måndag 26 mars 2012

Inget nytt längre

När jag klickar runt på alla dessa underbara bokbloggar så finns det en sorts bok som jag aldrig orkar läsa om längre. Nämligen alla dessa böcker med vackra bleka tjejer i långa böljande balklänningar. Det bara kryllar av dem. Överallt! Vem kan se skillnad på dem egentligen?! Oftast handlar de om ungefär samma sak också. En tjej som upptäcker att hon har magiska krafter och hittar en kille, alternativt en tjej som hittar en kille med magiska krafter. I alla fall är det oftast en kille och magiska krafter inblandade. Blir man inte trött? Jag har inte ens läst någon än eftersom jag bara vill spy på dessa omslag.




Alla ser ju precis likadana ut! Dessutom är alla titlarna väldigt lika också. Korta, lite coolt poetiska namn som känns lite övernaturliga. De här böckerna skulle säker kunna vara riktigt bra, men det skulle mig aldrig ens falla mig in att köpa en. Det känns liksom som att jag redan har läst dem eftersom de ser likadana ut och jag har läst handlingen på så många av dem. Kan man inte hitta på något lite mer originellt? Snälla! Det var säkert coolt i början, men nu känns det som att man bara behöver titta på omslaget för att lista ut vilken sorts bok det är man har framför sig, och ni vet att man inte ska döma boken efter omslaget. Det är ju omöjligt nu. Jag vill bli överraskad!

Vad har ni för tankar? Tycker ni om de här omslagen eller vill ni slänga dem i dokumentförstöraren tillsammans med mig?

fredag 23 mars 2012

Post-Hunger Games-depression

Ett väldigt fint ord som Amelie kom på idag och som passar perfekt in på mig just nu. Hela dagen har jag varit helt deppig och bara tänkt på Hungerspelen. Riktigt läskigt var det. Men det blev bättre när skolan slutade, och nu är allt jag tänker på att få se den igen.

Jag skrev ett luddigt inlägg igår när jag var hur trött som helst där jag skrev vad jag tyckte. Visst tycker jag mycket mer än så, men det känns som att jag måste hålla det inne på något sätt. Jag vill inte fokusera på det negativa och börja hata den istället.

Nu tänkte jag i alla fall göra ett inlägg med videos som jag peppade med inför filmen, och deppat över efter filmen. Grymma är de i alla fall.


Min favorit. En låt av Alex Carpenter, men en lika bra video där Joey Graceffa (han bara måste spela Finnick!) är så bäst. Men jag får lite ont i magen när jag ser den här för den är så otroligt sorglig och hemsk!



En till Alex Carpenter. Den här låten känns så proffsig. Videon är inte så viktig, men låten är underbar!


En väldigt rå video om när Haymitch vann spelen. Varning för väldigt blodiga och hemska scener, men oj så bra den är!


Videon är inte särskilt bra, men Luke Conrad har en så otroligt bra röst! Mysig att lyssna på.


Den här är så bäst! Bra gjord, Joey Graceffa som springer och mördar folk, och en otrolig låt. Bästa peppen!


Var på väg att skriva "en klassiker". Men så gammal är den nog inte. Men den första låten jag hörde som handlade om Hungerspelen i alla fall. Rolig är den, och Whitney Milam är en cool Katniss.


En lite smårolig "dokumentär" om Katniss och Peeta. Joey Graceffa och Whitney Milam är med, och även Joey Richter. han som spelar Ron i A Very Potter Musical.

Kan även tipsa om någon videoserie av de som gjort The Second Quarter Quell som heter Annie and Finnick. Har inte sett den själv men den verkar bra.

Nu har ni förhoppningsvis något att trösta er med i er Hungerspelsabstinens. Vet ni fler videor så får ni gärna tipsa. Nu ska jag läsa Catching Fire, som jag köpte idag för att trösta mig lite över att nästa film inte kommer förrän om en evighet. Ska bli kul att läsa den på engelska. Längtar mest efter Finnick.

Förresten, har ni sett filmen än? Kommentera gärna vad ni tyckte!

torsdag 22 mars 2012

May the odds be ever in your favor

Jag har sett den. Den. Filmen med stort D som man inte ens behöver nämna namnet på för att alla ska förstå vad man snackar om. Jag har sett Hungerspelen! Mina tankar virvlar fortfarande omkring i huvudet, men grym var den i alla fall. Jag är inte det minsta besviken. Typ tvärtom mot filmatiseringen av Harry Potter, där jag inte alls är nöjd. Här är det perfekt.

