söndag 27 november 2011

Enclave

Den här boken läste jag ut när jag var i Egypten, men har inte orkat skriva rent recensionen förrän nu. Kan också tillägga att jag fick den här boken av självaste Sara Bergmark Elfgren när vi var på bloggträffen. Lite coolt va?

Enclave
Skriven av Ann Aguirre
Den här boken utspelar sig hos en grupp människor i underjorden. De flydde jordens yta och har skapat ett eget litet samhälle under jorden, med strikta lagar för att överleva.
     Först vid femton års ålder de som lever där sig förtjänta av ett namn. I och med att de får det namnet så tilldelas de också ett yrke - breeder, builder eller hunter.
     Girl15, eller Deuce som hon nu kallas, har äntligen uppnått sitt mål att bli en hunter. Hon har tränat stenhårt hela sitt liv för att kvalificera sig till det beryktade yrket - att ge sig ut i underjordens labyrintliknande gångar för att skaffa mat till alla. Hennes lycka  varar dock inte länge, då det visar sig att hon fått enstöringen Fade till hunting-partner. Särskilt när de blir tvingade att ge sig av till närmsta grannsamhälle för att ta reda på varför The Freaks, en köttätande zombie som äter allt den får tag på, börjat tänka strategiskt och snabbt förökat sig.  Men deras uppdrag blir farligare och svårare än vad de väntat sig, och på vägen upptäcker de hemligheter som visar på att deras ledare ljugit för dem alla.

Åh vad jag älskar dystopier! Jag är rätt säker på att det inte finns något bättre faktiskt. De är alltid så olidligt spännande och intressanta. Just den här påminde mig väldigt mycket om två av mina absoluta favoritböcker - The Maze Runner och Hungerspelen. Awesome blandning va?

I början var jag lite tveksam, det verkade lite för invecklat för att jag skulle orka sätta mig in i det ordentligt. Jag funderade till och med på att lägga ner den och börja på en ny. Men jag fortsatte, och sedan var jag fast. Det var så spännande och häftigt! Livet i underjorden kändes både realistiskt och intressant, och The Freaks hottade upp det ännu mer. Jag älskade karaktärerna också, både Fade och Deuce var fett grymma! Ett perfekt superhjältepar! Kul att för en gångs skull få läsa en bok där jämställdhet mellan män och kvinnor är något av en självklarhet också. Det händer verkligen inte ofta.
     Handlingen vände hela tiden, och jag ändrade hela tiden åsikt om allt och alla. Bara att jag orkade sätta mig in i boken så mycket där i solstolen är helt otroligt. Jag ville inte ens slita mig för att bada!

Mer finns inte att säga. En ny favorit med en supercool framsida!


Titel: Enclave
Författare: Ann Aguirre
Förlag: Feiwel & Friends
Utgivningsår: 2011
Sidor: 262
Språk: Engelska

måndag 21 november 2011

Lite åsikter om Augustpriset och ett tack

Idag avslöjades vinnarna av Augustpriset 2011, men innan jag går in på det så vill jag bara säga tack till Hannah (vars awesome blogg ni verkligen borde kolla in!) som gett mig en Liebster Award med den fina motiveringen som gjorde mig superglad:
Den är verkligen trevligt skriven. Ett bra bevis för hur trevligt skriven jag tycker den är, är det att många av böckerna är inte den typen av böcker som jag skulle välja själv att läsa - men som jag ändå gärna läser om bara för bloggen är så trevlig att besöka. Kanske jag använde ordet "trevligt" en gång för mycket - men där trodde du fel.
Tack Hannah. Made my day! Eftersom jag redan har fått awarden och skickat vidare så hänvisar jag er till det här inlägget, och det här och det här, där jag skrivit om det. Men tack igen, är superglad!

