra. Ingen life-changer, utan en bok att dras med i och leva i under läsningens gång.

Ett citat Nea gillar: "I take quite a lot of pride in not knowing what's cool"


Titel: The fault in our Stars
Författare: John Green
Förlag: Dutton Books
Utgivningsår: 2012
Sidor: 313
Språk: English

fredag 22 juni 2012

En modern Elizabeth Bennet

Jag älskar böcker och jag älskar videobloggar. Tänk er då hur awesome en kombination av dessa två skulle vara. Det skulle vara lika epic som ett godis med smak av ärtor ... ärter. Vad heter det egentligen? Ärtor? Ärter? Fy vilket konstigt ord vilket som. Anyway, tänk om jag skulle meddela er att det finns en sådan kombination (alltså inte ärtor/ärter som godissmak utan böcker och videobloggare). För det gör det! The Lizzie Bennet Diares!




Det är Stolthet och Fördom av Jane Austen, men i modern tid där Elizabeth "Lizzie" Bennet är en videobloggare. Handlingen följer boken, men allting berättas av Lizze Bennet. En otroligt cool och innovativ idé att berätta en bok genom en videoblogg. Dessutom är den väldigt bra och underhållande. Titta första videon och du är fast.

Uppdatering: Fick frågan om man kan se den utan att ha läst Stolthet och Fördom. Det kan man, men jag tror inte att man uppskattar den lika mycket då.

torsdag 21 juni 2012

Två saker att meddela

För det första, ny design! Min kompis Emelie tyckte att jag borde byta efter att ha haft min förra i ett år. Hon kanske hade rätt. Så nu har jag en ny. Hoppas att det fortfarande syns att det är min blogg så att ingen kommer hit och tror att den hamnat fel bara. Jag saknar dock min gamla header lite. Vi får se om jag fixar tillbaka någon liknande om ett tag. Alltså typ ett år eftersom jag är lat.

För de andra, jag har en till blogg! Den heter neasord.blogspot.se och där skriver jag allt som jag inte tycker hör hemma på den här bloggen. Mest om tv-serier, musik och liknande. Kanske även lite kläder misstänker jag, eftersom jag plötsligt fått ett stort intresse för kjolar.

tisdag 19 juni 2012

Bossypants

Bossypants
Skriven av Tina Fey

Vad ska jag säga att den här boken handlar om egentligen. Det är en självbiografi av Tina Fey. Hon berättar om sitt liv helt enkelt. Det blir mycket om hennes karriär och tiden på tv-serien 30 Rock och Saturday Night Live, men också om hennes uppväxt. Allt skrivet med ett väldigt ironiskt och roligt språk.

Anledningen till varför jag ville läsa den här boken är den underbara framsidan (och för att Tina Fey har gjort Mean Girls - mest episka filmen i vår tid). Jag har hört så många säga att de inte alls tycker om den där framsidan, att den är lite skrämmande. Den är verkligen uppseendeväckande, och jag kan tänka mig att den kan få många illa till mods. Så jag tänkte att om Tina Fey har en så häftig och annorlunda framsida så måste boken vara i samma stil. Jag hade delvis rätt, men känner ändå att jag är lite besviken.

Mina förväntningar var nog alldeles för höga. Jag hade väntat mig en bok full av smarta tankar kring de ämnen som Tina Fey är så bra på, typ feminism. Men det kom inte så många smarta tankar, vilket egentligen inte är så konstigt eftersom det är en biografi. Det här var det enda citatet jag sparade (med det är riktigt awesome):

 Photoshop is just like makeup. When it's done well it looks great, and when it's overdone you look like a crazy asshole. 

Jag känner ändå att första delen av boken var väldigt mycket bättre än andra. Hon berättade om sin uppväxt och sina föräldrar. Jag antar att jag känner igen mig mer i det, och därför hade lättare att ta det till mig och uppskatta ironin och skämten.
     När hon började prata om jobb och hur det är att vara mamma tappade jag lite intresset. Ingen igenkänningsfaktor för mig där inte. Jag varken jobbar på riktigt eller är mamma. Då blev det svårt att skratta åt skämten och över huvud taget förstå när hon var ironisk eller allvarlig.

Boken blev dock aldrig helt ointressant, för Feys språk är svårt att inte älska. Det är kortfattat, sarkastiskt och ärligt. Mycket skratt utlovas. Ändå är det ingen bok för mig. Trots att jag inte gillar det här med att sätta målgrupper på böcker så känns det ändå som att den här har en målgrupp - kvinnor med jobb och barn. Inte en sextonårig boknörd.

Kan tipsa om den här videon, hela den här tjejens kanal förresten. Hon skriver awesome låtar om böcker och andra nördigheter.