Om du inte har set filmen och inte vill läsa några spoilers så är det nog bäst att sluta läsa nu.
Redan från första början så känner jag att den här filmen kommer att bli bra. Miljöerna är bra. Karaktärerna är bra. Till och med Gale, som jag varit tveksam till. Men Effie slog allt. Hon var grymt awesome. Helt perfekt med sina "fina" kläder och lite dumma men positiva repliker. Hon ägde. Peeta var också perfekt. Men det visste jag redan att han skulle vara. Josh Hutcherson liksom. En av mina första kändiscrusher. Han behöver inte ens spela. Han är Peeta.
     Allting som hände i Huvudstaden var bäst. Det var nog min favoritdel i filmen. Så mycket känslor bakom karaktärerna, och ingen av dem visste vad som skulle hända. Det var bara massor med om.
     Arenan var också bra. Skog liksom. Den kan inte bli dålig. Alla tributes var läskiga och lika råa som i boken. Slutet var superfint, och "the cave scene" likaså.

När filmen var slut hade jag lite svårt att tänka. Kände mig lite som en hjärndöd zombie. För mycket intryck. Träffade Frida som skulle se den senare bion, och hängde inte riktigt med (förlåt Frida om jag var otrevlig. Post-Hunger Games-braindeath). Det gick över efter ett tag. Nu känns det lättare när jag har fått skriva av mig lite.

Nu till sakerna jag störde mig på. Ingen av dem har med själva filmen att göra, utan människorna i biografen, och min frisyr. Här behöver ni alltså inte läsa längre om ni inte vill höra mig klaga lite. Jag känner för det just nu. Har sovit för lite för länge tror jag. I alla fall,
     Jag fick lite panik igår kväll när jag insåg att jag inte hade något att klä ut mig till. Fick ta en nödlösning och  bli en invånare i The Capitol. Riktigt nöjd blev jag också. Men jag fixade bara håret. Ville inte titta på bion i obekväma kläder.

Den frisyren tog tid! Gissa då hur irriterande det var när jag skulle gå in i själva bion, och precis när jag lämnade biljetten så ramlade rosetten av. Just my luck liksom. Men jag gick in i bion ändå och tänkte att jag kunde sätta fast den när bion var slut igen. Men så sätter jag mig ner, och en tjej som sitter ovanför mig frågar om jag inte skulle kunna ta ut den där bollen på huvudet. Det är klart att jag gör. Skulle själv irritera mig otroligt mycket på en liten hårboll som sticker upp när jag njuter av en underbar film. Nä, det irriterande var hur hon sedan började skrika "Team Peeta!" när bion började. Varför ska man skrika på bio?! Helt onödigt.

När filmen väl skulle börja så fick jag lite smått panik. Det gick liksom inte att förstå att jag äntligen skulle få se den. Så om ni hörde någon som hyperventilerade i början så var det jag. Men jag lugnade ner mig och älskade filmen istället. Men så började folk skratta. Det är klart att man ska skratta, men inte på de allra sorgligaste ställena! Jag sitter i upplösningstillstånd medan folk sitter och fnissar.

Jag är dock ingen surkärring. Hade bara lust att klaga lite.

Men filmen var awesome. Jag ska snart se den igen. Och en gång till efter det. Och läsa om boken. På svenska och engelska. Men nu ska jag sova. Har varit för exalterad för att sova ordentligt de två senaste nätterna.

tisdag 20 mars 2012

Extremely Loud & Incredibly Close

Extremely Loud & Incredibly Close
Skriven av Jonathan Safran Foer

Oskar Shells pappa dog i flygattentatet den 11 september. Ett par år senare hittar Oskar en nyckel i en vas i sin pappas garderob. För att få större förståelse för sin fars död och komma honom närmare så bestämmer sig Oskar att hitta låset till nyckeln. Något av New Yorks 162 miljoner lås.
     Under hans sökande får han träffa på många intressanta personer, och lär sig mycket om både sig själv och hans omgivning.
   