Och nu till Augustpriset. Den enda kategorin jag egentligen bryr mig om är barn- och ungdomsböckerna. Först var Cirkeln av Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg den enda jag var läst, men den var verkligen awesome och jag hoppades verkligen att den skulle vinna. Sedan läste jag ut Pojkarna av Jessica Schiefauer igår kväll, men tyckte inte att den var så bra.
     Så kommer jag hem från träningen idag och ser att den vunnit, vilket var lite av en besvikelse eftersom Cirkeln var så mycket bättre. Vad var det jag missade i Pojkarna som gjorde den så bra? Visst var den helt ok, men inget mer. Ska försöka skriva en recension på den inom kort (plugg, plugg, plugg) där jag snackar lite mer om den.

Men så var det i alla fall - Pojkarna vann Augustpriset. Grattis! Jag superglad för att det överhuvudtaget finns priser som det här. Ungdomsböcker får alldeles för lite publicitet.

söndag 20 november 2011

Lögner

Vårat internet har varit sönder ett tag, därav inga inlägg. Nu verkar det dock som att det funkar, men jag vet inte hur länge så jag skyndar mig att publicera en recension.


Lögner (tredje delen i Gone-serien)
Skriven av Michael Grant
Recension på första delen, Övergivna, hittar du här.
Recension på andra delen, Hunger, hittar du här.

Har du inte läst de tidigare böckerna i den här serien så råder jag dig att inte läsa det kursiverade. Typ spoilervarning alltså. Lite småspoilers kan dock förekomma i resten av recensionen också.

Jag är inte en sån där person som brukar bli rädd. Jag kan gå ensam ute i mörkret på kvällen. Jag kan titta på skräckfilmer och kunna sova hur bra som helst efter. Jag har läst kända skräckböcker utan att darra på handen när jag vänder sida. Jag brukar aldrig bli rädd för sådant, men den här boken, och hela serien, skrämmer mig.

De har börjat få ihop någon sorts ordning i Zonen nu. Alla får mat, trots att det inte är mycket. De har ett råd som styr över staden, och de flesta jobbar hårt varje dag för att få livet att fungera i deras mystiska bubbla. Men klyftan mellan de så kallade Missfostren och Zil och hans Människofront blir större och större. Zil är fast besluten om att få en missfosterfri Zon och allt fler ansluter sig till honom.
För Sam har allting blivit lättare sedan Rådet tog ansvaret över staden från hans axlar. Men han känner att han inte riktigt håller med i allt Rådet säger och gör, vilket gör det svårt för honom eftersom Astrid är ordförande.
När en flicka som trotts vara död och begravd nu setts gå omkring på gatorna, tvingas rådet göra något, och Sam vet inte hur han ska ställa sig inför deras beslut. Han misstänker att något mer är på gång, något han fruktar mer än något annat.


Jag kan väl helt enkelt börja med att säga vilken otroligt bra bok det här är. Vilken otroligt bra bokserie jag har lyckan att läsa. Spänningen ligger på topp redan från första sidan och det finns fler cliffhangers än kapitel. Och trots att den här boken inte hade riktigt lika hög ”jagmåsteläsavidareochfåvetahurdetgårannarsdörjag”-faktor som de första två så satt jag och hyperventilerade när jag läste upplösningen. När jag läste ut den var jag helt andfådd. Japp, andfådd.

Sedan till det jag skrev i början, när jag läste den första boken i den här serien så drömde jag en mardröm. Det var första gånger på flera år, och jag har aldrig gjort det efter det igen. Jag vet inte riktigt vad det är som påverkar mig så mycket. Andra som har läst de här böckerna verkar inte tycka att de är ett dugg läskiga.
Jag tror det kan bero på att alla är barn. Jag själv är äldre än vad den äldste i boken är. Ändå innehåller boken mer ondska än vad jag kunnat föreställa mig. Tioåringar som så gärna vill se någon dö bara för att den inte är som de själva. Barn som får händerna fastgjutna i cement så de svälter och femåringar som bär omkring på tunga vapen som de inte vet hur man använder. Samtidigt känns allt så verklighetstroget, så jag lever mig verkligen in i boken. Jag står bredvid och tittat på när alla hemskheter utspelar sig.
Det finns en annan anledning till varför jag tycker att de här böckerna är så läskiga, och det är att jag aldrig riktigt vet vad det är som händer. Som läsare får man ju ta del av så mycket mer än vad karaktärerna i boken får, men ändå känner jag att jag är precis lika förvirrad som dem. Jag har ingen aning om vad det är som händer, vilket jag tycker är skrämmande.

