måndag 28 mars 2011

Bokhavet - coolaste recensionsbloggen

Tänk om det fanns en blogg full med underbara recensioner skrivna av några supercoola bokbloggande tjejer. En blogg med enbart recensioner, både skrivna på deras egna bloggar och på den bloggen. Den skulle bli som ett hav av ljuvliga recensioner att läsa och bli lässugen av. "Tänk om det fanns något sådant", suckar alla djupt nu.
   Då ska jag berätta en storslagen nyhet - det finns en sådan blogg!

bokhavet.blogg.se kan du läsa recensioner skrivna av sex coola bloggartjejer - Amelie, Ebba, Frida, Gudon, Naima och jag. Det var Frida som fick den lysande idén, och det är också henne ni kan hylla för den awesomiga designen. Så kolla in den vettja!

söndag 27 mars 2011

A Very Potter Musical är bäst!

Är det någon som har sett Starkids underbara musikal A Very Potter Musical och A Very Potter Sequel? Jag har, och är totalförälskad! De är lite som parodier av Harry Potter med mycket sång och dans. Han som spelar Harry Potter heter Darren Criss och just nu kan du se honom på Glee som Kurts kompis Blaine. De spelades upp i England Edit: USA för ett tag sedan, men jag har tittat på dem på Youtube.





Jag började med att kolla på A Very Potter Sequel, vilket kanske inte var så smart då det är "tvåan". Men det gjorde inte så jättemycket för jag förstod allt ändå och jag tycker att den är bättre än A Very Potter Musical.

Skådespelarna är väldigt skickliga, särskilt Joe Walker som spelar Voldemort i AVPM (A Very Potter Musical) och Umbridge i AVPS (A Very Potter Sequel). Lauren Lopez är också otroligt bra och får mig att se Malfoy på ett nytt sätt.

Det som gör de här två musikalerna så bra är att de följer samma handling som originalet, men gör sin egna lilla twist på det när de leker med karaktärerna och hittar nya sidor hos dem. De är otroligt roliga också och ofta sitter jag framför det och gapflabbar. Musiken är välgjord och väldit bra. Mina favoritlåtar är Harry Freaking Potter och No Way. De har satt sig i mitt huvud och jag kan inte sluta sjunga på dem.

Om du inte har sett de här så råder jag dig att göra det. Nu! Genast! Om du redan har gjort det? Vad tyckte du?

fredag 25 mars 2011

Tordyveln flyger i skymningen

Tordyveln flyger i skymningen
Skriven av Maria Gripe


Allt började den 27 juni. Det var då Jonas fick den där bandspelaren som han spelade in ljud på. Utan den hade de aldrig upptäckt breven som Emilie sparat från sin brevväxling med Andreas för 200 år sedan. Utan den hade de aldrig fått nys om en förbannad egyptisk staty som mystiskt försvunnit. Utan den skulle de aldrig ha börjat intressera sig för den Selanderska gården, och då skulle inget av de många spännnade saker de fått vara med om ha hänt.

Den här boken var ganska bra. Riktigt spännande ibland, men det kändes ofta som att samma saker upprepades flera gånger om och storyn gick för långsamt fram. När jag läste ut den kändes det som att det var många lösa trådar som aldrig knöts ihop. Jag lämnades med många frågor.
   Det jag tyckte väldigt mycket om var de små övernaturliga händelserna som dök upp då och då. De gav mig en kuslig känsla och kändes inte överdrivna. Karaktärerna var också väldigt lätta att tycka om och särskilt prästen var superkul.

Jag tycker helt enkelt att boken var ganska bra, men att handlingen flög iväg lite med detetktivarbetet. Känns dock skönt att ha läst den eftersom den är en riktig klassiker.


Titel: Tordyveln flyger i skymningen
Författare: Maria Gripe
Förlag: Bonnier Carlsen
Utgivningsår: 1988
Sidor: 360

onsdag 23 mars 2011

Så fint!

Är det inte helt underbart med böcker som har ett litet band fastklistrat i bokpärmen att använda som bokmärke? Jag tycker det är det finaste som finns!
Otroligt suddig bild, men aja, you get the point - band=bäst!