Den här boken är väldigt speciell. En sån där bok där jag avbryter mitt läsande hela tiden för att ta kort på citat jag vill spara. En bok där språket är precis lika viktigt som handlingen, och där huvudpersonen är vad som gör boken intressant.
     Den där beskrivningen passar även väldigt bra in på den underbara The Perks of Being a Wallflower. Jag tänkte väldigt mycket på den när jag läste den här. Handlingarna är väldigt olika, men i båda böckerna så är handlingen inte det väsentliga. Det handlar om karaktärerna och språket. Båda huvudpersonerna är olika åldrar, men de funderar lika mycket. De filosoferar och analyserar, och jag sitter och fotograferar och älskar. Visserligen tycker jag mer om The Perks of Being a Wallflower än den här, men de är båda skriva på ungefär samma sätt.

Karaktärerna i den här boken förtjänar nästan en egen recension, för de var verkligen speciella och oförglömliga. Alla var de unika, och de hade sina egna små personligheter och intressen. Som t.ex en gubbe som skrev ner alla människor han någonsin träffat och arkiverade i sin lägenhet. Eller han som bara slutade att prata, och tatuerade in "yes" och "no" i varsin hand för att göra det enkelt att svara på frågor. Jag vill nämna många fler, men samtidigt vill jag inte förstöra upplevelsen för er som vill läsa den. För karaktärerna var verkligen speciella.

Nu inser jag att jag glömt den viktigaste karaktären - Oskar. Oskar Shell. En nioårig pojke som är så otroligt cool! Han är ingen annan än sig själv, och det gör honom så underbar och unik. Han är så fantastiskt enkel, och ser saker så logiskt. Inget hinder är för stort, och han kan se saker ur ett så annorlunda perspektiv. Han hittar en nyckel, bestämmer sig för att hitta låset. Sedan är det bara att börja planera. Så underbart coolt! Men det absolut bästa är att han fortfarande känns som en nioåring. Han är fortfarande naiv, känslig och lite barnslig. Men han är smart, och på grund av att jag följer honom ur hans eget perspektiv så känns han väldigt mogen för sin ålder.

Nu till det jag inte gillade i boken - när det handlar om hans morföräldrar. I nästan vartannat handlade det om dem, och jag förstod ingenting. "Vems perspektiv är det nu?" "Vem pratar de om?" "Är det nutid nu?" "Är de i Amerika?". Jag plöjde bara igenom de delarna för jag förstod ingenting. Antagligen var jag inte tillräckligt uppmärksam. I slutet av boken började jag dock förstå lite mer, men det skulle behövas en omläsning för att hänga med ordentligt.

Jag måste också nämna hur häftigt utformad den här boken är. Den består nämligen inte bara av text. Det finns många bilder i den. Sidor med bara ett fåtal ord på. Blanka sidor. Sidor där några ord är inringade med röd penna. Nea gillar! Det gör det extra kul att läsa, och ger den ännu en dimension.

Jag avslutar med några fina citat från den här coola boken som jag tycker att du verkligen borde läsa. Kom bara ihåg att vara uppmärksam hela tiden i de där avsnitten där jag inte förstod något!

I read in National Geographic that there are more people alive now than have died in all of human history. In other words, if everyone wanted to play Hamlet at once, they couldn't, because there aren't enough skulls!
So what about skyscrapers for dead people that were built down? They could be underneath the skyscrapers for living people that are built up. You could bury people one hundred floors down, and a whole dead world could be underneath the living one. 
Just because you're an atheist, that doesn't mean you wouldn't love for things to have reasons for why they are. 
In bed that night I invented a special drain that would be underneath every pillow in New York, and would connect to the reservoir. Whenever people cried themselves to sleep, the tears would all go to the same place, and in the morning the weatherman could report id the water level of the Reservoir of Tears had gone up or down, and you could know if New York was in heavy boots. 
He asked, "Why are you so weird?" I asked if his question was rhetorical.