Nu hade jag faktiskt inte så svårt att sova när jag läst den här boken, helt vettskrämd blev jag inte. Men jag fick ändå den där känslan av att något lurade där ute i mörkret utanför fönstret, vilket är bra. Böcker som ger mig många känslor brukar jag alltid tycka är bra böcker.

En annan sak som jag förundrar mig över i boken är karaktärerna. De känns väldigt realistiska, och jag märker hur de utvecklas och blir mer cyniska ju längre tiden går. Men jag märker också att det knappt finns några karaktärer alls som jag tycker om. Inte så att jag irriterar mig på dem, men jag tycker inte om någon. Möjligtvis Edilio. Han är en sån där trygg och stadig kille som jag känner att jag kan lita på. Han förändras inte på samma sätt som de andra. Men jag märker att människorna i Zonen börjar tappa sina mer mänskliga sidor.

Jag är hur imponerad som helst på hur Michael Grant har lyckats skapa de här böckerna. De är verkligen något helt unikt, något som jag aldrig tidigare läst och aldrig kommer få göra igen när de är slut heller. Det är en sån där serie man kommer ihåg. Typ som Harry Potter. Fast inte riktigt lika, bra. Harry Potter är ju liksom Harry Potter.

En sak jag verkligen ångrar är att jag började läsa den här serien på svenska. Att behöva vänta på översättningen när jag vet att den finns på engelska är väldigt jobbigt.  

Titel: Lögner
Originaltitel: Lies
Författare: Michael Grant
Översättare: John-Henri Holmberg
Förlag: B Wahlströms
Utgivningsår: 2011
Sidor: 350

måndag 14 november 2011

Dränk mig i förslag!

Hejsan svejsan på er!

Nu är det så att på min skola ska vi under fyra dagar på en termin hålla på med något kallat "Elevens Val". Då får eleven själv hålla på med ett projekt som går ut på nästan vad som helst, men det ska gå under temat omvärld. Jag hade tänkt att läsa några böcker under de här dagarna, hehe. Men så kom lärarna med ett förslag om att jag kunde göra något sorts projekt i skolans bibliotek. Någon tipsgrej eller något. Jag tyckte att det lät jättekul, men nu inser jag att första dagen är imorgon och jag har inte kommit på vad jag ska göra i bibblan. Så om någon har något tips så är det supervälkommet! Det kan handla om precis vad som helst, alltså det behöver inte ens ha med temat att göra. Men bara ett tips på något kul att göra i ett bibliotek så skulle jag bli superglad!


Sedan ville jag bara tacka Emma på Emmas Bokhylla, som har gett mig en Liebster Award. Tack för den! Brightened my day! Eftersom jag redan har fått awarden förut så tackar jag bara och tar emot, men vill ni se vilka jag skickade vidare till och liknande så kan ni titta -->här<-- och -->här<--

torsdag 10 november 2011

Niceville

Niceville
Skriven av Kathryn Stockett

Året är 1962 i den lilla staden Jackson i Mississippi. Där jobbar de flesta färgade kvinnor som hembiträden hos vita familjer. De lever i olika delar av staden, använder olika bibliotek, olika toaletter och blandar sig absolut inte med varandra.
     Aibileen jobbar som hembiträde hos en vit kvinna vid namn Elizabeth. Hennes lön är urusel och hon får jobba under dåliga förhållanden. Men den lilla dottern i familjen lyser upp Aibileens arbetsdagar. Deras förhållande är så nära mor och dotter som man kan komma. Mycket närmre än vad dottern är med sin riktiga mamma.
     Aibileens bästa väninna, Minny, har fått sparken flera gånger än hon kan räkna på hennes fingrar tack vare hennes heta humör. Ingen vill ju ha ett hembiträde som vågar säga emot. Enda anledningen till att hon har ett jobb är för att hennes arbetsgivare är döv.
     Sedan har vi Skeeter. Hon är vit och har just kommit tillbaka till Jackson efter att ha gått på college. Hennes dröm är att bli författare, men det enda jobb hon lyckas få är en liten spalt med hushållsråd i en lokaltidning.
     I och med att hon börjar skriva för tidningen så träffar hon Aibileen, och inser vilka orättvisor som förekommer i hennes hemstad. Hon och Aibileen bestämmer sig för att skriva en bok om hur det är att vara en färgad hushållerska, trots de stora riskerna. Snart får de även Minny på kroken.