Boken på bilden är Momo eller kampen om tiden av Michael Ende

tisdag 22 mars 2011

Imorgon när kriget kom - serien

I söndags sträckläste jag den sjunde och sista boken i serien Imorgon när kriget kom av John Marsden. Och vilken serie! Hur är det möjligt att pressa in så mycket saker i sju förhållandevis korta böcker? Den är helt suveränt bra! En recension på den första boken finns här, men sedan tyckte jag att det skulle bli ganska enformligt att skriva en recension på varje bok, så jag gör en "stor" recension nu instället.


Den här bokserien utspelar sig i en stad kallad Wirrawee i Australien. Ellie och sex kompisar ger sig ut för att campa i bushen, men när under tiden blir Australien invaderat och alla invånare i Wirrawee tas tillfånga. Ellie och de finner en fristad i ett ställe kallat Helvetet, där ingen människa har lyckats ta sig fram till på mycket länge. Väl nere i Helvetet bestämmer de sig för att göra allt de kan för att vinna kriget mot detta folk som kommit och tagit över deras land, och kämpa för att överleva.

En serie om krig, hat, kärlek, sorg, vänskap, och ungefär alla andra ingredienser till en makalöst bra bok!

Vad kan jag mer säga? Marsden har lyckats skapa sju underbart bra böcker med spänning nog att räcka till sju till. Hela konceptet om ungdomar som har lämnats att klara sig på egen hand är något som jag har fastnat för big time,  och den här serien är en av de bästa i sitt slag.
   Det som får mig att älska den så mycket är nog att ingen av karaktärerna är några "supertonåringar" som klarar vad som helst och inte tänker ett dugg på koncekvenserna. Här är de både osäkra och och rädda. Här vet de inte alltid vad de ska göra och de gör inte heller alltid rätt. Det blir mer realistiskt, vilket gör att jag kan sätte mig in mer i berättelsen och känner mig mer delaktig.

Att den utspelar sig i Australien är något som ger ett stort plus från mig. Jag är nämligen lite smått besatt av Australien och Nya Zeeland. Mest för att The Tribe är inspelat i Nya Zeeland, men just de där två länderna har någonting speciellt som fascinerar mig. Helvetet, där Ellie och hennes kompisar håller till, är typ mitt drömställe. Tänk att hitta en gömd dal där ingen har varit på minst femtio år. Det är precis som i Äventyrens Dal, som jag läst sjukt många gånger bara för den där dalens skull.

Ett litet minus är att jag inte riktigt tycker att alla delarna i serien håller måttet. Ettan, trean, sexan och sjuan är Utomordentliga (enligt Harry Potter-betyg), men tvåan, fyran och femman känns lite mer som "mellanböcker", transportsträckor som går från en punkt till en annan. Det bli ingen riktig smäll. Men de är fortfarande spännande, tro inget annat.

Den här serien är überbra, superspännande, ofantligt underbar och mycket annat fint. Den passar både tjejer och killar, men är väldigt svår att få tag på svenska, tyvärr. Jag behövde låna den på bibblan. Den första boken i serien har blivit en riktigt bra film också som kommer på bio i Sverige i april. Den är verkligen värd att ses (men efter att du har läst boken!).

1. Imorgon när kriget kom
2. När natten är som mörkast
3. Den tredje dagens kyla
4. Nu är mörkrets tid
5. Så grydde hämndens timme
6. I skymningens land
7. På andra sidan gryningen

söndag 20 mars 2011

En hondjävuls liv och lustar

En hondjävuls liv och lustar
Skriven av Fay Weldon

Om det inte hade varit för Mary Fisher skulle Ruth fortfarande vara den skötsamma hustrun som stannar hemma varje dag och lagar en stor middag till sin man som just kommit hem från sitt ytterst viktiga jobb. Om det inte hade varit för Mary Fisher skulle Ruths man inte vara otrogen och lämna henne. Om det inte hade varit för Mary Fisher skulle Ruth inte ha bränt ner huset och övergett barnen för att ge sig ut på en egen liten resa med målet att förstöra det perfekta lilla liv som hennes man och hans vackra älskarinna lever.