Titel: Extremely Loud & Incredibly Close
Författare: Jonathan Safran Foer
Förlag: Penguin Books
Utgivningsår: 2005
Sidor: 326
Språk: Engelska (finns på svenska och heter Extremt högt och otroligt nära)

torsdag 15 mars 2012

De där perfekta citaten

Världen kommer inte gå under av en atombomb, som tidningarna påstår, den kommer att dö av skratt, av ytlighet, den kommer förvandlas till ett skämt, till ett dåligt skämt dessutom. - Carlos Ruiz Zafón, Vindens Skugga

It's funny how you can forget everything except people loving you. Maybe that's why humans find it so hard getting over love affairs. It's not the pain they're getting over, it's the love. - Melina Marchetta, Jellicoe Road

It's amazing how just having someone to look down on brings people together. - Eric Kahn Gale, The Bully Book

"Odödlighet",  sa Crake, "är ett koncept. Om man antar att 'dödlighet' inte är död utan vetenskapen på förhand om den och fruktan för den, då är 'odödlighet' frånvaron av sådan fruktan". - Margaret Atwood, Oryx & Crake

i am constantly torn between killing myself and killing everyone around me. - David Levithan och John Green, Will Grayson, Will Grayson

"Men glass är ju glass, det kan man äta även om man inte är hungrig." - Lina Forss, Kär i kärleken

This is why they call people exes, I guess - because the paths that cross in the middle end up seperating in the end. It's too easy to see an X as a cross-out. It's not, because there's no way to cross out something like that. The X is a diagram of two paths. - Stephen Chbosky, The Perks of Being a Wallflower

It's ok to not have an opinion when you do not have enough information. - Hank Green, Vlogbrothers

It's hard to be tolerant of intolerance. - Hank Green, Vlogbrothers

lördag 10 mars 2012

Umbra

Umbra
Skriven och illustrerad av Elin Fahlstedt
Det här är ingen vanlig roman, utan en så kallad grafisk roman. Som en seriebok.

"Alla barn på klostret känner till historien, prästerna har berättat för oss. Om barnen som smög ut om natten, om vad som hände när de gick ned sig i myrar och irrade sig vilse på mörka stigar."


Föräldralösa Ethel bor på klostret tillsammans med andra föräldralösa barn, men till skillnad från dem så bryr hon sig inte om prästernas berättelser om barnätare och porten till Helvetet. Hon är istället fast besluten att ta reda på mysteriet med hennes föräldrar och mannen på fotografiet. Men det mysteriet verkar faktiskt leda mot just den där porten som prästerna berättade om.

Det här är det första seriealbum jag läst. Jag läste Bamse när jag var liten, och har läst de flesta Tintin-album, men det är ju inte riktigt samma sak. Därför är jag ganska så ovan när det gäller serier. Jag vet liksom inte riktigt hur man läser dem. Ska jag titta noggrant på bilderna? Eller är det texten som är det viktigaste? Ska jag tänka som att jag läser en bok? Jag vet liksom inte hur jag ska göra. Det blir så svårt att hänga med ordentligt i handlingen. Jag är en väldigt oestetisk person, så jag tittar mest på bilderna, gillar dem, och glömmer att de har en innebörd. Jag fokuserar mest på texten och uppskattar bilderna som små konstverk. Lättare var det i Ankomsten, för där fanns det ingen text. Jag var tvungen att förlita mig på bilderna.
     Trots att jag hade lite problem, så hängde jag ändå med rätt så bra i handlingen. Men jag satt hela tiden och undrade om jag missade något som jag inte borde missat.

Teckningarna i boken gillar jag jättemycket! Så diffusa, och vackra. Särskilt nyckelväktaren, vars tänder är nycklar. Den är både söt, påhittig och cool. Den är helt svartvit, men ändå uttrycker teckningarna mycket (när jag väl försöker förstå innebörden. Det hade jag ju problem med att komma ihåg).

Själva handlingen tänkte jag faktiskt inte så mycket på. Det var mest karaktärerna jag fäste mig vid. De var roliga och hade en kul personlighet och bra tecknade ansiktsuttryck.

Jag är nog lite för ovan vid seriealbum, det är inte min grej. Men jag tycker ändå att den var ganska så bra, men härliga små detaljer (nyckeltänderna ägde!). Jag skulle dock hellre rekommendera Elin Fahlstedts bilderbok Önskeprickar till den som är nyfiken, för den tyckte jag jättemycket om!


Titel: Umbra
Författare och illustratör: Elin Fahlstedt
Förlag: Kolik Förlag
Utgivningsår: 2011
Sidor: 110

torsdag 8 mars 2012

Det här med att analysera är livsviktigt

Hejsan på er! Först vill jag bara berätta att det är internationella kvinnodagen idag! En dag som jag tycker är bra, men önskar att den fanns av en annan anledning. Tyvärr är den dock nödvändig.