Titel: Bossypants
Författare: Tina Fey
Förlag: Sphere
Utgivningsår: 2011
Sidor: 275
Språk: English

torsdag 14 juni 2012

Syndaflodens år

Syndaflodens år
Skriven av Margaret Atwood

Jag misstänker att den här recensionen kan innehålla små spoilers för dig som inte läst Oryx & Crake. Inga stora saker, but you have been informed ...


Den här boken är en fristående uppföljare på Oryx & Crake, och de utspelar sig båda i samma samhälle under samma tid. Precis som i Oryx & Crake så befinner vi oss i en förstörd värld, och här får vi följa Toby och Ren. De tänker tillbaka på sina liv innan den stora syndafloden, och sin tid i Guds Trädgårdsmästare där de båda tillbringade många år.

Handlingen känns rätt obetydlig i den här boken, för den berättas liksom i små minnen. Varje minne berättar en egen historia, och tillsammans vävs de ihop till två personers livsöden. Låter krångligt? Det tycker jag med. Mysteriet förblir samma mysterium i nästan hela boken, utan att långsamt lyckras upp på vägen. Istället låg spänningen i hur berättelsen långsamt kom närmre det ögonblick då svaret på det jag undrade över skulle avslöjas.
     Dock måste jag säga att det blev rätt segt. Mycket av tiden hos Guds Trädgårdsmästare blev långtråkig, och i samband med ett språk som jag tycker är ganska så svårt så kändes det ofta lite motigt att plocka upp boken. Ändå fanns det alltid ett litet sug på att läsa vidare, trots att det inte alltid var så stort.

Nu till det jag helst vill snacka skriva om: hur underbart skickligt Atwood har vävt ihop den här historien med historien i Oryx & Crake. För den som läser den här utan att ha läst föregångaren förstår denne troligtvis allting utan att tycka att saker blir virriga. Men eftersom jag har läst den tidigare boken så fascinerades jag av hur Atwood lyckades smyga in karaktärerna i Oryx & Crake så smart i historien så att jag först inte ens märker det. De utspelar sig parallellt med varandra och karaktärerna liksom "gästspelar" i varandras böcker. Gradvis vävdes de två historierna ihop mer och mer, och tillslut blev de samma historia. Riktigt skickligt berättat!

Kanske inte en särskilt snabb- och lättläst bok för dig som inte är van vid vuxenböcker åt det lite svårare hållet *räcker upp handen*. Jag känner mig dock glad att jag läste den, lite stolt liksom. Det är även en bok att tänka till kring då den ta upp mycket som känns fel i vårt eget samhälle. Ingen trevlig nöjesläsning, men ändå att rekommendera.

Läs gärna Atwoods bok Tjänarinnas Berättelse också. Den tycker jag faktiskt är bättre än både Oryx & Crake och Syndaflodens år. Riktigt bra och skrämmande!

Titel: Syndaflodens år
Originaltitel: The year of the flood
Författare:  Margaret Atwood
Översättare: Birgitta Gahrton
Förlag: Norstedts
Utgivningsår: 2009
Sidor: 444 

tisdag 12 juni 2012

Böcker kan ha många ansikten

Bokstavligt talat. Ordvitsar alltså, jag älskar dem! Så dåliga så de blir kul liksom. Här har vi omslag med ansikten. Finns så mycket kul att göra med dem, hehe. Till exempel väldigt vackra och smickrande bilder.
 







Min favoritbild är helt klart den första. Har aldrig varit snyggare.

fredag 8 juni 2012

Fin uppskattning

Nelly på Nellons bokblogg startade en jättefin liten bloggstämpel där man ska välja ut sina fem favoritbloggar, skriva om dem i ett inlägg och låta dem sprida vidare sina fem osv. Jag har fått denna stämpel av Pia på Bookrelated och Man på Bokskadad. Tack så jättemycket! Det värmer mitt lilla hjärta något oerhört, särskilt de fina nomineringarna. Så nu är det min tur att ge vidare denna stämpel till fem favoritbloggar. Jag kunde dock bara komma på tre bloggar som jag känner att jag älskar lite extra för tillfället, trots att jag läser så många underbara bloggar. Här är de tre:



De bokslukannde kakmonstrena
Här skriver Kim och Josefin om både böcker och kakor, dock har jag märkt att det blir mest böcker. De skriver personligt, intressant och med många tankar som gör mig helt lycklig att läsa om av någon anledning jag inte kan sätta fingret på. Men hela deras blogg känns så utstående och personlig. Inläggen kommer inte så ofta, men när det väl kommer så är det extra kul. Kvalitet framför kvantitet liksom.


Bokskadad
Jag måste ta och ge en stämpel tillbaka till Man på Bokskadad. Jag upptäckte hennes blogg för inte så länge sedan, men den är redan en ny favorit. Tänkvärda texter blandas med vackra fotografier, och dessutom skriver Man med ett väldigt vackert språk som är så härligt att läsa. Ett nytt inlägg av henne är alltid en jättetrevlig överraskning.