Den här boken var bokstavligt talat helt galen! Inte på något negativt sätt, utan snarare på ett underbart humoristiskt och bisarrt sätt. Alla karaktärer är lika osympatiska och omöjliga att fatta tycke för, men ändå fantastiskt roliga och härliga. Ruth är verkligen speciell, och jag kan omöjligt sätta mig in i hennes tankebanor.

Språket var riktigt bra, och jag fascineras av hur Weldon lyckas förmedla så mycket med så få ord. Det skulle jag vilja lära mig. Hur hon lyckades komma på en sådan här historia är jag också väldigt nyfiken på. Jag skulle aldrig ha fantasi nog att komma på något liknande.

 Den här boken var väldigt bra och jag kommer inte glömma den i första taget. Den verkar vara en sådan bok som stannar kvar. Jag ska försöka få tag på filmen också, så kan jag sitta och jämföra lite (en av mina favoritsysselsättningar, hehe).

Recensionsexemplar från förlaget

Titel: En hondjävuls liv och lustar
Originaltitel: The life and loves of a She-devil
Författare: Fay Weldon
Översättare:
Förlag: Annika Preis
Utgivningsår: 1983
Sidor: 289

fredag 18 mars 2011

Bokbloggaward

Formabooks har startat ett årligt pris för bokbloggare! Så här skriver de:

"Priset är årligen återkommande och ges till den bokblogg som på bästa sätt uppmärksammar litteraturen och skapar ett alldeles eget rum för den bokintresserade att vistas i."

Fram till den 15 maj kan du nominera bloggar som du tycker förtjänar ett sådant pris. Sedan överlägger domarna och väljer fram tre bloggar där en kan röstas fram som vinnare. Läs mer här.

onsdag 16 mars 2011

Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap

Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap
Skriven av Mary Ann Shaffer


Året är 1946, andra världskriget är äntligen över. Författaren Juliet Ashton lever i London och har just varit ute på turné för hennes senaste bok när hon får ett brev från en Dawsey Adams. Han bor i Guernsey och är med i Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap. I hans brev bad han Juliet att skicka en bok av hans nya favoritförfattare, Charles Lamb. De börjar brevväxla, och hon får läsa om hur deras underliga litteratursällskap blev till och hur det var på ön under kriget. Snart börjar hon brevväxla med andra medlemmar i sällskapet, och det blir början på en härlig vänskap Juliet och de glada medlemmarna i Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap.



Härlig bok! En sån där mysig, glad, underhållande, trevlig härlig berättelse som får dig att gå hemifrån med ett lite större leende än vanligt. Bara titeln får mig att dra på munnen. Att den är skriven i brevform gör det bara ännu bättre! Man får en helt annan relation till karaktärerna och ser genom deras sätt att skriva vad de är för personer. När jag läser så känner jag mig som en medlem i deras lilla litteratursällskap (jag orkar inte skriva hela namnet en gång till, pust). Det enda som jag skulle kunna klaga på är att det var lite svårt att hålla reda på alla olika karaktärer, men det kan kanske bero på mitt otroligt dåliga minne.

Något som var väldigt bra med boken var att den handlade om andra världskriget, men ändå var den inte sorglig. Det kan vara riktig skönt att läsa en bok om kriget utan att börja gråta. Något jag har en tendens att göra om jag läser sorgliga böcker. Så det var riktigt bra!

Rekommenderar verkligen den här boken till... typ alla!


Titel: Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap
Originaltitel: The Guernsey Literary and Potato Peel Pie Society
Författare: Mary Ann Shaffer
Översättare: Helena Ridelberg
Förlag: Brombergs
Utgivningsår: 2008
Sidor: 307

Med risk för att bli påkörd

Är du ute och går mellan klockan åtta och halv nio en vardagsmorgon på ojämna veckor? Bra, om du då råkar se en tjej på sisådär 14 år klädd i grårutig jacka och sneakers som går på trottoaren med näsan i en bok, så kan det faktiskt vara jag. Nu när det är varmt nog att hålla i boken utan att frysa fingrarna av sig är det hög tid att återuppta den fina vanan.