Men nu till mitt inlägg. Ni vet i skolan, när lärarna alltid vill att ni ska analysera det ni läser. Skriva filmanalyser, bokanalyser. Jämföra, motivera och relatera. Man blir helt galen på allt de begär. Men det är det absolut viktigaste man gör här i livet. Man ifrågasätter, kritiserar, undersöker och ser saker från fler perspektiv.

När jag skriver bokrecensioner så är mitt mål med dem alltid att ha viktiga tankar kring boken. Att ta upp saker jag brydde mig om i boken. Saker jag irriterade mig på. Underliggande budskap och att dra jämförelser till andra böcker, filmer, händelser eller annat. Jag försöker att motivera allt jag säger och att argumentera för det jag säger. För skulle ni tro mig om jag bara sa "den här boken är typ det bästa jag har läst"? Och sedan var recensionen slut. Det är klart att ni vill veta varför jag tyckte som jag tyckte, varför jag inte tycker om det författaren vill få fram eller vad jag tänkte på när jag läste boken.

Jag har tänkt mycket på det här de senaste dagarna. Mest med tanke på en film som cirkulerat på Internet. Ni har säkert sett den. Har ni inte gjort det är det bara att söka på "Kony 2012" på YouTube. Det är alltså en film från en organisation som heter Invisible Children. De kämpar för att ta fast en man som heter Joseph Kony. En hemsk och idiotisk man som begått otroligt många brott mot invånarna i Uganda. I videon berättar de att de vill göra Kony känd för allmänheten så att han ska kunna bli gripen. De ber oss som tittar på videon att sprida den vidare för att ge fler människor kunskap om Kony och hans fruktansvärda brott.
     Jag tittade på den här videon, och utan att tveka så lade jag ut den på Facebook för att fler skulle kunna se den. För jag vill att Kony ska bli gripen. Världen kommer aldrig att bli en bra plats om folk som han härjar.

Men sedan börjar jag göra lite research, och inser att den här organisationen inte heller är så underbar som man kan tro. I deras video får vi alltså bara se från deras eget perspektiv, och från några ungdomar från Uganda som berättar sina historier. Jag blev väldigt rörd av videon, så rörd att jag spred den vidare utan att inse att jag knappt fick veta vad organisationen ville göra. De säger att de vill ta fast Kony. De berättar inte hur de ska göra det, och allting är helt enkelt lite luddigt. När jag sedan läser vad andra sidor och tidningar har skrivit så säger de att Invisible Children använder pengarna de får in för att hyra in militärer.

Egentligen är det säkert värt att använda vapen för att ta fast Kony. Jag vet inte riktigt, för jag är inte helt insatt. Men på något sätt måste alla hans brott upphöra. Men min poäng är att det är så otroligt enkelt att nöja sig med ett enda perspektiv för att skapa sig en åsikt. Det här med Kony är bara ett exempel som fick mig att börja tänka kring det.
     Tänk hur världen skulle bli om vi slutade att kritisera och ifrågasätta. Om vi bara litade på det som lät bäst. Det skulle vara lätt som en plätt för en smart typ att få en hel befolkning att göra som hen vill (perfekt tillfälle att använda hen, woho). Tänk om det inte fanns tidningar och nyheter som försöker gå till botten med allting och snoka runt bland stora företag för att avslöja bluffar. Det skulle bli som i en av alla dessa dystopier vi älskar att läsa och rysa åt.

Jag försöker att alltid kritiskt granska det jag ser, hör och läser. Det är svårt, och omöjligt att alltid göra. Det behövs inte alltid heller. Men det är viktigt att öva sin förmåga. Själv blir jag alltid lite irriterad på mig själv när jag t.ex. har läst en bok och gillat den. Sedan läser jag en recension av någon annan, som påpekar något som jag aldrig tänkte på i boken, men absolut håller med om när jag hör det. Jag önskar alltid att jag själv tänkte på det när jag läste. Jag vet att det är överdrivet, men det är ändå så himla viktigt!