Reading & Rambling
Här skriver Johanna om böcker och annat. Inom "annat" är det just nu mycket om hennes liv som au pair i USA. Ändå får hon alltid in hennes kärlek till böckerna i sina inlägg på ett så härligt vis som gör att jag själv känner kärleken till böckerna, trots att jag inte läst dem. Hon har ett kort och smått ironiskt språk som jag älskar att läsa, plus superfina bilder! En favoritblogg, helt klart!

***

Om ni går in på dessa tre bloggar och läser bokrecensionerna så ser ni att de alla är ganska långa och har många reflektioner kring teman i boken. Jag gillar helt enkelt recensioner där recensenten för en diskussion kring vad hen läst ur olika vinklar och kan se allt från en helt ny sida. Det tycker jag att dessa bloggare är superbra på! Jag använder dem ofta som en sorts förebild till vad jag vill skriva för recensioner.

söndag 3 juni 2012

Eld

Eld
Skriven av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren

Har du inte läst Cirkeln, den första boken i Engelsforstrilogin, råder jag dig att inte läsa den här recensionen då spoilers kan förekomma. Jag råder dig också att läsa Cirkeln för den är awesome.

Något är riktigt fel i Engelsfors. Det olidligt varma sommarlovet är precis slut, och De Utvalda börjar andra året på gymnasiet. Men värmeböljan känns inte naturlig, och det som händer i skogen bådar inte heller gott. Dessutom har den nya organisationen Positiva Engelsfors tagit invånarna i Engelsfors med storm. Alla älskar den bekymmerslösa synen på livet och litar blint på organisationens frontfigur Helena, mamma till bortgångne häxan Elias. De Utvalda är tveksamma till detta, och de känner hot från många okända håll, och tvingas samarbeta för att klara sig.

Jag gillar verkligen Positiva Engelsfors. Det är en intressant fiende som skrämde mig rejält. Hur lätt det är att påverka en grupp är skrämmande. Det påminner mig om The Third Wave, ett experiment jag fick nys om i ett inlägg hos Frida. Utan att medlemmarna i Positiva Engelsfors ens tänkte på det så blev de en sorts sekt, och de gjorde saker de aldrig skulle göra själva. Men att vara en del av gruppen påverkade dem alla. Jag älskade att läsa och rysa åt Positiva Engelsfors. Inte en fiende som brukar finnas i ungdomsböcker, men Nea likes!

Att få läsa ur alla De Utvaldas perspektiv var kul, men samtidigt känner jag att det mystiska försvann lite. I Cirkeln tyckte jag att Linnea och Ida var väldigt spännande karaktärer eftersom jag inte visste hur de tänkte kring allting. Nu fick jag det serverat, och de var inte längre ett mysterium. Visst var det kul att få följe berättelsen ur deras huvuden också, men jag hade nog föredragit att fortsätta gissa mig till deras tankar.
    Jag saknade även all igenkänningsfaktor från förra boken. När jag läste den minns jag att jag kunde läsa en mening som någon i boken tänkte, och känna att det var precis som mitt eget liv. Så var det aldrig här, jag hade inte riktigt samma "connection" till karaktärerna. De känns inte längre som några typiska tonåringar, utan nu har de blivit mer speciella.
    Jag tyckte dock väldigt mycket om hur de börjar bli mer och mer fästa vid varandra, och att få läsa om hur deras vänskap växer. Ibland kunde jag sitta och fånle för jag var så glad över att de äntligen kunde komma överens.

Spänningen som fanns i Cirkeln saknar jag väldigt mycket här. Det blev liksom aldrig spännande. Till och med i slutklämmen kunde jag gå iväg till skolan utan att känna att jag verkligen behövde veta hur det skulle gå. Jag fick inte riktigt grepp om vad som stod på spel, vad som skulle hända om deras planer inte skulle fungera.

Jag önskar verkligen att jag inte behöver säga det här, men jag är besviken. Den här boken är inte alls lika bra som Cirkeln. Jag saknar spänningen, de klockrena funderingarna och igenkänningsfaktorn i karaktärerna. Mina förväntningar var alldeles för höga, och jag gillade Cirkeln för mycket för att inte bli besviken när jag jämför de båda. Om jag hinner ska jag försöka läsa om Eld precis innan Nyckeln, sista delen kommer ut. Förhoppningsvis kanske jag tycker mer om den då. Nu tycker jag att den var okej.


Titel: Eld
Författare: Mats Strandberg, Sara Bergmark Elfgren
Förlag: Rabén & Sjögren
Utgivningsår: 2012
Sidor: 633

Tack Rabén & Sjögren för rec.ex!