torsdag 10 mars 2011

Ett litet filmtips

Vi jobbar med filmanalyser i skolan, och jag tittade på Tjenare Kungen, en av mina favoritfilmer. Och jag vet att detta är en bokblogg, men ibland kanske man behöver ta en liten paus från läsandet och slappna av framför en mysig film. Då är Tjenare Kungen perfekt! Eftersom jag inte tror att någon är särskilt intresserad av att läsa hela min analys som innehåller massor av saker som en analys måste innehålla men som egentligen är riktigt ointressant, så har jag kortat av den lite. Men jag ville verkligen tipsa alla om den för den är verkligen bra:

Tjenare Kungen
Inspelad 2005 med regi av Ulf Malmros.

Skådespelare:
Abra: Josefin Neldén
Millan: Cecilia Wallin
Dickan: Joel Kinnaman
Isa: Malin Morgan
Gloria: Johanna Strömberg


Det är sommaren 1984 i en liten småstad utanför Göteborg. Ungdomarna klär sig i pastell, killarna har hockeyfrilla och alla lyssnar på synthmusik som Alphaville och Ultravox. Punken blir mindre och mindre populär, och band som Noice och Ebba Grön har redan splittrats.
    Nittonåriga Abra där emot är punk rakt igenom, något som inte är så lätt i en svensk liten småstad. Många stör sig på hennes utstickande stil, vilket leder till många hårda glåpord och stora svek. När hon en kväll går på konsert träffar hon punkaren Millan från Göteborg, och bestämmer sig plötsligt för att följa med henne dit. Hon packar ner gitarren, lite kläder och sätter sig på bussen mot Göteborg. Men väl där utan varken pengar, mat eller husrum verkar allt inte alls lika kul. Som tur är får hon flytta in hos Millan, och de bestämmer sig för att starta ett band, ett punkband. Men vägen dit är lång och full med hinder och gropar.


Hela den här filmen osar 80-talsmusik. Ebba Grön, Noice, KSMB, Alphaville, Ultravox, Docent Död. Jag som är väldigt svag för sån musik blir helt lyrisk när det kommer så mycket bra på en gång och sitter glatt i soffan och sjunger med. För det som levde på 80-talet måste den här filmen vara en enda stor nostalgitripp, och jag kan inte göra annat än att önska att jag levde då. De låtarna som Abra och hennes band spelar är också riktigt bra. Min favorit är 1x2x3x4 som de också spelar i slutet. Texten är så enkel, så ilsken och så punk! Men när Joakim Thåström jobbar med musiken kan man omöjligen vänta sig något annat.

Hela den här filmen är enligt min mening helt underbar. En fullträff, då den både matchar min musiksmak, visar upp otroligt snygga kläder och lyckas hålla en glad stämning genom hela filmen, även när det går motigt. Replikerna är klockrena och lockar fram många skratt trots dess simpelhet. Jag uppskattar också att filmen är precis lagom lång, en och en halv timme. Är en film längre än så blir det oftast att jag somnar eller tröttnar, hur bra den än är. Det är svårt att sitta still så mycket längre än så, och filmer som produceras just nu har en tendens att bli alltför långa.

Många människor ser nog den här filmen som förutsägbar och klyschig, men det är lite en del av den. Den ska inte vara någon ny, innovativ storsäljare med dyra specialeffekter och onormalt vackra skådespelare. Den ska bara vara en riktig måbra-film som gör dig glad och varm. Gillar man punk blir den bara ännu bättre.

tisdag 8 mars 2011

Tidsresenärens Hustru

Tidsresenärens Hustru
Skriven av Audrey Niffenegger

Clare och Henry träffas första gången 1977 i en skogsglänta nära hennes hus. Hon är en sexårig liten tjej, han är 36 och spritt språngande naken. Det blir början på en annorlunda vänskap, som i takt med Clares uppväxt övergår till något mer. Inte förrän 1993 gifter de sig. Clare är då 22 och Henry 30. Då tänker du såklart att  detta är omöjligt. Men för Henry är det möjligt. han är nämligen tidsresenär och kan ofrivillight resa i tiden. Innan Henry har ens har mött Clare, känner hon honom utan och innan. Men det är svårt att vara gift med någon som hela tiden försvinner, och många gånger ser allting hopplöst ut. Kan Henry och Clares kärlek överleva hans mystiska tidsresor?