Det blev ett långt inlägg det här, och jag skulle ändå kunna fortsätta skriva väldigt länge till. Men nu känns det som att jag har fått det jag ville säga sagt. Fortsätt att analysera, jämföra, motivera och ifrågasätta! Det är helt enkelt viktigt för mänskligheten. Dramatiskt, men sant.

onsdag 7 mars 2012

En dag till skänks

En dag till skänks
Skriven av Anna Gavalda

Som ni ser på bilden så är den här boken pytteliten. Mindre än en pocketbok. Typ lika stor som min hand. Det gjorde att det var väldigt enkelt för mig när jag hittade den på bokrean att tänka "Jag har ingen bok hemma i det här formatet. Det måste genast åtgärdas!". Så jag köpte den för att den var så gullig, och för att utöka min samling av bokformat. Och för att jag länge varit nyfiken på Anna Gavalda, och särskilt hennes kända Tillsammans är man mindre ensam.


Boken handlar alltså om en syskonskara på 4 syskon, som nu all är vuxna med egna bostäder och liv. Men när tre av dem sitter tillsammans på ett tråkigt bröllop så bestämmer de sig för att dra iväg med bilen och besöka sin fjärde och yngsta bror.

Det här är praktiskt taget handlingen. Den är inte så speciell. Det är inte en speciell bok på något sätt egentligen. Ändå är den ganska så härlig. Med ynka 149 (väldigt små) sidor så läste jag ut den på bilresan hem från fjällen, och det var en mysig bilresa (förutom när boken tog slut och vi hade mer än en timme kvar att åka och jag hade inget att göra).
     Boken börjar väldigt roligt, och vi får träffa en av brödernas fru, och hur mycket de båda systrarna gillar att driva med henne.Det dryper av sarkasm och och elaka skämt. Väldigt roligt och underhållande! Resten av boken är också rolig, och skön på något sätt. Inte behöver jag tänka så mycket, eller analysera allas handlingar. Jag bara läser, skrattar lite och myser.

En liten bok med en liten recension, på en mysig och trevlig bok som går snabbt att läsa. Inget mästerverk, men en lättläst bok som kan vara skön att koppla av med. Sedan glömmer du den rätt snabbt, men det gör inget för den var kul när du var mitt i den.


Titel: En dag till skänks
Originaltitel: L'Échappée belle
Författare: Anna Gavalda
Översättare: Maria Björkman
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: 2009
Sidor:149

tisdag 6 mars 2012

The Perks of Being a Wallflower

The Perks of Being a Wallflower
Skriven av Stephen Chbosky

Jag ska försöka att beskriva den här boken, men jag kommer aldrig kunna ge den en rättvis beskrivning, för den här boken är helt fantastisk! Det är en brevroman, alltså består den endast av brev. Men det är inte två människor som skickar brev till varandra, utan en kille som skickar brev till en random person han såg på en fest. Han berättar vad som händer i hans liv, och hur han tänker och känner kring saker och ting. Grejen är den att han tänker och känner så smart och fint! Jag vill bara memorera hela boken och kunna citera den hur mycket som helst.
     Boken har mycket handling också. Huvudpersonen, Charlie heter han, har precis börjat high school, och har hittat några kompisar i sista årskursen som han umgås med. De röker, pratar, spelar The Rocky Horror Picture Show varje fredag och lyssnar på precis rätt musik vid rätt tillfälle. Men handlingen är så mycket mer också, men samtidigt är det inte så mycket handling. Jag vet inte riktigt. Det är som att handlingen inte är så väsentlig i boken, inte för mig i alla fall, men utan den så skulle boken inte vara så underbar.

Jag tror det är språket i boken som gör att den sticker ut så mycket. Språket gör att alla de fina tankarna och funderingarna förklaras och formuleras på det där sättet som gör mig helt mållös och hänförd.


"I want to say to her: I just want to be myself. And i want to be with someone who's just himself. That's all. I want to see through all the performance and all the pretending and get right to the truth. And maybe this is the most truth that Maura and I will ever find - an acknowledgement of the lie, and of the feelings that fell behind it."


"This is why they call people exes, I guess - because the paths that cross in the middle end up seperating in the end. It's too easy to see an X as a cross-out. It's not, because there's no way to cross out something like that. The X is a diagram of two paths."

"Do you always think this much, Charlie?" "Is that bad?" I just wanted someone to tell me the truth."Not necessarily. It's just that sometimes people use thoughts to not participate in life.""Is that bad?""Yes."

Det finns massvis med fler citat, men jag vill ju inte skriva ner hela boken. Ni måste ju ha något kvar att läsa i boken. Men som ni ser så är den skriven på en väldigt lätt engelska, vilket gör att den är lätt att ta till sig och att det är lättare att ta till sig innebörden av texten. 