Jag tycker väldigt mycket om den här boken. Den hade en sådan där närvaro som få böcker har. Jag kände hur jag svävade bort till ett USA under 60-talet varenda gång jag öppnade boken.

Karaktärerna var också jättebra, och för en gångs skull känns det som att ingen överskuggar någon annan. Så  fort det byttes berättare så blev jag helt uppslukad av den nye. I andra böcker med fler berättare så får jag alltid en favorit som är mycket roligare att läsa om, men här var alla precis lika spännande.

Det känns också bra att ha läst en bok om just det här ämnet. Det är ju liksom någon som man ska känna till lite om, och det känns bra att jag kan lite mer om rasismen i USA under 60-talet. Men fy vad hemskt det är! Rasism är det absolut värsta jag vet. Det handlar bara om okunskap och grupptryck.
     Igår fick vi faktiskt besök i skolan av Gloria Ray Karlmark, en av de så kallade Little Rock Nine. De var en grupp på nia svarta elever som gick i en skola med bara vita och fick utstå mycket hemskheter bara på grund av sin hudfärg. Ni kan läsa mer om det här. I alla fall så var jag glad att jag läst den här boken precis innan eftersom det handlar om lite samma sak. Det besöker var i alla fall väldigt intressant.

Jag tycker helt enkelt att det här var en väldigt varm och mysig bok, trots det rätt så kalla ämnet. Det fanns så många fina och glada stunder som jag inte kunde låta bli att sitta och le åt i min solstol för att det var så fint.
     Jag ät dock lite tveksam till om jag hade tyckt lika mycket om boken om jag hade läst det en vanlig vardagsvecka. Nu läste jag den ju på solsemestern, vilket innebär nästan oavbruten läsning hela dagarna. Jag misstänker att jag hade tyckt att den blir lite långsam och jag pausar i den rätt så mycket. Det är vad jag misstänker i alla fall.

Men det är en fin och bra bok som verkligen stannar kvar i mig efter att jag läst ut den.

tisdag 8 november 2011

K55 Lögnernas Valv

K55 Lögnernas Valv
Skriven av Erika Johansson

Året är 2474 och på den nedlagda gruvplaneten K55 lever människorna i gigantiska bunkrar i underjorden. När en okänd pest bröt ut tvingades de fly ner i gamla gruvor, och all kontakt med Jorden bröts. För att överleva finns det strikta lagar att följa, stiftade av Styrelsen. Styrelsen har stenkoll på allt som händer, och tack vare en utvecklad teknologi lever invånarna relativt bra liv. Men de är långt ifrån nöjda med sin isolerade tillvaro i underjorden.
     Eddi Lorenz är ledare i en grupp med soldater som Styrelsen handplockat, Grupp Bravo. Medlemmarna i gruppen är immuna mot pesten, och de tränas stenhårt för att sedan skickas upp till ytan för att finna lösningen till pesten så att ett liv på ytan kan bli möjligt. Men efter ett flertal attacker mot medlemmarna inser gruppen att något är ute efter dem. Någon vill ha Grupp Bravo ur vägen, och i Eddis sökande efter denne någon så börja han inse han att världen han lever i är ett enda stort spindelnät av lögner.