Jag tycker väldigt mycket om den här boken. Den berörde mig som få böcker gör och lämnade mig med ett begär efter mer. Den var lite som en vanlig romantisk berättelse mellan kvinna/man, men med den roliga twisten att mannen reser i tiden och träffar kvinnan när hon var ung. Det blir annorlunda och romantiskt utan utan att bli löjligt.
    I början hade jag det svårt att förstå hur de där tidsresorna fungerade, men det klarnade efter ett tag och då blev det plötsligt jätteroligt att titta på alla roliga datum och koppa och räkna med tiden.

På baksidan av boken står det så fint så jag blir bara tvungen att lägga in det här:

"Tidsresenärens Hustru formar sig till en berättelse om ögonblickets skönhet såväl som dess skörhet. Det är en historia om separation och saknad, men också om en närvaro så stark att den spränger alla gränser."

Jag vet inte vad jag mer kan säga. Den här boken var underbart fin och kommer inte lämna mig i första taget. Andra böcker av Niffenegger hamnar på önskelistan.


Titel: Tidsresenärens Hustru
Originaltitel: The Time Traveler's Wife
Författare: Audrey Niffenegger
Översättare: Sven Christer Swahn
Förlag: Bra Böcker
Utgivningsår: 2005
Sidor: 462

måndag 7 mars 2011

Enhet

Den här recensionen är en så kallad "skolrecension", vilket betyder att den är längre än en vanlig som jag brukar göra här och innehåller mycket onödig information, men själva boken är bra i alla fall.

Enhet

Skriven av Ninni Holmqvist
Utgiven av Norstedts år 2006
Har 269 sidor

”Det vet du ju, Dorrit; du vet ju att allting måste röra sig framåt”


I ett samhälle av nyttotänkande och sparsamhet får ingenting gå till spillo. Kvinnor över femtio år och män över sextio som varken har barn eller på annat sätt gör samhället någon nytta skickas till Andra reservbanksenheten för biologiskt material. På reservbanken lever de ett gott liv med gratis mat, fri åtkomst till träningsanläggningar och inte heller måste de jobba. Det enda de behöver göra är att då och då vara med i små experiment för nya otestade produkter och undersökningar, samt att ibland donera något organ som de inte har någon användning för. På det sättet gör de samhället en tjänst, för ingen vill vara en börda.

Dorrit Weger bor med sin hund i ett litet torp. Där skriver hon böcker och går långa promenader. Men så kommer femtioårsdagen och hon tvingas lämna sitt kära hem och hund för ett liv på Enheten. Men när hon väl kommit dit verkar det faktiskt ganska bra. Hon träffar gamla bekantskaper och ännu fler nya. Hon utvecklas som person och blir säkrare på sig själv och hennes liv. Från att ha varit tillbakadragen, lite asocial och osäker tvingas hon under dessa nya omständigheter börja stå upp för både andra och sig själv. Vi får följa henne under hennes utveckling och upplevelser på den Andra reservbanksenheten för biologiskt material, där allt måste röra sig framåt och inget får gå till spillo.

Den här boken utspelar sig i Sverige, men i en alternativ nutid eller snar framtid. Inne på Enheten har de tillgång till alla nymodigheter som datorer och tv, och så länge ingen gör något tokigt så är stämningen lugn och fridfull. För att ingen ska få lust att rymma så finns det inga fönster, men ändå vilar ett dagsljus hela tiden i de långa ekande korridorerna tack vare specialkonstruerade lampor.
   I Enheten finns en komplett träningsanläggning med simbassänger, gym, hopptorn, samt ett bibliotek, konsthall och en ljuvlig vinterträdgård som ger en känslan av att vara utomhus. Men i de nedre delarna av Enheten, där ligger korridorer med dörrar in till operationssalar, psykologer och olika mänskliga experiment.