Det är svårt att komma på något mer att säga, för det virvlar omkring så mycket fina tankar i huvudet som har svårt att komma ut. Men jag kan i alla fall meddela att när jag läste den här boken så var jag inte det minsta illamående i bilen. Annars brukar jag aldrig kunna läsa i bilen utan åksjuke-tuggummi, men här satt jag alltså i bilen på väg till skidbacken och läste utan att ens tänka på att jag satt i en bil. Jag var liksom inte närvarande, utan jag var inne i boken istället. 

Mer än såhär tänker jag inte skriva, för det känns som att ni ändå har fått reda på underbarheten av den här boken. Det är en ny favoritbok, och trots att jag läste ut den för ett tag sedan så känns det fortfarande som att jag är en del av boken och Charlies liv. Snart blir det omläsning.

PS. Glömde helt att säga att den ska bli film också! Nea = galet förväntansfull!

Titel: The Perks of Being a Wallflower
Författare: Stephen Chbosky
Förlag: Pocket Books
Utgivningsår: 1999
Sidor: 224

söndag 4 mars 2012

En dystopienkät

Jag älskar dystopier typ otroligt mycket. Typ, riktigt riktigt mycket. Jag älskar också enkäter. Därför tänkte jag att en kombo kunde vara typ helt awesome. Så här är en, som du gärna får låna om du också är ett dystopifreak. Kom bara ihåg den gyllenen regeln - motivera ditt svar. Mohaha, I'm a mean teacher.

För er som inte vet vad en dystopi är så har jag kopierat ett utdrag från Wikipedia: En dystopi (även kallad anti-utopi eller kakotopi) är en negativ samhällsvision. Det är motsatsen till utopi, och kan bäst förklaras som vad andra felaktigt tror är bra för en.

Först tänkte jag bara visa en lista på de dystopier som jag har läst.
Önskeprickar - Elin Fahlstedt
The Maze Runner (1,2,3) - James Dashner
The Tribe: A New World - AJ Penn
Enclave - Ann Aguirre
Gone (del 1,2,3) - Michael Grant
K55 Lögnernas Valv - Erika Johansson
Hungerspelen (1,2,3) - Suzanne Collins
De vassa tändernas skog - Carrie Ryan
Enhet - Ninni Holmqvist
Den Gröna Cirkeln - Stefan Casta
Oryx & Crake - Margaret Atwood
Ful (hela trilogin) - Scott Westerfeld
Oönskad (bara första boken) - Gemma Malley
De vandrande städerna (bara första boken) - Philip Reeve

Först lästa?
Jag tror att Ful är den första. Det är i alla fall den första som jag skrivit ner. Den läste jag i mars 2009.

Favorithuvudperson?
Av någon konstig anledning så har jag aldrig varit särskilt förtjust i huvudpersoner. Jag går igenom listan och tänker bara på hur trista huvudpersonerna är. Men i The Tribe: A New World så finns det flera huvudpersoner, och då kan jag ju säga Jack. Annars så är Katniss från Hungerspelen riktigt cool.

Favoritbikaraktär?
Här blir det svårt. Jag älskar alltid så många bikaraktärer. Men Chuck i The Maze Runner är verkligen helt underbar. Även Crake i Oryx & Crake gillar jag. Han är dock inte så underbar. Mer intressant.

Favoritsamhälle?
Jag älskar verkligen hur samhället är uppbyggt i K55 Lögnernas Valv. Hur de har skapat en värld under jorden på en isolerad planet, och hur kriminaliteten och rebeller skapar egna små världar. Hela konceptet är så fantastiskt roligt och underhållande.

Bästa plot?
Här står det mellan Gone, Hungerspelen och Ful. Alla är de väldigt intressanta och spännande med en väldigt annorlunda plot. Men jag tror ändå att Ful vinner. Det här med att skönhetsoperationer är något naturligt som alla gör är ett intressant ämne som Westerfeld har skapat en spännande twist till också.


Bästa slut (men säg inte vad som händer. Spoilers...)?
Den här frågan blir inte riktigt rättvis eftersom jag bara är halvvägs in i serier på typ hälften av böckerna, men ett slut som jag gillade och som kändes väldigt passande, men cyniskt på samma gång var slutet i Enhet.