Den här boken var riktigt rysligt bra. En av mina favoritdystopier, garanterat! Vi kan börja med miljön, för det är det var det som förtrollade mig i början, och det absolut bästa i boken.
     Man hade ju kunnat tro att i ett så strikt samhälle finns det bara sterilt vita korridorer och människor som gör precis som de blir tillsagda eftersom de är rädda för regeringen. Men här fanns det typ "slumkvarter", marknadsplatser och barer. Längst ner i nedlagda gamla gångar håller droghandlarna till och odlar knark. I en bar ägd av en känd förbrytare kallad His Lordship tävlar mystiska djur och robotar mot varandra med vadslagande spelmissbrukare som hängiven publik. Långt borta i en nedlagd silo håller Resarna till, och de lever i ett sorts Reality Space, en annan verklighet.
    Jag vill inte riktigt spoila allt, men jag fick aldrig nog av den här underbara världen. Trots att ingen egentligen ville bo där så är det ett otroligt brett samhälle som också känns väldigt realistiskt. Mycket mer realistiskt än det där sterilt vita utan något som helst uppror som jag snackade om förut.

Karaktärerna älskar jag också, förutom Eddi. Han var en sån där typisk huvudperson som behövs för att hålla ihop alla andra roligare personligheter. Typ som Harry Potter, Frodo eller Luke Skywalker. Men de andra karaktärerna var så kul och orginella. Spelberoende Ken, söta Tang och mystiska His Lordship. Listan är lång. Men mest av allt gillar jag prästen och imanen som tillsammans försöker få pudelrockaren och hans band att sänka volymen utanför deras gemensamma kapell. Jag satt och skrattade rakt ut när jag läste om dem. Så underbara!

Jag har sett lite blandad kritik om den här boken, främst från folk som tycker att språket var felaktigt. Själv är jag inte alls särskilt bra på grammatik och sådant, så jag märkte ingenting. En del felstavningar, men man förstår ju direkt vad man menar. Jag gillar också att det ibland kom in lite engelska i dialogerna. Oftast brukar det bara kännas krystat, men här kom det naturligt och jag kände att jag skulle säga ungefär likadant i samma situationer.

Tyvärr tycker jag att den blev en aning långsam i mitten. I början kastades jag med förtjusning rakt in i handlingen och denna kuliga värld, men i mitten av boken så handlade det mest om själva äventyret. Visst bryr jag mig om äventyret också, men jag ville veta mer om den här världen. Mycket mer, för den är så kul!
     I slutet blev det helt olidligt spännande, och jag satt på planet hem från Egypten och kämpade för att hålla ögonen öppna tillräckligt länge för att läsa färdigt.

Slutet verkar bädda för en fortsättning, det hoppas jag verkligen på i alla fall för jag vill fortsätta leva i den där världen ett tag till. Läs den!


Titel: K55 Lögnernas Valv
Författare: Erika Oscarius
Förlag: Foldspace Media
Utgivningsår: 2011
Sidor: 436
Bokens hemsida

Tack Foldspace Media för rec.ex!

måndag 7 november 2011

En vilovecka och nu ska jag komma igång igen

Det har ju varit lite sådär med uppdaterandet av bloggen eftersom det har hänt så otroligt mycket de senaste veckorna. Men nu efter höstlovet ser det lite lugnare ut och jag hoppas att kunna komma igång igen.

Nu tänkte jag bara berätta lite om vad jag gjorde under höstlovet. Jag läste nämligen. That's it. Vi åkte till Sharm el Sheikh i Egypten och mina dagar har spenderats på rygg i en solstol med solglasögon, min läshatt (en stråhatt med stort brätte som täcker solen så att det blir lättare att se texten) och en bok. Visst har jag svalkat mig lite i poolen och snorklat lite och så. Men mest har jag läst.
    På flygplatsen när vi skulle åka dit slank jag in på Pocket Shop och köpte Niceville som jag sedan läste ut. Den var väldigt bra. Jag har skrivit en recension, men den är på papper så jag måste bara skriva rent. Sedan har jag också läst Enclave, På ödets vingar och K55 -Lögnernas Valv. På ödets vingar var ganska bra, men de andra två (båda är dystopier, hehe) var riktigt, riktigt bra och spännande. Men jag vill inte berätta för mycket eftersom jag ska skriva recension på dem sedan.
Tyvärr tog jag inte så mycket bilder, men under snorklingsturen blev jag kär i det turkosblå vattnet. Så en bild blir det.
Men jag hade en riktigt härlig semester, och det var riktigt skönt att få slappna av ordentligt för det var ett tag sedan.