Med den här boken tror jag Holmqvist vill uppmärksamma människor om hur omsorg och nyttotänkande håller på att gå för långt. Hur valmöjlighet och rätten att få bestämma över sig själv kan försvinna utan att man ens tänker på det. I boken förklaras alla som inte fött barn eller inte har ett arbete som främjar samhället för umbärliga. Det handlar om vara till nytta. I dagens samhälle är det möjligt att få arbeta med vad man vill och att skaffa barn är något frivilligt. Men varför får tex. en fotbollsspelare mer lön och uppskattning än en hårt arbetande sjuksköterska? I Enhet är det precis tvärt om, och det kan ses som både positivt och negativt. Den där fotbollspelaren ger faktiskt folk underhållning och kan vara många människors förebild, men borde inte sjuksköterskan få mer cred när hon faktiskt hjälper människor att må bättre? Det tycker jag, men i Enhet har det gått alldeles för långt.

Temat i den här boken, ett samhälle som har gått för lång och styrs med en järnhand av en grym regim, förekommer i väldigt många böcker jag läser, genren kallas dystopi. I Tjänarinnans Berättelse väljs unga kvinnor ut att föda barn åt andra par i ett samhälle byggt på klass och rädsla. I Hungerspelen handlar allt om ”bröd och skådespel”. 24 ungdomar väljs ut att kämpa för sina liv och allt direktsänds för invånarna. Andra liknande böcker är Ful, The Maze Runner och Oönskad. Alla har de något gemensamt – en stark regim som inte längre tar hänsyn till den mänskliga individen.

Jag tyckte mycket om den här boken. Som sagt så gillar jag dystopiska böcker som gärna utspelar sig i framtiden, och det här var en väldigt bra sådan. Den visade både positiva och negativa sidor med det nya samhället, vilket jag annars inte brukar få läsa om. Det var roligt och jag kunde se problemen ur båda parternas synvinklar, vilket gav boken lite mer djup. Bristen på könsroller var också väldigt uppfriskande. Namnen var det enda som visade om det var en kvinna eller man, men det blev ändå inte krystat och konstigt på något sätt. Det kändes helt naturligt och det kändes bra.
   Karaktärerna kändes äkta och jag kände genast sympati för Dorrit, huvudpersonen. Det enda jag kan komma på som skulle kunna förbättras är egentligen att det hade kunnat vara mer. Jag blev nyfiken på det nya och annorlunda samhället och hade väldigt gärna läst mer om hur det fungerade och såg ut.

Jag tyckte helt enkelt att den här boken var riktigt bra och förtjänar mer uppmärksamhet än vad den fått. Det är såna här böcker som får människor att börja öppna ögonen och faktiskt kritiskt granska det som finns runt omkring dem.


Ninni Holmqvist debuterade som författare 1995 med novellsamlingen Kostym, och har sedan skrivit fyra böcker till; Något av bestående karaktär, Biroller, Svarta diamanter: Elva berättelser om liv och död och slutligen Enhet. 2010 mottog hon Ludvig Nordströms pris för hennes novellskrivande.

söndag 6 mars 2011

Tack så mycket!

Eftersom jag har varit bortrest så har jag inte kunnat skriva det här förrän nu, men jag har fått en Beautiful Blogger av Agnes och Katja på Tvillingarnas Bokbuffé. Tack så jättemycket! Blir alltid jätteglad när jag får höra att någon tycker om min blogg. Måste också säga att jag älskar deras bloggnamn, "Tvillingarnas Bokbuffé". Det bara vattnas i munnen när jag tänker mig det där långbordet fullt med böcker istället för mat.
   Eftersom jag redan har fått och skickat vidare denna award en gång här, så bara tackar jag och tar emot. Så, tack!

lördag 5 mars 2011

Hemma!

Nu är jag hemma igen efter en underbar vecka i fjällen med bästa kompisen. Så mycket läsning har det inte blivit, har bara läst den sjätte delen i Imorgon när kriget kom och ungefär halva Tidsresenärens Hustru, men jag har gjort så mycket annat kul. Så imorgon blir det sportlovets enda sovmorgon innan det är dags för vardag igen. Suck.