Bästa kärlekshistoria?
Här måste jag ändå säga Katniss och Peeta från Hungerspelen. Deras förhållande är intressant att följa, och känns inte så klyschig (förutom i slutet av sista boken, blöö).


I vilken bok skulle du helst leva?
Den här frågan ångrar jag nästan att jag skrev, för den är så svår. Samtidigt den mest intressanta. Ingen av världarna är ju egentligen bra. Det är ju därför det är en dystopi. Men jag skulle nog kunna tänka mig att åka omkring på en vandrande stad i De vandrande städerna. Det skulle ändå vara rätt så häftigt.


I vilken skulle du verkligen inte vilja leva?
Ehh, det känns lite som att få välja mellan att dö eller att leva under en hård regim med sjuka lagar. Eller både och. Men om jag måste välja ut en så tar jag nog Hungerspelen. Men då förutsätter jag att jag hamnar i ett dåligt distrikt. Hamnar jag i Huvudstaden så skulle jag nog heller bo där än att leva under några dumma nunnors välde i ett inhägnat samhälle där skogen utanför är full av zombies,  och där kvinnans roll är hur gammalmodig som helst, som i De vassa tändernas skog.


Slutligen, bästa dystopin?
Den här frågan drog jag mig för att skriva, eftersom jag visste att jag skulle få det omöjligt att välja. Men trots att så många av dem är helt underbara så tycker jag ändå att The Maze Runner och fortsättningen The Scorch Trials är helt ... jag vet inte vad. Men de är de bästa dystopier jag läst, bland de bästa böckerna också.

Kär i kärleken

Kär i kärleken
Lina Forss

Timotej af Lilja, eller Timmy, lever ett lyxigt liv på Djursholm, men nu har hennes mammas nya man, Örjan, bestämt sig för att de ska flytta till London. Något med affärer var det visst. Timmys bror Fredrik har bestämt sig för att stanna kvar och bo hos deras pappa och deras nya barn, men Timmy är faktiskt riktigt sugen på att flytta till London. Örjan ha till och med skaffat en egen lägenhet till henne, precis bredvid Örjan och hennes mammas.
     Väl i London början Timmy i skolan, en internationell linje, och träffar många nya kompisar, och killar. Hon blir kär också, men det blir aldrig riktigt rätt.

Den här boken började jag läsa på grund av ett bloggmöte hos Bonnier Carlsen. Där skulle författaren till den här boken närvara, och då är det klart att jag vill läsa boken om jag ska få träffa författaren.
Lina Forss var verkligen hur tre lig som helst, och trots att jag bara läst ungefär hundra sidor när jag träffade henne så tyckte jag genast att boken fick en helt ny betydelse. Innan så tyckte jag att den var bra, men jag tyckte inte riktigt att den gav mig sätskilt mycket. Jag förstod liksom inte riktigt själva meningen med boken. Men när jag var hos Bonnier Carlsen och pratade med Lina Forss så fick jag reda på att boken var självbiografisk. Visst är den skönlitterär, men den bygger på författarens egna liv. Då förstod jag plötsligt boken mycket bättre. Ibland kanske det är viktigt att få träffa skaparen av något för att förstå ordentligt.

Huvudpersonen Timmy är kanske inte den karaktär man blir sådär överförtjust i. Hon kan till och med bli riktigt irriterande. Men hon känns verklig. Ingen övermänskligt god och underbar person. Hon känns snarare som en person som många personer skulle kunna känna igen sig i, trots att de kanske inte tänker på det, eller vill det.

Språket är något jag tyckte väldigt mycket om. Det var speciellt, utan att bli svårt. Det utelämnade saker, vilket gjorde att jag som läsare behövde vara koncentrerad när jag läste, och inte kolla Twitter på mobilen samtidigt. Det var liksom enkelt, men krävde ändå lite av läsaren. Det gillar jag.

Det som gör att jag inte är helt hundra på den här boken är handlingen, eller bristen på den. Den hade inte riktigt någon uppbyggnad, och det blev aldrig riktigt spännande. Det där suget om att fortsätta läsa var inte alltid där.

Men ändå en bra och mysig bok som är lite annorlunda än de vanliga svenska kärleksböckerna. Jag tycker om den och den är helt klart värd att läsa!

Titel: Kär i kärleken
Författare: Lina Forss
Förlag: Bonnier Carlsen
Utgivningsår: 2011
Sidor: 264